Stockholmsinitiativets blogg

Gästinlägg av:

 Ann Löfving-Henriksson

Bedrägeriet kring hockeykurvorna blir värre och värre, men det är inte bara CRU-gänget som bedrar oss. MSM fortsätter att kränka oss genom att inte spegla hela klimatdebatten alltmedan skolans läroplan kräver en allsidig och vetenskapligt hederlig undervisning.

Den ensamme läraren ute på skolgolvet försöker efter bästa förmåga att göra sitt jobb. Kanske har den fått en viss känsla för att miljöorganisationerna inte är de objektiva orakel man tidigare trott och möjligen finns det även ett uns av misstänksamhet mot MSM. Vart vänder man sig då för att leva upp till läroplanens krav?

För två år sedan gav Liber ut Klimatdidaktik – att undervisa för framtiden. David (O.) Kronlid är bokens redaktör och en av författarna. Bokens sex författare är samtliga forskare eller forskarstuderande. Förordet är skrivet av Bo Kjellén, Stockholm Environment Institute (!). Kjellén skriver i sitt förord att nödvändiga avtal för att möta de framtida globala ödesfrågorna måste ha stöd i den allmänna opinionen, opinionen måste inse vad som krävs.

Opinionen måste inse vad som krävs! Alltså informera/indoktrinera inte minst skolan!

Av de sex författarna är fyra knutna till Uppsala Universitets institution för didaktik (didaktik – läran om undervisning), en skriver en avhandling om naturmöte inom ramen för hållbar utveckling, en annan är verksam vid Statsvetenskapliga institutionen. En tredje är tidigare gymnasielärare i språk, den fjärde, redaktören, är mer inriktad på ekofeminism och klimaträttvisa. Kapitlet ”Klimatförändrad hälsa- om hälsobegreppets betydelse för klimathälsoundervisningen” kommer från hälsoakademien vid Örebro Universitet. Detta universitets Akademi för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap har även bidragit med tankar om miljöetik och demokratiska frågor. Det var den samlade kompetensen bakom boken!

Författarna skriver att deras bok är mångvetenskaplig, men att den kan kritiseras för att den saknar ett tekniskt-naturvetenskapligt perspektiv. Kan kritiseras … Skälet till denna miss är att de saknat personer med ämnesdidaktisk kompetens, som haft möjlighet att bidra.

Klimatdidaktikerna löser problemet med bristen på tekniskt-naturvetenskapligt perspektiv genom att konstatera ”att klimatförändringen existerar” och ”att den i relevant grad orsakas av mänsklig aktivitet”. I och med det anser de sig utan vidare diskussion kunna gå över till kända hotbilder och lämplig didaktik kring dessa.

Hur var det han sa den gamle Fakiren, En hvar sin egen professor …

Boken är välfylld av hänvisningar till didaktiska forskarkollegor, men det är tunnsått med praktiska tips. Några finns dock. Svenskläraren till exempel rekommenderas i kapitlet ”Klimatet och litteraturen – en klimatkritisk läsning av Robinson Crusoe” att ta upp de klimatsårbara ö-folken. Varför just denna bok skulle vara speciellt lämplig i det sammanhanget är dock oklart. Vår Robinson hade i varje fall stora svårigheter att ta sig upp på öns berg varför översvämningsrisken verkar vara utesluten.

Naturligtvis behandlas isbjörnar, men inte heller där framgår det varför.

Mera konkret är upplysningen att WWF har samlat information från så kallade klimatvittnen på sin hemsida och att deras erfarenhet kan utnyttjas i klimatkunskapandet.

Boken ger läsaren en mångfald av nyskapade klimatdidaktiska ord och begrepp. Förutom de exempel som redan använts här kan tex demokratisk klimatkompetens, genusfrågor relaterade till klimatförändringen, klimatrelaterad ångest, klimatpolitiskt självförtroende, klimatbördan nämnas.

Författarna anser sig beskriva en ”mångvetenskaplig klimatundervisning”, men med den lilla skönhetsfläcken att man helt sonika dumpat naturvetarsidan. Kanske är det så att ingen från den sidan vill vara med i gänget, men faktum kvarstår – detta är sådan forskning och rådgivning våra skattemedel används till för att ge stöd åt en allsidig och vetenskapligt hederlig undervisning i klimatfrågan.

Angela Merkel sparkar sin miljöminister, Norbert Roettgen. Han anklagas för att ha lett Tysklands energipolitik in i en total återvändsgränd, se här.

Å ena sidan så har som bekant Tyskland beslutat att stänga ned sina kärnkraftsverk, vilket beräknas ge en ökning av kolanvändningen på 13,5%  under 2012. Å andra sidan kommer de tyska hushållen (och industrin) att få betala nära dubbelt så höga elräkningar inom 10 år. Det är vad omställningen till ”förnyelsebar energi” kommer att kosta. Se även här. Ett totalt fiasko med andra ord.

h/t Benny Peiser på GWPF.

Ingemar Nordin

Data ovan härrör från en utmärkt sida från Isländska motsvarigheten till SMHI, avseende en liten ort med f.n. ca 1000 innevånare i ett skyddat läge i västra delen av ön (Tack, R för tips – det finns också väsentligt mer info på sidan).

Utseendet ovan är ganska så likt vad man finner om man går tillbaka till någon form av originaldata rörande uppmätta temperaturer så långt tillbaka på andra ställen på Jorden.

Man ser här antingen ingen trend alls, eller en svag trend uppåt sedan långt före industrialismen, och ingen ”accelererande” ökning som media ständigt söker tuta i oss.

Allt är förenligt med en ”nollhypotes” att vad vi upplever är en återhämtning från en flerhundraårig köldperiod i samband med ”lilla istiden”.

Exempelvis Uppsala:

Eller England: (Klicka för större bilder)

Eller en lite annorlunda, nära temperaturrelaterad, ”proxy” från ett ganska folktomt område:

Hockeyklubban känner vi ju alla till. Så sent som i går och förrgår ältades här på TCS igen ”trädringar”. Vilken usel proxy för ”klimat”!

Dessa trädserier körsbärsplockar man, och lägger sen på inkompetent tidsseriebehandling.

Grundproblemen kvarstår även om man vore vetenskapligt hederlig : Att skilja temperatur från andra tillväxtfaktorer som:

a) varierande torka / väta b) varierande skugga och konkurrens från andra växter c) varierande tillgång på näringsämnen d) förändrad livskraft i ett åldrande träd.

Här är annars ett körsbärsplockat dataset från Finland – trenden till accelererande uppvärmning i Norden är mycket tydlig, eller hur?

De ”globala” (termometer)temperaturdataset man matar oss med ser alla annorlunda ut, och baseras på i stort samma ”homogeniserade” och ”justerade” avläsningar.

Rådata har ju hunden ätit upp, eller så fick de inte plats på datorn , eller hur det nu var.

Letar man Jorden runt efter lokala temperaturkurvor finner man ingenstans något som liknar exempelvis ovanstående HadCruT-varianter. Man undrar verkligen hur de egentligen skapats – speciellt när man fått direktinblick i programmeraren Harry’s vedermödor, och när man läser utsagor av bl.a. Phil Jones om att urbaniseringseffekter i stadsrelaterade data rör sig om någon tiondels grad. Så är det ju absolut inte:

Finns det verkligen något belägg i tillgängliga observationer för mer än en återhämtning från Lilla Istiden, med överlagrade (havsströmsrelaterade(?)) 30-40-årscykler, och någon spridd extra stark El Niño??

Tillägg kl 11.30: R tipsade mig om Ole Humlum’s och medarbetares intressanta arbete om temperaturer i Arktis-området, som finns fritt läsbart här. Figuren från sidan 155 där kan kanske bidra till sakfrågan. Temperaturdata kommer från rekonstruktioner av forna temperaturer i Grönändsk glaciäris, via matematisk inversion av direkt uppmätta temperaturer i borrål. Oscillationerna är intressanta i sammanhanget.

Svenska Naturskyddsföreningen tar emot pengar från vindindustrin. Föreningens generalsekreterare Svante Axelsson deltar också tillsammans med vindindustrin i debattartiklar. Samarbetet får kritik från miljöorganisationen Svenskt Landskapsskydd som hävdar att Naturskyddsföreningen inte längre följer sitt uppdrag.

Läs artikeln i Östersundsposten

Stöd oss gärna med en kommentar!

Undertecknad och Björn Törnvall har idag en replik på Second Opinion

Annika Helker Lundström menar att Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) sågning av vindkraftsutbyggnaden ”kritiserats hårt”, när det i själva verket bara är vindindustrin själva, dess lobbyister, inklusive Energimyndigheten som kritiserat den.

Gå gärna in och läs och kommentera.

Tryck gärna på LYFT UPP längst upp på artikeln också

När jag ser vetenskapsprogrammen i Svt så är de ensidiga, fulla med faktafel samt alltid rödgrönt vinklade. I klimatfrågan går man längre än IPCC och överdriver ännu mer. Slår man upp Svt Play hittar jag tre program i år med James Hansen. Efter att ha sett ett antal program påstår jag att vetenskapsredaktionen på Svt ägnar sig åt rödgrön propaganda. Vetenskapen finns där men kommer i andra hand. Speciellt i klimatfrågan finns det massar med överdrifter och faktafel. Osäkerheterna i prognoserna (som inte är prognoser utan scenarier) förtigs alltid.

Vilka ingår då i vetenskapsredaktionen?  Man tycker att naturvetenskaplig utbildning på högskolenivå borde vara ett krav. Men, men – det tycker tydligen inte Svt är så viktigt. Påfallande många på redaktionen kommer från barnprogrammet Hjärnkontoret. Den ende med högre naturvetenskaplig universitetsutbildning är Jens Ergon. Du hittar hela redaktionen här.

Linus Brohult anställdes 2011. Naturvetenskaplig utbildning saknas helt. Linus Brohult är en känd västerextremist numera med gröna förtecken. Han är dömd för grov uppvigling till ett års fängelse, varit talesman för Socialekologisk aktion, plogbilsaktivist, samt förtroendevald i Grön Ungdom 1992-1994. Hovrätten slog sedan fast domen för grov uppvigling men sänkte straffet till samhällstjänst. Linus Brohult är också dömd till fängelse för att ha vägrat värnplikt.

Här har vi en känd vänsterextremist och att han ska agera neutralt är inte att tänka på. Svt måste ha rekryterat Linus med avsikt för att föra fram en rödgrön propaganda.

Jens Ergon har en naturvetenskaplig utbildning och har varit aktiv i vänsterextremiströrelsen Attac. Titta på detta protokoll punkt 4 hur Attac ska betala en tågresa för Jens Ergon - Beslöt att betala Jens Ergons tågresa ner till Föreningen ESF Nordens årsmöte. Jens Ergon har också medverkat till boken En annan värld är möjlig.

Attac är ingen snäll demokratisk rörelse utan en våldsbenägen vänsterextremistisk organisation. De var starkt förknippade med Göteborgskravallerna.

Både Victoria Dyring och Anna Schytt har blivit hedersdoktorer. När jag hör detta med hedersdoktor så vet jag att det ofta men inte alltid handlar om ett PK-pris. Personen i fråga har varit så politisk korrekt att man får en titel.

Anna Schytt är geologutbildad. Vad detta innebär akademiskt har jag inte lyckats ta reda på.

Anna Schytt är producent för Vetenskapsmagasinet m.fl. program.

Cheferna på Svt kan inte ha varit omedvetna om att de rekryterade vänsterextremister. Det var ett medvetet val. De vill agera som rödgrön propagandacentral. Vi som ser programmen ska vara medvetna om att den rödgröna agendan ligger bakom. När du ser programmen så förstå att det är inte sanningen utan en rödgrön vinkling du ser. Lita inte på Svt och vetenskapsredaktionen. I klimatfrågan vinklar och förvränger de hej vilt utan att skämmas.

På denna blogg har Vetenskapens Värld tagits upp så många gånger att jag inte bemödar mig att länka till dem enskilt utan tar en Googlelänk som visar alla.

SD går från klarhet till klarhet.

Många är de som har en tro att vi i dag ska kunna ersätta kärnkraft med förnyelsebar energi med stort fokus på vindkraft. Detta låter sig dock inte göras. Kärnkraften behövs och nu finns möjligheter till en bred energiuppgörelse, skriver Josef Fransson (SD) i dagens Göteborgsposten

Nu fortsätter debatten om Sveriges outnyttjade utsläppsrätter. Miljörörelsen har i en debatt som började redan förra året hävdat att utsläppsrätterna ska annulleras, dvs inte lösas in mot pengar. Förlusten för Sverige i ett såsant fall blir ca 7 miljarder kronor. Miljörörelsen anser att Sverige kommer att ha ett överskott av internationella utsläppsrätter (så kallade AAU:er) när Kyotoavtalets första åtagandeperiod avslutas detta år. Det betyder inte att Sverige är på god väg att ta sin del av klimatansvaret, anser man, utan bara att man med viss marginal klarat den mycket låga målsättning som EU satt för Sverige för denna första period – dvs en ökning av utsläppen med 4 procent för 2012 jämfört med 1990 års nivå. Att Sverige nu har mindre utsläpp än vad denna EU-fördelning tillåter är alltså helt enligt planeringen.

En europeisk utsläppsrätt motsvarar utsläpp av ett ton koldioxid. Företag som ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter måste överlämna utsläppsrätter motsvarande sina utsläpp av koldioxid. En viss del av utsläppsrätterna tilldelas företagen gratis, men om dessa inte räcker för att täcka företagets behov kan de köpa utsläppsrätter på andrahandsmarknaden eller av företag som ha ett överskott av utsläppsrätter. För att minska sina framtida behov av utsläppsrätter kan företagen vidta utsläppsminskande åtgärder.

EU:s handelsystem med utsläppsrätter omfattar energiintensiv industri och energiproduktion, dock inte vattenkraft och kärnkraft. Från och med 2012 omfattas även flyget. Målet är att minska utsläpp av koldioxid och från och med 2013 även andra växthusgaser, som driver på klimatförändringarna, exempelvis lustgas.

EU:s handelsystem lanserades med en första prövoperiod mellan 2005 och 2007. I den nuvarande handelsperioden, som sträcker sig från 2008 till 2012, är antalet utsläppsrätter (”taket”) lägre än utsläppen 2005 och samordnat med EU:s och medlemsländernas åtagande under Kyotoprotokollet, som också sträcker sig mellan 2008 och 2012. Den tredje handelsperioden drar i gång 2013 och pågår till 2020.

I EU:s klimat- och energipaket ingår ett utvecklat handelssystem för fas III (2013 till 2020) som en hörnsten i EU:s inhemska och internationella klimatpolitik. För att förbättra effektiviteten har man gjort en del ändringar i handelssystemet inför fas III. En stor förändring är att man överger de nationella allokeringsplanerna och ersätter dessa med ett centralt satt ”tak” och ett antal produktriktmärken för fri tilldelning. Den totala allokeringen av utsläppsrätter sätts till att motsvara 79 procent av utsläppen 2005 med korrigeringar för tillkommande anläggningar och utvidgning av antal växthusgaser med mera. Detta tak kan komma att ändras vid en ambitionshöjning av EU:s klimatpolitk. Den huvudsakliga tilldelningen av utsläppsrätter kommer att ske via auktionering. Inom den totala allokeringen kommer dock fri tilldelning av utsläppsrätter att vara kvar för industrier som bedöms utsatta för internationell konkurrens och där risken för att utsläppen ”flyttar utomlands”, så kallat koldioxidläckage, bedöms som stor. Den fria tilldelningen som finns kvar kommer inte att baseras på prognostiserade utsläpp utan på produktriktmärken, det vill säga koldioxidutsläpp per produkt. Det ska motsvara utsläppen från de 10 procent effektivaste anläggningarna inom respektive produktkategori inom EU.

Tidigare har finansminister Anders Borg och dåvarande miljöminister Andreas Carlgren varit oense om hur man ska behandla utsläppsrätterna från Fas 2. Moderaterna har flaggat för en försäljning medan centern har velat annullera utsläppsrätterna. Men nu verkar centern alltså svängt i frågan, i alla fall om man läser mellan raderna. Till DN säger Lena Ek enligt Miljöaktuellt: – Jag delar heller inte Riksrevisionens bedömning att vi inte klarar de nationella delmålen om vi inte annullerar våra överskott. Den lösning jag ser är att EU gemensamt höjer ambitionsnivån till att sänka utsläppen med 30 i stället för 20 procent fram till 2020, säger miljöministern.

Om nu centern väljer att inte lösa in utsläppsrätterna och att man får med sig resten av regeringen på det så är det klokt. Att annullera utsläppsrätterna tjänar ingen på. Man bör istället fundera på vad man kan få för 7 miljarder kronor inom ramen för verkligt miljö- och utvecklingsarbete

Man bör också fråga sig vad det är för idé att hålla på med detta byråkratiska system som inte har någon som helst verkan på verkligheten. Om Tyskland hade sett någon som helst effekt av detta system så hade man väl inte valt att lägga ned kärnkraften och istället bygga 17 nya kol- och 29 nya gaskraftverk.

Det är inte bara stormedia och politiker som låter sig luras av AGW-propagandan. Man slänger sig med begrepp som ”klimatförnekare”, ”skeptiker”, ”klimatvetenskapen” osv., utan att ha någon större insikt om vare sig klimatvetenskap, eller om hur klimathotspropagandan från aktivistorganisationer som WWF, Greenpeace, Romklubben, Tällberg och Naturskyddsföreningen lyckats färga hela det offentliga samtalet. Även utredningar på departement och statliga institut, som nu senast från FOI, köper helt okritiskt detta sätt att uttrycka sig. Jag tänkte därför att de kanske behöver en mer korrekt, och samtidigt en mer nyanserad, terminologi:

1) Klimatalarmister = Personer som tror att världen kommer att gå under om politikerna inte gör något drastiskt, som anser att dagens klimatförändring är unik i historien och som menar att tipping-pointen ligger vid 2 grader över den ”för-industriella” perioden vid mitten på 1800-talet. Dessa tror också att IPCCs prognos om minst tre (men sannolikt många fler) graders ökning av den globala temperaturen är det som gäller. (15-20% av klimatforskarna tillhörde denna grupp enligt mätningar från 2008.)

2) Rättrogna = Personer som förlitar sig helt på IPCCs rapport från 2007. För dem är denna rapport ”bibeln” och De Ofelbaras Ord, och 3 graders ökning är vad vi kan förvänta oss. (Majoriteten, eller c:a 55-70% av klimatforskarna tillhörde denna grupp år 2008.)

3) Luke-warmers = Personer som är skeptiska till IPCCs mer alarmistiska prognoser och menar att tre grader och därutöver är mycket osannolika (trots allt så kan ju på sin höjd en grads ökning vid en fördubbling av CO2-halten motiveras utifrån strålningsfysikaliska resonemang). Man stödjer sig härvidlag i hög grad på senare tids forskning, efter 2006.

4) Skeptiker = Personer som inte bara är skeptiska mot IPCC och dess prognoser, utan som också anser att vi med lätthet understiger 2-gradersmålet genom business-as-usual, dvs, genom att politikerna inte gör någonting alls. De är således kritiska till påståenden om att en ökad värme pga antropogen CO2-produktion utgör ett hot eller ett ”problem”. De stödjer sig också på vetenskaplig forskning, från både före och efter 2006, angående klimatkänslighet, den kosmiska strålningens inverkan på molnbildningen, frånvaron av ”hot-spots”, utplaningen av den globala temperaturen under detta sekel, etc, etc. (15-25 % av de etablerade klimatforskarna tillhörde denna grupp eller till luke-warmers år 2008)

5) Klimatfysikskeptiker, ibland även kallade ”drakdödare” = personer som är skeptiska till de strålningsfysikaliska resonemang som både skeptiker, luke-warmers, rättrogna och alarmister skriver under på.

6) Klimatförnekare = Personer som förnekar klimatförändringar, t.ex. att det blivit varmare under de senaste 100 åren. De har en viss likhet med alarmisterna eftersom de inte tror på att klimatet har förändrats på bortåt 10 000 år. Skillnaden är att alarmisterna tror att klimatet började förändras först i och med att människan började använda fossila ämnen, särskilt efter 1950. Klimatförnekare förnekar ”bibeln” helt och anser att Gud skapade klimatet för 10 000 år sedan med ett av Gud givet klimat.

7) Klimatförnekarskeptiker = Personer som är skeptiska till om det överhuvudtaget finns ”klimatförnekare”, och som anser att begreppet är ovetenskapligt, osakligt och etiskt oförsvarbart.

Själv tillhör jag kategori (4) och (7).

Förslag om förbättringar och utvidgningar av denna kategorisering mottages tacksamt i kommentarerna.

Ingemar Nordin

Om en vetenskaplig detektivhistoria i högsta klass. Med sina skurkar och hjältar. Offren? Jo, du, jag och vetenskapen.

När Michael Manns berömda kurva publicerades så slog den världen med häpnad: Den påstått varma medeltidsvärmen fanns inte! Istället visade grafen att den sentida uppvärmning som vi sett under 1900-talet var helt unik under de senaste 1000 åren. Detta blev ett tungt och samtidigt åskådligt exempel på att människans utsläpp av koldioxid verkligen orsakar stora, och potentiellt farliga, förändringar av vårt klimat.

Det dröjde några år, men sedan visade Steve McIntyre och Ross McKitrick (2003 och 2005) att den omtalade snabba temperaturökningen på 1900-talet som trädringsserier visade så gott som helt berodde på en enda serie från Bristlecone-tallen. Och att man använt sig av en statistisk metod som gav bl.a. denna serie en oproportionerlig stor vikt. Ett av de stora paradnumren i IPCC-rapporten från 2001 blev därmed söndersmulat.

Stor panik uppstod i de inre kretsarna i IPCC. Andra bevis krävdes för att ändå hålla uppe trovärdigheten. Det som kunde rädda Manns diskrediterade hockeyklubba var en rekonstruktion baserat på andra serier av trädringar, denna gång hämtade från Yamalhalvön i norra Sibirien. Sådana serier hade forskare på CRU, ett klimatforskningscentrum på University of East Anglia, samlat in och använt för att påvisa en liknande hockeyklubbsliknande kurva. Under flera år publicerades den ena artikeln efter den andra på samma material.

Men tyvärr vägrade CRU-forskarna (under ledning av Keith Briffa) att lämna ut materialet för en öppen granskning. Det användes också för att framvisa en något modifierad hockeyklubba i IPCC-rapporten 2007. Gång på gång försökte McIntyre att få CRU-forskarna, någon av de tidskrifter som publicerat artiklar baserade på trädringsmaterialet, eller IPCC att låta honom få tillgång till det. Det var kalla handen från samtliga och alla trick användes för att undanhålla data.

Nu vet vi äntligen varför det varit så viktigt att inte lämna ut data: CRU-forskarna har medvetet underlåtit att ta med stora mängder trädringsserier där det typiska hockey-mönstret inte framträder. I bilden nedan visas hur stort datamaterial från regionen som Briffa hade tillgång till, och som han tittat på och bearbetat sedan åtminstone 2006.

Det märkliga är att hans rekonstruktion i slutet av 1900-talet endast bygger på tolv träd – för att mot slutet bara bygga på ett enda. Med det urvalet så lyckas Briffa alltså få fram den önskade hockeyklubbsliknande temperaturutvecklingen. Jämför man med alla trädringsserier i regionen så ser man skillnaden här:

Selektionen av träd ger alltså den önskade hockeyklubban. Men den försvinner så fort man tillför alla tillgängliga data. ”Körsbärsplockning” brukar sådant kallas för.

Efter mer än tio år sedan den första Yamal-publikationen, och efter flera års envetet vetenskapligt detektivarbete så har McIntyre lyckats få ut allt empiriskt material och därmed placerat forskarna på CRU i ett riktigt skruvstäd. Det råder knappast något tvivel om saken: Det här är en medveten förvrängning av en central del av IPCCs ”berättelse”. Den kanske inte är avgörande för klimatfrågan som sådan men den undergräver definitivt trovärdigheten, inte bara för CRU-forskarna, utan också för IPCCs sätt att hantera sitt uppdrag.

Pusselläggandet är en mycket lång och spännande historia som involverar åtskillig brevväxling för att få ut data, närläsning av vetenskapliga artiklar, dechiffrering av programkod och datafiler, Climategatebreven och de misslyckade officiella granskningar som har gjorts av CRUs arbete. Detaljerna (med referenser) finns här. En mycket välskriven sammanfattning finns här. En uppdatering här.

Ingemar Nordin

Uppdatering: Ingen har ifrågasatt McIntyres kritik att bilden av den historiska temperaturrekonstruktionen från trädringar blir helt annorlunda om man tar med alla data från regionen. Således kan Manns, Briffas och IPCCs användandet av trädringsproxies för att stödja sin tes om hur temperaturutvecklingen sett ut i historisk tid jämfört med idag avfärdas. Det som istället ifrågasätts av försvararna (Gavin Schmidt på Real Climate) är om Briffa verkligen menat att Yamalserien ger en korrekt bild av regionen. Visserligen säger Briffa att det är det han diskuterar i en artikel från 2008, men han kanske inte menade det … McIntyre svarar här.

Diskussionen fort sätter här, här  och här.