Category — Klimatpolitik

Igår klockan 16 offentliggjordes den oberoende granskning av IPCC som kom till efter att det blivit känt att IPCC:s rapporter innehöll ett antal mer eller mindre grava fel. SVT rapporterar att IPCC måste reformeras i grunden för att undvika liknande misstag i framtiden. Trots det anser dock granskarna att IPCC i huvudsak varit framgångsrik i sitt arbete.

”IPCC är en succé, men fundamentala förändringar är nödvändiga”, säger Harold Shapiro, ordförande för granskningsgruppen. Ett ganska motsägelsefullt uttalande.

Enligt Sydsvenskan välkomnades resultatet av granskningen av Rajendra Pachauri, som dock inte tänker avgå, trots att hans ledarskap kritiserats och trots att rapporten fastslår att man bör korta mandatperioden för kommande ordföranden.

Michael Tjernström, professor i meteorologi vid Stockholms universitet, tycker att den oberoende gruppens rekommendationer borde vara nog för att rädda förtroendet för IPCC.

”Ryktet har blivit onödigt mycket tilltufsat”, säger han till GP och Svenska Dagbladet”Det finns krafter i samhället som har tagit kritik mot IPCC till intäkt för att ifrågasätta hela processen. Men nu slår den här rapporten fast att det inte finns någon anledning att ifrågasätta huvuddragen i IPCC:s slutsatser.”

Jag vill dock minnas att granskningen inte omfattade de vetenskapliga slutsatserna, bara själva arbetsprocesserna.

De flesta svenska tidningar rapporterar samma sak. Jag väntar på en första kritisk kolumn.

Uppdatering: En intressant ”ljummen” kommentar av Matt Ridley, den rationelle optimisten.

Det finns en kommitté, Inter Academy Council (IAC), som har granskat IPCC efter alla skandalerna under det senaste året. De rapporterar idag måndag om resultatet. Kommittén har många personella band med IPCC – säkrast så. Det har redan skrivits en hel del om underökningen och om hur IPCC bör reformeras. De allra senaste kommentarerna jag sett om detta finns här, här och här.

En som länge och ingående studerat hur IPCC fungerar är John McLean, numera doktorand vid James Cook University i Australien. Han har djärvt nog beslutat sig för att göra en egen granskning. I hans rapport finns mycket av den kritik som framförts tidigare från olika håll. Men av särskilt intresse är att han gör en ganska noggrann genomgång av förhistorien till IPCC, kapitel 1, s. 7  – 25. Och den är av extra stort intresse för oss svenskar eftersom han ger en så framträdande roll till Bert Bolin. Ja, det finns faktiskt fog för att säga att IPCC är Bolins skapelse.

Enligt Science News Letters från Maj 1959 så informerade Bolin amerikanska National Academy of Science bl.a. att ökningen av koldioxid troligen är orsaken till de föregående 50 årens temperaturökning på förmodade 1,1 till 1,7 grader C. (Visserligen hade temperaturen mellan 1910 och 1959 bara ökat med 0,38 C enligt HadCRUT3, men det visste ju inte Bolin.) Han förklarade också att koldioxiden fungerar som taket i ett växthus. (Är det från Bolin som världen fått denna missledande analogi?)

Bolin blev snabbt involverad i de olika internationella organ som intresserade sig för klimatfrågan på 60-talet. Redan från början var det klart att produktionen av koldioxid var ett centralt problem. På 70-talet organiserade Bolin flera nationella och internationella klimatkonferenser i Sverige. Han var också rådgivare till svenska regeringar och regeringschefer, bl.a. till Olof Palme som han enligt uppgift var nära vän med.

Tack vare Bolins lobbyarbete blev Sverige en viktig pådrivare i klimatfrågan. Landet var värd för internationella konferenser och finansierade andra utomlands. Kanske hade också klimatfrågan redan då betydelse för hur vår energipolitik utformades.

Bolin var även aktiv som författare till flera inflytelserika rapporter under 70- och 80-talet som hade stor betydelse för FN:s initiativ i klimatfrågan, för hur man formulerade problemet och för hur man organiserade arbetet. Redan 1985, på Villach konferensen, förklarade t.ex. Bolin att forskarna nått konsensus i frågan – även om detta förvånade en och annan skeptisk deltagare. Han var mer eller mindre självskriven som IPCC:s förste ordförande, mellan 1988 och 1997.

Det är en intressant och läsvärd redogörelse som McLean ger. För en redogörelse ”inifrån” rekommenderas också Bert Bolins egen bok, A History of the Science and Politics of Climate Change, Cambridge University Press 2007. Se även Gösta Wallins personliga minnen. Och Jacob Nordangårds rapport här.

Det som kanske främst förvånar mig är det genom citat välbelagda faktum att hypotesen om koldioxid varit med så länge. (Jag trodde att det började på 70-talet, med Stockholmskonferensen 1972 och med andra dåtida konferenser, t.ex. den här) Men trots alla osäkerheter, och trots att mätdata var så rudimentära, så hade alltså Bolin redan i slutet på 50-talet klart för sig att CO₂ var boven. Med tanke på Bert Bolins enorma inflytande över hur IPCC kom att tackla klimatfrågan så gör det mig ganska skeptisk till vad IAC:s granskning av IPCC kan åstadkomma. Kan IPCC verkligen reformeras utan en extern och helt oberoende övervakning? Om det nu inte är politiskt möjligt att helt sonika lägga ned IPCC, så kanske världens regeringar skulle vara betjänta av att man sätter upp ett ”mot-IPCC”, med enda uppgift att hitta alla fel och brister i IPCC:s bevisföring och arbetssätt?

Ingemar Nordin

Något att lyssna på i helgen?

Jag köper: ”För att det är billigt”, ”För att det är klokt”, ”För att säkra framtidens energibehov”, men ”För klimatets skull”? Nää…

Bilden från Effekt Klimatmagasinet

John Rosentahl är en författare och journalist som ofta skriver i amerikanska tidskrifter om EU och Mellan Östern. I två intressanta artiklar, här och här, tar han upp det starka inflytandet från europeiska politiker och EU då det gällt att föra fram klimatet som en stor fråga internationellt.

Utan tvekan var flera tunga europeiska politiker tidigt ute i klimatfråga. Redan 1987 varnade Tysklands förbundskansler Kohl för att “växthuseffekten” hotade att allvarligt förändra klimatet. Och han uppmanade till att begränsa användandet av fossilt bränsle, inte bara i Tyskland utan “över hela världen”.

Inom EU så har detta varit en viktig fråga alltsedan tidigt 90-tal. Inte minst har man stöttat forskningen om klimatet med stora anslag. Mellan 2002 och 2009 har man – enbart på EU-nivå – delat ut bortåt 300 miljoner euro till klimatforskning inom och utom unionen.

Forskningsinstitutet TERI i New Dehli, som leds av IPCC-ordföranden Pauchari, har precis fått stora EU-medel för ett projekt som skall undersöka ”konsekvenserna av glaciärsmältningen i Himalaya”. Det är lite skrämmande att tänka sig att EU:s prestigefyllda projektmedel går till en ansökan som, tvärs emot befintlig vetenskaplig forskning, tror att glaciärerna skall försvinna helt 2035. Görs det ingen seriös granskning alls av EU:s forskningsprojekt inom klimatområdet? TERI är involverad i ytterligare ett par EU-finansierade klimatprojekt. Men de riktigt stora EU-pengarna går till Europeiska forskningsinstitutioner, som exempelvis Phil Jones’ CRU vid University of East Anglia och Mike Hulme som förestår Tyndall Centre. De är till stora delar helt beroende av EU-medel för att finansiera sina centra. Men i de flesta av EU:s medlemsstater så finns det liknande forskningscentra som har forskningsbidrag från EU. Ja, det anses t.o.m. extra fint (”excellent” är termen) att ha sådana medel.

Det är inte så konstigt om dessa EU-pengar hjälpt till att korrumpera den vetenskapliga forskningen kring klimatet. Trots allt så är ett av de huvudsakliga strategiska syftena med EU:s forskningsbudget “promoting research that supports EU policies”.

Men det är inte bara via forskning som EU puffat för koldioxidhotet. Åtskilliga NGOs – som officiellt skall stå för något slags folklig förankring; som en ”demokratisk” gisslan – står också på EU:s  inofficiella lönelista. De får alltså betalt av EU för att resa runt och demonstrera vid olika klimatmöten, och för att starta tidskrifter och bloggar i syfte att mana på politikerna att gå hårdare fram. Och från Climategatebreven vet vi också att NGO:erna har haft ett direkt inflytande på vad forskarna skall skriva att man kommit fram till vid sina EU-finansierade klimatcentra.

Några exempel: Enligt publicerade och tillgängliga siffror från den europeiska kommissionen så fick WWF 7,5 miljoner euro 2007 och 9 miljoner euro 2008. WWF har t.o.m. en heltidsanställ ”European Funding Coordinator” som är expert på att ta sig fram i EU:s snåriga byråkrati för att skaffa pengar. Organisationen Jordens Vänner i Europa har fått EU-subventioner sedan 1997. Mellan 2003 och 2009 har de fått stöd motsvarande mellan 40 och 53 procent av sin årliga budget för att hålla igång sin klimataktivism.

Men varför är politiker och den Europeiska Unionen så ivriga att driva det här? John Rosentahl har en hypotes om att det skulle vara förmånligt för Europa med Kyotoavtalet och att detta skulle vara skälet till att man velat ha ett sådant avtal. Och det är säkert riktigt som han säger att många Europeiska stater kommer billigt undan jämfört med USA och Japan, bl.a. därför att man kan tillgodoräkna sig de forna öststaternas gigantiska koldioxidutsläpp från tiden vid Sovjetunionens kollaps 1989.

Men räcker det som förklaring? Jag menar, även om många europeiska stater kommer billigt undan så kostar det ju ändå på … nja, jag tror att man måste gräva betydligt djupare än så. Det finns mycket kvar att kartlägga; många olika intressen är inblandade, och det ideologiska inflytandet är starkt.

Ingemar Nordin

Ross McKitrick har skrivit en mycket bra rapport (manus 9/8) om granskningarna av Climategate-breven. McKitrick har, tillsammans med Steve McIntyre, varit djupt involverad i flera av de frågor som dessa brev handlar om. Hans sammanfattning är skarpt formulerad, och jag återger efter bästa förmåga min översättning av den. Hela rapporten, med referenser, finns här

Sammanfattning

Hur ser situationen ut nu? Om vi återvänder till de fem saker som vi började med så pekar bevisen på vissa tydliga slutsatser.

1. Forskarna som var inblandade i brevväxlingen manipulerade bevisen i IPCC:s och WMO:s rapporter så att de missledde läsarna, inklusive politiska beslutsfattare. Det s.k. ”divergensproblemet” doldes genom att man tog bort mätdata för att ”hide the decline”. Även Muir Russel panelen erkände detta, vilket var lämpligt eftersom bevisen var uppenbara. Det löjeväckande försöket från Penn State utredningen att försvara raderandet av data och infogandet av andra data för att dölja divergensproblemet diskrediterar bara deras påstående att de gjort en utredning av saken.

2. Phil Jones har erkänt att han raderat e-mails i syfte att slippa att lämna information som faller under Freedom of Information- lagarna, och uppmanade sina kollegor att göra sammalunda. Men granskningarna har på det stora hela fumlat i denna fråga eller undvikit den helt. Trots att man blivit ombedd av parlamentet att slutgiltigt klargöra denna sak så närvarade inte Sir Muir Russell vid intervjuerna med Jones och, som rapporterats i brittiska media, så ställdes aldrig frågan till Jones om han hade raderat breven.

3. Forskarna uttryckte privat större tveksamheter och osäkerheter om den vetenskapliga grunden i sina egna professionella arbeten och i kommunikationen mellan varandra än vad de sedan tillät formuleras i de rapporter till IPCC och WMO som var ämnade för politiska beslutsfattare. Istället för att kritisera forskarna för detta så intog utredningarna (särskilt underhusets och Oxburghs) den märkliga hållningen att så länge forskarna uttryckte tvivel och osäkerhet i sina akademiska artiklar och sinsemellan, så var det acceptabelt att de undanhöll dessa osäkerheter i dokument som sammanställdes för politiska beslutsfattare.

4. Forskarna vidtog, individuellt eller i samarbete, åtgärder för att blockera tillgång till data eller till beräkningsmetoder för att förhindra en extern granskning av deras arbete. Denna punkt uppmärksammades i underhusets och Muir Russells granskningar och författarna gavs milda förmaningar och påstötningar om att göra lite bättre ifrån sig i framtiden.

5. Utredningarna var på det hela taget oförmögna att handskas med frågorna om förhindrande av att artiklar publicerades eller om hotelser mot tidskrifter. Dessa frågor hamnade i subjektiva dispyter om vad olika personer har sagt, och i vissa fall var dokumentationen som granskades alltför tunn. Men akademiker som läser e-mailen kan tydligt se tribalism [grupptänkande?] i verksamhet, och hur klimatvetenskapen i jämförelse med andra forskningsfält framstår som omogen, korrumperad och i händerna på en grupp självutnämnda gatekeepers och översittare.

Allmänhetens upprördhet över avslöjandena i Climategate har klingat av: folk kan inte vara arga i evighet. Men den allmänna misstänksamheten mot vad de blir tillsagda angående global uppvärmning har inte minskat. Hittills har fyra granskningar inte lyckats bilägga dessa saker ordentligt. Forskare som arbetar med klimatfrågor kan inte känna sig trygga med denna händelseutveckling. Så länge inte en riktig granskning tillsätts som är beredd att tackla de svåra frågorna, titta på alla dokument, förhöra vittnen ordentligt och följa bevisen oavsett vart de leder så kommer allmänheten att fortsätta att betrakta klimatforskningen med misstro och misstänksamhet.

Ingemar Nordin

… och att vinna debatten och att segra klimatpolitiskt. Detta sagt i all blygsamhet och utan överdrifter.

1) Det vetenskapliga sakläget torde vara välbekant för de flesta här på TCS. IPCC har inte lyckats visa att CO2 är den huvudsakliga drivkraften bakom den globala temperaturökningen sedan 1950. Det går inte att skilja denna uppgång från den tidigare uppgången under 1900-talet eller från andra historiska variationer. De prognoser som man baserat på sina modeller har låg trovärdighet efter drygt ett decennium utan någon signifikant ökning av temperaturen. Strålningsfysiken bakom modellerna kan på sin höjd förklara en grads höjning vid en fördubblad nettoökning av koldioxid genom mänsklig förbränning av fossila bränslen sedan industrialismens början. Gissningar om förstärkningseffekter såsom vattenånga i atmosfären och ökad mängd växthusgaser från tundror och hav kommer inte att ha någon större påverkan. Tvärtom finns det mycket som talar för att exempelvis molnbildning, havsströmmarnas långa cykler och solaktivitet är betydligt mer relevanta. Några ”hotspots” ovanför tropikerna har heller inte kunnat påvisas genom direkta mätningar. Därmed bör varje rationell människa dra slutsatsen att IPCC:s klimatalarmism är falsifierad. De eventuella ökningar av den globala temperaturen som är att förvänta under detta sekel kommer att vara moderata, och till största delen positiva för växter, djur och människor.

Det finns ingen ”konsensus” om klimatet bland klimatforskarna. Av naturliga skäl finns det heller ingen konsensus bland de klimatforskare som är kritiska till AGW-teorin om vad som verkligen driver klimatet. Riktiga forskare är öppna för olika alternativa förklaringar och är väl medvetna om att det krävs mycket mer forskning. Men det har visat sig att kritikerna har rätt i sin skepticism gentemot CO2-hypotesen.

2) Skeptikerna har vunnit debatten genom walk-over. Det har sedan en tid ingått i vissa AGW-förespråkares taktik att inte ställa upp i seriösa diskussioner med kritiker. Man menar att de skall bemötas med boycott, svarta listor, utskällning, psykologiska analyser, utfrysning, mobbning, svartmålning, hån, konspirationsteorier, påtryckningar, stämplingar som ”pseudovetenskapare” och ”plattjordingar och ”deniers”, avfärdande genom guilt-by-association, uteslutning från akademisk karriär, strypning av forskningsanslag och förhindrande av att kunna publicera sig i akademiska tidskrifter eller att komma till tals i stormedia.

Som exempel på strategin att undvika debatt så är det välkänt att Al Gore vägrar att diskutera med kritiker (Monckton t.ex.), och att det är nästan omöjligt att få företrädare för AGW-sidan att ställa upp i en diskussion. I våras försökte vi inom Stockholmsinitiativet att åstadkomma sådana debatter, men misslyckades. Vi har också förgäves försökt få in inlägg på SvD Brännpunkt i vår, här och här. I samband med Magnus Westerstrands famösa påhopp på oss kritiker förra söndagen (SvD 1/8) har åtminstone två replikinlägg refuserats. ”Vi har inte plats” svarar man från redaktionen. Här har Claes Johnson ett annat aktuellt exempel från ett försök att få någon från SMHI att ställa upp i en debatt arrangerad av Sveriges Mekanisters Riksförbund. Exemplen kan mångfaldigas.

3) Segern inom klimatpolitiken vanns redan för ett år sedan när det stod klart att endast de industrialiserade länderna sade sig vilja ha bindande avtal i Köpenhamn, medan utvecklingsländer som Indien och Kina inte var intresserade. Det var en ekvation som helt enkelt inte gick ihop hur mycket man än önsketänkte. Trots att politiker och massmedia försökte lura i folk att Köpenhamn var viktigt så var det inte så. Som väntat blev Köpenhamnsmötet ett fiasko. Utsikterna för att kunna komma överens i Mexico i december är lika uppenbart dåliga, även om politiker och stormedia återigen försöker dölja detta faktum, se den senaste utvecklingen här.

I USA har man val i höst, och detta kommer inte att gynna möjligheterna att få igenom ens ett urvattnat cap-and-trade där. I Australien har den nye premiärministern, Julia Gillard, skjutit på alla sådana beslut minst ett år framåt. I Kanada har man lagt handel med koldioxid på hyllan tills vidare, liksom i Japan. Och det går inte så bra för AGW-förespråkarna inom EU heller, se t.ex här. De klimatpolitiker och NGOs som hoppats på att få igenom drastiska och bindande avtal om nedskärningar av CO2 (till astronomiska kostnader) får nog börja se sig om efter ett annat jobb.

Så, visst har vi rätt, och visst har vi vunnit debatten och visst tyder allt på att vi segrar i klimatpolitiken. Men aldrig, aldrig kommer det att sägas ett ljud om detta i det inre, allt snävare forskarkotteriet vid IPCC, CRU och RealClimate. Inte heller kommer det att uttalas av dagens stormedia eller av de politiker som nu sitter vid makten. Så eftersom vi inte har några oljepengar, makt eller stormediala utlopp så får vi nöja oss med blotta vetskapen att förnuftet ändå segar.

Ingemar Nordin

I Nature rapporteras det 2007 att kunskapen om ozonhålen inte är så säker som man tidigare trott. Tjugo år efter Montreal-protokollet, då världens nationer förbjöd freoner, så upptäckte ett tyskt laboratorium att en central molekyl, Cl₂O₂, inte alls bröts ned så fort i atmosfären som man antagit.

”Detta måste ha långtgående konsekvenser” säger Markus Rex som är atmosfärsforskare vid Alfred Wegener Institutet för polar- och havsforskning i Potsdam. ”Om mätningarna är korrekta så kan vi inte längre säga att vi förstår hur ozonhål uppstår.” Vilka effekter dessa resultat har på uppskattningarna av minskningen av ozonet och dess utbredning förblir oklart, säger Nature.

Förre chefen för energiforskning vid amerikanska energidepartementet, Will Happer, skriver ett inlägg om ozonfaran (och om hur oklart läget var då Montreal-protokollet skrevs under) på  http://icecap.us/index.php. Tyvärr finns ingen fungerande direktlänk, men det är daterat den 5 augusti.

Jag tror inte att detta rapporterades i svenska media då det begav sig. Och det är ganska säkert att politikerna inte uppmärksammat att vetenskapen är osäker. Men det är ännu ett intressant exempel på hur lätt en vetenskaplig fråga blir politiserad och hur man struntar i det faktiska kunskapsläget. Ett annat exempel här.

Ingemar Nordin

Enligt Smålandsposten har miljöpartiet skaffat sig ett nytt hatobjekt – stormarknaden.  Under Almedalsveckan på Gotland presenterade man ett nytt förslag om att förbjuda byggandet av fler köpcentra i Sverige. Miljöpartiet vill ”rädda miljön undan handeln”. I stället för att ta bilen till ett köpcentrum, där allt finns samlat för att underlätta i vardagslivet, vill miljöpartiet att vi återgår till ett lokalt handlande, dvs. springer benen av oss på stan (ja, man kan möjligen ta bussen) för att få tag i vårt dagliga bröd.

”En samlad stadsbild där människorna bor och handlar inom gångavstånd skulle generera mindre utsläpp av koldioxid”, skriver Smålandsposten.

Ännu en anledning att INTE lägga sin röst på miljöpartiet? Hur verklighetsfrämmande får man vara?

PS Ja, jag tycker att det är trevligt att ibland kunna handla hos den lokala bagaren, men jag ser också fördelen i att kunna handla allt lätt och smidigt på ett och samma ställe.

Som några av er redan uppmärksammat så har det skett en del på den politiska fronten i veckan:

Det är nu omöjligt att få igenom ett cap-and-trade förslag i den amerikanska senaten i år. Samtliga republikaner är emot och man har inte lyckats mobilisera tillräckligt många demokrater. I höst är det val till husen och det finns då en klar risk/möjlighet att demokraterna blir av med sin majoritet, vilket inte heller ökar chanserna att få igenom ett sådant förslag de närmsta åren.

http://www.politico.com/news/stories/0710/40109.html

Trots att klimatlobbyn spenderat över 100 miljoner dollar för att köpa över republikaner till ”sin” sida så lyckades de inte med en enda.

http://www.thegwpf.org/opinion-pros-a-cons/1301-green-lobby-spent-100-million-but-couldnt-get-a-single-republican-convert.html

I The Times of India säger miljöminister Jairam Ramesh att han inte har några förhoppningar på att man skall komma fram till några bindande avtal i Mexico i december. De utvecklade industrinationerna har inte ens lyckats fullfölja vad de lovade i Köpenhamn.

http://timesofindia.indiatimes.com/india/No-hope-of-any-climate-treaty-in-Mexico-Ramesh/articleshow/6201243.cms

Under tiden har den nya Brittiska regeringen skurit ned på anslagen till sina departement för utredning och rådgivning angående klimatpolitiken. Stor förtrytelse bland de gröna.

http://af.reuters.com/article/energyOilNews/idAFLDE66L21B20100722

I Australien har den nytillträdda premiärminister  Julia Gillard deklarerat att hon vill skjuta på beslutet om en cap-and-trade där. En ”Citizen’s Assembly” skall först (under ett år) gå igenom hela AGW-frågan. JoNova analyserar: http://joannenova.com.au/2010/07/gillards-non-plan-for-the-climate/

Lägger vi till tidigare nyheter om nedskärningar för vind- och solkraftsprojekt i Tyskland, Spanien, Italien och andra ställen, så är det tydligt att det sker en reträtt i klimatpolitiken. Men retoriken är än så länge oförändrad. Alla ledande politiker säger sig vilja satsa på att bekämpa CO2-användningen. Men att det kanske inte är så lätt som man tidigare trott …

När skall någon våga tala ur skägget?

Ingemar Nordin