Category — Klimatpolitik

Här följer en ny artikel i den utmaning som TCS lanserade inför Durban, dvs att alla som kan och orkar skulle skriva en klimatrealistisk artikel i sin lokaltidning. Här en artikel av Håkan Löfdahl som presenteras i tidningen Mälaröarnas Nyheter. Artikeln finns på sidan 36. Min dröm är att alla som läser och kommenterar på TCS skriver artiklar i lokaltidningarna. Då skulle vi snart komma till rätta med klimatopportunismen. Artikeln handlar om kyrkan och klimatet. Just kyrkans opportunism är något av de osmakligaste inslagen i klimatdebatten tycker i alla fall jag. Här presenteras också Håkans artikel i text:

Kyrkans roll i Durban

Jag läser Mälaröarnas Nyheter regelbundet. Många insändare är bra och välskrivna. Gull Olli´s insändare ”Meteorologen Pär Holmgren i Stenhamra” var mycket bra.

Jag var själv på mötet i Herman Palmsalen den 27 oktober. Varför engagerar sig kyrkan i koldioxiddebatten? FN och IPCC:s klimatarbete är mycket kontroversiellt, och någon konsensus råder inte bland forskare och vetenskapsmän. Inom forskningen råder aldrig konsensus. Avsaknaden av konsensus är det som driver forskningen framåt. Kyrkans roll i samhället skall vad jag förstår vara att verka för samförstånd och samarbete mellan människor. En mycket stor del av alla forskare i världen utestängs från Radio, TV och Tidningar med hjälp av FN och IPCC. Kyrkan stödjer FN och IPCC och medverkar till att många forskare inte får framföra och debattera forskningsresultat. Många ser sig nu inte välkomna till kyrkan. Vart skall människor med en annan uppfattning i koldioxidfrågan vända sig med sin religiösa tro? Klimatdebatten har gått snett och vad som nu behövs är samarbete och samförstånd. I december är det klimatmöte i Durban i Sydafrika . Det är hög tid för kyrkan att se över sitt ställningstagande och arbeta för att alla, oberoende av åsikt får göra sin röst hörd. Låt Durban bli avstampet för samarbete i miljö och klimatfrågor. Kyrkan kan på detta sätt bidraga till bättre förståelse och bättre lösningar på miljö och klimatområdet.

Håkan Löfdahl Stenhamra

Anders Wijkman har börjat busa igen. I tidningen Folket angriper han ånyo undertecknad och Föreningen Svenskt Landskapsskydd i de gamla vanliga termerna om att ”klimatförnekare stoppar vindkraft”. Det verkar börja bli svårt att hitta på nya etiketter att klistra på debattmotståndarna. NIMBY:s, kärnkraftskramare och klimatförnekare det är alla som inte vill störas av vindkraft vid sin bostad, eller som inte ser vindkraft som ett potent energisystem. Det verkar därför som om han har börjat damma av lite gamla artiklar från i somras som ny dyker upp igen. Sannolikt har han känt sig tvingad i sin roll som styrelsemedlem i Svensk Vindkraftförening att motivera varför han blev invald. Dessvärre går det inte särskilt bra denna gång heller. Svar på tal direkt.

Maggie är åter aktuell med en debattartikel på SVT Debatt. Kommentatorerna tycks däremot inte kunna skilja på klimat och miljö. What’s new?

Uppdatering: Svd:s ledarblogg: Även gröna stövlar kan innehålla bockfötter.

Global klimatapati råder enligt cirkus Rockström. Tydligen är det bara i Sverige vi är såå medvetna. Och oj vilka risker vi tar med klimatet. DN presenterar på dagens DN-debatt den vanliga smörjan av alarmism och propaganda. Media har inte gjort sitt tydligen. Undrar hur det blir när de börjar göra det. Särskilda klimattidningar och klimatkanaler på TV och Radio kanske. Telescreen i var mans hem som registerar familjen åsikter i klimatfrågan.

Figuren ovan är ett schema över de globala koldioxidflödena/år (pilar) och -depåer (boxar) uttryckt i Pg(= Gton). Detta är en uppdaterad version av ett diagram som finns i flera IPPC-rapporter, och som citerats några gånger här på TCS. Det finns även en version i Nationalencyklopedin som illustration till en artikel av Bert Bolin om globala kolflöden. Ett stort värde med diagrammet är att det visar hur litet det antropogena bidraget är i förhållande till de naturliga biologiska flödena.  Vi får ofta läsa hur oerhört snabbt det har ökat på ett halvsekel, men detta hindrar inte att det fortfarande är < 5% av de naturliga flödena.

Ett veckobrev  från Heartlandinstitutet uppmärksammade mig på en nyligen publicerad kinesisk klimatartikel från vilken denna version av diagrammet hämtats. Jag har inte kontrollerat siffrorna i detalj, men proportionerna stämmer med vad de brukar vara. Artikeln är:

FANG JingYun1 et al  “Global warming, human-induced carbon emissions, and their uncertainties” Sc. China – Earth Sciences Vol.54:10: 1458–1468 (Oct. 2011)  -

Kan laddas ner från : www.springerlink.com  – doi:10.1007/s11430-011-4292-0

Den är intressant att läsa av flera skäl. Författarna är från två olika avdelningar vid det topprankade Pekingiuniversitet: Department of Ecology och Climate Change Research Center. Flera av slutsatserna är klart kritiska  mot IPCC’s tvärsäkra budskap om nödvändigheten av snabba politiska och tekniska åtgärder. Mot detta står att kritiken framföres i “filttofflor”, och huvudsakligen just i slutsatserna. Det resonemang som förs är mycket försiktigt, och man säger inte att något är direkt fel.  Det typiska argumentet är att sakläget är alltför osäkert för en säker slutsats.

Den sista slutsatsen i artikeln anknyter till diagrammet ovan “..the observed significant increase of the atmospheric CO₂ concentration may not be totally attributable to anthropogenic emissions because there are great uncertainties in the sources of CO₂ concentrations in the atmosphere.” Formuleringen är visserligen försiktig, men påståenden med denna innebörd brukar väcka en stor förtrytelse på Realclimate. Argumentet om ändrad fördelningen av kolisotoper i atmosfären brukar anföras som skäl för att det antropogena ursprunget är säkert.

Artikeln är en litteraturgenomgång med mer än 90 referenser. De flesta referenserna är godkända IPCC-källor och alltså positiva till AGW-hypotesen mm. Det emellertid karaktäristiskt att man i samband med det halvdussin olika aspekter av klimatvetenskapen man refererar, dessutom nämner ett eller två klimat­realistiska arbeten. Bland referenserna finns således arbeten av Fred Singer, Craig Idso, Richard Lindzén och Syun Akasofu m fl. Utan att ange någon mer preciserad felaktighet  i IPCC-arbetena landar man i att de kritiska  arbetena  har sådan tyngd, att det är osäkert vilken saklig slutsats som gäller, och att kunskapsläget inte är tillräcklig grund för politiska åtgärder.

Ett exempel på detta finns i tabell 3, som jag citerar i sin helhet:

Correlation coefficients of atmospheric CO2 concentrations and global mean temperature every 30-year since 1850a)

Period                                                             Initial sequence coefficient

1850–1880                                                            0.46*

1881–1910                                                            -0.61*

1911–1940                                                              0.84*

1941–1970                                                              0.02

1971–1997                                                              0.79*

1998–2008                                                            -0.02

a) * P<0.05.

Det handlar om korrelationen mellan atmosfärens CO2-halt och den globala medeltemperaturen. Det är ingen överraskningen för TCS trogna läsare att denna korrelation är svag . För mig var det emellertid ovant att man valt att undersöka sambandet  i sex fleråriga intervall, istället för årsvis. Det sägs ofta, och med rätta, att klimat kan inte analyseras år för år. Priset är att intervallen måste väljas med omdöme, och att varje val kan misstänkliggöras. Det tabellen visar, är ingen nyhet: Korrelationen mellan CO2-halt och den globala medeltemperaturen  är mycket varierande, och t o m negativ för två av perioderna. Tabellen ger inget argument för att CO₂-halten skulle vara en dominerande, eller ens viktig, faktor för jordens medeltemperatur. Jag vill inte avstå från att ordagrant citera arbetets slutsats på denna punkt: “.. over the past century, the temperature change has not always been consistent with the change of CO₂ concentration. For several periods, global temperatures decreased or were stable while the atmospheric CO₂ concentration continously increased;”

Avslutningsvis kan jag inte heller avstå från att något spekulera om den slående blandningen av artiga referat av IPCC-resultaten och de trots allt ganska bestämda klimatrealistiska slutsatserna. Beror det på att författarna på eget initiativ vill gardera sig för en osäker forskarframtid? Eller är det på begäran från tidskriftens granskare som man mjukat upp resonemangen? Den mest luftiga, men också mest aktuella, spekulationen är att denna litteraturöversikt är ett beställningsarbete. Ett arbete som kunnat åberopas av den kinesiska delegationen i Durban, som motivering för att något nytt Kyotoavtal inte kan accepteras före 2015?

Jag vet naturligtvis inte vad som gäller, och kommer i avsaknad av ett kinesiskt Climategate aldrig att få veta det.

Lena Ek ondgör sig över att Kanada nu hoppar av Kyotoprotokollet trots att ”landet redan drabbats av klimatförändringarna”. Sannolikt är det dock så att Kanada vet bäst själv hur det står till med detta och drar sina egna slutsatser av det.

Kanada drar sig som första land formellt ur Kyotoprotokollet. Det tillkännagav miljöminister Peter Kent på måndagen enligt artikel i bla DN. 

Även tilllännagivit via BBC.

I Durban nattmanglade och övertidsarbetade klimatförhandlarna för att få fram något slags dokument och hjälpligt skyla över misslyckandet, skriver Tommy Hammarström på ledarplats i dagens Expressen

Jag har försökt följa vad som skrivits i olika länder om Durbanmötet. I amerikanska media skrevs det så gott som inget alls; ett knivmord i Georgia, en Egyptisk nakenbloggare, och ett förslag om att klä Eiffeltornet i växter skapade större rubriker. Något mer fanns det i tysk och engelsk press. Svenska stormedier är väl de som mest försökt slå i folk att tro att det pågått något avgörande i Durban. Men inte ens det var särskilt mycket…

Man kan betrakta det hela som en komedi – om det inte vore så att det finns allvarliga saker i botten. Det är oerhört stora värden som kan stå på spel när FN arrangerar sina klimatmöten med dess klimatpanel, IPCC, som pådrivare. IPCCs roll är, och har alltsedan beslutet att skapa organisationen 1988 varit, att leverera en förment vetenskaplig legitimitet för mycket genomgripande och destruktiva politiska beslut.

Den hårda kärnan bakom klimatmötena – framförallt FN-tjänstemän och aktivister inom mäktiga miljöorganisationer såsom WWF, Greenpeace och Earth First – drar sig numera inte för att öppet proklamera att de eftersträvar en global, grön världsregering med oinskränkt makt att vidta de åtgärder som den anser vara nödvändiga för att avveckla de västerländska fossilbaserade industrisamhällena. I deras föreställningsvärld så går nämligen denna form av mänsklig civilisation och befolkning inte ihop med var ”Naturen” kräver.

Deras arbete  har alltsedan Cancun en officiell status som en del i FNs långsiktiga agenda om vad man vill åstadkomma.  Jag tror, och hoppas, att detta bara är naiva utopiska drömmar som aldrig ens kommer att dyka upp i slutförhandlingarna.  (Lite oroande är det dock att höra att NGO:er lyckats infiltrera några nationella delegationer och således faktiskt hamnar vid förhandlingsborden.) Men var och en som idag okritiskt hejar på IPCC och längtar efter att FNs klimatförhandlingar skall bli en ”framgång” åtminstone på sikt, bör vara medvetna om vad det yttersta syftet är.

Nå, som väntat blev Durbanmötet ännu en flopp. Inga bindande avtal. Inga utsläppstak. Inget om hur man tänker sig att målet med minskade koldioxidutsläpp skall nås. Bara lite mummel om år 2015 då  nya förhandlingar skall vara klara och om att avtalet sedan skall effektueras senast 2020.

Mötet drog ut ytterligare i ett och ett halvt dygn efter officiella slutdagen (fredagen) i ett desperat försök att tota ihop något – något som man med lite god vilja skulle kunna kalla ett ”framsteg i förhandlingarna”. Det ena förslaget efter det andra lades fram. EU ville så innerligt gärna framstå som lierad med utvecklingsländerna och tvinga fram ett bindande avtal för alla. Men det gick inte, utan man fick nöja sig med högtidliga löften om att sådana avtal skall komma senare. En del ministrar tröttnade och åkte helt enkelt hem innan mötet avslutades söndags morgon.

Det blev precis som Lord Monckton yttrade alldeles i början av Durbankonferensen: It. Ain’t. Gonna. Happen.

De flesta seriösa observatörer av Durbanmötet har sagt samma sak. Japan hoppade av alla planer på nya Kyotoavtal redan för ett år sedan. Kanada deklarerade i somras att de kommer att lämna. USA får inte igenom några avtal i kongressen. Ryssland, Indien och Kina är inte intresserade av att binda sig för något för närvarande. Och t.o.m EU hade sagt att det inte är någon mening med att ha ett avtal där de står ensamma bland industriländerna att binda ris till egen rygg. Frågan är dock om man nu ändå inte har gjort det genom att gå med på en förlängning av det nuvarande fördraget.

Köpenhamnsmötet var det avgörande. Cancún var bara en bekräftelse. Och Durban blev rena farsen. Det hela blev mest en uppvisning inför den församlade pressen som försökte förmedla hur andlöst spännande detta möte var – till en alltmer skeptisk hemmapublik.

Fler kommentarer: BBC, SvD, SvD2, DN, Aftonbladet, Expressen, GP

Ingemar Nordin

Är det inte uppenbart för de flesta: det går inte att med frivilliga och demokratiska medel försöka stoppa koldioxidproduktionen globalt genom bindande avtal som innebär avindustrialisering och/eller förhindrad ekonomisk utveckling?

Möjligheterna för enighet mellan världens nationer ökar inte heller då allt fler beslutsfattare börjar bli medvetna om att den vetenskapliga grunden för kopplingen mellan koldioxid och katastrofal uppvärmning inte håller. Det senaste försöket att hålla processen igång, nu med hänvisning till ökad mängd extremväder i framtiden, kommer inte heller att fungera i längden eftersom allt bygger på lösa spekulationer.

Så, det är egentligen bara att acceptera det realpolitiska läget, oavsett om man tror på klimathot eller inte. En del kommentatorer har därför börjat tala alltmer om anpassning istället för att försöka stoppa koldioxidutsläppen.

Här kan nog faktiskt skeptiker och AGW-troende gå en ganska lång väg tillsammans. För att det förekommer extremväder råder det ingen tveksamhet om. Vi vet att olika delar av jorden råkar ut för översvämningar, torka, orkaner, stormar, extrem kyla och värmeböljor – varje år. Och att många platser kommer att drabbas av sådana naturkatastrofer även i framtiden tvivlar åtminstone inte jag på – alldeles oberoende av om den globala temperaturen går upp eller ned, eller ligger stilla.

Det finns forskning som klart visar att människan klarar sig bättre mot vädrets makter i moderna industrisamhällen än i fattiga u-länder. Och det är ju egentligen ganska självklart att det förhåller sig så. Har vi fler och bättre resurser vad gäller mat, kommunikation, kläder och bostäder så drabbas vi mindre än om vi inte har några marginaler alls. Det dör färre och färre människor i naturkatastrofer i världen, och industriländerna klarar sig allra bäst.

Det finns mycket att göra för att förbättra anpassningen till extremväder, både här hemma i Sverige och i fattiga länder: Det handlar knappast primärt om s.k. klimatflyktingar utan mer om att bevara skog för att förhindra jorderosion vid skyfall, bevara våtmarker som kan lagra vatten vid översvämningar, bygga skyddsvallar mot havet när stormarna drar in, bygga säkrare och bättre placerade hus, förbättra avlopp och broar, järnvägar och elledningar, osv. Istället för att lägga miljardtals kronor på meningslösa projekt för att förhindra en ökning av koldioxid i atmosfären så kan man med en bråkdel av de medlen göra att människor klarar av de välkända och återkommande extremvädren så mycket bättre.

För detta behövs inga klimatmodeller från Rossby Centre utan det räcker bra med de historiska väderkartor som finns samlade på SMHIs vädertjänst. De är betydligt mer robusta vägledare än att låta fantasifulla klimatmodeller och en korrumperad vetenskap från IPCC bestämma hur det kommer att bli 50 – 100 år i framtiden.

Ingemar Nordin

SvD