Category — Klimatpolitik

I dagens DN Opinion skriver Maud Olofsson att regeringen tänker förlänga elcertifikaten till 2035 och bygga 2000 nya vindkraftverk fram till 2020. Jag tar mig för pannan! Är detta Mauds sätt att säkra framtidens energiförsörjning?

”Den gångna vintern har i många avseenden varit extrem”, skriver Maud Olofsson. ”Under denna period har många av de svenska kärnkraftsreaktorerna stått stilla, samtidigt som vi tärt på vattenkraftsmagasinen.”

Och lösningen heter, hör och häpna: ”Regeringens slutsats är att vi i alltför hög grad är beroende av bara två kraftslag: vattenkraft och kärnkraft. (…) För att skapa en långsiktigt robust elförsörjning behöver vi ett tredje ben, en kraftfull utbyggnad av förnybar energi.”

Alltså, i framtiden, när decemberstormen kommer med sju ton snö, ska vi lita till vindkraften. Dags att emigrera?

Efter den senaste tidens kritik mot FN:s klimatpanel, IPCC, meddelade Nick Nuttall, talesman för FN:s miljöprogram UNEP, i fredags att en oberoende reformkommission ska se över IPCC. Vilka som kommer att ingå i kommissionen är inte känt, mer än att det rör sig om ”högt uppsatta forskare”. Förhoppningsvis forskare som inte är partiska, dvs. spelar en nyckelroll i nuvarande klimatpanelen.

Samtidigt säger Indonesiens utrikesminister Marty Natalegawa att ”det första intrycket efter Köpenhamn var dystert” men att ”två månader senare är läget inte så dystert som det ser ut”. Vad han menar med det framgår inte.

EU:s nytillträdda klimatkommissionär Connie Hedegaard har nämligen  uttalat tvivel på att ett globalt bindande klimatavtal kommer att kunna presenteras före 2012 eftersom det råder mycket stor oenighet kring vad ett sådant avtal skulle innefatta.

Kanske menar Natalegawa att vi inte längre tycks stå inför en klimatkatastrof?

Nu händer det plötsligt en hel del – ketchup-effekten är förhoppningsvis i farten.

UNPCCC-chefen avgår för att gå till KPMG, ett företag som har AGW-business som en del av affärsplanen. Yvo de Beer kan byta arbetsgivare utan någon som helst avkylningsperiod. Ganska förvånande i den ställningen men kanske inte för FN’s luddiga etikregler. Läs mer här.

Och samtidigt har den svenska regeringens huvudlevantör av klimatalarmism

Stockholm Environment Institute (SEI) med sin mediekända chef ”Tipping-Point” Johan Rockström utsatts för Statskontorets intima granskning.

Detta är troligen inte en sinkadus utan ett genidrag av någon vaken politisk rådgivare i Kanslihuset som redan förra sensommaren såg tecknen i skyn om klimatfrågans kommande mediestormar.

Att kunna friskriva sig från en forskningsstiftelses eventuella snedsteg är ju inte så svårt för en politiker. Inga statsanställda påverkas. Staten håller i de flesta pengakranarna. Det är bara att släcka ljuset och alarmisterna försvinner i väggspringorna som kackerlackor i ett asiatiskt hotellbadrum. Där kan de vänta tills nästa omgång med för mänskligheten mörka alarmsignaler släpper fram dem.

Stockholm Environment Institute skapades 1989 i stiftelseform. Stiftelser tycks vara den dominerande legala formen i klimat- och miljökretsar. Basfinansieringen kommer ifrån Miljödepartementet med 11.9 miljoner år 2008. Den största projektfinansiären är SIDA med 79 miljoner eller 67% av intäkterna s.å. De flesta svenskar tror nog att SIDA satsar sina 38 miljarder på ”U-landshjälp” vilket översatt till medelsvenskens tankevärld är att pengarna satsas i U-länderna där de hjälpbehövande människorna finns. Det är inte hela sanningen eftersom «avbränningarna» för administration, projekledning, konsultarvoden etc som hamnar i I-världen är mycket stora. Det blir många ”gröna” SIDA-jobb hemmavid som hos SEI med över 40 anställda i Sverige.

SEI’s totala budget år 2008 för inköp av konsulttjänster/subcontractingvar 80.5 miljoner – över 60% % av utgifterna. Från vem och vad framgår inte av årsredogörelsen.

Att AGW-världen är en välorganiserad «familj» är ingen nyhet. Mindre känt är kanske att en medlem av Dr. Pachauris familj – dottern Shonali var anställd på SEI fyra månader sommaren 1993.

Notera att Dr. P. år 1991 fick uppdraget som Lead Author för IPCC’s andra rapport. Läs gärna Dr. North’s «Keeping it in the family».

Dr. P.’s forskningsinstitut TERI har genom åren haft många projektsamarbeten med SEI. Jag skall återkomma om detta när jag fått klar min genomgång av den svenska AGW-alarmistindustrin och dess finansiärer där förutom SIDA också Postkodlotteriet är mycket generösa.

Under veckan som gått har IPCC/AGW-strategin stramats upp till ett huvudbudskap : ”HimalayaGate var ett ‘misstag’ – shit happens – kasta inte ut AGW-babyn med badvattnet.”

Detta mantra har repeterats av ett flertal IPCC-anknutna personer i olika länder. Det är således en överenskommen strategi som bygger på en lögn eftersom ”HimalayaGate inte var ett ‘misstag’”. Det var ett medvetet urval av grå information.

En del bloggare på TCS har anammat misstagspåståendet trots att IPCC publicerat ett statement här och motsträvigt i en TV-intervju med Dr.P. här.

Den nya manipuleringsförnekelsestrategin har lett till att den kanske ännu större skandalen AfricaGate där Dr.P är personligen involverad ännu inte har bortförklarats av IPCC. Antingen så funderar man på ett svar eller så håller man sig till FN-chefens tysta diplomati.

Under tiden så sjunker IPCC’s anseende till en nivå där Wall Street Journal i tisdags ompositionerade AGWers till the “Global Warming Lobby” (GWL).

Några dagar tidigare gjorde Dr.P. en praktfull Freudian Slip/Tumble när hans svar på frågan :

Q: Has all that has happened this winter dented the credibility of IPCC?

R.K.P(achauri).: I don’t think the credibility of the IPCC can be dented. If the IPCC wasn’t there, why would anyone be worried about climate change?

Det kan man ju fråga sig!?

I Indien har media tydligen fått instruktioner från New Delhi att försvara landets rykte – dvs dess varumärke – och sluta upp bakom Dr.P. Här ett exempel.

I franska “Le Point” har man i veckan 18-sidor med artiklar om befolkningsbomben inklusive köttätarförbudet. Tyvärr är artikeln bara tillgänglig för prenumeranter. Ni kan givetvis köpa ett lösnummer.

Och de globala företagen börjar att dra in tentaklerna.

Kommentera gärna och följ med på TCS och här hos Dr. North.

”En svala gör ingen sommar. Inte heller gör en kall vinter en klimattrend”, skriver Ingrid Runsten i dagens ledare i HD och menar att även om det kan finnas en osäkerhet kring hur allvarliga följderna blir av den globala uppvärmningen så betyder det inte att vi ska vänta med att göra något.

Ingrid, jag förstår din oro. Kanske är du lika orolig varje gång du sätter dig på ett plan till Stockholm. Det är ju trots allt inte hundra procent säkert att det kommer fram i ett stycke. Det som är viktigt att framhålla är dock att osäkerheterna kring klimatfrågan ständigt ökar, i stället för att minska. Den senaste rapporten från IPCC har visat sig innehålla ett antal dundertabbar, fel som panelens ordförande Rajendra Pachauri dessutom försökt att mörka. För varje dag som går vet vi mindre, inte mer, om hur klimatsystemet fungerar. Den kunskap vi trodde oss besitta har visat sig vara felaktig.

De värsta prognoserna kommer inte att inträffa. Vi är inte på väg mot Armageddon, inte ens ett litet sådant. Att i ett sådant läge klamra sig fast vid dagens klimatpolitik med motiveringen att: ”Det skadar ju inte att vara på den säkra sidan” känns väldigt ogenomtänkt. Speciellt som även Stern-rapporten, som dagens klimatpolitiska åtgärder stödjer sig på, visat sig vara av tvivelaktigt värde.

När vi varken vet vad som kommer att hända (förutom det antagligen inte blir så illa) och vad det kommer att kosta anser jag att det är fullständigt hål i huvudet att slänga ut en massa pengar, bara för säkerhets skull. Sverige och världen har inte råd med ogenomtänkta åtgärder. I stället bör vi styra resurserna dit de behövs bäst.

Många hävdar att vi måste agera, om inte för vår egen skull så för att rädda de fattiga länderna undan klimatförändringens hemska konsekvenser. Men ser man på de tre främsta dödsorsakerna för människor i Afrika så är dessa AIDS, malaria och luftrörssjukdomar som orsakas av att fattiga människor tvingas elda med ved och kodynga. Att hävda att klimatförändring är Afrikas största problem är naivt. Utrota i stället malaria. Stoppa spridningen av HIV. Ge de fattiga tillgång till elektricitet så att de kan värma sina bostäder och tillaga sin mat utan att för den skull riskera livet.

Det är det som är innebörden av medmänsklighet.

I dagens Jönköpings-Posten finns en klok debattartikel av f.d. kd-ledaren Alf Svensson.

(Tips: Erik P)

Thomas Söderberg, biskop i Västerås stift, är så missnöjd med utgången av klimatmötet i Köpenhamn att han tänker sjösätta en egen räddningsaktion genom att bjuda in ”landets bästa ekoteologer och klimataktivister” till ett samtal om klimatets framtid.

Biskop Söderberg skriver att nu startar också Svenska kyrkans stora insamlingskampanj med temat Varje minut dör fyra barn av brist på rent vatten. ”Det är de fattigaste och mest utsatta som drabbas hårdast”, konstaterar han och fortsätter: ”Klimatfrågan är en global rättvisefråga”.

Ursäkta, herr biskop, men vad har rent vatten med klimat att göra? Har klimataktivisterna hjärntvättat dig fullständigt?

Världens befolkning uppgår till knappt 7 miljarder individer och fortsätter att växa med en dryg procent per år. Världsekonomin växte 2007 med knappt fem procent, alltså ökade världens inkomst per capita med knappt fyra procent. Utvecklingsländernas ekonomier har vuxit med i genomsnitt sju procent årligen under de senaste fem åren före finanskrisen. Denna tillväxttakt ser i skrivande stund ut att snabbt återupptas.

Utvecklingen innebär att fattigdomen i världen kommer att halveras mellan 2000 och 2015. Antalet extremt fattiga, dvs. de som lever på mindre än 1 dollar om dagen, har i utvecklingsländerna minskat med nästan 300 miljoner mellan 1990 och 2004, och med otroliga 150 miljoner under de senaste fem åren före krisen. Samtidigt har utvecklingsländernas befolkning ökat med en miljard individer!

Utvecklingen innebär att USA nu är på god väg att förlora ledartröjan i världsekonomin till Kina. Skillnaden mellan det kinesiska undret och det japanska på sin tid, är att Japan var helt beroende av USA som avsättningsmarknad för sina exportprodukter. Kina behöver inte känna något starkt sådant beroende av USA, eftersom den asiatiska hemmamarknaden inom några decennier kommer att vara mångfalt större än hårt skuldsatta USA/EU.

Säkert kommer jordens befolkning att öka ett gott stycke till, trots att problemet med tillväxten i princip är löst. I väst har fertiliteten tidigare sjunkit och ligger på de flesta håll klart under den nivå på 2,1 barn per kvinna som krävs för att upprätthålla befolkningens storlek. En mängd unga kvinnor i utvecklingsländer har ännu inte fött sina två barn. När de gjort det mot mitten av 2000-talet kan vi förvänta oss att världsbefolkningen planar ut omkring 9 miljarder individer. Att problemet med den till synes okontrollerade befolkningsökningen sannolikt löst sig sammanhänger med den demografiska övergången, dvs det faktum att födelsetalen sjunker när välståndet ökar. Samtidigt ökar kraven på en ren och hälsosam miljö.

Om världssamfundet lyckas driva klimatfrågorna så hårt att världsekonomin bromsas upp är risken stor att befolkningstillväxten återgår till det tidigare okontrollerade scenariet.

Tillväxten av befolkningen i utvecklingsländerna med ytterligare två miljarder individer innebär att man där kommer att disponera en enorm ung och produktiv arbetskraft under det närmaste halvseklet. Västvärlden måste däremot brottas med en åldrande och allt fetare och sjukligare befolkning, samtidigt som antalet unga produktiva individer minskar genom låg nativitet. Det är enkel matematik att räkna ut vad de siffrorna betyder för den världsekonomiska utvecklingen. Tyngdpunktsförskjutningen i världsekonomin kommer att gå mycket fort nu!

Det är mot den här bakgrunden man måste betrakta västvärldens krampaktiga försök att lägga sordin på den ekonomiska utvecklingen i resten av världen med ecoimperialism förkläd till klimatpolitik. Det är forskare avlönade av USA och EU som fifflar med temperaturer och som censurerar ärligare kollegor för att underbygga den skamliga kampanjen. Jag skäms över att tillhöra ett samhälle som har ambitionen att gå i spetsen för detta dåligt maskerade försök att beröva resten av världens människor deras möjlighet till välfärd. Historiens dom över oss, våra politiker och rent-sökande forskare kommer att bli skoningslös.

(Inspirationen till den här texten har jag fått från en text av vännen Gösta Walin.)

Jag tror att slutet närmar sig för IPCC:s Raj Pachauri. Snart kommer det att vara omöjligt för honom att sitta kvar. Redan nu höjer många röster och kräver hans omedelbara avgång. Pachauri tiger dock. Det är han bra på.

Brittiska Times Online skriver nämligen att Pachauri redan för två månader sedan kände till de felaktiga uppgifterna om Himalayas glaciärer. Det var alltså innan Köpenhamnskonferensen, COP15. Ändå valde han att inte korrigera uppgiften. När han konfronterdes med saken sade han:

“That’s ridiculous. It never came to my attention before the Copenhagen summit. It wasn’t in the public sphere.”

Nu visar det sig dock att en känd vetenskapsjournalist faktiskt frågade Pachauri om glaciärerna redan i november förra året. Då svarade denne att han inte hade något att tillägga i ämnet.

En kinesisk forskare, Ding Zhongli, säger nu att ”nuvarande temperaturer på jorden verkar normala om man ser till globala klimatförändringar under de senaste 10000 åren”. Han menar att IPCC kan ha överskattat kopplingen mellan CO2 och den globala temperaturen.

Berlingske Tidende hade igår en lång artikel om Climategate, Glaciergate och det bakomliggande ”klimatindustriella komplexet”. Det sistnämnda är ett begrepp myntat av Björn Lomborg, som menar att klimatfrågan skapat an allians av särintressen som lever på att upprätthålla bilden av klimathotet. Forskare vill naturligtvis ha mer anslag, politiker vill gärna ”rädda jorden” och bli omvalda, industrin livnär sig på sina klimatsmarta påhitt. I ett sådant läge, när hela denna miljardindustris överlevnad står på spel, är det inte underligt att man släpper igenom dålig forskning och förhindrar oliktänkande från att komma till tals.

Hur gör man för att så smärtfritt som möjligt ta hål på denna bubbla och vem bör initiera det första steget?

Har ni någonsin reflekterat över alla dessa kändisar som passerar revy vid olika ideella aktiviteter. Det är förvånansvärt ofta samma personer i de mest olika sammanhang. I den behjärtansvärda internationella stödgalan ”Hope for Haiti” till stöd åt offren för jordbävningen i Haiti passerar vrålrika artister som George Clooney, Bono, Bruce Springsteen, Madonna m.fl. revy. Säg t.ex. någon aktivitet av det här slaget där vi inte ser Bono i hans gula solglasögon. Utan dessa aktiviteter skulle i varje fall inte jag ha en aning om vem han är. Samma sak gäller en rad kungligheter som alltid ställer upp för sina nödlidande medmänniskor. För att inte tala om alla hjälporganisationer som lever på att förmedla våra pengar till de nödlidande, med vissa avbränningar förstås. Röda Korsets svenske ordförande politikern Bengt Westerberg tar ut, utöver pension från jobb som statsråd och riksdagsman, 1,5 miljoner kronor per år från Röda Korset.

Många i den här gruppen välgörare är likt Bono även starkt engagerade i den klimatalarmistiska rörelsen. En som verkligen utmärkt sig genom sitt engagemang är den brittiska Prince Charles. Inför COP15 konstaterade han den grymma realiteten att vår planet har nått en kritisk punkt där vi bara har sju år innan vi tappar kontrollspakarna. Han låter precis som herrarna i Tällberg. Det märkliga är att han tror att det är människan som styr planeten. Även det svenska kungahuset med både kung Karl XVI och kronprinsessan Victoria har positionerat sig starkt för föreställningen om den förestående klimatkatastrofen. Det har dock inte gått så långt att kungen tappat intresset för snabba bilar. Prince Charles besökte nyligen Climategates skandalomsusade CRU vid universitetet East Anglia. Där förklarade han med anledning av avslöjandena om deras fusk med temperaturdata och andra oegentligheter låt er inte bli nedstämda av små blipar här och där!

De här människorna, ”det goda folket”, lever på att synas och bygga på sina personliga varumärken. Utan uppmärksamheten från dessa framträdanden skulle kronprinsar och kronprinsessor inte bli kungar och drottningar och Bono skulle inte tjäna så mycket pengar på sitt artisteri. Att samla pengar till Haiti och att utnyttja klimatpsykosen är helt enkelt en nödvändig aktivitet för att vårda varumärket för ”det goda folket”. Problemet nu är att klimatvågen ser ut att kunna växa till en ”tsunami” som raderar ut snarare än bygger upp personliga varumärken. Så en viss försiktighet med tvärsäkra uttalanden vore sannolikt klokt.