Category — Allmänt

I onsdags höll FN-chefen Ban Ki-Moon och IPCC-chefen R.K. Pachauri presskonferens i FN:s reservpalats i New York. Den ordinarie “skrapan” rensas ju från “mänskligt tillförd asbest” gubevars. Asbest rekommenderade ju nyligen Dr.P. att klimatskeptiker skulle smörja i ansiktet. Svenska Skanska är inblandade i ombyggnaden av FN-skrapan. Media fick inte ställa några frågor. Detta sammanfattades som “Nordkoreanskt!”. Läs mer här.

Man kan då fråga sig varför Ban “Musslan” Ki-Moon eller den självutnämnde “Statsmannen” Dr. Pachauri inte ville svara på frågor från media?

Det enkla svaret är nog att man inte har några bra svar. Sedan ville nog inte Ban Ki-Moon ta risken att Dr.P kom “upp i varv”. Det var ju hans otämjda tunga som kritiserades på UNEP-mötet i Bali för två veckor sedan. Dr. P. är ganska unik med att starta alla publika framträdanden med öppningsfrasen “Excellencies, members of the media, distinguished ladies and gentlemen” i den ordningen.

Att inte säga något är en diplomatisk osed. Jag har mött många sådana figurer inom det Europeiska näringslivet. De sa aldrig något på möten och uppfattades då – framförallt i Norra Europa – som seriösa och intelligenta. Det visade sig längre upp i karriären att en del faktiskt inget hade att säga. Några omplacerades till ofarliga uppdrag i nationella och internationella industriorganisationer med huvuduppdraget att inte få något gjort.

Hur det står till med Ban Ki-Moon i detta sammanhang vet jag inte. Men ärliga pensionerade FN-byråkrater vet ju att FN till skillnad mot näringslivet inte är en meritokrati. Det är inbyggt i systemet. Man gör inte karriär vertikalt för att FN skall få nytta av personens erfarenheter. Karriärsteg får man söka i en evig “nyanställningprocess” där professionella kriteria inte alltid står speciellt högt på skalan. Ibland hjälper det att vara dotter och svärson till Ban Ki-Moon t.ex. läs här.

En halvtimme efter FN:s “pressmöte” höll IAC:s (InterAcademy Council) Co-Chair holländaren Robbert Dijkgraaf en presskonferens med möjlighet till dialog med media. Han underströk att uppdraget gällde framtiden och inte till att döma IPCC för gamla synder. IAC:s press release här.

Nu till de skriftliga “produkterna”. Sammanfattningsvis fick jag intrycket att de var skrivna av “lawyers and liers” vilket är en vanlig försvarstaktik när en organisation eller ett företag blir utsatt för kritik.

Här några konstateranden:

• IPCC har diskret och skamlöst ompositionerats från att fokusera på AGW med huvudvikt på “A”=Antropogenic till Climate Change rätt och slätt.

• Man introducerar en ny term “sub-global” utan någon definition. Menar man att vi i framtiden får “sub-global-warming”? Eller är det en segmentering av de som “skall betala” och de som skall “casha in”?

• Man skall försäkra sig om ”continued scientific credibility”! Det blir ingen lätt uppgift i en organisation som i WGI fritt blandar klimatvetenskap och meteorologi, observationer i verkligheten och modellering för att sedan via WGII och WGIII hamna i humanvetenskapernas interdisciplinära tanketräsk via sociologi, etnologi och i slutändan till det politiska målet för en annan intressegrupp dvs “Global Governance”. IPCC:s mest lästa rapport “Summary for Policymakers” publiceras endast efter politiskt godkännande i Plenum av medlemsländernas diplomater. Inte av vetenskapare.

• Man nämner inte med ett ord frågan om “jäv” när det gäller Dr. P:s sidointressen. Det finns inget med i direktiven om detta förutom i vaga termer om organisation och management. Ban Ki-Moon har således beslutat att Dr. P. INTE skall utsättas för FN:s egna “conflict-of-interest”-regler eller bättre. Troligen därför att de inte tål en närgången granskning. Dr. P. sade ju vid ett av sina försvarsuppträdanden i frågan att IPCC inte var en FN-organisation utan en “Intergovernemental organization” och därför inte berördes av FN:s regler. Skillnaden tycks vara hårfin. Men advokatyr är ju en speciell kompetens inom FN. Dr.P. har ju en för europeiska och nordamerikanska iakttagare väldigt begränsad idé om vad som menas med jäv. För honom är det när pengar byter ägare. Jäv omfattar oftast “inflytande” och där behöver man bara läsa Dr.P:s uppdragslista före och efter IPCC-ledarskapet och senare efter det delade Nobelpriset till IPCC för att på papper förstå vad “inflytande” består av. Ban Ki-Moon föredrar således ett fortsatt “no comments” i jävsfrågan.

Hur även svenska statliga Vattenfall “snyltat” på sina FN-relationer i klimatfrågan kan ni läsa här och här.

• IAC:s uppdrag är INTE att uttala sig om vad som föregått eller ingår i AR4. Uppdraget gäller bara “processen” i framtiden dvs med AR5 som publiceras 2013-2014. För att understryka detta avslutas IPCC:s press release med ett uttalande av Dr. Field – professor i biologi – och IPCC Co-Chair som följer: “We expect the recommendations from the IAC’s review to inform how the IPCC prepares its fifth major assessment of global climate change, due to be published in 2013-21014. Meanwhile, the conclusions from the IPCC’s 2007 report remain entirely valid. The climate is changing due to human activity, and the effects are already being felt around the globe. If anything, more recent data indicate that the IPCC’s 2007 assessment underestimated the degree to which human activity is changing our climate.” Det är så en “neutral” utredning banaliseras och politiceras.

Hela IPCC-releasen här.

Vad händer nu fram till den 31 augusti?

Jo på IPCC så hoppas man säkert på att man på klassiskt manér kan avvisa eventuella nya avslöjanden om tidigare IPCC-processer och “fakta” med det enkla argumentet att “frågan är under utredning”. Har vi hört den refrängen förr i politiska sammanhang?

Svaret på detta från kritiska vetenskapare bör vara att intensifiera granskandet och positionera IPCC:s vägran att svara på tilltal med att det är de som då är de verkliga “deniers” i klimatfrågan. Ban Ki-Moon’s spokesperson gav oss ett bra exempel den 3 februari.

Sedan har vi ju ett antal andra “reviews” som pågår i England och USA vilkas resultat inte kan friställas från IPCC.

I tillägg så pågår nu ett kontinuerligt journalistiskt grävande efter “värde” på investerade pengar: klimatforskningsbudgetar, NGO-bidrag, subventionerade gröna energikällor, gröna-jobb-löften, skatter och elräkningar mm. Politiker som skall väljas för en mandatperiod och inte för en klimatperiod får nog sänka sig till att ta del av den krassa verkligheten som den upplevs av väljarna.

Näruppdraget är nu att kritiskt granska IAC:s “ad hoc Independent Evaluation Group (IEG)” så att den är totalt “ren” från jäv av olika slag inklusive nuvarande eller tidigare medlemsskap i gröna organisationer.

På det geopolitiska planet så kanske Ryssland, Mexico, Kanada eller EU(!) och en del andra G-20-länder undrar varför de inte är bland de utvalda akademierna.

Kommentera gärna vidare här på TCS. Ni har redan postat många intressanta inlägg.

PS Färskt från The Telegraphs blogg: ”Climategate: the IPCC’s whitewash ‘review’ is the AGW camp’s biggest mistake yet.”

Dagens digest från Physorg behandlar bl.a. en just publicerad studie om satellitmätningar av hur Amazonas reagerar på torka: Samanta, A., S. Ganguly, H. Hashimoto, S. Devadiga, E. Vermote, Y. Knyazikhin, R. R. Nemani, and R. B. Myneni (2010), Amazon forests did not green‐up during the 2005 drought, Geophys. Res. Lett., 37, L05401.

Det anmärkningsvärda är kanske inte studien i sig, utan att detta forum tar upp det hela såpass raljant gentemot IPCC – det har man aldrig gjort tidigare.

The comprehensive study published in the current issue of the scientific journal Geophysical Research Letters used the latest version of the NASA MODIS satellite data to measure the greenness of these vast pristine forests over the past decade.

A study published in the journal Science in 2007 claimed that these forests actually thrive from drought because of more sunshine under cloud-less skies typical of drought conditions. The new study found that those results were flawed and not reproducible.

”This new study brings some clarity to our muddled understanding of how these forests, with their rich source of biodiversity, would fare in the future in the face of twin pressures from logging and changing climate,” said Boston University Prof. Ranga Myneni, senior author of the new study.

The IPCC is under scrutiny for various data inaccuracies, including its claim – based on a flawed World Wildlife Fund study — that up to 40% of the Amazonian forests could react drastically and be replaced by savannas from even a slight reduction in rainfall.

”Our results certainly do not indicate such extreme sensitivity to reductions in rainfall,” said Sangram Ganguly, an author on the new study, from the Bay Area Environmental Research Institute affiliated with NASA Ames Research Center in California.

”The way that the WWF report calculated this 40% was totally wrong, while [the new] calculations are by far more reliable and correct,” said Dr. Jose Marengo, a Brazilian National Institute for Space Research climate scientist and member of the IPCC.

Jag ser med spänning fram mot att även Dagens klimatnyheter från Westander Klimat och Energi (efterföljaren till Naturvårdsverkets utskick) också tar upp detta. De brukar citera Physorg… Men jag tror det knappast. Och vi kommer inte heller att se Susanna Baltscheffsky eller Karin Bojs ta upp det.

 Update kl 11:00: Dagens Westander Klimat och Energi kom just på email – bara propaganda igen, i den anda som satts av Naturvårdverket

Bjud in oliktänkande i klimatdebatten skriver Stockholminitiativets Lars Jonsson i dagens GP

Lars Jonsson är konstnär, ornitolog, författare och medlem i Stockholmsinitiativets Råd

Under pompa och ståt lanserade Ban Ki-moon och Rajendra Pachauri igår den oberoende granskningen av FN:s klimatpanel IPCC. Det hela kan ses på FN:s webcastsida. Och här hittar ni pressmeddelandet från IPCC.

Jag hoppas att Mr G återkommer med en kritisk genomgång av hela spektaklet.

Kanske någon är intresserad av denna nyutkomna sammanställning av främst kosmologiska klimatstyrande fenomen. Den finns som PDF här. Författaren har också en bok (”Disrupted Networks: From Physics to Climate Change” medförfattare B.J. West, ca 50 Euro) på gång – en länk finns här. Båda författarna fick genomgå en skärseld av AGW-angrepp för en tid sedan, efter det att de publicerat en kortare artikel med samma tema i American Physical Society’s medlemstidskrift Physics Today.

Det är frustrerande att vara s.k. klimatskeptiker (eller bör jag kalla mig själv AGW-agnostiker?). Ibland undrar jag om det är lika frustrerande att stå på andra sidan och försöka övertyga världen om behovet av att strypa konsumtionen av fossila bränslen.

Framför allt gillar jag inte den ständiga striden mellan ”skeptiker” och ”alarmister”. Det är ett fult krig där alla grepp är tillåtna och vissa personer drar sig inte för att riktigt förolämpa och förödmjuka sina motståndare. Detta gäller båda sidorna av debatten.

Samtidigt ligger det en del i påståendet om att både skeptiker och AGW:are strävar mot samma sak: att vi ska frigöra oss från beroendet av fossila bränslen och hitta alternativa energikällor som kan försörja framtidens 9 miljarder jordinvånare.

Skillnaden är bara hur snabbt man vill att omställningen ska ske. NUMEDDETSAMMA eller när vi har långsiktigt hållbara alternativ.

Samtidigt skulle jag vilja att debatten breddades från att enbart röra klimat och koldioxid till att handla om energifrågan, om vattenförsörjningen och om andra former av miljöförstöring. Men så länge AGW-agnostiker blir stämplade som rättshaverister och idioter kan vi väl knappast förvänta oss att bli tagna på allvar i de andra frågorna heller.

Mitt mål är att ”klimatskeptiker” (i varje fall de som slåss med ärliga medel) ska ses som en ”förnuftets röst”. Hur kommer vi dit?

Allt fler tidskrifter och media framför saker som vore otänkbara för något år sedan. Ska bli intressant att se den vidare utvecklingen. Någonstans har jag ett särtryck av en vetenskaplig artikel som handlar om opinionsbildning och hur en ursprunglig minoritetsuppfattning kan utvecklas till en självklar majoritetsuppfattning på relativt kort tid. Ska se om jag kan hitta den igen. Tankarna är ju inte alls nya - filosofen Schopenhauer sade redan på 1800-talet så här (men förmodligen på Tyska   ):

All truth passes through three stages. First, it is ridiculed. Second, it is violently opposed. Third, it is accepted as being self-evident.  

Kanske vi befinner oss i slutet på fas 2 ?

Detta är en kommentar till artikeln om att kvinnor diskrimineras i arbetslivet när de väljer att föda barn och vara hemma med dem. Typiskt exempel på den snedvridna människosyn som präglar vårt samhälle. Ivrigt påhejad av klimatalarmismen.

Karl R. Popper

Det kritiska tänkandet utgör kärnan i den vetenskapliga metoden, säger Karl Popper. Om detta är många vetenskapare och filosofer överens idag. Den vetenskapliga grundforskningen siktar på att förklara hur världen ser ut och fungerar. Och för att närma oss det målet måste vi förhålla oss kritiska och förkasta sådant som inte stämmer med data.

Det tråkiga är nämligen att vi aldrig riktigt kan vara säkra på att vi nått fram till den absoluta och oföränderliga sanningen. Vetenskapens historia ger många belägg för att teorier visar sig vara fel och att de måste modifieras eller ersättas med radikalt nya idéer. Före Kopernikus ansåg dåtidens vetenskap att den Ptolemaiska astronomin, uttryckt i ett komplicerad geometriskt system, gav oss den korrekta bilden av hur Jorden, solen och planeterna rörde sig i universum. Därefter trodde man att solen var universums centrum. Och idag har vi helt övergivit tanken på ett centrum. På 1800-talet trodde man att Newton gett oss den slutgiltiga sanningen om kroppars rörelse. I början på 1900-talet fick man ge upp Newtons teori, utom för makroskopiska objekt i små gravitationsfält och med låga hastigheter.

Det positiva är att vi genom noga utarbetade metoder kan få naturen att säga ifrån när vi har fel. När en teoris förutsägelser faktiskt slår in så får vi fortsätta att leva med ovissheten att den kanske visar sig vara fel i ett annat experiment eller då vi gör nya observationer. Men när teorins förutsägelser inte slår in så faller teorin. Teorin och den motstridiga observationen kan inte båda vara korrekta. Den vetenskapliga metoden är en sinnrik variant av kritiskt tänkande där vi låter våra egna spekulationer prövas mot den yttre verkligheten.

Vetenskaplig utveckling sker genom att vi hela tiden hittar på bättre och bättre teorier om världen. Det som visat sig stämma med de gamla teorierna måste inkorporeras på något sätt med de nya, samtidigt som de nyare teorierna skall klara av det som falsifierade de gamla. Einsteins teori har exempelvis Newtons teori som en approximation. Samtidigt klarar den av att förklara flera av de fenomen som inte stämde med den Newtonska teorin. Vi har med Einsteins teori fått en ny bästa teori. Emellertid vi kan inte vara säkra på att den nya teorin är sann; den är bara den bästa vi har för tillfället.

Men så här tänker sig inte klimatforskarna i och kring IPCC att vetenskapen går till. Där betraktar man inte alls det kritiska tänkandet som särskilt djupgående eller betydelsefull. Så här ser deras bild av vetenskaplig utveckling ut:

Världens klimatforskare publicerar sina alster i vetenskapliga tidskrifter. För att bli publicerad så måste artiklarna ha blivit kritiskt granskade. Men när det är gjort så kan man räkna med att artikeln utgör en fastslagen sanning. IPCC:s författare samlar sedan idogt ihop alla små sanna pusselbitar till en stor helhet. Den granskas också. Men så småningom så blir forskarna överens om hur helheten måste se ut, och då har vi en produkt som ger sanningen om klimatet. Eller åtminstone så har vi en teori som sannolikt är sann till 90% eller 99%.

Problemet med denna bild är att man begår en rad logiska felslut. För det första betyder inte det faktum att ett par granskare inte hittat några uppenbara fel i en uppsats att resultaten är en bevisad sanning. För det andra betyder heller inte en ”konsensus” bland många forskare att slutsatsen är sann. Nya rön kan när som helst kullkasta både de enskilda delarna och helheten.

Ytterligare ett allvarligt problem med IPCC:s bild av hur grundforskning går till är användandet av sannolikhetsmått. För det leder till den felaktiga tanken att det blir allt mindre sannolikt att det kan uppstå falsifierande data. Och det i sin tur leder till att man intar en ytterst avog inställning till alla eventuella kritiker; ”det är ju så otroligt osannolikt att kritikerna kan ha rätt”. Men naturen bryr sig inte om vad ett gäng forskare tror är sannolikt eller sant. Naturen är som den är. Och har man fel så visar sig detta förr eller senare om man följer en vetenskaplig kritisk metod och är uppmärksam och ödmjuk inför fakta som talar emot ens förväntningar.

Ett av många exempel på det felaktiga IPCC-tänket finns här

http://www.ipcc.ch/pdf/press/ipcc-statement-principles-procedures-02-2010.pdf

Ingemar Nordin

Jag vill tipsa om en bra artikel i gårdagens Guardian. Har ni inte redan läst den, så gör det.

Jag önskar alla läsare en riktigt skön fredagskväll. Här hos Crusells vankas det lammytterfilé och pinot noir.