Stockholmsinitiativets blogg

I Mongstad i Norge byggdes en kraftvärmeverk som eldas med naturgas från Nordsjön. Den kostade ca 4 miljarder Norska kroner att bygga. Den levererar 280 MW el och 350 MW värme. Tanken är att den bl.a  skall minska oljeeldningen vid ett näraliggande oljeraffineri, och på så sätt minska utsläpp av koldioxid. Eftersom även Norge är angelägna att framstå som ansvarstagande avseende klimatet antogs ett forskningsprojekt som skulle testa två olika metoder att fånga in koldioxiden. Denna försöksanläggning, som kostad ca 6 miljarder norska kronor + en del extra anslag togs i drift den 7 maj i år. Den renar CO2 utsläppen både från gaskraftvärmeverket och oljeraffineriet Några beslut om var den skall lagras har inte tagits och enligt förra veckans Nature (volym 485, sid 284) så släpps koldioxiden ut i atmosfären igen. Kunde man inte ha byggt ett växthus intill verket och använt sig av värmen och koldioxiden för att odla lämplig gröda, med tanke på resultaten Sten Kaijsers artikel nedan?  Ett större växthus borde ju närmast ligga inom felmarginalen för de 6 miljarder som tekniken infångandet av växthusgasen har kostat. Kanske är detta en riktig Norgehistoria. Nya medel skall beslutas först 2016.

Jag har på senare tid kommit att tänka på hur de homosexuella i Förenta Staterna lyckades få ett erkännande. Det började med att de själva började använda de ord som andra använde om dem och därmed så sakta kunde få bort den negativa klangen.

Jag undrar om det inte är dags att göra detsamma med koldioxiden. Det finns de som har försökt att kalla koldioxiden för ”livets gas” men det tycks reta aktivister ännu mer.

Däremot kan vi ju påpeka att benämningen växthusgas verkligen är relevant – många trädgårdsodlare vill ha en hög halt av koldoxid i sina växthus – gärna 10 gånger mer än vad som finns i atmosfären.

I en intressant uppsats av L. H. Ziska, J. A. Bunce och E. W. Goins presenteras resultatet av ett enkelt experiment. Deras idé var att om framtidens klimat kommer att kännetecknas av att det blir varmare och att koldioxidhalten kommer att öka, så går det redan idag att skåda in i framtiden. Det är ju nämligen så att det som kallas UHI-effekten (urban heat islands – värmeöar i städer) innebär att det finns platser som redan drabbats av både ett varmare klimat och en högre koldioxidhalt. De genomförde alltså följande enkla experiment i och runt staden Baltimore (i Maryland ganska nära Washington D.C.). På 3 ställen, ett lantligt 50 km från stadens centrum, ett i en förort 10 km ifrån centrum, och ett mitt i staden, ungefär 500 meter från själva centrum, så grävde de ut 4 stycken 2×2 meter stora rutor ner till ett djup av en dryg meter. Sedan fyllde de groparna med samma sorts jord varefter de planterade växter som hörde naturligt hemma i området. Den enda observerade skillnaden i miljön runt planteringarna var att de maximala dagstemperaturerna var 1,6 grader varmare och de minimala natt-temperaturerna 3,3 grader varmare i centrum jämfört med den lantligaste miljön. Dessutom var kioldioxidhalten dagtid 21 % högre i centrum.

Självklart växte det bäst i centrum! Jämfört med den lantligaste miljön så var mängden biomassa 60 % högre i förorten och 115 % högre i centrum.

En sammanfattning av deras arbeten finns här med titeln

Biological Microcosms of the Future
Volume 15, Number 20: 16 May 2012

Låt oss därför önska oss en varm framtid med gott om den viktiga växthusgasen – koldioxid.

I en artikel från 2007 med denna rubrik så beskriver Jason Kirby den framväxande industrin med etiska fonder. Tanken är att dessa fonder förvaltar folks pengar genom att investera i goda och ansvarsfulla företag, socialt såväl som miljömässigt. Och detta är något som har vuxit stort sedan dess – med blandat resultat, får man väl säga.

Men det finns andra än etiska fonder som säljer tjänster i form av en godhetsstämpel. Jonny Fagerström nämnde häromdagen en artikel i Östersundsposten som kunde berätta att vindindustrin betalar till Svenska Naturskyddsföreningen och får föreningens aktiva stöd för sin verksamhet. Handeln är naturligtvis inte explicit, men resultatet är ett byte: Ni får pengar till er förening och vi inom vindindustrin får del av ert ”godhets-namn”.

Miljöorganisationer som SNF har för länge sedan lämnat sin position som ideella organisationer och blivit affärsdrivande och politiska lobbyister. Man utnyttjar sitt goda namn och rykte för att kunna sälja sin ”stämpel” till olika företag som därmed får legitimitet för sin verksamhet och slipper kritik. Symbiosen mellan miljöorganisationer och vindindustrin är välkänd i bl.a. England där vindindustrin ibland hyr in eko-aktivister för att bryta motståndet mot vinkraftverk på landsbygden och lobba för statliga subventioner. Se t.ex.här och här.

Ännu tydligare är detta mönster hos Greenpeace och WWF – världens rikaste NGOs. Världsnaturfonden har en enorm internationell verksamhet med 30 kontor och 5000 anställda världen över. WWF International förfogade över 525 miljoner euros 2010.  Vi kan se deras intensiva annonskampanjer överallt, så jag antar att deras reklambudget måste vara astronomisk.

De har naturligtvis många medlemmar som betalar medlemsavgift, men en icke föraktlig del av inkomsterna kommer från donationer från olika företag och branscher; alltifrån Coca-Cola till skogsföretag. Frågan man måste ställa sig är: har dessa organisationer gått från att vara ideella föreningar till mer affärsdrivande företag? Säljer de inte helt enkelt ut sin goodwill, som det ofta tagit många decennier att bygga upp, till högstbjudande?

Inte oväntat så har WWF sedan länge kritiserats skarp från andra inom miljörörelsen som anser att organisationen alltmer liknar ett kommersiellt företag.  WWF är också starkt engagerad både nationellt och internationellt i olika beslutande församlingar som the World Trade Organisation (WTO) och i många FN-organ. De fungerar i praktiken som en lobbygrupp och ”green-wash” för vissa företag.  Och de har som miljöorganisation fått en närmast ofattbar politisk makt, inte minst tack vare klimathypen.

Missförstå mig inte. Jag personligen fördömer ingalunda miljögrupper därför att de samarbetar med privata företag, eller för att de samtalar med lokalpolitiker. Det är ett rimligt tillvägagångssätt om man vill göra något konstruktivt för miljön. Men det finns en gräns när en till en början ideell organisation blir så insyltad i sina företag (och i politiken) att de i praktiken upphört att vara ideella. Önskan att få politiskt inflytande och att skaffa stora finansiella resurser har tagit överhanden. Plötsligt dras WWF in i den ena skandalen efter den andra – som nu senast där bönder brutalt fördrevs från sin mangroveskog och sina hus i Tanzania för att man skulle bekämpa koldioxiden.

Ett citat från Javiera Rulli (läs hela artikeln!) sammanfattar problemet utifrån miljörörelsens perspektiv:

Det är ingen tvekan om WWFs delaktighet i affärsvärlden. Deras handlingar kan inte rättfärdigas; de har inte bara en strategi som bygger på smala synpunkter och bevarande. WWFs allianser med industrin har omvandlat organisationen till en del av företagslobbyn. Med WWF som det ledande expertorganet på miljöfrågor på den internationella arenan, blir resultatet att kritiska röster från syd och nord, från ekologer och sociala rörelser till vetenskapliga organisationer, finner det allt svårare att göra en kritisk bedömning och presentera alternativ. Pandafiguren har blivit en lojal tjänare som styr miljörörelsens symfoni, för att tjäna globaliseringens ekonomiska modell genom att ge den ett sken av hållbarhet. Det är dags för någon att avslöja organisationens smutsiga verksamhet, och att WWF blir föremål för de folkliga förebråelser som den förtjänar.

Även om jag personligen inte delar de gröna kritikernas ofta utvecklingsfientliga och statskramande ideologi, så har de helt klart en poäng i kritiken av WWF (inklusive Greenpeace och SNF): de har övergett sitt ursprungliga miljöideal om djur och natur och istället blivit ett närmast självgående globalt företag som utan hämningar handlar med godhet och politiskt inflytande.

Ingemar Nordin

SR1, SR2, SR3, VK

Apropå Peter Stilbs inlägg i går om propagandamaskinen på SvT.

I en kolumn i SvD frågar sig Johanne Hildebrandt vems värld journalisterna egentligen speglar. Detta med anledning av Kent Asps undersökning av journalisters partisympatier. Ungefär 70% av journalisterna i allmänhet sympatiserar med de rödgröna, och en majoritet på SvT och SR sympatiserar med MP. Hon konstaterar att journalister är den yrkeskår som svenska folket har lägst förtroende för och menar att de måste skärpa sig ordentligt om de ska kunna spela den viktiga roll som de bör göra i en fungerande demokrati. Det räcker liksom inte att bara skylla på bloggar och sociala media om man vill gå till botten med problemet.

På en konferens – Climate Change: Evaluating Appropriate Responses. Brussels, European Parliament, 18 April 2007 – presenterade Benny Peiser ett mycket intressant och fortfarande högst relevant inlägg i diskussionen om medias roll i klimatdebatten.

Peiser menar i korthet att de flesta vetenskapsjournalister har fallit pladask för den bild som under lång tid förmedlats av aktivistiska vetenskapsmän, akademiska sällskap och många vetenskapstidskrifter: att vetenskapen är avgjord, att katastrofen är nära, och att media nu bör föra diskussionen om vad vi bör göra för att minska koldioxidutsläppen snarare än om grundfrågan hur det ligger till med klimatet. Inflytelserika personer, både inom politiken och i vetenskapsvärlden, menar att själva den grundläggande journalistiska principen att man bör ge en balanserad bild i en fråga inte gäller i detta fall. Ja, journalistkåren måste i ett sådant här krisläge ta sitt ansvar, menar man, och hjälpa till att göra människor mer medvetna om katastrofhoten.

Det finns ett stort problem, anser katastrofhotarna. Allmänheten är fortfarande tveksamma, och politikerna vågar därför inte ta i med de hårdhandskar som är nödvändiga. Journalisterna har därför en nyckelroll här, nämligen att förmedla den bild som ”Vetenskapen” har kommit fram till (och som lätt kan läsas i pressmeddelanden och media-anpassade budskap från IPCCs ledning).

Benny Peiser sammanfattar: “Men andra ord, vetenskapens och miljöjournalistens roll är att tillhandahålla regeringar med media support som möjliggör för beslutsfattare att genomföra impopulära policyers.”

I stort sett så är det ju precis den här rollen som stormedias debattredaktörer och vetenskapsjournalister har anammat med hull och hår. Inget ansträngande arbete, eller ansvar, krävs av journalisten för att själv försöka sätta sig in i klimatfrågan. Man behöver inte ens ge utrymme till kritiska röster, som ju annars bara gör det hela jobbigt och kanske karriärhindrande.

I mina ögon verkar den här självpåtagna rollen som maktens megafoner vara ett jättebra recept på hur man skall få allmänhetens förtroende för journalistkåren, och för de traditionella medierna överhuvudtaget, att sjunka ytterligare.

Ingemar Nordin

DN, GT, Sydsvenskan, DN2, Corren

Som ni ser har ämnet ”propagandacentralen på SVT” varit uppe tidigare. Själv är jag nu inne på inlägg nr 5, och Per Welander hade ett tidigare i veckan. Även om mitt förtroende för SVT:s verksamhet inom detta område har varit bottenlöst lågt, sjönk det ytterligare efter att bl.a. ha läst ovanstående artikel  i ett nyligt exemplar av SVT:s personaltidning. 

Man bara baxnar på alla plan – vad tycks om detta utdrag, som vänder svart till vitt:

”Ulrika Larshamre tycker att det är stor skillnad på sättet att jobba nu mot då. – Universiteten och institutionerna är mycket öppnare och mer aktiva med att skicka ut lockande pressmeddelanden, men det är också allt oftare ett prmaskineri med en dold agenda som ligger bakom. Det är vår demokratiska uppgift att förmedla vad de allmänna medlen går till, samtidigt som uppmärksamheten kan påverka forskarnas status och ekonomiska anslag. Det där måste vi kunna se igenom och bara förhålla oss till vad som är relevant nyhetsvärdering. SVT har ytterligare en vetenskapsredaktion.

– Vetenskapens värld har ju också en vetenskapsredaktion på Allmän-tv, så folk kan ha svårt att veta vilken man menar. Men vi samarbetar bra, reportrarna rör sig mellan redaktionerna, vi besöker varandras nyhetsmöten och var tredje vecka har vi gemensam fika i en timme för att spåna idéer tillsammans, säger Ulrica Larshamre.”

Orwellskt, så det förslår. Eller Kafkalikt. Vilken värld lever dom egentligen i? Tror dom på allt detta, eller är huvudmålet personernas egen agenda?

Jag tänkte häromdagen på att jag inte sett röken av något skeptiskt eller någon skeptiker sedan Maggie gjorde mos av Svante Axelsson i Agenda en sen kväll den 14 februari 2010. Inslaget finns i en tyvärr något hackig YouTube-version här. Typiskt för SVT lade man in en lång intervju mitt i debatten med en irrelevant Guardian-journalist.  

Man vågar väl helt enkelt inte ens antyda att det finns något sjukt i den officiella klimathotsbilden i IPCC’s tappning.

Och vad förväntas meteorologerna göra då för SVT i sammanhanget?

Svar: Ge skenlegitimitet åt SVT-redaktionens AGW-färgade åsikter och noga filtrerade material, genom svar i rutan på vinklade frågepassningar via nyhetsankarets mun.

Bedrövligt, är väl det snällaste man kan skriva med beaktande TCS publiceringsregler.

Gästinlägg av Ove E. Liljequist – (bilden tillagd av mig – vad jag förstår är det Kaiser Wilhelms kista).

Ove

Vindkraften behövs inte eftersom Norden är på väg mot ett stort överskott av el. Vindkraften är heller inget energisystem utan ett finansiellt system för att överföra elkundernas pengar till vindindustrin och LRF:s markägare. Systemet har nu kollapsat, skriver Johnny Fagerström och Björn Törnvall, Svenskt landskapsskydd, i en slutreplik till Annika Helker Lundström, vd Svensk Vindenergi, och Annika Qarlsson (C).

Läs slutrepliken på webben i dagens GP!

I en tidigare artikel Klimatkänslighet, några uppskattningar från observationer i slutet av januari 2012 bestämdes den transienta klimatkänsligheten baserat på observationer av temperatur under perioden 1880 – 2010 genom att jämföra med uppskattningar av hur radiative forcing utvecklats. Men temperaturtrenden för perioden 1880-2010 är bara 0,06 K per decennium medan den senaste fyrtioårsperioden har en temperaturtrend på 0,17 K per decennium. Å andra sidan har även trenden i forcingen ändrats. Här beräknar vi vad detta kan ge för värden på den transienta klimatkänsligheten under 1970-2010.

I denna artikel diskuteras bara den transienta klimatkänsligheten. Det är denna som bestämmer hur mycket temperaturen kommer att öka det närmaste seklet på grund ökade växthusgaser. Men på grund av kylning från det kalla djuphavet så är denna klimatkänslighet lägre än den jämviktsklimatkänslighet man får för längre tider på minst 500 år när även djuphavet värmts upp. För en kritisk diskussion av jämviktskänsligheten se Climate sensitivity discussion thread av Judith Curry.

Här skall alltså värden på den transienta klimatkänsligheten beräknas och diskuteras enligt samma metod som användes i den förra artikeln. Nedan finns en faktaruta som beskriver metoden (högerklicka för större bild).

Vi skall alltså bestämma återkopplingsparametern α ur ekvationen α= γ/(dT´/dt) och därur beräkna den transienta klimatkänsligheten enligt S=1/α och ΔT_2xCO2= 3,7/α.

Vi behöver alltså dels temperaturtrenden dT´/dt K/år för 1970 – 2010 och trenden i forcing γ W/(m2 år) för samma period. Låt oss först se på temperaturtrenden.

Temperaturtrenden 1970 – 2010

I figur 1 nedan finns temperaturavvikelser för 1880 – 2010 för både HadCRUT3 och HadCRUT4 enligt Wood for Trees. Jag har med båda eftersom Met Office i Storbritannien nyligen har modifierat sina data. Det är intressant att se att de ändringar i väderstationsplacering man har gjort har lett till en så pass stor ökning av trenden de senaste femton åren (som är noll i HadCRUT3 men inte så i HadCRUT4).

Trendlinjerna för perioden 1880 – 2010 har lutningen 0,006 K/år i både HadCRUT3 och HadCRUT4. Men för perioden 1970 – 2010 blir trenden 0,016 K/år för HadCRUT3 och 0,017 K/år för HadCRUT4.

Vi har valt att använda värdet dT´/dt = 0017 K/år.

Trenderna i radiative forcing

Precis som i den förra artikeln använder vi data för radiative forcing från GISS, närmare bestämt de data som framgår av figur 2.

I figur 3 finns de data för 1970 – 2010 som är av speciellt intresse för beräkningarna här plottade. Det är Net forcing för perioden samt direkt och indirekt effekt från aerosoler.

Tanken är att först beräkna klimatkänsligheten om man tar med alla forcing, dvs. enligt den blå kurvan i figur 3. Men det är mycket osäkert hur mycket de troposfäriska aerosolerna indirekta och även direkta effekt inverkar. Därför är det av stort intresse att se vilka klimatkänsligheter man får när dessa aerosoleffekter utelämnas i beräkningen. I figur 4 finns forcingkurvorna för de tre fallen med alla forcing, med indirekt aerosoleffekt utelämnad och med både indirekt och direkt aerosoleffekt utelämnad.

Vi får på detta sätt tre fall med tre olika trender i forcingen: 0,0341, 0,0457 och 0,0654 W/(m2 år).

Beräkning av återkopplingsparameter och klimatkänslighet

Första fallet ger att α = γ/(dT´/dt) = 0,0341/0,017 = 2,01 W/(m2 K).

Detta ger S=1/ α = 0,50 K/(W/m2).

 ΔT_2xCO2= 3,7/α = 1,8 K per 2*CO2.

Andra fallet (utan indirekt aerosoleffekt)

α = γ/(dT´/dt) = 0,0457/0,017 = 2,69 W/(m2 K).

S= 0,37 K/(W/m2). ΔT_2xCO2= 1,4 K per 2*CO2.

Tredje fallet (utan vare sig indirekt eller direkt aerosoleffekt)

α = γ/(dT´/dt) = 0,0654/0,017 = 3,85 W/(m2 K).

S= 0,26 K/(W/m2). ΔT_2xCO2= 1,0 K per 2*CO2.

Vi finner alltså att den transienta klimatkänsligheten beräknas till 1,0 – 1,8 K per 2*CO2 beroende på vilka antaganden som görs.

Inverkan av naturliga variationer

IPCC skriver att det mesta av temperaturökningen under andra halvan av 1900-talet beror på mänsklig påverkan genom ökningen av halten växthusgaser (med very likely menas en bedömd sannolikhet av 90%):

Most of the observed increase in global average temperatures since the mid-20th century is very likely due to the observed increase in anthropogenic greenhouse gas concentrations.[12] This is an advance since the TAR’s conclusion that “most of the observed warming over the last 50 years is likely to have been due to the increase in greenhouse gas concentrations”.

Även om man inom den IPCC-anknutna gruppen av klimatforskare stöder IPCC-rapportens text så verkar det som att man informellt tolkar denna skrivning som att de naturliga variationerna har haft en försumbar inverkan för uppvärmningen under senare delen av 1900-talet. En bokstavligare tolkning (som till exempel IPCC-kritiska Judith Curry framhåller) är att minst 50% av temperaturökningen är orsakad av människan (dvs. upp till 50% är naturlig variation).

En del klimatforskare är av den åsikten att naturliga variationer har stor betydelse men deras åsikter förkastas av de IPCC-anknutna forskarna. Vi har Richard Lindzen, John Christy, Roy Spencer med flera i denna grupp. Jag anser att man inte kan negligera vad denna grupp klimatforskar anser, speciellt inte mot bakgrund av den allvarliga kritik som riktats mot hur IPCC-verksamheten bedrivits. Jag anser att den IPCC-anknutna gruppens idéer om hur konsensus skall genomdrivas har skadat den kritiska vetenskapliga diskussionen inom klimatvetenskapen.

Hypoteser som framförts om de naturliga variationernas inverkan finns diskuterade i bloggartiklar av Judith Curry, till exempel Separating natural and anthropogenically-forced decadal climate variability, Cyclomania och Trends, change points & hypotheses.

En hypotes som ofta diskuteras är en oscillation med en period på omkring sextio år. Denna skulle då vara värmande de sista trettio åren av 1900-talet och har nu övergått i en kylande fas. Detta skulle förklara de platta temperaturtrender som vi sett de senaste tio till femton åren.

Jämför Akasofus hypoteser i TCS-artikeln Akasofu: Återhämtningen från Lilla Istiden pågår fortfarande.

Låt oss undersöka hur en hypotes om en oscillerande intern naturlig variation som var positiv fram till år 2000 och därefter noll eller negativ skulle inverka på vår klimatkänslighetsberäkning. Detta innebär att nästan upp till hälften av temperaturtrenden på 0,017 K/år under 1970 – 2010 skulle kunna bero på en naturlig variation som inte ingår i de forcing som vi har tagit hänsyn till.

Om den naturliga variationen skulle ha orsakat hälften av temperaturökningen så skulle de klimatkänsligheter som beräknats ovan halveras. I stället för 1,8 K, 1,4 K och 1,0 K skulle vi alltså få 0,9 K, 0,7 K och 0,5 K per 2*CO2 som värden på den transienta klimatkänsligheten.

I jämförelse med beräkningen i förra artikeln för perioden 1880 – 2010 blir värdet på den transienta klimatkänsligheten ungefär detsamma. Den högsta känsligheten blir 1,8 K jämfört med 1,5 K. Vi har visserligen högre temperaturtrend 1970-2010 än 1880 – 2010 men trenden i forcing är också högre i motsvarande grad så att beräkningarna ger ungefär samma klimatkänsligheter.

Referens

An Introduction to Atmospheric Physics (Pocket) av David G. Andrews (2010).

Finns här och här.

I en ny studie med den långa titeln ”Twelve years of ice velocity change in Antarctica observed by RADARSAT-1 and -2 satellite radar interferometry” publicerad i ”The Cryospere” har forskarna kommit fram till att isbalansen i den undersökta regionen inte har förändrats under de senaste 12 åren.

”Overall, however, the observed changes have little impact on the mass balance of the region. We therefore conclude that in contrast with their counterparts in the Amundsen and Bellingshausen Seas (Rignot et al., 2008) the ice streams and ice shelves in the broad region under investigation herein have not been changed in a significant way in the past 12 yr, which suggests that the ice dynamics of the entire region does not have a strong impact on the mass budget of the Antarctic continent.”

Regionen som har undersökts är shelfisar och glaciärer omkring Ross havet.  Den omfattar alltså inte Amundsen eller Bellinghausen haven men det är ju ändå en god nyhet. Alla goda nyheter som kan lindra klimatångesten som vissa tycks lida av bör ju lyftas fram.

Gästinlägg av:

 Ann Löfving-Henriksson

Bedrägeriet kring hockeykurvorna blir värre och värre, men det är inte bara CRU-gänget som bedrar oss. MSM fortsätter att kränka oss genom att inte spegla hela klimatdebatten alltmedan skolans läroplan kräver en allsidig och vetenskapligt hederlig undervisning.

Den ensamme läraren ute på skolgolvet försöker efter bästa förmåga att göra sitt jobb. Kanske har den fått en viss känsla för att miljöorganisationerna inte är de objektiva orakel man tidigare trott och möjligen finns det även ett uns av misstänksamhet mot MSM. Vart vänder man sig då för att leva upp till läroplanens krav?

För två år sedan gav Liber ut Klimatdidaktik – att undervisa för framtiden. David (O.) Kronlid är bokens redaktör och en av författarna. Bokens sex författare är samtliga forskare eller forskarstuderande. Förordet är skrivet av Bo Kjellén, Stockholm Environment Institute (!). Kjellén skriver i sitt förord att nödvändiga avtal för att möta de framtida globala ödesfrågorna måste ha stöd i den allmänna opinionen, opinionen måste inse vad som krävs.

Opinionen måste inse vad som krävs! Alltså informera/indoktrinera inte minst skolan!

Av de sex författarna är fyra knutna till Uppsala Universitets institution för didaktik (didaktik – läran om undervisning), en skriver en avhandling om naturmöte inom ramen för hållbar utveckling, en annan är verksam vid Statsvetenskapliga institutionen. En tredje är tidigare gymnasielärare i språk, den fjärde, redaktören, är mer inriktad på ekofeminism och klimaträttvisa. Kapitlet ”Klimatförändrad hälsa- om hälsobegreppets betydelse för klimathälsoundervisningen” kommer från hälsoakademien vid Örebro Universitet. Detta universitets Akademi för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap har även bidragit med tankar om miljöetik och demokratiska frågor. Det var den samlade kompetensen bakom boken!

Författarna skriver att deras bok är mångvetenskaplig, men att den kan kritiseras för att den saknar ett tekniskt-naturvetenskapligt perspektiv. Kan kritiseras … Skälet till denna miss är att de saknat personer med ämnesdidaktisk kompetens, som haft möjlighet att bidra.

Klimatdidaktikerna löser problemet med bristen på tekniskt-naturvetenskapligt perspektiv genom att konstatera ”att klimatförändringen existerar” och ”att den i relevant grad orsakas av mänsklig aktivitet”. I och med det anser de sig utan vidare diskussion kunna gå över till kända hotbilder och lämplig didaktik kring dessa.

Hur var det han sa den gamle Fakiren, En hvar sin egen professor …

Boken är välfylld av hänvisningar till didaktiska forskarkollegor, men det är tunnsått med praktiska tips. Några finns dock. Svenskläraren till exempel rekommenderas i kapitlet ”Klimatet och litteraturen – en klimatkritisk läsning av Robinson Crusoe” att ta upp de klimatsårbara ö-folken. Varför just denna bok skulle vara speciellt lämplig i det sammanhanget är dock oklart. Vår Robinson hade i varje fall stora svårigheter att ta sig upp på öns berg varför översvämningsrisken verkar vara utesluten.

Naturligtvis behandlas isbjörnar, men inte heller där framgår det varför.

Mera konkret är upplysningen att WWF har samlat information från så kallade klimatvittnen på sin hemsida och att deras erfarenhet kan utnyttjas i klimatkunskapandet.

Boken ger läsaren en mångfald av nyskapade klimatdidaktiska ord och begrepp. Förutom de exempel som redan använts här kan tex demokratisk klimatkompetens, genusfrågor relaterade till klimatförändringen, klimatrelaterad ångest, klimatpolitiskt självförtroende, klimatbördan nämnas.

Författarna anser sig beskriva en ”mångvetenskaplig klimatundervisning”, men med den lilla skönhetsfläcken att man helt sonika dumpat naturvetarsidan. Kanske är det så att ingen från den sidan vill vara med i gänget, men faktum kvarstår – detta är sådan forskning och rådgivning våra skattemedel används till för att ge stöd åt en allsidig och vetenskapligt hederlig undervisning i klimatfrågan.