Category — Debatt

Det är mycket svårt att uppskatta värdet på klimatkänsligheten. Det vore väldigt riskabelt att i ett sådant läge anta att klimatkänsligheten är väldigt låg när så mycket tyder på att den är betydligt högre, skriver Christian Azar och Henning Rodhe i en slutreplik på bl.a. Stockholmsinitiativets artikel.

Å andra sidan så är det också väldigt riskabelt att vidta drastiska åtgärder som med all säkerhet kommer att skada inte bara vår ekonomi, utan även de fattiga i många utvecklingsländer. Om vi hade följt Azars och Rodhes förslag att göra detta för 15 år sedan så hade vi verkligen befunnit oss i kris idag. Eller gäller inte ”försiktighetsprincipen” även för människors välfärd?

Om den vetenskapliga frågan om klimatkänsligheten skriver de: Det är svårt att förklara hur jordens temperatur kan variera med så mycket som fem grader (eller mer) mellan en istid och en icke-istid om klimatkänsligheten är så liten som en grad eller mindre.

Men är inte detta snudd på ett cirkelresonemang? Endast om man utgår från att det är variationer i CO2-halten som triggar in- och utgången från istiderna , ja då måste klimatkänsligheten vara hög. Men om CO2 inte har denna triggerfunktion (om klimatkänsligheten är låg) så behövs heller inget antagande om att klimatkänsligheten är hög. Eller?

Ingemar Nordin

Det handlar inte om att registrera meteorologernas politiska åsikter utan deras ståndpunkt beträffande den antropogena globala uppvärmningen. Och det är inte någon amerikansk myndighet som uppmanar allmänheten att avslöja TV- och radiometeorologers syn på klimatet utan en kampanj, Forecast the Facts, som lanserats av några klimataktivistiska organisationer: League of Conservation Voters, 350.org och Citizen Engagement Laboratory (CEL).

Varför då, kan man undra? Jo, de vill att meteorologernas förtroende hos allmänheten skall användas för att övertyga lyssnare och tittare om Sanningen, dvs. att klimatet värms upp, att människan är den drivande orsaken och att vi står inför ett katastrofalt hot. De vill uppenbarligen också kunna använda listan för att kunna varna för vissa meteorologers styvnackade skepticism. Och kanske också för att påverka TV- och radiostationer att bara anlita ”pålitliga” väderpresentatörer.

Jo, jo. Vi känner ju igen den här ”metoden” att göra upp svarta listor. Det skapar en osäkerhet hos medarbetarna, vare sig det gäller meteorologiska institut eller universitet, som skrämmer till tystnad.

Även om de flesta meteorologer inte uttalar sig om klimatet, så finns det undersökningar som visar att skepticismen mot klimathotsalarmismen är utbredd i kåren. Enligt en undersökning som Reuters rapporterar om, så är det bara 19% av de amerikanska meteorologerna som anser att uppvärmningen huvudsakligen beror på människans koldioxidutsläpp.¹ Kanske skall man också se kampanjen Forecast the Facts som ett sätt för klimathotarna att se till att hålla meteorologkåren fortsatt tyst?

Men det uttalade syftet är alltså att få meteorologer att föra ut AGW-budskapet i stugorna. Men kommer det att fungera? Hur kul är det att behöva lyssna på propagerande vädergubbar och -kvinnor? (Det räckte väl med Per Holmgren?) De flesta som lyssnar på väderprognosen vill väl helst bara höra lite om morgondagens väder, och inte att få en predikan?

Ingemar Nordin

¹ Reuters ger tyvärr ingen länk till undersökningen från 2011. Men här är en tidigare (2010) undersökning om radio- och TV-meteorologers syn på AGW.

Den utplaning av den globala temperaturen och till och med en negativ trend som nu kan ses i temperaturdata från våra vanligaste temperaturserier (till exempel HadCRUT, RSS, UAH, NCDC) har lett till mycket diskussion. Vi matas ständigt med argumentet att detta beror på återkommande naturliga variationer och att det därför inte säger någonting om den globala uppvärmningen. Frågan hur vanliga sådana trender är har faktiskt undersökts av en forskargrupp som detaljstuderat temperaturtrender för olika långa tidsperioder i HadCRUTs temperaturserie. Det visar sig att för väldigt korta tidsperioder är negativa temperaturtrender inte ovanliga medan en femton år lång period med en trend så låg som den senaste femtonårsperioden 1997-2011 inföll senast under 1960- och 1970-talen. Inte heller en tioårsperiod med negativ trend som vi nu ser 2002 – 2011 har tidigare infallit efter 1960- och 1970-talen.

Frågan om temperaturtrenderna diskuterades nyligen av Johan Rockström i ett ABF-förderag som Lena Krantz recenserade här på TCS. Rockström avfärdade det som dumheter att de utplanande temperaturkurvorna skulle kunna betyda någonting. Hur pass goda grunder har hans påstående att detta är så meningslöst att diskutera?

Frågan kom också upp i samband med de 16 forskarnas artikel i Wall Street Journal som SVT tog upp och i samband med debattartiklarna i GP.

I figur 1 ser vi temperaturtrender från Wood for Trees för HadCRUT3. För tioårsperioden 2002 – 2011 är trenden negativ -0,009 °C/år. För femtonårsperioden 1997-2011 är den 0,0013 °C/år (det vanliga argumentet att denna trend är missvisande låg beroende på El Niño 1998 håller inte då denna uppvägs av de två La Niña 2000 och 2001).

I en artikel i Bulletin of the American Meteorological Society av Liebmann et al. (2010), Influence of Choice of Time Period on Global Surface Temperature Trend Estimates, redovisar man beräkningarna av alla temperaturtrender i temperaturserien HadCRUT3. Man har alltså beräknat temperaturtrender för alla möjliga tidsperioder som varierar i längd från tre år upp till hela seriens längd.

I figur 2 ser vi ett av diagrammen från denna artikel. Diagrammet visar hur mycket den globala temperaturen ökat under en tidsperiod vars längd framgår av y-axeln. På x-axeln finns den tidpunkt vid vilken tidsperioden slutar. Temperaturökningen har beräknats genom att man bestämt trenden i °C/år för perioden (på samma sätt som vi gjort med Wood for Trees) och multiplicerat den med periodens längd.

Den av mig inritade blå horisontella linjen visar alltså hur temperaturökningen under en tidsperiod av tio år har varierat för tidsintervall som slutar mellan 1955 och 2009. Där denna linje korsar den blå lodräta linjen avläser vi 2002 på x-axeln. Detta innebär att denna skärningspunkt anger temperaturökningen för tidsperioden 1993 – 2002. Färgen visar att temperaturökningen för denna period var 0,3 – 0,4 °C (trenden var alltså 0,03 – 0,04 °C/år) vilket är ett maximum. Därefter minskar temperaturökningen.

Där de två svarta linjerna korsar varandra kan vi på motsvarande sätt avläsa temperaturökningen för femtonårsperioden 1991 – 2005. Denna var 0,4 – 0,5 °C per 15 år (trenden var alltså 0,4/15 – 0,5/15 = 0,027 – 0,033 °C/år). Detta är också ett maximum och därefter rasar ökningen snabbt.

Vi ser i figur 2 om vi går längs den blå linjen att en tioårsperiod med negativ trend förutom nuvarande står senast att finna för perioden 1969 – 1978. Så där väldigt vanliga är alltså inte sådana perioder med negativ trend.

För femtonårsperioder skall vi gå efter den inritade svarta linjen. Tidsperioden 1997 – 2011 hade temperaturtrenden 0,0013 °C/år enligt Wood for Trees. Detta ger temperaturökningen 15*0,0013 = 0,02 °C. Den senaste femtonårsperioden med en så låg temperaturökning var 1962 – 1976.

Man måste alltså gå mer än trettio år tillbaka i tiden för att finna motsvarigheten till de tioårs- och femtonårstrender som vi haft 2002 – 2011 och 1997 – 2011. Detta var under perioden 1940 – 1980 då temperaturen hade en sjunkande tendens.

Slutsats

De trender i temperaturen vi har för den senaste tioårsperioden och den senaste femtonårsperioden har inte förekommit någon annan gång de senaste 30 – 35 åren. Dessa trender är alltså inte något som förekommer så ofta. När de förekom föregående gång så var de förknippade med en längre period på omkrng 40 år med sjunkande temperatur.

Vi anser att det inte föreligger något egentligt klimathot, i annan bemärkelse än att många samhällen är sårbara för olika naturliga klimatförändringar. Samtidigt välkomnar vi Christian Azar och Henning Rodhes nyanserade bild av klimatförändringarna, skriver bland andra Lars Jonsson, Stockholmsinitiativet.

Medverkande ur SI är:

Lars Jonsson, konstnär och författare, hedersdoktor, Uppsala Universitet

Sten Kaijser, professor emeritus i matematik, Uppsala Universitet

Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori, Linköpings Universitet

C-G Ribbing, professor fasta tillståndets fysik, Uppsala Universitet

Peter Stilbs, professor i fysikalisk kemi, KTH

Artikeln är ett svar på Henning Rodhe och Christian Azars artikel i samma tidning från i förra veckan.

 Gå gärna in och kommentera!

Att Stefan Löfvén har utsetts till ny partiordförande för (s) har väl ingen missat. Spekulationerna har nu också startat om hur det ska gå för socialdemokratin och om/hur man ska ta tillbaka opinionen. I DN har man börjat snickra på en tänkbar skuggregering.

Man kan konstatera att (s) sannolikt har kompetens och erfarenhet för att få ihop ett mycket starkt lag om man så vill. Erfarna och kunniga politiker som Leif Pagrotski, Margot Wallström och Jan Eliasson skulle kunna vara tänkbara namn inom ekonomi och utrikespolitik. Enligt DN är Åsa Westlund väldigt intressant när det gäller miljöfrågor. Hon har jobbat med miljö och med konsumentpolitik i Europaparlamentet. En ung kvinna med EU-erfarenhet och gedigna kunskaper. Spännande, skriver DN. Ja verkligen spännande eftersom jag aldrig har hört talas om henne. Vem är hon?

När det gäller Stefan Löfvén själv så anser jag att han är det mest lovande partiledarnamnet vi har just nu. Löfvén anses stå med båda fötterna på jorden, han har erfarenhet av ett ”riktig arbete” som svetsare i industrin. Han verkar förstå välfärdens ursprung via energifrågan, industrin och näringslivet.

Han lovordas i media just nu. Näringslivet tycks också hålla honom högt, ja till och med högre än Reinfeldt. Industrivärldens ordförande Sverker Martin-Löf kritiserar regeringen och stödjer Stefan Löfvén och menar också att det i vår nuvarande regering saknas erfarenhet av näringsliv och industri. Alla minns väl Fredrik Reinfeldts ord där han förra året betecknade näringslivet som ”ett särintresse”.

När det gäller kärnkraften har Löfvén varit väldigt tydlig med att Sverige behöver kärnkraften för att få billig energi till industrin och för konkurrenskraften. Han tycks också ha förstått konsekvenserna av Kungliga Vetenskapsakademins uppgifter angående behovet av dyr reglerkraft till vindindustrin. Detta är mycket lovande. Man har också märkt en viss oro inom (v) och (mp) angående detta. Hur ska man nu kunna skapa ett rödgrönt alternativ i energifrågan? Själv tror jag inte att det är möjligt om inte Löfvén gör en helomvändning i kärnkraftsfrågan. Att (mp) och (v) skulle göra det håller jag för helt otroligt.

Stefan Löfvén nämnde också klimat- och miljöarbete i sitt inledningstal men jobben tycks vara den centrala frågan i (s) politik framöver om han får som han vill. Om han med kloka argument lyckas implementera mer kärnkraft, vilket ger billigare el i Sverige, och därmed räddar jobben i den svenska industrin kan han bli oerhört framgångsrik. Men det kräver att han inte börjar ackordera och kompromissa med sin övertygelse i alltför stor omfattning.

Jag hävdar att Stefan Löfvéns tillträde som socialdemokratisk partiledare inger en gnutta hopp för Sverige, men fråga mig gärna igen om ett par månader då han blivit varm i kläderna med alla risker som det innebär. Vi får följa utvecklingen.

Det finns anledning att vara pessimistisk beträffande debattklimatet i Sverige. Vi har inte bara en miljöminister som verkar vara helt ovetandes om den vetenskapliga forskningen om klimatet; om de osäkerheter och om de vetenskapliga diskussioner som försiggår kring koldioxidens eventuella påverkan på den globala uppvärmningen. Även stormedia är totalt ur fas med den internationella klimatpolitiken. De flesta av västvärldens ledare är nu i full färd med att paddla baklänges ur de åtaganden de gjort beträffande en reduktion av den mänskliga koldioxidproduktionen.

En genomgående debattpolicy bland de ledande klimatalarmisterna har sedan många år varit att vägra diskutera med skeptiker. Efterrationaliseringen för denna strategi är att man inte diskuterar på ett seriöst sätt med sådana som tror att jorden är platt eller med dem som förnekar förintelsen av judar under 2:a världskriget. Felet med strategin är att alarmisterna inte begripit att de som är kritiska mot IPCCs hypotes om koldioxidens farlighet har mycket goda och rationella argument på sin sida.

Alarmisternas debattknep höjer sig knappast från vilken stolleforskning som helst: ”Vi vägrar att diskutera med er eftersom ni är plattjordingar och förintelseförnekare”.  På så sätt slipper man att ens försöka bemöta den sakliga kritik som framförs.

Mediapersonligheter som Per Holmgren, Anders Wijkman och Johan Rockström har på detta bekväma sätt undgått all kritisk granskning. Tyvärr har också våra stormedia gått på samma enkla trick, med påföljd att debatten om klimatfrågan ligger på en skandalöst lågt i vårt land. Skäms!

Ingemar Nordin

Enligt senaste opinionsundersökningen från Pew Research Center så prioriteras klimatfrågan allt lägre av de amerikanska medborgarna. Av 22 områden så ligger detta lägst på skalan med sina 25% som fortfarande tycker att det är en viktig fråga. I topp ligger, kanske inte helt oväntat, saker som ekonomin, jobb, terrorism och budgetunderskott. Men även energipolitiken ligger högt, och där kan man faktiskt notera en liten uppgång under 2011.

Det skulle inte förvåna mig om Obamas starka betoning (via EPA) av klimatfrågan, samtidigt som republikanerna tar avstånd, blir en ganska viktig tungan-på-vågen-fråga i det slutliga presidentvalet i höst. I Kanada blev ju den skeptiska hållningen, i kombination med att satsa på konkurrenskraftig energi och hållbara jobb, ett framgångsrecept.

Ingemar Nordin

 Gästinlägg av Tage Andersson

För att studera klimatet behövs väderobservationer. Först omkring 1850 fanns så många väderstationer att man hade någotsånär global täckning. För klimatet är de 160 år som gått sedan dess en kort minut. För oss är den lång, så lång att observationer av ett så komplext fenomen som vädret inte kan hålla oförändrade. Låt oss t.ex. ta vinden. För sjöfartens del gavs vindstyrkansom skulle uppskattas efter dess effekt på fullriggade örlogsskepp. Hur många väderobservatörer kunde se ett sådant skepp och hur vinden påverkade det? Efterhand försvann segelfartygen. Nu arbetar man med vindhastigheten, som mäts av instrument. Dock finns ju element som hela tiden observerats med instrument, som lufttryck och temperatur. Då är väl en observation från 1850 direkt jämförbar med en från idag? Faktiskt är det nästan så för lufttrycket. Orsaken är att man från början hade mycket exakta kvicksilverbarometrar, vars egenskaper är så väl kända att noggranna korrektioner kan anbringas. De avser kvicksilvrets temperaturberoende densitet, tyngdkraftsaccelerationen och kapillärkrafter. Ytterligare en korrektion behövs, nämligen till en gemensam nivå, vanligen havsytan. Denna blir något osäkrare, eftersom man måste anta en atmosfär mellan barometern och havsytan. Dock är mätningarna så bra att man med dem, genom att beräkna lufttrycksskillnader i horisontell led, kan bestämma (den geostrofiska) vinden och få fram bra vindklimatologi. För temperaturen är det sämre. Instrumenten har utvecklats, liksom strålningsskydd och ventilation. Lufttemperaturen varierar med omgivning, som avstånd till kust, vegetation och bebyggelse (städernas värmeöar). Dessutom har den en avsevärd dygnsvariation, som i regel är större än den storskaliga. Såväl strålningsskydd som ventilation har förbättrats, vilket leder till att man bör vänta att rekordhöga och rekordlåga temperaturer inträffat för länge sedan. Faktiskt styrker befintlig statistik detta. Dessutom kan samma geografiska plats inte behållas. Uppgift finns att genomsnittlig tid för en stationsplats är omkring 15 år. Undantag är extremt sällsynta. Ett är Observatoriekullen i Stockholm, samma plats sedan observationernas start 1756. Dock har staden vuxit enormt, en värmeö bildats, möjligen dock lägre än kullen.

En av temperaturens många betydelser är att världstemperaturen (= medelvärdet för hela globen av luftens temperatur nära jordytan) betraktas som KLIMATINDEX. För att kunna beräkna det behövs homogena temperaturserier, där variationen endast bestäms av vädret. Sådana söker man få genom homogenisering. Det är inget större problem för lufttrycket men väl för temperaturen.

Alla statliga meteorologiska institut (motsvarigheter till SMHI) är medvetna om temperaturmätningarnas svagheter och söker korrigera dem (homogenisering). Metoderna har varit nationella och olika. Före datorerna måste detta göras manuellt, väldigt tidskrävande, och de praktiska möjligheterna var begränsade. Ofta torde en eldsjäl utvecklat metodiken, satt sin personliga prägel på den, men inte dokumenterat den.

Climate Research Unit (CRU) har gjort ett förtjänstfullt arbete genom att globalt samla in data. De har kritiserat för att inte lämna ut dem. Det är (åtminstone för mej) oklart hur dessa data nationellt bearbetats. Möjligen kan osäkerheter här vara en orsak till att CRU inte vill lämna ut dem.

CRU är inte ensamma om att samla in data. Amerikanska Goddard Institute for Space Studies (GISS) och framförallt the Global HistoricalClimateNetwork (GHCN)gör det också. Alla homogeniserar dem, bl.a. genom att leta upp temperatursprång som anses bero på stationsförflyttningar. De utbyter data och deras temperasturer är inte oberoende. Däremot har de olika algoritmer för att beräkna medelvärden för globen.

Ett skräckexempel på homogenisering ger fig 1, från Eschenbach

Fig. 1. Exempel på homogenisering från GHCN. Knappt aldrig kan man få observationer från samma plats för så här långa serier. Den ursprungliga (raw) kurvan har fåtts genom att sammanfoga flera kortare serier från närbelägna stationer.

Detta är förmodligen ett undantag, men att de här institutionerna har gjort flera homogeniseringar, som resulterat i att tidigare delarna av serierna kylts och senare värmts, är remarkabelt.

GISS utnyttjade för några år sedan satellitobservationer av nattljuset från städer för att klassifiera stationer som urbana, halvurbana eller rurala för att bättre kunna kompensera värmeöarna. Se avsnittet ”History” 

Joseph D’Aleo har undersökt effekten av dessa och andra (okända) modifieringar i: CRU, NOAA and NASA Data Manipulation

Resultat, se fig 2.

Fig 2.Två versioner av världstemperaturens utveckling enligt GISS.

USHCNärUnited States Climate Historical Network.Efter stationsnedläggningar och flyttningar reviderades nätet och nya algoritmer för homogeniseringen infördes. En negativ trend från 1940 till 2000 blir positiv och 1930-talet är inte längre varmast, se fig 3. frånJoseph D’Aleo: NOAA, CONGRESS, USHCNV2 and an Expensive New ClimateNetwork

Fig 3. Två versioner av USAs temperaturutveckling.

Ytterligare exempel på resultaten av homogeniseringar ger Joanne Nova

Hon refererar här Lansner, som jämfört temperaturanomalier från kustområden och inland med varandra. Inlandet har större uppvärmning. En ny bearbetning av temperaturer över land har genomförts av BEST (Berkeley Earth Surface Temperature)

BEST behandlar endast landtemperaturer och deras överensstämmer väl med CRU och GISS. Över land som hav är det sena 1900-talets uppvärmning större än det tidigaste. Skillnaden mellan dem är störst över land. Därför visar AGW-are i regel landtemperaturer för att demonstrera uppvärmningen.

Notera dock att ingen av dessa författare ifrågasätter en global uppvärmning sedan 1850.

Enligt röster från miljörörelsen så används inte den sällsynta jordartsmetallen neodym i vindkraftverk i Sverige. Neodym bryts i huvudsak i Kina med svåra miljökonsekvenser som följd. Att miljörörelsen nu försöker prata bort ämnet och påstå att det inte används i just svenska vindkraftverk är inte förvånande men dessvärre felaktigt. Dessbättre används inte neodym i alla vindsnurror så vindindustrin är inte helt beroende av ämnet, det är sant. Globalt är det runt 14 % av alla vindkraftverk i bruk som använder neodym, men neodymtekniken är effektivare så att andelen är snabbt växande. Många vindkraftstillverkare flyttar därför över produktion mot de växellådefria modellerna som oftast bygger på neodym. Med neodym sparar man in ungefär 10 tons vikt vilket är mycket och något som bla Vestas nu börjar utnyttja. Till exempel så utnyttjas tekniken bla i Vestas V112-modell som nu finns i Sverige (3 MW-verk). Stena Renewable AB skrev nyligen ett avtal med Vestas om att sätta upp 32 sådana snurror utanför Lemnhult i närheten av Vetlanda.

Andra bolag använder också allt mer neodymteknik just för att det eliminerar behovet av service, underhåll och därmed stilleståndstider pga växellådshaverier. Ytterligare 43 likadana turbiner med neodymteknik ska installeras vid Jädraås och det projektet ska vara klart i November 2012.

På samma sätt har General Electric och Göteborgs Energi redan installerat en växellådefri turbin offshore utanför Göteborgs hamn som också innehåller neodym. Se även detta

Sannolikt finns ännu fler exempel. Så miljövänligt var det alltså med vindkraft.

Koldioxiden är inget gift utan all växtlighets livsnödvändiga näring, källan till atmosfärens syre och basen i hela näringskedjan. Mer CO2 stimulerar mer växtlighet – och mer näring för allt liv på jorden, skriver Tege Tornvall på Newsmill idag.

Läs och kommentera!