Category — Debatt

Enligt röster från miljörörelsen så används inte den sällsynta jordartsmetallen neodym i vindkraftverk i Sverige. Neodym bryts i huvudsak i Kina med svåra miljökonsekvenser som följd. Att miljörörelsen nu försöker prata bort ämnet och påstå att det inte används i just svenska vindkraftverk är inte förvånande men dessvärre felaktigt. Dessbättre används inte neodym i alla vindsnurror så vindindustrin är inte helt beroende av ämnet, det är sant. Globalt är det runt 14 % av alla vindkraftverk i bruk som använder neodym, men neodymtekniken är effektivare så att andelen är snabbt växande. Många vindkraftstillverkare flyttar därför över produktion mot de växellådefria modellerna som oftast bygger på neodym. Med neodym sparar man in ungefär 10 tons vikt vilket är mycket och något som bla Vestas nu börjar utnyttja. Till exempel så utnyttjas tekniken bla i Vestas V112-modell som nu finns i Sverige (3 MW-verk). Stena Renewable AB skrev nyligen ett avtal med Vestas om att sätta upp 32 sådana snurror utanför Lemnhult i närheten av Vetlanda.

Andra bolag använder också allt mer neodymteknik just för att det eliminerar behovet av service, underhåll och därmed stilleståndstider pga växellådshaverier. Ytterligare 43 likadana turbiner med neodymteknik ska installeras vid Jädraås och det projektet ska vara klart i November 2012.

På samma sätt har General Electric och Göteborgs Energi redan installerat en växellådefri turbin offshore utanför Göteborgs hamn som också innehåller neodym. Se även detta

Sannolikt finns ännu fler exempel. Så miljövänligt var det alltså med vindkraft.

Koldioxiden är inget gift utan all växtlighets livsnödvändiga näring, källan till atmosfärens syre och basen i hela näringskedjan. Mer CO2 stimulerar mer växtlighet – och mer näring för allt liv på jorden, skriver Tege Tornvall på Newsmill idag.

Läs och kommentera!

Gästinlägg av Björn Törnvall

Om vi tittar närmare på vilka det är, förutom staten med sina energiskatter och momsintäkter, som tjänar pengar på den växande bidragsfinansierade svenska vindkraftsbubblan, kan en beskrivning av vindkraftsutbyggnadens olika steg och profitörer, se ut som nedan;

Först kommer ”den smygande konsulten”, han som under stort hemlighetsmakeri med löften om mycket stora arbetsfria inkomster binder upp markägare i mycket långa arrendeavtal. Markägare, som ofta är identifierade med hjälp av någon utvald ”vän på bygden”, som också tjänar pengar på, att vara just konsultens och senare exploatörens ”vän på bygden”. I normalfallet säljs avtalsstocken snart vidare till någon exploatör, då gör ”den smygande konsulten” sitt klipp. Nästa profitör på vindkraften är givetvis markägaren, som får betalt direkt i någon mån från och med avtalsteckningen och vars arrende ökar, till ofattbart stora årligabelopp per verk, i samband med färdigställandet.

Därefter vidtar genomförandet av ansökningsprocessen. Uppsättande av nödvändiga vindmätningsmaster, utförande av olika typer av inventeringar, med hjälp av specialiserade miljö-, ljud-, och ljuskonsulter, som alla tjänar pengar på att samarbeta nära med exploatören för att ta fram en miljökonsekvensbeskrivning, som underlag till ansökningsförfarandet hos länsstyrelse och/eller kommun och inför lagstadgade samråd med berörda boende i området. Här gäller det för konsulterna att på ett trovärdigt sätt söka beskriva, hur liten störande påverkan, som kan förväntas för alla närboende, på flora och fauna, på historiskt värdefulla lämningar, på allemansrätten och annat friluftsliv, på jakt & fiske, på skyddade områden, på turismen och inte minst på landskapsbilden. Ofta med stöd av anpassade fotomontage, som visar en betydligt bättre bild av projektet än den, som blir verklig när verken är byggda.

När tillstånden till utbyggnad beviljats av länsstyrelsen och beslutet efter överklaganden, vilka givetvis sysselsätter allsköns välavlönade jurister, vunnit laga kraft utan att kommunen ifråga använt sig av sin rätt att avslå projektet, finns det byggrätter att sälja. Nu kan exploatörentjäna pengar, på att sälja alla eller delar av dessa byggrätter ”på rot”. Rabbalshede Kraft AB sålde t.ex. 10 byggrätter på Töftedalsfjället i Dals Ed till Göteborg Energi, för 2 miljoner kronor per styck.

I Sverige byggs oftast vindkraftverk producerade av danska Vestas, tyska Siemens eller Enercon. De, liksom deras underleverantörer, anlitade transportörer och kringresande byggrallare, tjänar givetvis pengar på verksamheten. Vestas har visserligen gått riktigt dåligt på senare tid och avskedat tusentals anställda, men hittills har dessa utländska producenter, transportörer och vindkraftsrallare tjänat mycket stora pengar på, att bygga utlandstillverkade vindkraftverk i Sverige.

Med lite tur finns det kanske någon eller några lokala entreprenörer, som under byggtiden tjänar pengar på markarbeten, på att köra gruslass och kanske betong till byggarbetsplatserna för verken. Det kan även bli några tillfälliga jobb i nyöppnade grustag, i nya bergtäkter och vid mobila betongfabriker. Viss sysselsättnings- och försäljningsökning blir det kanske också för tjänsteföretag i någon näraliggande centralort under byggtiden, även om vindkraftsrallarna ofta kommer medförande allt från eget bageri till bio i sina flyttbara läger, som t.ex. vid Havsnäsprojektet i Strömsund.

Bra för bygden är det ju, om de skogsarbetare som behövs för att avverka skog för byggplatserna, för nya vägar och för kraftledningsgator kan tas in lokalt, men så är inte alltid fallet. I Ollebacken utanför Lit i Jämtland använde Jämtkraft – ägt av Östersunds kommun -utländska skogsarbetare för att röja gator för nödvändiga kraftledningar, ett närmast absurt beteende i skogsarbetarlänet Jämtland! Likaså finns exempel på, att arbetskraft för gjutningsarbetet av nödvändiga betongfundament ordnats fram genom bemanningsföretag på Irland, som till lägsta pris försett arbetsplatserna i norra Sverige med utländska arbetare från låglöneländer.

Till detta kommer givetvis de ledningsarbetare, som skall bygga de mycket kostnadskrävande kraftledningar och basstationer, som krävs för att elen från vindkraftverken alls skall kunna levereras in till det gemensamma elnätet. Att dessa byggnationer kan vara intressanta för kabeltillverkande företag och sådana specialiserade på avancerad spänningsregleringsutrustning är givet. Att de är svenska, är dock långt ifrån säkert. 

Kommunerna hoppas alla på nya arbetstillfällen och stora intäkter från vindkraftens utbyggnad. Av alla olika kategorier inblandade i dansen runt guldkalven, som vill vara med och tjäna pengar på vindkraftens bidrag, finns dock när verken är byggda endast ett mycket litet antal kvar i kommunen, som kanske betalar skatt på inkomster från vindkraften. Några enskilda mindre markägare med arrendeinkomster och någon lokal vägunderhållare, som får ploga och sköta om vägarna, så att tillresande servicetekniker kan utföra nödvändiga underhållsarbeten.

Skulle markägaren, vilket är vanligt i norra Sverige, vara något av våra stora skogsbolag blir det inga inkomster alls för kommunen, dels har de sina huvudkontor på annan ort, dels betalar de inte någon kommunalskatt. Storskogsbolaget har givetvis samma intresse av att kraftigt höja avkastningen på sin skogsmark, som alla andra markägare.

Vad händer med de färdigställda vindkraftverken? Ett visst antal säljs ofta, som nämnts, redan som byggrätter av exploatören, för att finansiera den egna kontantinsatsen i projektet. Hela eller delar av ”vindkraftsparken”, säljs normalt ut med hjälp av påhittiga provisionsavlönade mäklare i finansmarknaden, till långsiktiga ofta utländska kapitalplacerare, pensionsfonder eller stiftelser. De vill alla komma åt bidragen från de svenska hushållen i form av elcertifikat, under de 15 år sådana utgår till de nya verken. Samtidigt hårdsäljes med elskatterabatter och låga fasta elpriser som argument, enskilda verk eller andelar till företag, kommuner och privatpersoner ingående i vindkraftsooperativ. Det är nu exploatörenhoppas tjäna sina stora pengar och samtidigt i tid, komma ur de avsevärda politiska- och marknadsbetingade riskerna, förknippade med ett långsiktigt ägande av vindkraftverken.

Den långsiktiga ägaren hoppas, om han alls inser hur illa det är ställt för vindkraftens framtida intjäningsförmåga på den svenska energimarknaden, att elpriset skall stiga till kontinentala nivåer, att värdet på elcertifikaten skall komma att höjas och därefter ligga kvar på en tillräckligt hög nivå, eller att all vindkraft i Sverige framöver efter nya beslut av klåfingriga politiker, skall kunna säljas in till elsystemet, till i förväg bestämda och betydligt högre ”feed-in priser”, än de priser marknaden medger idag.

Hur ser den Nordiska elmarknaden ut framöver? Vattenfall och andra bedömare anser, att vi utan vindkraftens bidrag går mot ett elöverskott om 50 TWh i Norden till 2020, varav hälften förväntas byggas upp i Sverige. Eftersom vi saknar tillräcklig överföringskapacitet både inom Sverige och till våra grannländer i söder, innebär inlåsningen av det växande elöverskottet, att elpriset kommer att fortsätta vara lågt under överskådlig tid. Detta förutsätter givetvis, att våra 10 kärnreaktorer levererar normalt och att leveranskapaciteten av el från både Norge och Finland ökar planenligt.

Det är som synes väldigt många, som vill vara med och dela på den svenska bidragskakan för vindkraften, men det är de ”snabba, lättrörliga och vältaliga grabbarna”, som tjänar de stora pengarna på att sälja stockar med arrendeavtal, byggrätter och färdiga vindkraftverk vidare till intet ont anande, svenska och utländska investerare. Därefter försvinner dessa moderna baggbölare ut ur skeendet mot nya mål innan det börjar kärva till sig, med alltför låga el- och elcertifikatspriser, avtalade alltför stora arrende- och bygdepengar, skadestånd för intrång, sjunkande fastighetsvärden och mycket stora framtida kostnader, för det lagreglerade återställandet av vindkraftsutbyggnadens förstörda marker.

Frågan är slutligen, om det kommer att bli så många nya vindkraftverk byggda i Sverige framöver? Det stadigt växande elöverskottet vindkraften förutan och den av bristen på överföringskapacitet i nätet betingade inlåsningen av elen under ett antal år framöver, borgar för fortsatt låga elpriser. Priser på en nivå, som vindkraften inte klarar av att överleva med någon längre tid. Att återställandet av elmarknaden och naturen efter vindkraftbubblan, kommer att orsaka mycket stora förluster för kreditgivare, markägare och ytterst för alla elkunder och skattebetalare i Sverige, är därför inte en alltför djärv gissning idag. Detta förutsatt att politikerna inte går in med ytterligare omfattande subventioner till vindkraften.

Björn Törnvall

En timme på lokalradion Sjuhärad Borås är inte dåligt med tanke på att klimatskeptiker är bojkottade i stormedia. Professor em Gösta Walin fick agera bisittande kommentator medan andra klimatintresserade utfrågades efter hand i kortare snuttar. Till de senare hörde Jonny Fagerström (efter halva sändningen) med kloka ord beträffande vindkraften och grön härdsmälta . Ett roande inslag stod meteorologen Per Holmgren för som kom med den djupsinniga invändningen mot Gösta W: ”Dravel, det är bara dravel!” Han börjar låta som en riktig desperado.

Här kan man lyssna onsdag 11 jan, mellan kl 15-16:

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=56&date=2012-01-11

Alla vill vi förstås ha en bättre värld. Och de flesta helt vanliga människor skapar detta, om de tillåts, genom att helt enkelt arbeta ihop en välfärd för sig själva, sina barn och familjer. Men ”världsförbättraren” ser denna vardagliga strävsamhet som uttryck för egoism, inskränkthet och konsumism.

Nej, den sanne världsförbättraren vill förbättra världen genom visioner och ledarskap. (Själv har jag börjat få allergiska utslag när jag hör de orden, men det beror väl på att man är luttrad ) Medlen ligger alltid på makroplanet; nya lagar, subventioner, skatter, internationella organisationer, nya myndigheter etc.

Den totalitäre diktatorn vill åstadkomma den förbättrade världen i ett slag, genom stark centralisering av all makt i hans händer och genom radikala förändringar av hela det ekonomiska systemet. Världsförbättrarna i mer demokratiska stater tänker sig en steg-för-steg politik där man genom mindre reformer här och där så småningom kan åstadkomma riktigt stora förändringar. Men föreställningen att en högre politisk makt måste genomföra sina visioner är densamma.

Visst, jag inser också att vissa förändringar måste åstadkommas genom lagstiftning och reformer. Men en förutsättning för att det hela skall lyckas bra är att man är beredd att utvärdera åtgärderna och att erkänna när de misslyckats. Som beslutsfattare måste man kunna säga att det här och det här inte fungerade, och på så sätt lära sig av erfarenheten.

Här är ett bra exempel där en ung man som arbetat inom biståndssektorn upptäckt hur viktigt detta är. Han pekar på att väldigt många insatser för väldens fattiga inte fungerar efter ett tag, men att regeringar och biståndsorganisationer helt enkelt vägrar att erkänna det. Man vill inte hör talas om att de goda intentionerna misslyckats.

I klimatsammanhang så är det ofta lika illa. Man vill inte erkänna, åtminstone inte utåt, att prognoserna är usla, att osäkerheterna är stora och att man misslyckats. Undantag finns, se t.ex. här och här. Men i de flesta sammanhang så framställer man IPCCs arbete som en stor framgång som hela tiden går från bekräftelse till bekräftelse. Kyla, värme, torka, skyfall, orkaner, havsytans höjning, isen vid polerna osv – allt ses bara som konfirmationer av det alarmistiska budskapet. Jag vill inte beskylla alla klimatforskare för en sådan här blindhet, men världsförbättrarna bland dem saknar helt insikten om värdet av att erkänna fel för att därigenom lära sig något nytt.

Just nu verkar energipolitiken domineras av idel gröna världsförbättrare. Det finns flera misstag att peka på, t.ex. etanolsatsningen och satsningen på ”förnyelsebar” energi. Vad beträffar det senare så har vi faktiskt över 30 års erfarenhet. Varje år sedan tidigt 80-tal har vi fått höra att blott inom ett par-tre år så kommer sol- och vindkraften att klara sig utan subventioner (se mer här). Men ingen politisk världsförbättrare verkar bry sig om att kolla upp hur bra satsningarna varit, och om man möjligen skall slå in på ett annat spår.

Så, se upp för världsförbättrare, de är oförbätterliga!

Ingemar Nordin

De verkar veta allt. De vet vilka investeringar som kommer att generera inkomster och jobb. De vet vilken teknik som kommer att fungera i framtiden. De vet vilken typ av bränsle som är lämpligast för framtidens transporter. De vet vad framtida generationer kommer att önska sig, och de är så säkra på sin sak att de t.o.m. säger sig tala med röster från framtiden.

Det är klart: om man vet allt det här så behöver man ju inte fråga dagens industriledare, energitekniker, kemister eller medborgare i allmänhet om så mycket. Man bara kör igång med den nödvändiga lagstiftningen.

Å andra sidan så är det kanske inte fråga om någon genuin kunskap, utan att det hela mer handlar om arrogans, hybris och lusten att styra och ställa? Vem vet? Här är hursomhelst några exempel på hur en del politiker och andra beslutsfattare åtminstone gärna vill framställa sig själva som allvetande.

SvD hade nyligen en artikel som innehåller ett remarkabelt uttalande av Danmarks statsminister, Helle Thorning Schmidt, när hon tog över ordförandeklubban för EU. Det gäller det egna landets och EUs stora satsningar på vindkraft: ”Detta måste bli det område där vi ser nästa våg av tillväxt och jobb i Europa. Det finns ingen annan väg.” Att vindkraftsbolaget Vestas förra året sparkat 3000 och just meddelat att de kommer att sparka ytterligare 2300 arbetare i Europa, verkar inte bekomma henne det minsta. Inte heller verkar det som om de rapporter som gjorts angående s.k. gröna jobb i Spanien, USA och i andra länder, att satsningen på ”hållbar energi” hittills lett till stora förluster och färre jobb, spelar någon roll. Hon vet att sådana satsningar är de enda rätta.

Donna Laframboise har tittat lite närmare på en organisation som kallar sig World Future Council och deras hemsida ”Voice of the Future”. Det är ju alltid intressant att lyssna på framtidens röster, men tyvärr visar det sig inte alls vara något sådant man kan göra där. De har inte lyckats uppfinna någon tidsmaskin, eller någon annan kommunikationskanal mellan tidsepokerna. Istället är det nu levande personer som säger sig tala för framtida generationer. Bland dem som säger sig kunna kommunicera med framtiden hör ett par av våra egna allvetande världförbättrare, nämligen Bo Ekman och Anders Wijkman från Tällberg Foundation.

Ett tredje exempel är Environmental Protection Agency (EPA). De bötfäller nämligen bensinbolag för att dessa inte blandar in ett biobränsle som inte ens finns. Biobränslet görs på flis och växtdelar. Det låter ju urbra. Det är bara det att något sådant bränsle ännu inte tekniskt kan produceras i tillräckliga mängder. Det hindrar emellertid inte EPA från att begära att bensinbolagen redan förra året skulle blandat in 6,6 miljoner gallon av detta icke-existerande bränsle. Och EPA tyckte uppenbarligen att det hela var så lyckat att man nu höjer kvoten till 8,65 miljoner gallon av detta som inte finns annat än i världsförbättrarnas önskedrömmar.

Vad är det man brukar säga? ”Politik är att vilja” och ”om kartan inte stämmer med terrängen, så är det kartan som gäller”.

Ingemar Nordin

Den redan stora och miljöförstörande vindkraftparken på ca 2 100 verk producerar idag ca 6 TWh. Precis som i Storbritannien leder satsningen till en enorm förmögenhetsöverföring från vanligt folk till rika markägare (många Centerpartister?) och till att arbetslösheten ökar. Med bara en femtedel av den planerade vindkraften redan utbyggd, måste det vid det här laget stå klart för alla, att det rör sig om det största ingreppet någonsin i vår natur och miljö. Läs Lars Berns artikel på Newsmill!

Gå gärna in och kommentera!

Nyheten för dagen är att Jonas Sjöstedt valts till ny ledare för Vänsterpartiet. Han har som ett av de tunga vallöftena lovat att lansera (v) som det främsta ”klimatpartiet”. Som av en händelse rapporterar idag också media att en annan känd kommunist gått och haft precis samma funderingar hemma på sitt håll. Fidel Castro tycks ha ”vaknat till” och reagerat på USA nyfunna rikedomar, skiffergas och olja, och föga överraskande kommit fram till att USA nu kan orsaka jordens undergång. Kommunisterna lyckades inte med Sovjetunionens och fredsrörelsens hjälp krossa demokrati och marknadsekonomi, så nu försöker man ”väcka upp massorna” igen.

Skämt åsido, men det är inget nytt att klimatfrågan tycks vara ett älskat vapen för vänstern och miljörörelsen för att komma åt demokratierna i väst. Låt vara ett vapen med grönmärkt ammunition (=laddblind ammunition i militär terminologi).

Jag har stor respekt för Jonas Sjöstedt som debattör och politiker även om jag inte delar hans uppfattningar. Vänstern kunde nog ha gjort betydligt sämre val i denna fråga. Hotet mot Socialdemokratin och Miljöpartiet kan bli betydande med Jonas vid rodret. Dock tror jag att inte att (v) kommer att plocka några röster på just klimatfrågan, där tror jag Sjöstedt gör en felprioritering. Det finns andra områden där (v) möjligen har betydande poäng att plocka, inte minst från just Socialdemokratin, vilket i så fall är beklagligt. Om man lyckas plocka röster från Miljöpartiet kan vara det samma, det är samma ”skrot och korn” för mig. Låt oss dock hoppas att den yttersta vänsterflygeln i svensk politik fortsätter med intern splittring och att byta röster med varandra. Klimatfrågan är dock sannolikt en Svartepettter för det parti som vill profilera sig på den.

Byggandet av havsbaserade vindkraftsparker i Nordsjön har stött på problem pga av att en viktig länk till det landbaserade elnätet är hopplöst försenad, enligt en artikel i Der Spiegel. Förseningarna gör att man kan tvingas ompröva möjligheterna för vindkraften att föra Tyskland till den postnukleära eran.

När arbetet är slutfört på Nordsee Ost vindkraftpark, cirka 30 kilometer norr om ön Helgoland i Nordsjön kommer havsluften fyllas med en stark lukt av dieselavgaser. Vindkraftparkens operatör, tyska kraftbolaget RWE, måste hålla känslig utrustning i enheterna, nav och rotorblad – i ständig rörelse, vilket kräver dieseldrivna generatorer. För även om vindkraftparken snart kommer att vara redo för att generera elektricitet, kommer den inte att kunna göra det på grund av brist på infrastruktur för att transportera el till fastlandet och mata in den i nätet. Nödvändiga anslutningar och kablar kommer inte att vara klara i tid och förseningen kan vara i upp till ett år. Med andra ord, innan Tyskland kan hänföras av den förnybara energieran, som miljöminister Norbert Röttgen så ofta hyllar, måste landet bränna stora mängder fossila bränslen i Nordsjön.

Ett av de centrala projekt som förbundskansler Angela Merkels borgerliga koalitionsregering driver är skrotningen av kärnkraften och övergången till förnybar energi. Nio månader efter katastrofen i Fukushima i Japan, möter detta nu stora svårigheter. Utbyggnaden av landets havsbaserade vindkraftparker, som minister Röttgen anser vara av yttersta vikt, drabbas ständigt av nya problem. Den 6 december fick han ett brådskande meddelande från Leonhard Birnbaum, RWE:s affärschef, och Fritz Vahrenholt, som leder företagets förnybara division. De två männen uttryckte allvarlig oro för att ”i tid förverkliga nätet” för havsbaserade vindkraftparker och att detta hade blivit ”dramatiskt problematiskt”, vilket allvarligt äventyrar utbyggnaden av sektorn och därmed också regeringens planer. Denna utveckling sätter oss i en extremt svår situation,” säger man.

Den tyska energibranschen är för närvarande under mer stress än någon annan sektor av den tyska ekonomin. Den kvartett av EON, RWE, EnBW och Vattenfall, som så länge varit bortskämda med enorma vinster, har haft att genomföra tuffa besparingsåtgärder, och otaliga jobb har offrats. EON ensam säger upp 11.000 av sina arbetare, och branschen som helhet skulle behöva ta bort mer än 20.000 jobb. Samtidigt är denna sektor aggressivt på gång in i  förnyelsebar energi – eller åtminstone var det planen. Nu blir det allt tydligare att den utlovade expansionen inte blir som man hoppats på grund av brist på nödvändiga villkor för dess framgång.

I våras hade den tyska regeringen oerhört ambitiösa mål. El från vind, som blåser betydligt mer konsekvent på havet än på land, skulle bli den viktigaste källan till Tysklands nya miljövänliga energi, med stöd av miljarder euro i subventioner. Hittills har 86 ansökningar lämnats in för vindkraft i Nordsjön, men bara 24 har godkänts – och bara fyra är i drift. Enligt regeringens planer skall kapaciteten ökas till 7600 megawatt till 2020 – vilket motsvarar den sammanlagda produktionen av sex eller sju kärnkraftverk. År 2030 kan effekten att vara så mycket som 26 000 megawatt. Men RWE:s chefer varnar för att även de mer blygsamma målen för 2020 kommer att ”missas med flera mil”. Deras skepsis grundar sig på nyktra erfarenheter av HelWin vindkraftpark norr om ön Helgoland. När RWE ansökte om godkännande för North Sea projektet för två år sedan, fanns det inga bevis att det skulle stöta på några problem.

EON och Blackstone började också kläcka planer på att inrätta vindparker i den tilldelade zonen. Det enda förbehållet var att de skulle vara anslutna till det befintliga elnätet på fastlandet inom rimlig tid. Tyska kraftnät, det ansvariga organet, försäkrade dem att detta skulle fungera. Ett dekret utfärdades som kräver att en anslutning till nätet måste vara tillgänglig inom 30 månader efter inlämnandet av en ansökan. Nätoperatören Tennet, det holländska företaget som hade köpt EON:s nät två år tidigare, gav grönt ljus för projektet. I utbyte om undervattenskablage och att bygga transformatorstationer, lovade Tyska Kraftnät att återbetala Tennet i form av nätavgifter. Till sommaren 2012 var det utlovat att miljövänlig el skulle börja flöda till fastlandet genom en massiv sjökabel från vattnen utanför Helgoland.

I kraft av detta löfte, började RWE, EON och Blackstone planera. RWE hade skepp byggda för sitt syfte, att hjälpa till att förankra de höga vindkraftverken på havsbotten. Befälhavare och besättningar på dessa fartyg var utbildade för sitt uppdrag. Företaget arrenderade även ett område i hamnen i Helgoland  så att man kunde transportera oerhört tunga gondoler och rotorer oavsett väderförhållanden. Allt verkade gå perfekt tills Tennet nyligen aviserade en ändring i planerna. I ett brev daterat den 22 november, uppgav Tennet att otillräcklig finansiering och svårigheter skaffa nödvändig utrustning innebar att den planerade tidtabellen inte längre var realistisk. Slutförande skulle därför skjutas upp ett år.

Tennet underskattade de utmaningar som detta maritima företag innebar, och arbetet på djup upp till 30 meter. Sedan var det själva kabeln. 85 km kabel krävs för att ansluta vindkraftverken till kusten. En annan kabel på 45 km krävs sedan för att transportera ström från kusten till transformatorstationen i Brunsbüttel nära Hamburg, varifrån elen ska transporteras till de relativt vindfattiga södra delarna av Tyskland längs högspänningslinjer. Verksamheten av offshore elproduktion – med alla dess associerade inneboende och svårbestämbara faktorer gör att flera projekt nu kan försenas. Förseningarna har långtgående konsekvenser för både operatörer av vindkraftsparker och offshoresektorn i allmänhet. Utan ett nät att plugga in i, kan turbinerna inte leverera någon el till fastlandet. Och utan försäljning av ”grön energi”  kommer ”multimiljardeuro-vindkraftsparker” inte generera intäkter.

Enligt interna beräkningar skulle RWE ensamma nu förlora mer än hundra miljoner euro. Att skjuta på projektet är inte längre möjligt. Tidpunkter för sjötransporter, leveranser av material och användning av specialiserad byggpersonal är helt enkelt för komplext för att enkelt omorganisera. Särskilt förödande är att privata investerare, som först nyligen övervann sin försiktighet kring tekniskt utmanande affärer som offshore elproduktion, nu tvivlar ännu en gång. Efter bakslaget i Nordsjön, debatteras återigen fördelarna med havsbaserad elproduktion. EON:s VD Johannes Teyssen hade planerat att avsätta flera miljarder euro för byggande av tre nya vindkraftparker. Men de dåliga nyheterna från Tennet och Siemens har sått frö av osäkerhet. Förseningarna är ett hårt slag för den tyska regeringens sensationella helomvändning avseende elproduktion. Om utbyggnaden av havsbaserad vindkraft försenas ännu längre, kan detta leda till, inte bara högre priser, men också flaskhalsar i energiförsörjningen. Man kan förmodligen lindra en eventuell brist på el genom att importera kärnkraftsel från Tjeckien eller Frankrike.

Politiker och nätbolag duckar nu för sitt ansvar. I en skrivelse från den 6 december, föreslog operatörerna att man ska kompensera de ekonomiska förluster som de skulle lida genom att öka eller förlänga feed-in-tariffer för havsbaserade vindkraftsparker. De krävde också införandet av bindande tidsfrister för anslutning av vindkraftparker för att dämpa investerarnas rädsla.

Den tyska regeringen har ännu inte svarat men operatörerna kommer att i annat fall kräva skadestånd på tresiffriga miljonbelopp (i euro).

Länkar: Centern insyltad med vindindustrin

Spotpriset på el är i skrivande stund nere på 30 öre/kwh och subventionerna i form av elcertifikat ligger på cirka 15 öre/kwh. Tänk om Saab för varje bil man sålde för 300 000 kronor fick ytterligare 150 000 kronor av staten i stöd. Det är samma sak. Vindindustrin är liksom Saab konkursmässig utan stöd från utomstående.

Min replik till vindlobbyn lät inte vänta på sig. Nu ligger den ute på SvD Brännpunkt. Läs och kommentera.