Category — Energipolitik

Angela Merkel sparkar sin miljöminister, Norbert Roettgen. Han anklagas för att ha lett Tysklands energipolitik in i en total återvändsgränd, se här.

Å ena sidan så har som bekant Tyskland beslutat att stänga ned sina kärnkraftsverk, vilket beräknas ge en ökning av kolanvändningen på 13,5%  under 2012. Å andra sidan kommer de tyska hushållen (och industrin) att få betala nära dubbelt så höga elräkningar inom 10 år. Det är vad omställningen till ”förnyelsebar energi” kommer att kosta. Se även här. Ett totalt fiasko med andra ord.

h/t Benny Peiser på GWPF.

Ingemar Nordin

Svenska Naturskyddsföreningen tar emot pengar från vindindustrin. Föreningens generalsekreterare Svante Axelsson deltar också tillsammans med vindindustrin i debattartiklar. Samarbetet får kritik från miljöorganisationen Svenskt Landskapsskydd som hävdar att Naturskyddsföreningen inte längre följer sitt uppdrag.

Läs artikeln i Östersundsposten

Stöd oss gärna med en kommentar!

Undertecknad och Björn Törnvall har idag en replik på Second Opinion

Annika Helker Lundström menar att Kungliga Vetenskapsakademiens (KVA) sågning av vindkraftsutbyggnaden ”kritiserats hårt”, när det i själva verket bara är vindindustrin själva, dess lobbyister, inklusive Energimyndigheten som kritiserat den.

Gå gärna in och läs och kommentera.

Tryck gärna på LYFT UPP längst upp på artikeln också

SD går från klarhet till klarhet.

Många är de som har en tro att vi i dag ska kunna ersätta kärnkraft med förnyelsebar energi med stort fokus på vindkraft. Detta låter sig dock inte göras. Kärnkraften behövs och nu finns möjligheter till en bred energiuppgörelse, skriver Josef Fransson (SD) i dagens Göteborgsposten

Nu fortsätter debatten om Sveriges outnyttjade utsläppsrätter. Miljörörelsen har i en debatt som började redan förra året hävdat att utsläppsrätterna ska annulleras, dvs inte lösas in mot pengar. Förlusten för Sverige i ett såsant fall blir ca 7 miljarder kronor. Miljörörelsen anser att Sverige kommer att ha ett överskott av internationella utsläppsrätter (så kallade AAU:er) när Kyotoavtalets första åtagandeperiod avslutas detta år. Det betyder inte att Sverige är på god väg att ta sin del av klimatansvaret, anser man, utan bara att man med viss marginal klarat den mycket låga målsättning som EU satt för Sverige för denna första period – dvs en ökning av utsläppen med 4 procent för 2012 jämfört med 1990 års nivå. Att Sverige nu har mindre utsläpp än vad denna EU-fördelning tillåter är alltså helt enligt planeringen.

En europeisk utsläppsrätt motsvarar utsläpp av ett ton koldioxid. Företag som ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter måste överlämna utsläppsrätter motsvarande sina utsläpp av koldioxid. En viss del av utsläppsrätterna tilldelas företagen gratis, men om dessa inte räcker för att täcka företagets behov kan de köpa utsläppsrätter på andrahandsmarknaden eller av företag som ha ett överskott av utsläppsrätter. För att minska sina framtida behov av utsläppsrätter kan företagen vidta utsläppsminskande åtgärder.

EU:s handelsystem med utsläppsrätter omfattar energiintensiv industri och energiproduktion, dock inte vattenkraft och kärnkraft. Från och med 2012 omfattas även flyget. Målet är att minska utsläpp av koldioxid och från och med 2013 även andra växthusgaser, som driver på klimatförändringarna, exempelvis lustgas.

EU:s handelsystem lanserades med en första prövoperiod mellan 2005 och 2007. I den nuvarande handelsperioden, som sträcker sig från 2008 till 2012, är antalet utsläppsrätter (”taket”) lägre än utsläppen 2005 och samordnat med EU:s och medlemsländernas åtagande under Kyotoprotokollet, som också sträcker sig mellan 2008 och 2012. Den tredje handelsperioden drar i gång 2013 och pågår till 2020.

I EU:s klimat- och energipaket ingår ett utvecklat handelssystem för fas III (2013 till 2020) som en hörnsten i EU:s inhemska och internationella klimatpolitik. För att förbättra effektiviteten har man gjort en del ändringar i handelssystemet inför fas III. En stor förändring är att man överger de nationella allokeringsplanerna och ersätter dessa med ett centralt satt ”tak” och ett antal produktriktmärken för fri tilldelning. Den totala allokeringen av utsläppsrätter sätts till att motsvara 79 procent av utsläppen 2005 med korrigeringar för tillkommande anläggningar och utvidgning av antal växthusgaser med mera. Detta tak kan komma att ändras vid en ambitionshöjning av EU:s klimatpolitk. Den huvudsakliga tilldelningen av utsläppsrätter kommer att ske via auktionering. Inom den totala allokeringen kommer dock fri tilldelning av utsläppsrätter att vara kvar för industrier som bedöms utsatta för internationell konkurrens och där risken för att utsläppen ”flyttar utomlands”, så kallat koldioxidläckage, bedöms som stor. Den fria tilldelningen som finns kvar kommer inte att baseras på prognostiserade utsläpp utan på produktriktmärken, det vill säga koldioxidutsläpp per produkt. Det ska motsvara utsläppen från de 10 procent effektivaste anläggningarna inom respektive produktkategori inom EU.

Tidigare har finansminister Anders Borg och dåvarande miljöminister Andreas Carlgren varit oense om hur man ska behandla utsläppsrätterna från Fas 2. Moderaterna har flaggat för en försäljning medan centern har velat annullera utsläppsrätterna. Men nu verkar centern alltså svängt i frågan, i alla fall om man läser mellan raderna. Till DN säger Lena Ek enligt Miljöaktuellt: – Jag delar heller inte Riksrevisionens bedömning att vi inte klarar de nationella delmålen om vi inte annullerar våra överskott. Den lösning jag ser är att EU gemensamt höjer ambitionsnivån till att sänka utsläppen med 30 i stället för 20 procent fram till 2020, säger miljöministern.

Om nu centern väljer att inte lösa in utsläppsrätterna och att man får med sig resten av regeringen på det så är det klokt. Att annullera utsläppsrätterna tjänar ingen på. Man bör istället fundera på vad man kan få för 7 miljarder kronor inom ramen för verkligt miljö- och utvecklingsarbete

Man bör också fråga sig vad det är för idé att hålla på med detta byråkratiska system som inte har någon som helst verkan på verkligheten. Om Tyskland hade sett någon som helst effekt av detta system så hade man väl inte valt att lägga ned kärnkraften och istället bygga 17 nya kol- och 29 nya gaskraftverk.

Fundamentet för vår välfärd, Sveriges energipolitik, har reducerats till ett ändlöst käbbel om hur bra allt ska bli bara politikerna får fortsätta montera ner, förstöra och fördyra produktionen av elektricitet. Snart måste väl fler begripa att energipolitiken inte kan reduceras till en tävling om antalet vindsnurror.

Det är nu uppenbart att den svenska industrin är djupt oroad över allt oseriöst och barnsligt trams som dominerar den svenska energidebatten idag. Miljörörelsen och vindindustrin gör allt som står i deras makt för att föra ned debatten på en nivå som reducerar frågan till ett propagandanummer, en tävling eller klatschig slogan.

Svensk Vindenergi, med Annika Helker Lundström driver sin tävling om antalet vindsnurror i olika kommuner och Miljöpartiet, med Lise Nordin i spetsen kör sin slogan, 100 % förnybart. Inget av detta är emellertid trovärdigt om man tänker efter. Som vi diskuterat tidigare så synar inte media vindlobbyns och Miljöpartiets bluffretorik utan man låter dem okritiskt hållas. Jodå, det finns några som synar korten i alla fall. Märkligt nog håller Miljöpartiet, i denna replik, fortfarande fast vi IPCC:s scenario om 80% förnybart i världen till år 2050, ni vet det som senare visade sig vara skrivet av Greenpeace och som sågades i media världen över. Även faktiskt i DN.

Inte ens när politikerna faktiskt börjar debattera energifrågan verkar diskussionen utvecklas till något annat än en tramsig övning om hur mycket förnybart man har och hur mycket man tänker bygga. Basindustrins oro är alltså i högsta grad befogad och man har nu i ett antal debattartiklar de senaste veckorna försökt förmå politikerna att ge stabila förutsättningar för energipolitiken. Basindustrins energisamarbete lanserade bland annat en debattartikel där man visade att svenska folket vill ha ny kärnkraft. Man har också konstaterat att svenska folket har förstått basindustrins betydelse för välfärden men att politikerna käbblar sönder fundamentet för välfärdspolitiken, nämligen energifrågan.

Det finns faktiskt andra ”basindustrier” som också vill ha ett ord med i laget och som har samma uppfattning.

Den som lyssnade på Stefan Löfvén under partiledardebatten i söndags blev inte mycket klokare på vad han egentligen ville, trots flera tydliga frågor om kärnkraften så svävade han på målet och skapade därmed ytterligare tveksamheter kring jobb och välfärd. Inslaget börjar 48.45 in i programmet.

När Stefan Löfvén var nyvald partiordförande så hade jag vissa förhoppningar om honom särskilt med avseende på energifrågan.  Jag hade också en efterföljare: Hur går det för Stefan? Det sista inlägget avslutade jag med orden att röran är total, vilket tyvärr blir slutorden även i detta.

Till sist en liten artikel från Nya Wermlandstidningen som jag är särskilt förtjust i och som jag dedicerar särskilt till Miljöpartiet.

Den starka ökningen av förnybar elproduktion de senaste åren visar att det nu finns hållbara alternativ till kärnkraften. Ny teknik, smarta elnät, vattenkraften som balans och energibesparingar täcker vårt elbehov, skriver energiexperter Jonny Hylander och Göran Sidén.

Hylanders och Sidéns artikel på GP Debatt (5/5) utgör till största delen desinformation. Kärnkraften är inte subventionerad och har aldrig varit. Att staten engagerar sig i en lönsam och skattegrundande verksamhet är inte en subvention, skriver Törnvall/Fagerström

Att vindkraften i Sverige omgående kan ersätta kärnkraften är ett välljudande påstående för alla oroliga efter Fukushima. Sanningen är dock en annan, skriver Ulf Lindblom.

Debatten om vindkraften och reglerkraften fortsätter på Second-Opinion. Professor Lennart Söders argument håller dock inte:

Detta innebär att man tvingats ”sälja bort” produktion till förmån för upp- och nedreglering och att obalanserna därmed ökat. Ett tidigare balanserat system har därför, för varje vindkraftverk man byggt in i systemet, gått mot ökad obalans. Det är priset för Söders slutsatser.

Läs vår artikel och stöd oss genom att trycka på LYFT UPP längst upp på artikeln.

Den stora katastrofen i Japan orsakades av en tsunami, inte av en kärnkraftsolycka. Detta kan vara värt att påpeka eftersom världens media gick i spin angående den senare. De tusentals döda och alla förödda bostäder, vägar och jordbruk glömdes nästan bort. Olyckan i Fukushima var också allvarlig men den har så vitt jag vet inte orsakat att något liv gått till spillo p.g.a. strålning.

Mediauppmärksamheten kring kärnkraftsolyckan har emellertid fått allvarliga effekter i bl.a. Tyskland som hals över huvud bestämde sig för att avveckla all sin kärnkraft – trots att tsunamirisken där är i stort sett lika med noll. En allvarlig effekt är att Tyskland nu hotas av att råka ut för kraftigt höjda elpriser och ständiga strömavbrott i framtiden.

Ironiskt nog så har de gröna i Tyskland försatt sig i detta dilemma: Å ena sidan så har man krävt, och fått igenom, en kärnkraftsavveckling. Å andra sidan så vill man att Tyskland skall minska produktionen av koldioxid. Men kärnkraftsavvecklingen kan inte kompenseras enbart med sol- och vindkraft. Man måste också se till att det finns stora mängder reglerkraft i form av kol- och gaskraftsverk. Detta ökar genererandet av koldioxid.

Samtidigt är det så att Tysklands storsatsning på sol och vind har lett till att det inte längre lönar sig att bygga nya, eller ens att ersätta gamla, fossildrivna kraftverk. Grönpartisten och tillika delstatsministern Winfried Kretschmann uppmanar nu därför Angela Merkel att hon skall ge bidrag till nya gaskraftverk! Energipolitiken och subventionsvansinnet verkar ha lett runt i full cirkel när man nu måste subventionera även fossila kraftverk.

I Japan är det inte bättre. Häromdagen stängde man det sista av sina 50 kärnkraftverk. Alla de kostsamma satsningar man gjort under åren för att få ned koldioxiden är nu som bortblåsta. Kärnkraften ersätts med kol, olja och gas. Se här.

Med förlusten av sin kärnkraft så räknar Japans miljödepartement med att landet kommer att producera c:a 15% mer växthusgaser än vad man gjorde 1990. Och löftena om att minska till 25% under 1990 års nivå år 2020 lär inte uppfyllas.

Men en representant från miljödepartementet, Sei Kato, säger optimistiskt: ”Vi har det tekniska ’know-howet’. Japan kan göra allt som Tyskland kan.” – Som om det vore någon större tröst nu när de tyska politikerna snurrat in sig i sin gröna subventionspolitik långt bortom all verklighetsanknytning.

Det är inte lätt att vara både klimathotstroende och kärnkraftsmotståndare samtidigt. Tyskland och Japan är bra exempel på vad en grön energipolitik kan leda till. Två av världens rikaste länder är uppenbarligen raskt på väg utför – det är helt enkelt inte klokt.*

Ingemar Nordin

*Nota bene: Varken TCS eller SI är som kollektiv eller förening kärnkraftsförespråkare. Som organisation har vi faktiskt heller inte tagit ställning mot vindkraft. Vi är skeptiska till de överdrivna och alarmistiska påståenden om CO₂ och klimatet som bl.a. IPCC fört fram i sina senare rapporter. Vi anser också att en ansvarsfull energiförsörjning bör grundas på fakta och förnuft. Det är allt. Utifrån detta kan man dra olika personliga slutsatser om vad som är klokt, och vi välkomnar en öppen diskussion utan skygglappar vare sig mot kärnkraft eller mot fossil energi. Obs! Policyn för IS och TCS är INTE ämnet för denna tråd. Sådana kommentarer kommer att modereras bort.

Vindkraftsindustrin är bankrutt. I ett öppet brev till regeringen ”lipar” de nu efter mer subventioner. Från att under flera år påstått att vindindustrin är lönsam och effektiv  och att vi som haft en annan uppfattning har varit lögnare, okunniga och desinformatörer kan man nu inte längre dölja sina lögner. Trots att man står på gränsen till kollaps fortsätter man att med mördande reklam och glädjekalkyler sälja vindkraftverk och andelar till privatpersoner, lantbrukare, kooperativ, kommuner och företag. Jag har inga ord för detta.

Jag mår bara illa!

Öppet brev till Regeringen