Category — Allmänt

Ekoredaktionen hade igår ett inslag om att Swedfund som ägs av svenska staten ”landgrabbar” i Sierra Leone. Ekoredaktionen skriver att:

Statliga biståndsorganet Swedfund har investerat tiotals miljoner i ett företag som ska producera etanol i Sierra Leone, men lokalbefolkningen drabbats av vattenbrist och hunger när företaget tagit över deras jordbruksmark. Nu vädjar de fattiga invånarna till Sverige om hjälp.

Nu skall man sin vana trogen inte ta ekots reportage som den absoluta sanningen. För att låta den andra sidan framträda saxar jag följande från Swedfunds hemsida:

Swedfunds roll i utvecklingssamarbetet – att skapa utvecklingseffekter

Behovet av nya investeringar i utvecklingsländer är stort. Länderna ser själva nya arbetstillfällen och ett växande produktivt näringsliv som den bästa och mest hållbara vägen ur fattigdom. I flera av de länder som Swedfund investerar är förhållandena sådana att företagsetableringar är mycket svårt att finansiera.Swedfund kan här fungera som en viktig bro mellan den fattiga och den industrialiserade världen. Vi kan med vår kunskap om investeringar i utvecklingsländer bidra till ekonomisk tillväxt genom skapande av lönsamma och produktiva företag som i sin tur bidrar till minskad fattigdom.

Anna-Klara Bankel som är reportern som följt investeringen i Sierra Leone har tidigare varnat för konsekvenserna då investeringarna var på gång. Det hade varit ännu mer intressant och få veta mer om vilka fler som finns bakom investeringen i Sierra Leone. Jag kikade lite och hittade denna länk. Den stora spelaren i sammanhanget är Addax & Oryx Group Limited, på Bloomberg News via denna länk får vi veta att företaget:

” operates as a petroleum and mining company in Africa. Its activities include exporting crude oil from Nigeria, and Cameroon, Ivory Coast to refineries in West Africa, Europe, North America, and Asia; imports gasoline, jet fuel, and heating oil; acquiring oil and gas properties”

Addax försäkrar att de har stora sociala ambitioner och att investeringen med sockerrör har utretts länge. Den tredje intressenten är ett nederländsk utvecklingsbank DFIn FMO. Det är i alla händelser lite märkligt att Swedfund lägger 10 miljoner Euro i ett projekt som innefattar investeringar på 267 miljoner Euro tillsammans med ett olje och gruvbolag verksamt i Afrika. Tur att det inte var Lundin oil, då hade det väl tagit riktigt hus i h-t. Men om man skall syssla med etanol och bränsletillverkning så bör man antagligen komma från oljeindustrin där man vet hur man drar en pipeline.

Jag minns ett program för någon tid sedan på P1 som handlade om den nya biståndsidén – att skapa ”riktiga” företag som går med vinst som kan överleva på sikt. Antagligen är det så här verkligheten det ser ut när företag ger sig in i agroindustrin, och kanske speciellt etanolproduktionen.

Var det inte Borg och Hatt som nyligen la fram förslag om ökad inblandning av etanol i bensinen? Kan man fråga om ursprungsland på macken, så som man kan om andra varor nuförtiden, full tank E85 men med enbart svenskproducerad etanol tack, och ekologisk.

Vårt klimat är en del av vår miljö men alltför ofta tycks man blanda ihop dessa två begrepp. Resultatet blir ibland att man vänder på steken så att miljön istället blir en del av klimatet.

Bilden här ovan är från en sk ”puff” på Ny Teknik som sedan leder in läsaren till själva artikeln. Meningen med en puff är att den ska göra läsaren intresserad och klicka sig vidare. Jag blev mycket riktigt intresserad för på vilket vis skulle en majbrasa kunna bli klimatsmart? Släpper den ut mindre koldioxid om man eldar på ett speciellt vis eller vad handlar det om frågade jag mig.

Det visade sig att det inte alls handlade om klimatet utan om miljön.

”Över hela Sverige växer nu rishögarna som snart ska förvandlas till värmande majbrasor. Många passar på att elda upp allt från utslitna bildäck till trasiga möbler. Få tänker på att det kan få gifter som dioxin, PCB och bromerade flamskyddsmedel att spridas över nejden.”

I en ny artikel på SvD Brännpunkt pekar Kungliga Vetenskapsakademien på att den massiva vindkraftsutbyggnaden i Sverige sker utan en genomtänkt strategi. Utbyggnaden är överdimensionerad, onödig och kostsam för samhället menar man bland annat.

Gå gärna in och kommentera!

Gästinlägg av Ove Lilljequist

Lagom tillbaka från den regnigaste semesterveckan i London i mannaminne inkom Anthony Watts rapport, att UK Meteorological Office än en gång gjort bort sig med sina förutsägelser om vädret. För några år sedan spådde UK Met Office en ”barbecue summer”, som blev den regnigaste i modern tid.

Den 12 mars 2012 spådde Met Office officiellt svår torka och vattenbrist under de kommande månaderna, och gjorde en plakatkampanj för att uppmana befolkningen att spara vatten.

Den 30 april meddelade annars starkt klimattillvända BBC, att månaden april varit den regnigaste på 100 år! En påpasslig fotograf tog en bild av en av de bussar som vi själva såg i den regniga London-trafiken, och som väl torde vara det roligaste inlägget i dagens klimatdebatt.

För den visar kompetensen av de vetenskapare, som har HRH Prince Charles som högste beskyddare, och som arbetar med stöd av The Royal Society under Sir Paul Nurse för att övertyga oss att världens undergång är nära. Och att vår enda räddning är att beskatta den harmlösa koldixoiden så att vår ekonomiska aktivitet avstannar.

Dessbättre tror inte alla längre på sådana vetenskapsmän.

I veckan som gick fick vi nyheter om Antarktis is och vad som händer där. Det var en artikel i Nature som fick stort utrymme i svensk press. Sveriges Radio följde medias vanliga dramaturgi att åberopa en svensk forskare som lägger orden så att vi har anledning att oroas:

Det kan betyda att jordens havsnivåer kommer stiga snabbare än vad vi räknat med, tror Anna Wåhlin, oceanograf vid Göteborgs universitet, som har läst studien.

Anna Wåhlin är dock ganska samlad och vederhäftig och påpekar att:

– Det som vi ser nu kan ha fortgått ända sedan den senaste istiden. Vi vet inte om det har accelererat

Att blanda citat med sina egna sammanfattningar som inte alltid är helt korrekta är dock olyckligt, vilket sker hos journalisterna på SR, vilket jag återkommer till.

På Rapports hemsida presenteras nyheten i form av en artikel från TT, som antagligen förekommit i flera lokala medier. De har något underfundigt formulerar rubriken ”Vatten dränerar Antarktis på is”. Det klingar onekligen som om Antarktis is håller på att dräneras, att dränera är ju liksom att tömma något på sitt innehåll. Och när man fyller på med formuleringen:

Temperaturökningen de senaste årtiondena kan inte ensamt förklara varför isen försvinner i Antarktis, skriver en internationell forskargrupp i tidskriften Nature 

Så är det inte svårt att dra slutsatsen att all is på Antarktis faktiskt är på väg att försvinna. Vi får förvisso en reservation, men även den ger vid hand att all is är i fara:

Shelfisen utgör en mindre del av isen i Antarktis, men den reglerar avsmältningen av de betydligt större glaciärer som täcker i princip hela kontinenten

Vi ser ett exempel på hur journalisten ger oss en story, en indiciekedja som vi själva kan lägga ihop som ett pussel, och den kan hämtas medels citat från forskarna i artikeln och i intervjuer därför även de har insett att en bra story säljer. Det är ständigt ”nya rön” och forskare som anser att isarna är ”mer känsliga för klimatförändringar än vad de trott”, de klimatförändringar vilka vi alla ”vet” sker här och nu. Förvisso gäller det inte hela Antarktis men ”shelfisarna reglerar hela Antarktis” vilket enbart är journalisten egen osakliga tolkning av läget. Eftersom höjningen av världens havsnivåer inte accelererat under samma period som undersökningen avser, dvs. 2003 – 2008, är det knappast anledning att oroas för dessa nya resultat. De grundläggande förhållandena som beskrivs i artikeln är följande:

Vissa hyllisar (min sons förslag till svensk översättning av ”shelfices”) vilar på djupare vatten som har en förbindelse mot djuphavet via kanaler eller fjordar i havets botten. Dessa hyllisar smälter underifrån genom att vatten tränger in med ett värmeinnehåll som förmår smälta isen, ca 1°C. Dessa underströmmar anses bero på ändrade vindförhållanden. Tidigare har man konstaterat att många inlandsisar eller glaciärer utmed västra Antarktis förlorar massa, dvs blir tunnare, medan andra blir tjockare. Denna studie visar på att det enbart är de inlandsisar som mynnar i dylika hyllisar som minskar i volym. Denna artikel visar på sambandet mellan att hyllisar som förtunnas avlastar de innanförliggande glaciärerna, vilka då flyter snabbare mot havet då hyllisarnas egenskap av fördämningar minskar i tyngd/massa. Artikelns värde ligger i att de med mätdata kan bekräfta att detta är vad som sker, något som man tidigare diskuterat och ställt upp som en rimlig hypotes.

Antarktis omringas av den antarktiska circumpolära strömmen ACC vilken drivs av vindar runt Antarktis klockvis. Förändringar i vindarna har medfört att ACC har dragit sig närmare polen och förändrat  virvelströmmarna och kanske hur olika vattenlager blandar sig. Det är enligt studien djupvatten som förs in i dessa kanaler/fjordar som är orsaken till de förändringar i massbalans som tidigare beskrivits. Hur det sett ut under andra tidsperioder är delvis okänt och orsakerna till dessa ändrade vindförhållanden är inte klarlagda, även om flera orsaker har förts fram.

I SR artikeln kan man även läsa att:

Havsvattnet som strömmar in under isarna där det idag smälter som snabbast har blivit dramatiskt varmare under de senaste tio åren. Men eftersom Antarktis är svår och otillgänglig terräng för forskare saknas bra och säkra data för hur isavsmältningen såg ut längre tillbaka i tiden.

Den vetenskapliga studien nämner absolut ingeting om att just detta vattnet blivit dramatiskt varmare under de senaste tio åren – det är helt enkelt ett påhitt. Artikeln säger att citat:

Increased circumpolar winds have caused strong warming of the Southern Ocean since the 1950s through a poleward shift in the Antarctic Circumpolar Current and increased eddy heat flux

De förändringar i havsvattnets temperatur som Pitchard et al 2012 hänvisar till ovan, dvs det varmare vatten som vindar för in under hyllisarna verkar framförallt ha skett under en tidigare period. Enligt den refererade artikeln verkar den största förändringen skett under perioden 1930 fram till ca 1980.

Som en intressant stickspår kan nämnas att vår ganska välkända Eric Stieg (han som värmde Antarktis genom att extrapolera stationer som inte fanns eller flyttat på sig-smiley) var huvudförfattare till en artikel i år (Annals of Glaciology (53)60 2012 doi: 10.3189/2012AoG60A11) med samma budskap som i den här refererade. Kanske kan man känna att här råder lite konkurrens mellan olika forskargrupper- den är dock med som en referens i Pritchards artikel. Stieg et al. skriver bl.a att det är troligt att den förändring vi nu ser emanerar från förändringar som uppstod under förra seklets första hälft, citat på engelska:

In this context, it is interesting to note that significant warming in the central tropical Pacific last occurred in the 1940s, and ice-core evidence indicates that the impact on climate in the Amundsen Sea sector of Antarctica was comparable with what has been observed recently (Schneider and Steig, 2008). This suggests that tropical SST forcing during the 1940s is a viable candidate for the initiation of the current period of change in the Amundsen Sea ice shelves, which clearly was underway at least by the 1970s (Jenkins and others, 2010).

Om den nya Nature-artikeln som presenteras på SR vetenskap och miljö får vi vidare veta att:

 Forskarna har känt till varmvattenkanalerna innan, men att dom är hela orsaken till att västra Antarktis inlandsis smälter, har man inte vetat innan.

Varmvattenkanaler är alltså vatten med 1°C temperatur. Påståendet att detta är hela orsaken till västra Antarktis inlandsis smälter är naturligtvis en totalt  felaktig beskrivning. De flesta glaciärer är i rörelse uppifrån och innifrån mot lägre nivåer. När dessa når havet flyter de ut över vattnet och bildar en shelf eller en hyllis som är helt flat och som kan vara flera hundra meter tjock men som sticker upp ibland 50 meter över havet. När, vilket alltid sker förr eller senare, delar eller stora stycken av denna hyllis bryts av bildas isberg vilket är en kontinuerlig och ständigt pågående process. När dessa hyllisar tunnas ut underifrån blir deras förmåga att hålla tillbaka glaciären som ligger innanför mindre och inlandsisens rörelse ner mot havsnivån ökar, de smälter alltså inte i egenskap av inlandsis. Denna oförståelse av de grundläggande processer som styr dessa isar  som finns hos journalisterna kan man kanske ha förståelse för, men den sammantagna berättelsen som de ger är att västra Antarktis inlandsisar är på väg att smälta bort, och detta blir helt fel. Dessa dynamiska processer är naturligtvis mycket intressanta för vår förståelse för hur Antarktis isar fungerar och bidrar till förståelsen av vår jord – artikeln i Nature är i sig själv alldeles utmärkt. Det som beskrivs är dock något man känt till tidigare och om detta skrev huvudförfattaren om redan 2009. Vad som är nytt är att den nya mättekniken med satteliter kunnat bekräfta att det är just detta som sker. Hos glaciärer som ligger sida vid sida med de som beskrivs ovan men som mynnar i områden med grunda bottnar och som står stilla på botten ökar isvolymen. De stora inlandsisarna innanför t.ex. Rosshavet ökar generellt i volym. Den totala isvolymen i västra Antarktis och på halvön minskar för närvarande marginellt. Kunskapen av dagens sitution är naturligftvis välkommen för att se vad som händer över tid. Förändringar som kan mätas i tusendels procent över en period av ett decennium är inte detsamma som att Antarktis is smälter. Inlandsisar är ständigt föremål för dynamiska processer och en enskild glaciär kan under en kort period förändras snabbt för att sedan stabiliseras. Det vilar i rapporteringen från Antarktis så väl som Grönland en bild av att glaciärer förblir oförändrade i en värld utan utsläpp av växthusgaser. Vi befinner oss i en mellanistid där en minskning av glaciärerna är det långsiktigt normala, med avbrott för längre eller kortare perioder av tillväxt. I sinom tid kommer de senare att dominera och vi går skata mot nästa istid.

Jag måste erkänna att så fort jag hör eller ser orden ”isar smälter” i svensk media har det blivit mer som en reflex att kolla vad som sägs i den ursprungliga artikeln och jämföra med tonläget i våra medier. Media och olika intressegrupper har sedan några år tillbaka lyckats skrämma upp Sveriges befolkning till den grad att all ny information om förändringar i temperaturer, isar eller havet är detsamma som bevis för en farlig mänsklig påverkan på vår jord. Numera behöver journalisterna inte göra några omfattande djupdykningar i ämnena utan det räcker med att nämna några få nyckelord som t.ex. smältande isar, klimat och forskare är oroliga för att befästa hotet om den stundande klimatkatastrofen. Ibland tänker jag att varför kan man inte bara låta det vara, låta artikeln och media hållas.

Forskarna är dock inte oskyldiga till denna utveckling utan vet hur man lockar fram de rätta kittlingarna. ”What we realise now is that we’re looking at a very sensitive system,” säger t.ex Dr Hamish Pritchard, huvudförfattaren från British Antarctic Survey (BAS), till BBC News.

Vad menas med ett känsligt system, att vatten smälter is, är detta ett bevis på ett känsligt system. När glaciärer kalvar i havet smälter isen, detta är en naturlag men knappast inget bevis för att detta är ett känsligt system. Om man skall säga något så är Antarktis inlandsisar ett oerhört stabilt system.

I sammanhanget kan jag berätta en en bekant till mig som var med 2009  på ett icke nämnt lands expedition till Antarktis och mätte havstemperaturen under hyllisar i Wedellhavet men inte såg några som helst förändringar. När de rapporterade detta fick de bassning från ett stort antal NGO´s inför mötet i Köpenhamn att de gått ut med denna information. De gödde bara skeptikernas argument och det ansågs oetiskt. Polarforskaren i fråga, ansvarig för arbetet har slutat med polarforskning då han tröttnat på den politiserade forskningen – det vara bara de ”rätta fynden” som hade ett värde för frågan.

Så mycket för vetenskapen och medias rapportering därav.

Redigerad kl 12 50

I dagarna har det redovisats en ny undersökning av journalisternas partisympatier. Den senaste var från 2005, och det har skett en markant förflyttning från rött till grönt sedan dess.  Resultatet framgår ovan.

Journalistkåren har alltid (sedan 70-talet åtminstone) varit betydligt rödare än allmänheten. Och det har varit lätt att se detta på hur bl.a. public service förmedlat nyheter: Valet av nyheter, hur frågorna är vinklade, valet av dokumentärer som visas, vilka experter som man bjuder in till studion osv., osv. Ingen kan väl vara förvånad över att journalister i allmänhet sympatiserar med de röd-gröna till 70%, medan bara 45% av allmänheten sympatiserar med de röd-gröna. Och på SvT/SR så visar siffrorna en superstor sympati för de gröna. Hela 52%, respektive 54%, sympatiserar med MP. Hur mycket av självcensur och undvikande av kontroversiella ämnen hos de journalister som händelsevis har en avvikande uppfattning orsakar inte en sådan bedövande åsiktsdominans?

Bortåt 70% av alla journalister bor också enligt uppgift innanför tullarna i Stockholm, helst på det chica Södermalm. En journalistbekant berättade för mig att han vid förra valet var hembjuden till en journalistträff bland kollegorna, varvid värdinnan slog ihop händerna och kvittrade med uppenbar förtjusning i rösten: ”Alla röstar på miljöpartiet i år!”

Så sant så sant. Det har vi märkt. Inte minst genom att den kritiska granskningen av MP varit försumbar. Kent Asp, professor på Göteborgs universitet:

Avståndet mellan journalister och allmänhet är bekymmersam. Inte bara för att nyhetsförmedlingen undergräver svenskens förtroende för att journalistkåren klarar av sitt jobb att förmedla objektiva och nyanserade nyheter. Utan också för att våra politiker, som i hög grad måste anpassa sig till media, får en ganska snedvriden bild av vad väljarna önskar sig av miljö- och energipolitiken. Med Miljöpartiet, Vänstern och Centerpartiet i spetsen så drivs Sverige alltmer ut på den gröna extremkanten, trots att stödet bland väljarna är lågt; 22%. Klimathysterin dominerar, och den vetenskapliga kompetensen inom politikerkåren och SvT-koncernen är under all kritik (se bara på den undermåliga behandlingen av klimatfrågan som exempelvis SvTs vetenskapsredaktion producerar!). Förmodligen tror Anders Borg (M) och Anna-Karin Hatt (C) att de ligger i linje med folkopinionen när de kommer med detta förslag.

Symbiosen mellan riksdagspartier och MSM-journalister har skapat en bubbla som distanserar sig alltmer från vad allmänheten begär av granskning och nyhetsförmedling, och undergräver därmed själva de demokratiska grundvalarna för vårt samhälle.

Källor:

http://svt.se/2.22620/1.2788661/miljopartiet_har_en_graddfil

http://svt.se/2.22620/1.2787431

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14753853.ab

http://www.affarsvarlden.se/hem/politik/article3466937.ece

Ingemar Nordin

Hur många gånger har man inte fått höra något i den stilen, när argumenten tagit slut i någon ”klimatdiskussion”. Samma människor sväljer dock gladeligen vad olika kändisar och f.d. TV-meteorologer uttrycker, utan minsta tillstymmelse till reaktion. Frågan blev väl aktuell igen häromveckan i och med de f.d. NASA-anställdas brev till dess ledning.

Några tycker kanske att detta börjar bli tjatigt, och någon kommer säkert att klaga över fortsatt personförföljelse av James Hansen. Vi kanske kan klara av honom direkt för den här gången genom Tim Ball’s utmärkta redovisning, som också innehåller flera för mig tidigare okända detaljer om hans koppling till Al Gore och dennes manipulationer. Läs och begrunda.

Och det är märkligt det där med etiketten ”klimatforskare”. Många tycks tro att alla meteorologer är klimatexperter per definition. Sakfrågorna rör i verkligheten faktorer som antas konstanta i en väderprognos – meteorologernas verkliga expertisområde – som är så extremt mycket mindre. Den verkliga detaljexpertisen om de ytterligare faktorerna finns inom områdena oceanografi, geologi, fysik (speciellt astrofysik), kemi etc. Kunskapsmassan är liten jämfört med komplexiteten, och tyvärr har ju allt blivit ideologiskt och korrumperat via IPCC’s medverkan.   

I den verkliga vetenskapen gäller det sen att knyta ihop alla dessa komplexa samband med ett öppet sinne och utan skygglappar. Vissa hävdar också att datormodellering av så komplexa förhållanden är omöjlig, och att det är fåfängt att ens försöka. 

Vad än utfallet blir går det inte att bekräfta, och det finns i dagsläget inget mer stöd för katastrofal AGW än vad någon programmerare redan lagt in som startförutsättning i de gravt förenklade modellerna  (ex tänkt positiv återkoppling via vattenavdunstning). 

Avvikelser mellan modellutfall och observationer viftas bort med ”klimatsystemets kaotiska natur”, och ”vänta bara” etc. Ja, vi är alla döda när facit kommer om kanske 50-100 år. 

Egentligen ville jag bara redovisa några reaktioner och väl valda ord från Ken Happala, som fungerar som redaktör på TWTW, SEPP’s alltid lika utmärkta veckoblad.

Det avser närmast mediereaktionen från The Guardian, i samband med att NASA-brevet blev offentligt. Happala skriver den 22 april:

• One of the strangest responses is an article in The Guardian claiming that these NASA scientists are not qualified to comment on the climate science because have not published articles on climate science. The foundations of acquiring scientific knowledge have been developed over thousands of years.
• Modern empirical science has been developed over several centuries. The techniques and procedures apply to all scientific disciplines and are generally referred to as the Scientific Method.
• To claim that those well versed in the scientific method are not qualified to criticize the incorrect application of the Scientific Method in climate science is, in effect, claiming that climate science is a cult science and not a modern empirical science. It appears that in some instances, climate science is not a modern empirical science.

Ja, jag är tyvärr böjd att hålla med.

Eftersom det inte blev något Fredagsroligt häromdagen kanske något lättsamt med direkt anknytning till ovanstående kan vara på sin plats.

I dag har man ju så fina vetenskapliga hjälpmedel i övrigt - till och med inbyggda ”advisors” till ”The Scientific Method” i olika vetenskapliga dataprogram.

De är inte olika den irriterande ”assistenten” som Microsoft Office tillhandahöll för ca 15 år sedan

Ovanstående bild är en feature i ett mycket använt dataprogram för att främst göra vetenskapliga grafer och analysera ingående data statistiskt. Advisorn för ”observations-/experiment-/analysdesign” på ett grundläggande plan är faktiskt riktigt sund och bra, och man kan tugga sig ner ca 3-4 nivåer för förslag.

Ska det vara så svårt ens med lite grundläggande statistisk metodik som stöd för påståenden? Att döma av otaliga klimatrelaterade publikationer och deras [obevekliga] ”trender” i bl.a. Science och Nature är det tydligen det.

Elingenjör Claes-Erik Simonsbacka och undertecknad angriper Professor Lennart Söder, KTH, och Energimyndighetens påstående om att det går att integrera 30 TWh vindkraft i vårt elsystem utan åtgärder. Enligt KVA går gränsen vid 10 TWh. Artikeln finns på Second Opinion.

Läs och kommentera.

Glöm inte att klicka på LYFT UPP längst upp på artikeln

Gästinlägg av Ann Löfving-Henriksson

För en tid sedan uppmärksammade Peter Stilbs TCSs läsare på ett intressant elevarbete från Lagmansgymnasiet i Vara.

Länken ledde inte bara till ett omfattande arbete i klimatfrågan, den visade också vägen till en hemsida med många inspirerande artiklar, länkar, ovanliga elevarbeten mm. Det gjorde mig så nyfiken på hemsidans skapare Rutger Staaf att jag tog mig till Lagmansskolan för en liten pratstund.

Rutger berättade att han är uppvuxen med domedagsprofetior hängande över sig. Dessa profetior var i huvudsak inspirerade av 50-60talens hotlitteratur om överbefolkning och kommande världssvält. Han nämnde Romklubbens ”Limit to growth”, Paul Ehrlich och naturligtvis Georg Borgström. Det ena miljöhotet efter det andra visade sig dock så småningom ogrundade. T.ex. visade professor Ulf Heldén under 80-talet att den mediala bilden om ökenspridning inte stämde med verkligheten. Sådana erfarenheter gav honom en mer allmänt skeptisk hållning till olika framtidsscenarier.

Efter att ha studerat naturgeografi imponerade inte aktuella förändringar i klimatet på honom. Den uppfattningen stärktes av Wibjörn Karléns artiklar. En kollega, som haft Wibjörn som föreläsare, talade entusiastisk om honom och hans insikter vilket stärkte Rutgers skepticism inför CAGW och så har det fortsatt. Medias larm har inte skrämt honom i första taget, han har istället satt sig ner och grävt djupare i aktuella miljöhot och funnit sådant som media har missat att berätta om.

Han är också väldigt fascinerad av hur man i klassrummet kan ladda ned data från satelliter som bevakar jorden via olika universitets satellitsidor och på så sätt vill han visa eleverna på landsbygden hur de via datorn kan komma i kontakt med forskningsfronten.

Med ett visst leende på läpparna nämnde han när Pär Holmgren en gång höll föreläsning i Vara. Då tog han upp Saharas utbredning under istiden på ett sätt som vid kontroll visade sig vara ”åt pepparn fel”.

Att i skolan arbeta annorlunda än majoriteten i klimatfrågan kräver både erfarenhet och insikt. Valet av källor är viktigt när man vill komplettera läroböckerna, speciellt om man avstår från att välja DN och SvD som huvudkällor för aktuella händelser på klimatområdet eller WWF-material. Vad återstår, finns det några okontroversiella källor, som är lämpliga för skolelever?

Rutger valde att inleda klimatarbetet med att tillsammans med eleverna gå igenom rapporten Klimatförändringar av energiutskottet och miljökommittén vid Kungliga  Vetenskapsakademien.

Fördelen med den rapporten är att den är relativt kortfattad och att den visar att det råder viss oenighet i frågan och att olika uppfattningar får komma till tals, att den dessutom kommer från KVA är ett stort plus. Det är minsann inte var dag gymnasielever läser något från Kungliga Vetenskapsakademien. Efter den introduktionen fick eleverna hjälp med att komma vidare i länkarnas värld. Resultatet har redan diskuterats på TCS under ”En ljusglimt från skolvärlden”.

På frågan om hur rektor, kollegor, elever och föräldrar reagerade på hans något ovanliga undervisning citerade han en tidigare rektor ”du är ju inte precis mainstream” och konstaterade att ”det är högt i tak här”.

Efter att ha tagit del av KVA-rapporten blir det intressant att jämföra dess innehåll med vad läroböckerna skriver i klimatfrågan. Eleverna blir överraskade över att det bara är ”den ena sidan” som är representerad i flertalet läroböcker. Hockeykurvan finns t.ex. fortfarande med i en helt ny lärobok skriven för det nya gymnasiet och i en annan lärobok står det under en bild om en känd meteorolog som anser att uppvärmningen snart gör att vi har sett det sista vasaloppet. Dessutom är läroböckerna olika när det gäller att beskriva CO2:s bidrag till den totala växthuseffekten. CO2 sägs vara alltifrån den viktigaste växthusgasen till att den bara stå för 5 % av den totala växthuseffekten. Det ger anledning att reflektera över hur pålitliga läroböckerna är.

Under samtalet återkommer Rutger gång på gång till att läroböckerna i allmänhet visar en ensidigt dyster bild då det gäller energi-miljö-klimat. Han talar gång efter annan om att det har att göra med ”synen på människan i ett större perspektiv”. Varför tillåts en så människofientlig syn att dominera i skolvärlden?

Med den vetskapen känns det bra att gå på tvärs mot konsensustänkandet. Han visar eleverna att det inte råder vetenskaplig enighet om ett kommande klimathot och av samma anledning säger han att det är viktigt att våga tala om miljöförbättringar. Smaka på den, att våga tala om miljöförbättringar! Det krävs ibland mod att tala om miljöförbättringar i dagens skola.

Men ändå Rutger sänder med glada ögon en tacksam hälsning till Tom Arnbom (WWF) och Pär Holmgren för att de uttalar sig så ensidigt som de gör kring isbjörnar och klimathot, för det gör det enklare för Rutger att påvisa för eleverna hur man tänker kritiskt.

När miljömagasinet Klotet nyligen sände ett program om ”Klimatskeptisk undervisning i USA´s skolor” deltog undervisningsrådet Per Kornhall på Skolverket. På frågan om hur han reagerade på ett inslag blev svaret blev inledningsvis, citat:

”Jo det är en beskrivning av situationen i USA och som jag kan känna igen också från, jag har ju en del erfarenheter när det gäller andra pseudovetenskapliga fält hur det sprider sig och hur det fungerar …”

Hur Skolverkets uttalande om klimathotsskepticism som exempel på pseudovetenskap kommer att påverka den framtida undervisningen i landets skolor återstår att se. Förhoppningsvis är det inte bara från Varaslätten det kommer ljusglimtar.

Visst är vi små i Universum, omgivna av enorma krafter, långt bortom vår föreställningsvärld. Enbart en liten förändring av Solens aktivitet kan förändra livsförhållandena på Jorden mycket drastiskt. Bortom Solen finns en närmast oändlig värld.

Det är därför så overkligt att läsa referat av nutida vetenskapliga arbeten, där man på allvar diskuterar skeenden miljontals år tillbaka mot bakgrund av ”förändrade halter av växthusgaser”. Själv kan jag bara skaka på huvudet.

I går blev jag tipsad (tack igen BA) om att Henrik Svensmark gått ett steg längre i den molnbildningshypotes som tidigare diskuterats här på TCS. Publikationen är ”Evidence of nearby supernovae affecting life on Earth”, H. Svensmark, Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, in press, och länken är här. Kan Du inte komma åt den så finns en manuskript-PDF att ladda ner här från Svensmarks egen server.

Det rör sig om skeenden upp till 500 miljoner år tillbaka, och det hela kommer säkert att diskuteras livligt den kommande tiden. Själv har jag inte ännu haft tid att läsa eller sätta mig in i det, men tycker det är så hett att det bara måste läggas ut på TCS.

Pressreleasen från Royal Society of Astronomy finns här. man skriver bl.a:

• Prof. Svensmark looked back through 500 million years of geological and astronomical data and considered the proximity of the Sun to supernovae as it moves around our Galaxy, the Milky Way. In particular, when the Sun is passing through the spiral arms of the Milky Way, it encounters newly forming clusters of stars. These so-called open clusters, which disperse over time, have a range of ages and sizes and will have started with a small proportion of stars massive enough to explode as supernovae. From the data on open clusters, Prof. Svensmark was able to deduce how the rate at which supernovae exploded near the Solar System varied over time.
• Comparing this with the geological record, he found that the changing frequency of nearby supernovae seems to have strongly shaped the conditions for life on Earth. Whenever the Sun and its planets have visited regions of enhanced star formation in the Milky Way Galaxy, where exploding stars are most common, life has prospered. Prof. Svensmark remarks in the paper, ”The biosphere seems to contain a reflection of the sky, in that the evolution of life mirrors the evolution of the Galaxy.”

Nigel Calder (Svensmarks medförfattare till boken The Chilling Stars) har också ett långt inlägg om detta på sin blogg.