Category — Debatt

Gästinlägg av Tage Andersson

Ett otal värmerekord slog i contiguous USA mars 2012. Förutom att månaden var exceptionell varm är orsaken beräkningsmetoden. Man upprättar statistik för varje station och dag varför en långvarig extrem värmebölja då kan slå rekord för dag x, dag x+1 osv. Teoretiskt kan alltså en station slå 31 rekord under mars månad. Tak för statistikens antal dagliga rekord är 500, alltså även om fler stationer än 500 noterat rekord skrivs det som 500. Eftersom många stationer slog sina rekord med flera grader och massor av stationer uppträder 2 gånger i den dagliga redovisningenär statistiken tvivelaktig. Alldeles för korta serier kan använts och data är inte kontrollerade.Den alarmistiske Joe Romm, redaktör för den amerikanska Climate Progress, noterade triumferande att värmerekorden krossade köldrekorden med 35 till 1. Sammanlagt slogs eller tangerades nämligen i mars minst 7700 värmerekord mot 287 köldrekord Det blir visserligen 7700/287 = 27, men naturligtvis i alla fall förkrossande, slående alla gamla rekord. Ett antal TV-meteorologer och kändisar intygar att vi hamnat i en ny klimatera.

En typisk representant för det varmaste området är Topeka i Kansas, fig 1.

Det förekom även kalla områden i nordvästra USA, som Quillayute, fig 2.

Eller… ”Det gröna helvetet del 3″

I snart alla media fortsätter Miljöpartiet med sina lögner, överdrifter och sin skrämselpropaganda om klimatet och kärnkraften. Partiets retorik kring dessa båda ämnen visar mellan raderna precis vart man vill komma, även om det inte sägs rent ut. Att hota både med klimat och kärnkraftskatastrofer samtidigt blottlägger att Miljöpartiet inte har för avsikt att ta något som helst ansvar för en positiv samhällsutveckling, eller ansvar för tredje världens behov av energi. Klimathotet leder till katastrof och nyttjandet av kärnkraft leder också till katastrof. Sammantaget innebär detta givetvis att kol, olja och kärnkraft i Miljöpartiets värld är uteslutet för all form av energiproduktion, vilket i sin tur leder till att 96 % av all energiproduktion på jorden måste upphöra.

Man behöver inte vara vetenskapsman för att förstå vad detta leder till.

På DN-debatt nyligen klargjorde Åsa Romson att ”Mänskligheten är i full färd med att spränga planetens gränser för vad som är hållbart”. ”Vår miljöförstöring och våra ökande utsläpp leder till global uppvärmning, att djur- och växtarter utrotas, att haven stiger och försuras, samt att färskvatten och jordbruksmark tar slut. 2050 måste utsläppen vara nära noll”, hotar hon.

I kommentarerna till gårdagens artikel på SvD Brännpunkt där industrin redovisade sin opinionsundersökning om svenskarnas inställning till kärnkraft hittar man Carl Schlyter (mp) som i ett våldsamt utfall hotar med:

• Tvångsförflyttning av lokalbefolkning pga uranbrytning
• Radioaktiva slagghögar och avfall
• Kärnvapenkrig
• Att elbolagen nyttjar kärnkraften för ”att suga ut” befolkningen (lägg märke till ordvalet)
• Att kärnkraften är jättedyr (i förhållande till vindkraft) och behöver subventioner

I samma anda hotar Miljöpartiet i andra sammanhang gärna med att kärnkraften riskerar att slå undan benen (beroende på att den är så billig) för ”förnybart”, även detta givetvis med katastrof för ”klimatet” som följd. Logik? Knappast. Ohederligt? Jajamän.

Allt detta är naturligtvis bara ett litet axplock av Miljöpartiets dagliga hotelser i media. En annan vanligt förekommande retorik är att kärnkraften är subventionerad, men när man får smäll på fingrarna med fakta så hittar man på att kärnkraften inte står för sina försäkringskostnader, vilket givetvis också är ett sätt att manipulera sanningen.

Kärnkraften är snarare utsatt för ett negativt subventionssystem via den extra sk kärnkraftsskatten som till dags dato har dragit in långt över hundra miljarder till statskassan förutom den vanliga skatten på el som kärnkraften också hjälpt till att dra in. Den extra kärnkraftsskatten är dessutom inte baserad på produktion utan på installerad effekt. Tänk tanken att lägga en sådan börda på vindkraften. Då skulle det bli liv i luckan. Skatt, trots att produktionen långa tider är noll.

Kärnkraftens relativa ”farlighet” gentemot tex vattenkraft kan givetvis också diskuteras, vilket jag tidigare gjort på TCS.

Miljöpartiet vet helt säkert att energitätheten i ”sol, vind och vatten” inte möjliggör den energiproduktion som 9 miljarder människor behöver för att få en dräglig levnadsstandard. Problemen blir monumentala när man väl ”dödat” 96 % av den konventionella produktionen av energi på jorden. Man bör också ha klart för sig att ”miljöpolitik” av detta slag skapar nya problem som i sig leder till omfattande miljöförstöring och är sannolikt en ren hägring eller ett önsketänkande.

Slutsatsen kan bara bli en. Miljöpartiets innersta önskan är att man vill föra samhället åtminstone 200 år tillbaka i tiden, vilket innebär en återgång till ett agrart bondesamhälle med betydligt färre människor i en betydligt lägre levnadsstandard än idag. Något annat är faktiskt inte möjligt med partiets politik som den ser ut.

I den kontexten är denna beskrivning av partiets politik faktiskt alldeles för snäll.

Miljöpartiets partiprogram innehåller en rad floskler som ”deltagande demokrati, global rättvisa och ekologisk insikt”. I Miljöpartiets värld är det västvärldens levnadsstandard som gör att andra är fattiga, vilket givetvis måste ”jämnas ut”, implicit med tvång. Miljöpartiet tycks fångna i den sk Beroendeskolans teser som en gång stadfästes av Lenin.

Verkligheten är dock inte lika enkel som Miljöpartiet gärna vill göra den till. Vad innebär Miljöpartiets politik i praktiken? Privat egendom förbjuds? Kollektivisering av mark? Minskad global handel? Uppföljning av människors resande? Personliga utsläppsrätter? Ransonering av konsumtion?

Med den beskrivningen blir inte ”de grönas” politik så ”mysig” längre. Jag tror att man måste exponera Miljöpartiet för att människor ska se konsekvenserna av partiets politik.

Miljöpartiet är och förblir människofientliga, teknikfientliga och ett hot mot det demokratiska välfärdssamhället. Man blir orolig för sina barn och barnbarn.

Miljöpartiets faktiska politik medverkar inte till en hållbarare värld för 9 miljarder människor, men väl till att ersätta folkstyre med en maktkoncentration till en liten byråkratisk överklass. Läs Lars Berns nya artikel på Newsmill

Kommentera gärna!

Det började i Sidney Sydney i Australien 2007 och sjösattes av två mycket inflytelserika parter, nämligen Världsnaturfonden (WWF) och Fairfax Media Limited. Det senare företaget äger stora delar av australiensisk och nya zeeländsk media, framförallt tidningar och radiostationer. WWF är en global organisation med kontor i 30 länder och 5000 anställda. Tillsammans äger de Earth Hour Limited.

Bloggaren Boy on a bike försökte ta reda på mer om vad Earth Hour Limited sysslar med. Det fanns inga årsredovisningar att tillgå så det var inte så lätt. Men han hittade att WWF Australien totalt plockade hem Ṩ 19,4 millioner 2010 och att de tre toppcheferna hade en snittlön på Ṩ 165 000 var (*).

Earth Hour Limited är således ganska okänt, medan händelsen Earth Hour är väldigt känd. Inte minst det faktum att detta event är uppbackat av både ett mäktigt media-konsortium och en världsomspännande miljöorganisation med stora muskler för reklam har gjort att det fått ett enormt genomslag.

Earth Hour som sådan, t.ex. att många byggnader (och t.o.m. gatubelysning på vissa håll) släcker lyset i en timme, har knappast någon reell effekt på energinbesparingarna. Utan man får betrakta det enbart som en symbolisk gest. Ritualen är omåttligt populärt just bland offentliga inrättningar såsom kommunhus, skolor och liknande. En kraftfull signal sänds till allmänheten om … tja, om vad då?

På svenska WWFs hemsida står det bl.a. att vi skall göra detta ”för jordens skull”, i kväll 20.30-21.30. De nämner också Trygg Hansas rapport och säger (med en viss stolthet får man förmoda eftersom de tar upp det):

- Sju av tio barn mellan 11-15 år (68%) oroar sig för klimatförändringarna. Tjejer oroar sig mer än killar.

- En av fyra (27%) tror att jorden kommer att gå under på grund av
klimatförändringarna.

Aha, är det alltså för att vi skall skrämma barnen som Earth Hour genomförs? Bra jobbat Earth Hour Limited och WWF! Ni verkar ha lyckats!

Fler kommentarer:

http://www.collegiatetimes.com/stories/17225/benefits-of-earth-hour-limited-not-productive

http://asiancorrespondent.com/71308/shouldn%E2%80%99t-fairfax-properly-declare-its-interest-in-earth-hour/

http://nofrakkingconsensus.com/2012/03/26/the-wealthy-corporations-behind-earth-hour/

http://joannenova.com.au/2012/03/the-hour-of-power-celebrate-human-achievement-this-saturday/

* Chefen för amerikanska WWF-avdelningen tjänade faktiskt mer än USAs president, eller 455 000 US dollar, år 2009.

Ingemar Nordin

År 2011 påstås vara ett extremår beträffande väderrelaterade skador, och ännu mer är att vänta (se t.ex. här och här). I en rapport från Potsdam Institute for Climate Impact Research (PIK) i Tyskland så sägs detta hänga samman med den globala uppvärmningen. Översvämningar, torka, orkaner, tornados har drabbat världen mer än någonsin. Huvudförfattaren, Dim Coumou, säger:

”Den globala uppvärmning kan i allmänhet inte visas vara orsak till extrema händelser – men i summan av händelser så blir länken till klimatförändringen tydlig.”

”Det är som ett spel med en snedbalanserad tärning”, säger Coumou. ”En sexa kan dyka upp då och då, och du vet aldrig när det skall hända. Men nu händer det mer ofta eftersom vi har ändrat på tärningen.”

Medförfattaren Stefan Rahmstrof menar:

”Detta är komplexa processer som vi undersöker närmare. Men nu utvecklar sig dessa processer mot en bakgrund av klimatuppvärmning. Det kan förvandla en extrem händelse till en rekordhändelse.”

Det här låter ju lite gåtfullt minst sagt. Men som vi, och vetenskapen, tidigare kunnat konstatera många gånger så finns det ingen vetenskaplig grund för den här typen av, explicita eller underförstådda, alarmistiska budskap. Det, relativt sett, varma decenniet under 2000-talet ger inget sakligt skäl för att hävda att global uppvärmning orsakar fler eller värre väderkatastrofer. Se exempelvis här om tornadoskador, här (inte värre nu än 1974), och så förstås IPCC-rapporten SREX som Lena Krantz rapporterade om i torsdags.

Men hur är det med skadorna då? Även om mängden extremväder eller deras omfattning inte ökar med den globala uppvärmningen, så har kanske de humanitära och ekonomiska skadorna blivit desto värre?

Nej, så är det faktiskt inte om man räknar på justerat penningvärde. Inte heller har människor dött i större utsträckning – tvärt om faktiskt. Enligt en rapport från Reason Foundation:

”Den aggregerade mortaliteten som uppstått på grund av extrema väderhändelser globalt har minskat med mer än 90 procent sedan 1920-talet, trots en fyrfaldig ökning av befolkningen och en mer heltäckande rapportering av sådana händelser.” Dödstalen från torka är 99.9 % lägre än de var 1920; dödstalen från översvämningar är 98% lägre; och dödstalen från stora stormar som orkaner har minskat med mer än 55% sedan 1970-talet.

”Studierna visar ingen trend beträffande förluster, justerade för förändringar (ökningar) i folkmängd eller kapital, som orsakas av antropogen klimatförändring. Därför kan man dra slutsatsen att antropogen klimatförändring än så länge inte har haft någon signifikant effekt på förluster från naturkatastrofer.”

Roger Pielke Jr – hedersdoktor vid Linköpings universitets filosofiska fakultet 2012 – är så trött på alla dessa missvisande påståenden om extremväder att han föreslår en ny uppfinning som man kan trycka på när man fått nog av larmrapporter; en bullshit knapp. Genialiskt!

Ingemar Nordin

Jag har fortsatt att läsa Michael Manns nya bok The Hockey Stick and the Climate Wars: Dispatches from the Front Lines. Här kommer ytterligare funderingar som inspirerats av läsningen.

Hockeyklubban i ett vidare perspektiv

Ett av bokens huvudteman är sagan om hockeyklubban. En sak som man kan fundera över är vad hockeyklubban kan säga oss ur ett vidare perspektiv. Manns med fleras hockeyklubba från 1999 avser tusen år tillbaka i tiden. Det som chockerade mig när denna hockeyklubba presenterades av IPCC i sin rapport år 2001 var den tvära övergången från skaftet till bladet som gav ett alarmerande budskap om att människan nu orsakade en stark uppvärmning av klimatet som inte skett dessförinnan.

Ett argument som dessutom framfördes var att denna uppvärmning som orsakades av människan var unprecedented, att den inte förekommit tidigare under dessa tusen år. Den var både större och snabbare än vad naturen i sig själv kunde åstadkomma.

Men när man sätter in hockeyklubban i ett större sammanhang blir bilden inte särskilt alarmerande längre. Frågan är om dessa argument baserade på hockeyklubban i själva verket är hållbara.

I figur 1, baserad på climate4you, ser vi först hur temperaturen har varierat de sista fyrahundratusen åren enligt isborrkärnor från Vostok i Antarktis. Vi ser att tidigare mellanistider har varit klart varmare än nuvarande. Naturen skulle alltså mycket väl kunna värma upp klimatet betydligt mer under nuvarande mellanistid än vad vi hittills sett oavsett orsak.

I figur 1 finns en rektangel som markerar den tidsperiod som vi ser i figur 2, som också är baserad på climate4you. Där ser vi hur temperaturen har varierat de sista drygt tiotusen åren enligt isborrkärnor från centrala Grönland. Lägg märke till att för lite minde än 5000 år sedan var det betydligt kallare än nu, på samma nivå som under lilla istiden. Därefter steg temperaturen och var för omkring 3300 år sedan uppe på en nivå som överstiger dagens med mer än en grad. Dessutom var hastigheten i temperaturstegringen på slutet minst lika stor som den som skedde under de sista decennierna av 1900-talet.

I figur 2 har vi markerat tiden för hockeyklubban. I figur 3 visas denna hockeyklubba från figur 2 med utdragen tidsaxel. De variationer i temperatur som vi ser i denna hockeyklubba, inklusive den uppvärmning vi haft under de sista decennierna under 1900-talet, framstår som helt normala jämfört med de naturliga variationerna i figur 2.

Hockeyklubban i figur 3 överensstämmer i sin tur väl med de rekonstruktioner som IPCC har visat i sin senaste rapport, se figur 4 som kommer från förra veckans artikel, där vi särskilt markerat skaftet på hockeyklubban enligt Mann med flera från 1999.

Med ovanstående resonemang så framstår allt det ståhej som hockeyklubban orsakade när den presenterades av IPCC år 2001 som en storm i ett vattenglas. Varken uppvärmningens storlek, dess snabbhet eller den tvära övergången mellan skaft och blad framstår som särskilt onormala när man ser hockeyklubban i ett vidare perspektiv som vi gjort här.

Michael Mann förnekar fyra av klimatskepticismens stöttepelare

I kapitel 12 Heads of the Hydra har Mann skrivit ett avsnitt som heter Falling Pillars. Han menar där att klimatskepticismen bygger på fyra pelare (eller som han uttrycker det ”The four pillars of denial that contrarians continued to cling to …”) som enligt honom i stort sett har fallit genom IPCC:s rapport från 2007.

Jag har naturligtvis en annan uppfattning och här följer mina motargument till att följande klimatskeptiska stöttepelare skulle ha fallit.

Pelare 1: Klimatmodellerna är grova, inte testade och inte validerade

Här hänvisar Mann först till sitt påstående tidigare i boken att klimatmodellerna som James Hansen använde 1988 framgångsrikt har predikterat klimatet. Vi har redan visat i vår artikel förra veckan att detta är felaktigt. Vi har i flera andra artiklar visat att denna klimatskeptiska pelare i huvudsak står stark. Se vidare under Pelare 4 nedan.

Pelare 2: Temperaturmätningsserierna (dvs. HadCRUT, GISS etc,) är opålitliga

Genom BEST-projektet så har mätningarna från landbaserade stationer verifierats. Men BEST-projektet har också väckt andra frågor om de naturliga variationerna.

BEST-projektet har ännu inte vad jag vet publicerat något om mätningar över oceanen.

Det märkligaste med Manns framställning i denna del är att han inte ens nämner BEST-projektet.

Pelare 3: Temperaturmätningarna visar inte uppvärmning

I denna del inriktar sig Michael Mann på att kritisera ned John Christys och Roy Spencers forskningsarbete med satellitmätningar av den globala temperaturen vid UAH. Mann menar att det endast var UAH-gruppen som redovisade temperaturmätningar som inte visade någon uppvärmning under vissa perioder och hela avsnittet är skrivet på ett sätt som är ägnat att visa UAH-gruppen i dålig dager.

I själva verket är UAH-gruppens satellitmätningar av den globala temperaturen ett pionjärarbete där Christy och Spencer övervunnit ett flertal mättekniska svårigheter på ett förtjänstfullt sätt. Roger Pielke Sr har skrivit en rättvis redogörelse för deras arbete på sin blogg som motsäger Michael Manns, som jag upplever det, ovederhäftiga och insinuanta framställning.

Anmärkningsvärt är också att Mann tidigare i boken i kapitel 11 A Tale of Two Reports framhåller följande kommentar av en Curt Cuffey (som var med och skrev NAS-rapporten) om sitt eget pionjärarbete med multiproxyrekonstruktioner som blev hockeykurvan (med sina brister): “Like any groundbreaking scientific work it’s not surprising that they could have probably done some detailed aspects of it better”.

Detta borde ju gälla även UAH-gruppens arbete med satellitmätningar (och även Spencers och Braswells fasplansanalyser som Mann inte ens nämner i hela boken) men detta förbiser Mann när det inte gäller hans eget arbete.

Numera är det dessutom så att UAH-gruppens mätningar visar mer uppvärmning de senaste femton åren än de flesta andra mätserierna, speciellt satellitmätningarna från RSS som Mann lutar sig mot när han kritiserar ned UAH-gruppen. RSS visar ingen uppvärmning de senaste femton åren vilket man kan konstatera från Wood for Trees.

Pelare 4: Inverkan av naturlig variation är större än IPCC antar

Här tar Manns resonemang till att börja med en märklig vändning. Efter att tidigare i boken med emfas försvarat åsikten att MWP var betydligt kallare än nuvarande klimat så säger Mann här att detta ändå inte är relevant för att bedöma klimatets naturliga variationer. Mann anser att det egentligen inte har någon betydelse hur det var med MWP. Han anser i stället att det faktum att klimatmodellerna enligt IPCC inte kunde återge 1900-talets klimat utan att anta inverkan av växthusgaser är det avgörande argumentet för att det inte finns några betydande naturliga bidrag till uppvärmningen under andra delen av 1900-talet.

Att på detta sätt hänga upp sig på klimatmodeller för att avgöra denna fråga är enligt min mening svagt. Det finns inget sätt att bevisa att klimatmodellerna visar naturliga variationer på ett korrekt sätt, snarare kan man bevisa motsatsen. Som vi framhållit i artikeln Uppvärmningspausen inbjuder till alternativa hypoteser illustrerar till och med IPCC:s rapport klart och tydligt att klimatmodellerna inte förmår att visa naturliga variationer på ett riktigt sätt, se figur 5.

Det klimatskeptiska argumentet blir då mycket välmotiverat. Figur 5 visar att klimatmodellerna inte innehåller de naturliga processer som ledde till uppvärmningen under första halvan av 1900-talet. Om man skulle lyckas införa dessa naturliga processer i klimatmodellerna så skulle det mycket väl kunna visa sig att naturliga processer till huvuddelen orsakade även uppvärmningen under den andra halvan av 1900-talet. Inverkan av koldioxiden skulle då alltså, tvärtemot Manns argumentering, inte behövas som förklaring till huvuddelen av uppvärmningen.

Gästinlägg av Tage Andersson

Nu har vi en härlig, om än kanske för tidig vårvärme. Det är dock ingenting mot den mars USA upplever, redan idag, den 24 mars, är man säker på att den blir den varmaste sedan mätningarnas början 1850 och kommer överträffa den hittills varmaste, mars 1910. Dock, USA är stort, och det slås också snörekord. Den 18  mars slog 477 stationer värmerekord, medan 67 noterade största snöfall. Kyla har härskat över västligaste USA. På rekordmaner upprättar man statistik för varje dag. Om en värmebölja börjar dag x kan man få rekord för dag x, x+1, x+2 osv. Många rekord blir det.

Idag hittade jag Historical analogues of the 2008 extreme snow event over Central and Southern ChinaavZhixinHao, JingyunZheng, Quansheng Ge1, Wei-Chyung Wang (CLIMATE RESEARCH Vol. 50: 161–170, 2011 doi: 10.3354/cr01052)

Kina har skrivna förvaltningsberättelser som medgett en kartering av snöfall sedan 1500-talet. Senaste svåra snövintern var 2008. ”Total snowfall”, sannolikt maximalt snödjup den vintern ger fig. Snödjupen kanske inte är så imponerande, men däremot de låga latituder snön når. Latitud 22 grader, så långt söderut når inte Europa, det är söder om Kanarieöarna, ungefär Kräftans vändkrets. Det är en följd av atmosfärens cirkulationsmönster, sydvästliga milda vindar över kontinenternas västsidor, kalla nordliga över östsidorna.

Hao har identifierat 24 lika svåra snövintrar som 2008. De fördelar sej så här på seklerna

1600-talet         10

1700-talet         4

1800-talet         8

1900-talet         2

Slutsatser om klimatets utveckling ska man akta sej att dra från sådana här data. Man kan dock konstatera att extremväder inte är något nytt. Det visar också dagböcker. T.ex.engelsmannen Samuel Pepy’s noteringar från vintern 1660-61

“It is strange what weather we have had all this winter; no cold at all; but the ways are dusty, and the flies fly up and down, and the rose-bushes are full of leaves, such a time of the year as was never known in this world before here”.

Om lenvintern 1693-94 skrev Hallman, då direktör för segelduksfabriken på Norrmalm: ”Wintern var utan wanlig Köld och Snö, samt påföljande wår-wäderlek så tidig, at då Folket wid Samlings Marknaderna i Strengnäs och Norrtelge färdades på Fartyg så war alt Landet wårsådt; och så som en besynnerlighet, har under Marknaden så skarp Köld kommit att Isarne burit för dem, som dit seglat eller rodtborrt. Denna Winterköld har dock ej länge påstådt.” (Svenska Dagbladet, 1 mars 1925).

I maj 2007 överlämnade Länsstyrelsen i Västra Götaland ett förslag på områden av riksintresse för vindbruk till Energimyndigheten. Bakgrunden var att länsstyrelserna fått i uppdrag att se över befintliga områden samt ta fram förslag på nya områden som kan vara lämpliga som riksintresse för vindbruk enligt 3 kap 8 § Miljöbalken. Länsstyrelsens första förslag ledde till kraftig debatt och ifrågasättanden eftersom det bland annat omfattade Nord- och Sydbillingen, Brommö, Mösseberg och Halle- och Hunneberg. I mars 2008 presenterade Länsstyrelsen ett reviderat och ”slutligt” förslag där dessa känsliga områden utgått.

Energimyndigheten har under maj 2008 pekat ut totalt 423 områden i Sverige som är av riksintresse för placering av vindkraftverk. Inget av dessa områden finns i den del av Västergötland som rymmer platåbergen.

Vallebygdens Vind AB utarbetade under vintern 2008/09 ett förslag till vindkraftspark med ursprungligen tolv kraftverk på Nordbillingen. Verken skulle uppföras på ömse sidor om en skogsbilväg som sträcker sig norrut från Ljungstorp. Mot bakgrund av detta beslutade samhällsbyggnadsnämnden i Skara den 26 januari 2009 ge samhällsbyggnadskontoret i uppdrag att utarbeta förslag till revidering av policyn. En ytterst märklig handläggning av ärendet av ärendet enligt min mening.

Planen innebär att ”intresset vindbruk” prioriteras inom det aktuella området, förutsatt att det tillgodoses i enlighet med det aktuella och i planen redovisade förslaget till vindkraftpark. Projektet innebär att man inom ett ca 6 km2 stort område bygger en vindkraftpark/gruppstation med sju vindkraftverk.

Jag har av Föreningen Svenskt Landskapsskydd talerätt i detta ärende. Synpunkter på samråd är inskickade och jag väntar nu på svaret. I veckan som gick aktualiserades ärenden genom att vindbolaget aviserade att man ändrar planen och vill bygga 190-metersverk.

Jag fick då en hyggligt lång taletid i P 4 Radio Skaraborg. Inslaget börjar ca 5,40 min in i programmet.

Lyssna och ge kritik

Riksdagsman Josef Fransson (sd) talade i veckan som gick i Riksdagen om vindkraften. Fransson tar upp aktuella lokala frågor som vindkraftsproblematiken i Örserum i Östergötland men diskuterar också vindkraftens miljö- och bullerproblematik, samt också fallande fastighetsvärden och människors problem med att komma till tals med beslutsfattarna i dessa frågor.

Fransson menar att (sd) ”ser de människor” som drabbas av denna politik och att man vill tvinga vindkraftsbolagen att ersätta de som drabbas. Han pekar också på miljöproblematiken med brytning av neodym (mer om detta här) samt att svensk elproduktion redan är koldioxidfri. Han menar också att man med ”falskhet och/eller okunnighet” lyft fram vindkraftens förmenta miljövänlighet.

En mycket bra beskrivning av vindkraftsproblematiken av Josef Fransson alltså. Nu hoppas vi att fler partier hänger på.

Intressant debatt följer mot Helena Leander (mp) och Otto von Arnold (kd)

Gå in på sidan och ställ in markören till höger på Josef Fransson (tredje talaren ovanifrån)

Lyssna på talet och följ debatten i flera omgångar. Observera att alla talare på talarlistan dock inte debatterar vindkraften

Man skulle ju också kunna hoppas att (sd) också börjar titta med kritiska ögon på klimatfrågan. Jag tror att det finns en möjlighet till en öppning där. Om ett parti som (sd) skulle börja uttala kritik mot klimatpolitiken, och dess vetenskapliga underlag, och om det på detta följer en viss framgång i valet 2014 så finns det goda möjligheter till att fler partier följer efter enligt min bedömning.

Eftersom Sverigedemokraterna har föga att förlora i denna fråga men allt att vinna så kan bara uppmaningen bli att: Bli tydligare skeptiker i energi- , miljö- , och klimatfrågan.

Jag har inte tidigare känt någon lust att läsa Michael Manns nya bok The Hockey Stick and the Climate Wars: Dispatches from the Front Lines. Men när jag läste om det märkliga resultatet av en åsiktsundersökning på webben som Peter Stilbs berättade om förra fredagen så blev jag nyfiken att försöka förstå vad det är i boken som skulle kunna åstadkomma sådana negativa svar. Så jag köpte boken och tur för mig är att Amazon har sänkt priset rätt ordentligt. Här kommer en del av de funderingar som boken har stimulerat till.

Jag skriver inte någon regelrätt recension eftersom det finns en uppsjö av sådana. Bara på Amazon finns det över hundra läsarrecensioner varav 77 femstjärniga och 25 enstjärniga.

Brandon Schollenberger har vidare skrivit två kritiska recensioner, en där boken jämförs med Wegmanrapporten och en som är mer allmänt hållen. Anne Jolis har skrivit en negativ recension, The Climate Kamikaze som lett till replik från Mann.

Scott Mandia, som mycket övertygad om CAGW och initiativtagare till något som kallas Climate Science Rapid Response Team, har skrivit en positiv recension på Amazon. En annan recension som är mycket positiv har skrivits av den numera herostratiskt ryktbare Peter Gleick.

Rent allmänt sett tycker jag att boken innehåller en liten del populärvetenskap som delvis är mycket intressant och en väldigt stor del om det så kallade klimatkriget, som enligt min mening inte alls är något krig utan borde kallas det stora klimatgrälet eller dylikt. Den sistnämnda delen av texten upplever jag som gammal skåpmat från våra vanligaste klimatbloggar, inklusive ett högt tonläge kryddat med ad hominemargument.

Intressant blir den populärvetenskapliga delen när författaren verkligen går in på och diskuterar sin paleoklimatologiska forskning vilket innebär en hel del annat än de beryktade hockeyklubborna från 1998 och 1999. Jag har här och nu en fundering om hockeyklubban och en fundering om Michael Manns syn på klimatmodeller.

Hockeyklubbans svenske kritiker

Det är ju alltid intressant att se om svenska forskare har gjort något intryck i internationella sammanhang. Jag har hittat Svante Arrhenius, Bert Bolin, Fredrik Ljungqvist och Wibjörn Karlén i Michael Manns bok.

Michael Mann omnämner ”the Swedish paleoclimatologist Wibjörn Karlén” i syrliga ordalag eftersom denne är en av dem som kritiserat hockeyklubban från 1999. Wibjörn Karlèn, som tillhör Stockholmsinitiativet och har varit gästskribent på TCS ett flertal gånger, har sagt att hockeyklubban vare sig visar den medeltida värmeperioden (MWP omkring år 1000) eller den lilla istiden (LIA 1400 – 1900).

Michael Mann hävdar däremot att hockeyklubban från 1999 visar både den medeltida värmeperioden och den lilla istiden. I figur 1 visas hockeyklubban från 1999 som Michael Mann visade den i ett edsvuret vittnesmål inför en amerikansk kongresskommitté i juli 2006.

Hockeyklubban i figur 1 kan jämföras med de rekonstruktioner som IPCC tog upp i sin senaste rapport AR4 från år 2007. Se figur 2. En av rekonstruktionerna är för övrigt ett svensk-ryskt samarbete publicerat i Nature där de svenska författarna är Anders Moberg, Karin Holmgren och Wibjörn Karlén från Stockholms universitet.

I figur 2 har jag lagt in hockeyklubbans skaft från 1999 som motsvarar den streckade linjen i figur 1. Huruvida hockeyklubban från 1999 kan sägas visa MWP och LIA är en bedömningsfråga som jag lämnar till läsaren att själv ta ställning till.

Michael Mann och klimatmodellerna

I kapitel 2 av boken finns ett avsnitt som heter Climate Change in Five Easy Steps. De fem stegen är argument för människans starka och riskfyllda effekt på klimatet.

Steg nummer 4 och 5 bygger helt på klimatmodeller och därför kommer frågan upp om klimatmodellerna kan prediktera, förutsäga, klimatet. Mann skriver:

The key queston is can the model be shown to be useful? Can it make successful predictions?

Climate models had passed that test with flying colors by the mid1990s. James Hansen, in the late 1980s predicted the continued warming that would be observed by the mid-1990s.

Mann menar alltså att James Hansens beräkningar från 1988 visar att klimatmodellerna med flaggan i topp har visat sig kunna prediktera ett framtida klimat. Vad Mann skriver om att Hansens kunde prediktera uppvärmning i mitten av 1990-talet endast omkring 10 år efter prediktionen gjordes låter konstigt i mina öron.

Man kan nämligen fråga sig om klimatet med sina kaotiska processer verkligen kan ge några predikterbara utslag på mindre än tio års sikt. Hansen publicerade prediktionen 1988 men den skall räknas från 1984 beroende på tidsfördröjningar.

Jämför vad vi har skrivit om hur långtidsprognoser med klimatmodeller måste ifrågasättas i till exempel artikeln Varför kan klimatmodellerna inte förutsäga klimatets utveckling. De kaotiska processerna är inte ett principiellt hinder för tänkbara långtidsprognoser av underliggande trender men komplexitetsparadoxen ser inte ut att vara ett hinder som det är troligt att man kan ta sig förbi. Mann verkar inte väl insatt i dessa saker.

Mann illustrerar sedan vad han skriver med en figur som i stort sett är samma figur som finna i en artikel av Hansen med flera från 2006. I figur 3 är det övre diagrammet från denna artikel av Hansen med flera.

Precis som i den nästa likadana figuren i Manns bok går observerade data fram till och med år 2005. Mann skriver i figurtexten att observationerna väl följer den simulerade kurvan i mitten (scenario B) som nära motsvarar det som faktiskt har hänt i fråga om antropogen påverkan under perioden. Scenario A innebär mycket större utsläpp medan scenario C innebär att utsläppen skulle bli konstanta från år 2000 (därför planar denna simulering ut och börjar sjunka).

Mann menar alltså att Hansen har kunnat prediktera klimatets utveckling fram till 2005. Men hur har det gått sedan? Boken kom ju ut 2012 och då har Mann anledning att fråga sig hur det blir om man plottar in de sex årsmedelvärden som vi har för 2006 – 2011. Här anar man ett litet förbiseende av Mann.

Hur som helst så finns dessa punkter med i det nedre diagrammet i figur 3. Man skall alltså när man ser dessa nya punkter fråga sig om klimatmodellen har förmått att prediktera klimatets utveckling för perioden 1984 – 2011 dvs. om observationerna och simuleringen enligt scenario B fortfarande överensstämmer. Jag lämnar till läsarna att själva göra den bedömningen.

Avslutning

Detta var vad jag hade att komma med denna fredag. Jag har en del ytterligare funderingar och har dessutom inte läst färdigt boken så det kommer kanske mer om denna från mig framöver.