Category — Klimatpolitik

Det tycker i alla fall Gustav Andersson (C) och regionrådet Kristina Jonäng (C) att vi skall göra. Brännpunkt SvD:

Ökat miljökunnande, satsning på cleantech och fokus på att minska koldioxidutsläppen är troligen en av de viktigaste komponenterna för att Europa överhuvudtaget ska ta sig ur nuvarande kris och börja kampen för ökad konkurrenskraft, tillväxt och nya jobb. Sverige ska ta ledartröjan i ett sådant arbete.

Det behövs fokus på internationella överenskommelser och utvecklad utsläppshandel för att nå resultat i klimatpolitiken. Det behövs långsiktiga spelregler som uppmuntrar dem som är kunniga och målmedvetna… Den som är innovativ blir hjälte och den som ligger på latsidan slås ut. Sverige och Europa har inte råd att ligga på latsidan.

Jaha, visst kan ”vi” (dvs politikerna) spendera skattebetalarnas pengar på sådant. Men varför? Ökad konkurrenskraft, tillväxt och nya jobb? – Fan tro’t.

Ingemar Nordin

Uppdatering: På dagens brännpunkt finns ett inlägg om vad utsläppshandel och satsningen på biobränslen lett till för många fattiga i världen.

Vi anser att det inte föreligger något egentligt klimathot, i annan bemärkelse än att många samhällen är sårbara för olika naturliga klimatförändringar. Samtidigt välkomnar vi Christian Azar och Henning Rodhes nyanserade bild av klimatförändringarna, skriver bland andra Lars Jonsson, Stockholmsinitiativet.

Medverkande ur SI är:

Lars Jonsson, konstnär och författare, hedersdoktor, Uppsala Universitet

Sten Kaijser, professor emeritus i matematik, Uppsala Universitet

Ingemar Nordin, professor i vetenskapsteori, Linköpings Universitet

C-G Ribbing, professor fasta tillståndets fysik, Uppsala Universitet

Peter Stilbs, professor i fysikalisk kemi, KTH

Artikeln är ett svar på Henning Rodhe och Christian Azars artikel i samma tidning från i förra veckan.

 Gå gärna in och kommentera!

Enligt senaste opinionsundersökningen från Pew Research Center så prioriteras klimatfrågan allt lägre av de amerikanska medborgarna. Av 22 områden så ligger detta lägst på skalan med sina 25% som fortfarande tycker att det är en viktig fråga. I topp ligger, kanske inte helt oväntat, saker som ekonomin, jobb, terrorism och budgetunderskott. Men även energipolitiken ligger högt, och där kan man faktiskt notera en liten uppgång under 2011.

Det skulle inte förvåna mig om Obamas starka betoning (via EPA) av klimatfrågan, samtidigt som republikanerna tar avstånd, blir en ganska viktig tungan-på-vågen-fråga i det slutliga presidentvalet i höst. I Kanada blev ju den skeptiska hållningen, i kombination med att satsa på konkurrenskraftig energi och hållbara jobb, ett framgångsrecept.

Ingemar Nordin

Koldioxiden är inget gift utan all växtlighets livsnödvändiga näring, källan till atmosfärens syre och basen i hela näringskedjan. Mer CO2 stimulerar mer växtlighet – och mer näring för allt liv på jorden, skriver Tege Tornvall på Newsmill idag.

Läs och kommentera!

EU har från den 1 januari infört en koldioxidskatt på alla flyg till och från Europa. Flera stater, däribland Kina, Indien, USA, Ryssland och Kanada har protesterat mot detta och menar att skatten strider mot tidigare ingångna frihandelsavtal. Men EU står på sig och tänker genomtvinga skatten ändå. Första året så bjuder EU generöst på utsläppsrättigheterna, men under åren därefter så kommer skatten att tas ut.

Washington har drivit en överklagan i EU-domstolen, men förlorat. Nu hotar Kina med att helt enkelt vägra att betala någon skatt till EU, och man kommer i så fall även att vägra betala de eventuella böter som de kan bli dömda till. Man kommer också att bilda en allians med alla de nämnda staterna som har protesterat.

Vad händer sedan?

Det här kan bli mycket allvarligt ur handelssynpunkt. Om dessa stater anser att tidigare frihandelsavtal brutits så kan det hela utveckla sig till ett regelrätt handelskrig där Kina, USA etc. inför tullar och avgifter på varor till och ifrån Europa. Och det är inte heller uteslutet att det kommer att inträffa bojkotter, beslag i tullen, polisingripanden osv. som kan betraktas som en fientlig handling av berörda länder.

Det här är ett märkligt sätt att bedriva klimatpolitik på. Att försöka påtvinga resten av världen de egna idéerna om hur koldioxiden skall minska kan utgöra en grogrund för internationella konflikter. Var inte EU tänkt som ett fredsprojekt?

Källor: Hindustan Times, BBC, SvD, Daily Mail, Lubos Motl .

Ingemar Nordin

Nyheten för dagen är att Jonas Sjöstedt valts till ny ledare för Vänsterpartiet. Han har som ett av de tunga vallöftena lovat att lansera (v) som det främsta ”klimatpartiet”. Som av en händelse rapporterar idag också media att en annan känd kommunist gått och haft precis samma funderingar hemma på sitt håll. Fidel Castro tycks ha ”vaknat till” och reagerat på USA nyfunna rikedomar, skiffergas och olja, och föga överraskande kommit fram till att USA nu kan orsaka jordens undergång. Kommunisterna lyckades inte med Sovjetunionens och fredsrörelsens hjälp krossa demokrati och marknadsekonomi, så nu försöker man ”väcka upp massorna” igen.

Skämt åsido, men det är inget nytt att klimatfrågan tycks vara ett älskat vapen för vänstern och miljörörelsen för att komma åt demokratierna i väst. Låt vara ett vapen med grönmärkt ammunition (=laddblind ammunition i militär terminologi).

Jag har stor respekt för Jonas Sjöstedt som debattör och politiker även om jag inte delar hans uppfattningar. Vänstern kunde nog ha gjort betydligt sämre val i denna fråga. Hotet mot Socialdemokratin och Miljöpartiet kan bli betydande med Jonas vid rodret. Dock tror jag att inte att (v) kommer att plocka några röster på just klimatfrågan, där tror jag Sjöstedt gör en felprioritering. Det finns andra områden där (v) möjligen har betydande poäng att plocka, inte minst från just Socialdemokratin, vilket i så fall är beklagligt. Om man lyckas plocka röster från Miljöpartiet kan vara det samma, det är samma ”skrot och korn” för mig. Låt oss dock hoppas att den yttersta vänsterflygeln i svensk politik fortsätter med intern splittring och att byta röster med varandra. Klimatfrågan är dock sannolikt en Svartepettter för det parti som vill profilera sig på den.

Nordkorea är ett föredöme när det gäller koldioxidutsläpp. Sedan början av 1990-talet så har de minskat dem mycket radikalt:

Detta är naturligtvis absolut inget att glädjas över, utan den låga koldioxidproduktionen är en följd av en mänsklig katastrof med få motsvarigheter i världen.

När det kommunistiska styret rasade i Sovjetunionen och de övriga öststaterna 1989- 1990, så blev det marknadsekonomin som fick plocka upp de sorgliga resterna av 70 års vanstyre. Men i Nordkorea så bibehölls en järnhård planekonomi.

Det var bara det att Nordkoreas industri och ekonomi var nästan helt beroende av ”solidarisk” byteshandel och stöd från sina kommunistiska grannar. Men efter 1990 så var varken Kina eller Ryssland längre intresserade av att köpa de ganska usla varor som producerades i Nordkorea. Ryssland föredrog att exportera sin olja och gas till väst och importera kvalitetsprodukter därifrån. Och Kina lät marknadskrafterna härja fritt i sitt eget land och upptäckte att de kunde konkurrera både med pris och kvalitet med Väst.

I Nordkorea stängdes elen av under de flesta av dygnets timmar. För att inte folk skulle ”slösa” med elen konfiskerades helt enkelt elektriska hushållsmaskiner och värmen i hemmen försvann. Fabriker stängdes och människor fick leva på vad naturen runt om i skogarna kunde ge – så länge det varade. I jordbruket fick det mesta skötas manuellt i brist på bränsle till traktorer och andra jordbruksmaskiner.

Följden av att Nordkoreas ledare ändå höll fast vid sitt strängt reglerade planekonomiska system blev massvält – en svält som fortfarande syns i demografiska siffror och i befolkningens hälsa. Människor dog som flugor. Bortåt 10% av befolkningen beräknades ha svultit ihjäl i slutet av 90-talet, medellivslängden har minskat och medellängden har sjunkit pga att människor är ständigt undernärda. I en undersökning från 2003 gjord av World Food Program och UNICEF konstaterades att 42 % av alla nordkoreanska barn bär på permanenta fysiska men på grund av undernäring. År 2009 förvärrades krisen igen genom att regimen kväste de illegala livsmedelsmarknader som trots allt uppstått och gett ett visst andrum.

Det är svårt för oss västerlänningar att förstå omfattningen av det förtryck som dessa stackars nordkoreanerna är utsatta för av sin totalitära regim. De lever i total isolering, tror att de tillhör de mest utvecklade länderna i världen, och dyrkar systemet och sina ledare med religiös fanatism.

Jag läser just nu en fascinerande bok av Barbara Demick: Inget att avundas – Vardagsliv i Nordkorea. Den rekommenderas starkt. Den väcker många frågor, inte bara om kopplingen mellan koldioxid, energi, industri och välstånd, utan också om hur ett helt folk så totalt kan indoktrineras i en ideologi så att inte ens massvält och yttersta fattigdom väcker frågor om lärans förträfflighet.

Även i ett fritt land som Sverige kan en ensidig indoktrinering från stormedia (särskilt TV och radio) vara mycket effektiv. Det har vi sett prov på under det senaste decenniet om klimathotspropagandan. Det mesta hänger nog ytterst på hur mycket folk är beredda att tänka själva.

Ingemar Nordin

DN, DN2, SvD, GP, Expressen

I skuggan av Climategate 2.0 och Durban så kom det en mycket tänkvärd rapport om IPCC som organisation. Den är skriven av Ross McKitrick, kanadensisk professor vid University of Guelph och expert på ekonomiska och statistiska frågor kring miljö och klimat.

Efter en bra genomgång av hur IPCC-processen går till så diskuterar han hur organisationen lever upp till vad en opartisk och vetenskaplig behandling av ämnet kräver. Kritiken är förödande. De grundläggande felen med IPCCs sätt att hantera sitt uppdrag kan sammanfattas enligt följande:

1) Urvalet av lead-authors och coordinating lead-authors. Detta sköts helt av “Byrån” (det styrande administrativa organet) och få vet hur det går till. Det är sant att de olika staterna föreslår kandidater. Men Byrån väljer sedan bland dessa förslag, och Byrån har också rätt att själva välja in sina egna experter. Eller som Phil Jones skriver i ett av Climategate 2.0 mejlen: “Getting people we know and trust is vital.”

Donna Laframboise har visat att många av de utvalda författarna kommer från NGOs som Greenpeace och WWF – många av dem utan några akademiska kvalifikationer inom de områden de sedan skriver om.

2) När sedan de olika kapitlen skall skrivas så väljer författarna ut de vetenskapliga artiklar som skall ligga till grund för rapporterandet. Här förekommer ofta en intressekonflikt på så sätt att det finns en klar överrepresentation av författarnas egna alster och en klar underrepresentation av sådana artiklar som framför motstridande resultat. Det är absurt att IPCC-författarna sedan sitter och recenserar sina egna artiklar, och sina motståndares.

3) När sedan den första versionen av IPCC-rapporten går ut för extern granskning, så är det återigen författarna som bedömer huruvida man skall bry sig om de externa granskarnas synpunkter eller inte. Ofta avfärdas invändningar med hänvisning till den egna forskningen. Och ibland motiveras avfärdandena inte alls.

4) I den sista versionen så är det författarna som själva står för formuleringarna och denna version går inte ut till förnyad granskning av externa experter.

5) Summary for policy makers är författad av huvudförfattarna och av politrucker från FN. Det är denna sammanfattning som sedan läses av politiker och journalister. Den är i allmänhet skriven innan själva huvudrapporten är klar (dvs, man har på förhand bestämt vad man vill ha fram för resultat av vetenskapen). Det finns ofta stora diskrepanser beträffande osäkerheter och annat mellan sammanfattningen och vad som sedan står i rapporten.

McKitrick jämför också med den kritik som framförts av Inter-Academy Council (IAC). Denna kritik var diplomatiskt inlindad, men i sak mycket hård. Han konstaterar också att IPCC i stort sett helt ignorerat kritiken och de reformförslag som IAC förde fram. Och inte heller verkar det som om de FN-organ som skall övervaka IPCCs arbete är särskilt intresserade av att sköta den uppgiften. McKitrick framför själv reformförslag som i stort sett går ut på att göra granskningsprocessen lika hård som den som normalt används av vetenskapliga tidskrifter.

Tja, vad skall man säga? Efter att ha sett hur IPCC ignorerat alla reformförslag av betydelse, så är jag nog ganska pessimistisk. IPCC är i praktiken kidnappad av ett 30-tal klimatforskare och aktivister som får sköta det här helt på egen hand. De har en helt unik maktposition i forskningsvärlden och kan mer eller mindre diktera både hur klimatforskningen skall bedrivas och, indirekt, vad de politiska besluten bör vara.

Jag är nog mest böjd att hålla med Willis Eschenbach i hans kommentar till Judith Currys diskussion om IPCC: “Kill it. Put it out of its misery …”

Källor: Rapporten, FP, GWPF1, GWPF2, Eschenbach

Expressen

Ingemar Nordin

Under min korta karriär som klimatdebattör har jag några gånger råkat ut för att genmälen ägnar flera rader åt min professorstitel, eller rent utav använder den som ett huvudargument mot den uppfattning jag argumenterat för. Det påstås att man  försöker skylta med en kompetens  man inte har på klimatområdet, att man borde publicera i vetenskapliga tidskrifter istället etc.

Min linje har varit att varken skämmas eller yvas över titeln, och jag har inte själv undertecknat med denna, utan det har varit redaktionella tillägg. Detta i förhoppningen att texten och sakargumenten skall stå i förgrunden.

Av ”symmetriskäl” har jag också valt att inte fästa avseende vid motsvarande påståenden, som då och då framförts från klimatrealistiskt håll. Nämligen att många av de ledande AGW-skribenterna har en förhållandevis svag akademisk meritering. Skeptiker emellan cirkulerar mer eller mindre bestyrkta påståenden om att vissa framträdande AGW-förespråkare haft problem med att få ihop sin avhandling etc. Även om de har disputerat, har de sedan gjort karriär vid institut, där just klimatfrågan blivit en språng­bräda till generösa forskningsanslag och kanske en professorstitel. Detta har jag hittills alltså inte använt som argument. Å andra sidan är det helt i linje med Olle Häggströms beryktade försvar för personangrepp, att sådant  påverkar förtroendet för vad denne forskare påstår.

Det som nu har fått mig att något omvärdera situationen är vad Donna Lamframboise skrivit i kapitel 3 & 4 i sin nyligen utkomna bok “The Delinquent Teenager”. Det är en viktig skillnad att det nu inte handlar om enstaka debattörer på bloggar eller insändarsidor, utan om nyckelpersoner i IPCC-hierarkin. Donna inleder med att referera IPCC-företrädares skrytsamma påståenden om den höga vetenskapliga kompetensen bland medarbetarna. Hon citerar* t ex  Pachauri: “can’t think of a better set of qualified people” och mer allmänt om IPCC i sin helhet:

* thousands of the best scientists

* the best scientific expertise from around the world

*  almost four thousand of the world’s best specialists

                                                                        *referenser sid 103 i boken

Laframboise ger först några exempel på ledande specialister som inte fått medverka i de avsnitt där deras expertis hör hemma. Namnen är ev kända bland TCS’s besökare. William Gray ifråga om orkaner och extremväder, Paul Reiter om myggors spridning av  tropiska sjukdomar och Axel Mörner om havsnivåns förändringar.

Det följande kapitlet “Twenty-Something Graduate Students” var för mig en häpnadsväckande läsning om vilka som istället fått ansvara för en antal specialiserade kapitel. Enligt Donna är en typisk grupp doktorander i 20-30-årsåldern.

Ett exempel är Richard Klein, som  med en färsk Master-examen arbetade för Greenpeace.  Efter två år som sådan blev han 1994, 25 år gammal,  “lead author” för IPCC. En sådan förväntas självständigt skriva avsevärda textavsnitt i “sitt” kapitel och deltager i möten om utformningen av hela kapitlet. Klein har varit sådan “lead author” för tre kapitel. Därefter, vid 28 års ålder, blev han “coordinating lead author” – den högsta rangen – för ytterligare tre kapitel. Allt detta utspelade sig innan han  disputerade 2003. Att han nu är professor i geografi gör inte denna karriär mindre förvånande.

Det är heller inte ett enstaka fall. Laurens Bower var 1999-2000 “lead author” för ett kapitel om Försäkring och Andra Finansiella Tjänster, innan han fick Mastersexamen 2001. Han meritering inom ekonomiområdet bestod vid rekryteringen till IPCC i att han var trainee på ett försäkringsbolag i München. Han disputerade 2010 och anses nu vara en expert på klimatförändring och vattenresurser.

Lisa Alexander, Sari Kovats och Jonathan Patz är ytterligare exempel på författare till IPCC-kapitel många år innan de disputerat och publicerat sitt första vetenskapliga arbete. De två senare medverkade i kaptlet om Klimatförändringar och Hälsa, till vilket alltså Paul Reiter inte fick bidra.

Det är stor skillnad på den “titelsjuka” som yttrar sig i lustigheter över en persons titel, när denne skrivit om en enstaka sakfråga, och säkerställandet av vetenskaplig kompetens hos de personer som haft en nyckelroll vid författande och sammanställning av kapitel i IPCC-rapporterna. Det är uppenbart att skrytet över IPCC’s höga vetenskapliga kompetens har minst lika skakig grund som det om källornas kvalitet.

Om det någon gång är berättigat att kräva formell vetenskaplig meritering, så är det just för uppgiften att välja ut, värdera och sammanställa andras publikationer till en skrift någonstans på skalan mellan handbok och bibel. Om inte annat, så för att kunna utöva någon form av auktoritet gentemot författare som är oeniga. Dessutom, hur stor praktisk möjlighet har en doktorand att faktiskt underkänna texten från sin handledare eller en kollega till denne?

Därmed absolut inte sagt att man måste vara disputerad för att kunna skriva något klokt och riktigt inom ett snävt akademiskt område. Det är  som sagt skillnad på titelsjuka och upprätthållande av akademiska kriterier.

Här följer en ny artikel i den utmaning som TCS lanserade inför Durban, dvs att alla som kan och orkar skulle skriva en klimatrealistisk artikel i sin lokaltidning. Här en artikel av Håkan Löfdahl som presenteras i tidningen Mälaröarnas Nyheter. Artikeln finns på sidan 36. Min dröm är att alla som läser och kommenterar på TCS skriver artiklar i lokaltidningarna. Då skulle vi snart komma till rätta med klimatopportunismen. Artikeln handlar om kyrkan och klimatet. Just kyrkans opportunism är något av de osmakligaste inslagen i klimatdebatten tycker i alla fall jag. Här presenteras också Håkans artikel i text:

Kyrkans roll i Durban

Jag läser Mälaröarnas Nyheter regelbundet. Många insändare är bra och välskrivna. Gull Olli´s insändare ”Meteorologen Pär Holmgren i Stenhamra” var mycket bra.

Jag var själv på mötet i Herman Palmsalen den 27 oktober. Varför engagerar sig kyrkan i koldioxiddebatten? FN och IPCC:s klimatarbete är mycket kontroversiellt, och någon konsensus råder inte bland forskare och vetenskapsmän. Inom forskningen råder aldrig konsensus. Avsaknaden av konsensus är det som driver forskningen framåt. Kyrkans roll i samhället skall vad jag förstår vara att verka för samförstånd och samarbete mellan människor. En mycket stor del av alla forskare i världen utestängs från Radio, TV och Tidningar med hjälp av FN och IPCC. Kyrkan stödjer FN och IPCC och medverkar till att många forskare inte får framföra och debattera forskningsresultat. Många ser sig nu inte välkomna till kyrkan. Vart skall människor med en annan uppfattning i koldioxidfrågan vända sig med sin religiösa tro? Klimatdebatten har gått snett och vad som nu behövs är samarbete och samförstånd. I december är det klimatmöte i Durban i Sydafrika . Det är hög tid för kyrkan att se över sitt ställningstagande och arbeta för att alla, oberoende av åsikt får göra sin röst hörd. Låt Durban bli avstampet för samarbete i miljö och klimatfrågor. Kyrkan kan på detta sätt bidraga till bättre förståelse och bättre lösningar på miljö och klimatområdet.

Håkan Löfdahl Stenhamra