Category — Klimatvetenskap

Sveriges Radio berättar i en notis om en nyutkommen avhandling av Sofia Andersson från Institutionen för Naturgeografi och Kvartärgeologi vid Stockholms universitet. Sofia har studerat hur naturliga förändringar i fuktighet har förändrats under de senaste 4 400 åren och vad det i sin tur beror på. Hennes slutsats är att man kan urskilja tusenåriga trender då klimatet i Sverige varit varmt och torrt och därefter kallt och fuktigt. Men de senaste hundra åren utmärker sig med en snabb temperaturökning.

Enligt Sofia Andersson leder den till att vi får ett mer varierat klimat, som på vissa områden blir torrare och varmare och på andra platser fuktigare och kallare. Både bälte och hängslen, alltså.

Vill man veta vad som händer i Himalaya så bör man kanske fråga någon som bor nära. Ett antal seniora geologer vid Wadia Institute of Himalayan Geology (WITG) menar att Himalayas glaciärer inte påverkas av någon global uppvärmning. Tvärtom tycks temperaturen där ha sjunkit med 0,4 grader.

”In an exclusive chat with HT, Director WIHG Dr AK Dubey has said that the conditions of Himalayas are controlled by the winter snowfall rather than external factors like much hyped Global Warming. He told that for a concrete result, at least 30 years of continuous research with steady outcome is needed to confirm the actual impact.”

The Wadia Institute of Himalayan Geology is an autonomous research Institute of the Department of the science & Technology, Govt. of India.

UAH har nu publicerat temperaturdata för februari och även den gångna månaden har varit klart varmare än normalt.

Noteringen för februari 2010 blev +0,61 grader C. Samtidigt lider stora delar av norra halvklotet av ovanligt kallt väder, så visst kan man fråga sig vilken betydelse begreppet ”global medeltemperatur” har egentligen.

Alla är inte överens att det går att räkna fram ett meningsfyllt genomsnittsvärde för de olika temperaturområden med stora avvikelser i temperaturen, som Ole Humlum visade på en karta i sin klimatrapport för januari.

Redan 2006 menade forskargruppen Essex-McKitrick-Andresen att någon signifikant genomsnittstemperatur som stöd för den globala uppvärmningen inte finns. Rapporten kan laddas ner här.Essex-McKitrick-Andresen 2006-06-06 (1)

Är det fysikaliskt och matematiskt meningsfullt att tala om ett temperaturmedelvärde i det icke-jämviktssystem som klimatet utgör?

(Tack till Ove L.)

Igår kom Stockholmsinitiativet över korrespondens mellan SMHI och University of East Anglia (bl.a. Phil Jones). UEA har tidigare hävdat att SMHI vägrat att låta dem publicera SMHI:s temperaturdata. Riktigt så är det dock inte, upplever Stockholmsinitiativet. Läs Göran Ahlgrens pressrelease samt dokumentationen bakom det hela.

Här är ett brev från UEA i vilket man ber om att publicera SMHI:s temperaturdata.

SMHI:s första svar var inte direkt nådigt.

Och nedan ett brev som skickades den 4 mars och som försöker förklara orsaken till beslutet.

Frågan är alltså, vad är det UEA gör med de rådata som kommer in? Och varför försökte Phil Jones mörka att SMHI inte är nöjda med UEA:s sätt att behandla deras data?

Här är alla dokumenten i pdf-format.

Request_from_Professor_Phil_Jones

DOC111209

Data_from_the_HadCRUT_dataset_100304

Läs även kommentarerna på Anthony Watts blogg.

Sedan Climategate med breven från Climate Research Unit (CRU) vid East Anglia kom ut har stormedia så sakta börjat fatta att det är något lurt med IPCC. Den vetenskapliga kritiken från tidigare år var uppenbarligen lite för invecklad för media, men de avslöjande breven tillsammans med Pachauris affärer och turerna kring Himalayas glaciärer blev något som gick hem. Detta kunde man rapportera om, åtminstone till en del.

Men svenska media har inte på långa vägar redogjort för vad breven egentligen innehåller (se t.ex här , här och här för olika sökningar och sammanställningar). Kanske har man inte läst själva breven, vad vet jag. Här är i alla fall ett mysterium som diskuterats av skeptiker under lång tid, och där breven nu ger nya inblickar.

Som de flesta läsare på TCS vet har McIntyre på Climate Audit och många andra (exempelvis den svenske forskaren Wibjörn Karlén) förgäves försökt få Phil Jones, chefen för CRU, att visa vilka mätningar man bygger på. Man har bett att få se de rådata och de beräkningar som man använt för att rekonstruera jordens temperaturkurva från mitten av 1800-talet till slutet av 1900-talet. Och det är i huvudsak i dessa data som IPCC tycker sig ha sett bevis för att koldioxiden är den viktigaste drivkraften för den globala uppvärmningen. Det finns även andra databaser, men det är framförallt CRU:s data som varit basen för centrala vetenskapliga artiklar som IPCC i sin tur baserat sin ståndpunkt på. Att få fram dessa data för en oberoende granskning har emellertid visat sig omöjligt. De har hållits hemliga.

Vi som tidigare följt kritikernas försök att få tillgång till beräkningsmetoder och mätdata har genom breven fått möjlighet att följa precis samma förlopp från ”insidan”. Och det är en spännande läsning.

I breven kan man läsa hur Phil Jones och de andra som manövrerat IPCC är helt fixerade vid att till varje pris inte släppa ifrån sig sina mätdata till ”contrarians”. Man gömmer sig bakom allehanda lagparagrafer och man skyller på än den ena än den andra omständigheten.

Ovilligheten från vissa IPCC-forskare att lämna ifrån sig data gäller även annat än 1900-talets temperaturkurva. Se t.ex. ett tillfälle då McIntyre som utsedd granskare för IPCC ber att få se de dataserier som ett bidrag till deras rapport bygger på. Det handlar alltså om en fullt legitim granskning av litteratur, men som inte går att genomföra p.g.a. obstruktion av den inre kretsen av forskare – och från IPCC!

Från CRU-gänget har utomstående granskare bemötts med tystnad, uppmaningar till alla andra att ignorera dem, ohövliga och överlägsna avsnäsningar, upprördhet över att bli ifrågasatt, hänvisning till att data är konfidentiella eftersom man lovat vissa länder att skydda dem, till att man slutligen rakt av blankt vägrar.

Detta är ett mycket graverande beteende som vittnar om arrogans och ovetenskaplighet. Det är helt klart att fenomenet utgör en av de värsta vetenskapliga skandalerna i historien, särskilt när man beaktar att detta rör själva kärnan i det budskap som IPCC försöker övertyga politiker och allmänhet om.

Pressad av efterfrågan på data så lägger CRU ut ett dokument tidigt i augusti 2009 angående tillgängligheten av deras material. Undanstoppat i ett av styckena så står det plötsligt: ”Möjligheten att arkivera data på 1980-talet innebar att vi inte kunnat spara alla källor för en del plaster, utan enbart sådana serier som justerats och homogeniserats. Vi innehar således inte de ursprungliga rådata utan enbart value-added (dvs, kvalitetskontrollerade och homogeniserade) data.”  McIntyre skriver om det här.

Lite senare (11/10 2009) skriver Phil Jones till Rick Piltz (en företrädare för Climate Science Watch) och Ben Santer (klimatforskare): ”Ursprungsdata är inte heller borta. Jag skulle kunna rekonstruera dem från några rapporter vi publicerade för Department of Energy vid mitten av 1980-talet.” Men ”rekonstruerade” data är ju inte riktigt detsamma som ursprungsdata, särskilt när det är Phil Jones själv som gör rekonstruktionen.

En av de värsta pinsamheterna i klimatvetenskapens och IPCC:s historia tycks alltså vara ett faktum. Dessa data, som 100-tals andra forskare samt världens politiker tagit för givna och litar på, är helt enkelt borta! Oavsett Phil Jones optimistiska ton.

Eller är de det? Ju mer man funderar på det, desto mer mystiskt blir det.

Betänk att CRU först slingrar sig på alla upptänkliga sätt för att inte behöva lämna ut data. Om de var borta så kunde de ju säga det direkt, kan man tycka. Betänk också att Phil Jones i ett av sina brev säger att han hellre förstör sin databas än lämnar ut den till de förhatliga kritikerna. I ett brev 2/2 2005 skriver Phil Jones till Michael Mann: ”McIntyre och McKitrick har varit ute efter CRU … data i åratal. Om de någonsin får höra talas om att det nu finns en Freedom of Information Act i UK, så tror jag att jag hellre raderar filen än att jag sänder ut den till någon.”

Och betänk slutligen att Phil Jones ägnat hela sin långa forskargärning i 25 år åt att samla in alla dessa data från världens alla hörn. Är det särskilt troligt att han för ens en sekund skulle överväga att kasta bort ursprungsdata p.g.a. att något arkivskåp eller hårddisk blivit full? Eller att han verkligen skulle radera filerna när så småningom granskarna började utnyttja de lagrum som gavs? Jag tvivlar.

Ingemar Nordin

På ett möte i turkiska Antalya föreslog 150 brittiska klimatforskare att Met Office borde se över sitt sätt att samla in och rapportera sina temperaturdata.

The new effort, the proposal says, would provide:

• ”verifiable datasets starting from a common databank of unrestricted data”

• ”methods that are fully documented in the peer reviewed literature and open to scrutiny;”

• ”a set of independent assessments of surface temperature produced by independent groups using independent methods,”

• ”comprehensive audit trails to deliver confidence in the results;”

• ”robust assessment of uncertainties associated with observational error, temporal and geographical in homogeneities.”

Allt detta för att försäkra sig om att framtida temperaturdata är robusta och metoderna helt transparenta.

The Met proposal argues says that its old datasets ”are adequate for answering the pressing 20th Century questions of whether climate is changing and if so how. Bet they are fundamentally ill-conditioned to answer 21st Century questions such as how extremes are changing and therefore what adaptation and mitigation decisions should be taken.”

Anthony Watts tar upp en intressant nyhet om Grönland.

/ur hans inlägg/

Greenland’s ice sheet, which is two-miles thick and covers an area about the size of Mexico, has lost mass at an accelerated rate over the last decade. The ice sheet’s contribution to sea level rise during that time frame doubled due to increased melting and, to a greater extent, the widespread acceleration of outlet glaciers around Greenland.

(…)

“Among the mechanisms that we suspected might be triggering this acceleration are recent changes in ocean circulation in the North Atlantic, which are delivering larger amounts of subtropical waters to the high latitudes,” says Straneo. But a lack of observations and measurements from Greenland’s glaciers prior to the acceleration made it difficult to confirm.

The research team, which included colleagues from University of Maine, conducted two extensive surveys during July and September of 2008, collecting both ship-based and moored oceanographic data from Sermilik Fjord — a large glacial fjord in East Greenland.

Sermilik Fjord, which is 100 kilometers (approximately 62 miles) long, connects Helheim Glacier with the Irminger Sea. In 2003 alone, Helheim Glacier retreated several kilometers and almost doubled its flow speed.

Deep inside the Sermilik Fjord, researchers found subtropical water as warm as 39 degrees Fahrenheit (4 degrees Celsius). The team also reconstructed seasonal temperatures on the shelf using data collected by 19 hooded seals tagged with satellite-linked temperature depth-recorders. The data revealed that the shelf waters warm from July to December, and that subtropical waters are present on the shelf year round.

“This is the first extensive survey of one of these fjords that shows us how these warm waters circulate and how vigorous the circulation is,” says Straneo. “Changes in the large-scale ocean circulation of the North Atlantic are propagating to the glaciers very quickly — not in a matter of years, but a matter of months. It’s a very rapid communication.”

Jag läser Jonny Castellas utmärkta sammanställning Climategate Analysis. Det är en mycket intressant läsning och jag rekommenderar den varmt.

En sak som slår mig är hur bergfast själva grundtesen framstår i breven; att det är koldioxiden som orsakar den huvudsakliga uppvärmningen. Hos det här lilla gänget forskare handlar nästan allt om hur man bäst skall ”presentera” sina resultat så att budskapet kommer fram tydligt och bra, och hur man skall handskas med kritiker. Det handlar om hur man skall skapa konsensus, hur man skall förhindra att data faller i ”fel” händer och hur man skall skydda det rena budskapet från föroreningar i form av oönskade publiceringar från andra klimatforskare.

Alla forskare har sina käpphästar och sina älsklingsteorier som man ogärna ger upp. Men Climategate-breven avslöjar att här har man gått mycket, mycket längre. Ingenting handlar om ett ifrågasättande i grunden, det finns ingen kritisk distans till det de gör. De anser sig ha funnit sanningen, så därför måste diskussionen röra det tekniska framförandet och bekämpandet av motståndet. Detta är dogmatismens typiska ansikte; ett tyst förgivettagande och en moralisk upprördhet över dem som de uppfattar som tvivlare och sanningsförnekare.

I ett tidigare inlägg citerade jag Gro Harlem Brundtland och hur hon menade att det var moraliskt förkastligt att våga ifrågasätta IPCC-rapporten och att man omedelbart måste minska CO2-tillförseln. Och hon är sannerligen inte ensam om att tycka så. Climategate-breven andas samma fanatiska dogmatism.

Låt mig bara välja ett litet exempel bland hundratals som illustrerar detta. I oktober 2009 skriver Kevin Trenberth, på University Corporation for Atmospheric Research några rader till sina vänner (s.145):

Faktum är att vi inte kan förklara avsaknaden av uppvärmning för tillfället och det är en travesti att vi inte kan det.

Det här är välbekant citat för de flesta som känner till breven en smula. Det har ibland tolkats som att Trenberth drabbats av en slags insikt om att deras modeller kanske inte stämmer och att de måste förbättras på något sätt. Men den tolkningen är tveksam, för i nästa mening säger han:

Mätdata som publicerades i Augusti … 2009 som tillägg till 2008 visar att det borde ha varit mycket mer uppvärmning: men mätdata är säkert fel. Vårt observationssystem är otillräckligt.

I ljuset av hur diskussionerna gått i tidigare brev, så håller jag snarare med Castellas tolkning:

Dessa forskares trossystem är i kris. … Hellre än att dra de uppenbara konsekvenserna – att deras förutsägelser är fel; att de modeller som deras prognoser kommer från är otillräckliga – börjar de i stället att ifrågasätta själva de uppmätta temperaturerna!

Jag tror inte att tanken på att det kan vara något problem med modellerna finns där överhuvudtaget. Modellerna är en självklarhet; de är heliga.

Gruppen av herrar som är involverade i brevväxlingen fungerar som en hemligt klubb för ömsesidigt stöd. De hjälper varandra med att få sina papers publicerade även om data och grafer är ”justerade” för att bättre passa in i teorin (i pedagogiskt syfte förstås), de ordnar med vetenskapliga utmärkelser till varandra, och de ser till att få in forskningsbidrag. Men det är mer än bara en sammanslutning för inbördes hjälp. Det här är snarare en sekt eller orden med ett högre mål. Genom att de lyckats få kontroll över IPCC så har de fått en otrolig tyngd i forskarvärlden och de utnyttjar den maximalt för att driva sin sak.

De diskuterar vilka som skall få vara med i arbetet med de olika rapporterna från IPCC. De är missnöjda med Nature och Science om inte de blivit tillfrågade om vad som bör publiceras där. De bekämpar frenetiskt tidskrifter som de inte har kontroll över därför att redaktören ibland dristar sig att skicka ut skeptiska uppsatser till ”fel” granskare. De är också måna om att försöka styra media och odlar sina kontakter med inflytelserika journalister. Och framförallt bekämpas de otrogna – The Deniers (en benämning som måste ha kommit väldigt naturligt för brevförfattarna).

Det kryper i skinnet på mig när jag tänker på att det handlar om verkliga brev och riktiga ”forskare” med mycket högt anseende (tills nu). Brevväxlingen handlar överhuvudtaget inte om vetenskap som en sanningssökande verksamhet utan om hur man skall kunna stärka och föra ut sitt budskap. Alla manipulationer och tricks får sin legitimitet genom att man ju redan vet vad som är sant och riktigt. Gruppen ser sig som den intellektuella förtruppen för vad som komma skall. Ingen tvekan, ingen kritisk distans till vad man håller på med. Precis så fungerar dogmatismen.

Ingemar Nordin

Roy Spencer har ett intressant inlägg där han jämför januaris troposfärtemperaturer med de som uppmättes i april 1998, den varmaste månaden hittills sedan satellitmätningarna började.

Nedan ser ni en karta över hur det såg ut i januari i år.

Som ni märker var det kallt över stora delar av norra Europa och USA:s östkust, medan Canada var betydligt varmare än normalt. Jämför detta med april 1998, nedan.

Även 1998 var ju ett El Nino-år och temperaturmönstret är liknande. Värmen koncentreras till norra Nordamerika och Grönland medan norra Europa är relativt kallt.

Ser man den globala uppvärmningen presenterad på detta sätt så kan man verkligen undra om ”global” är rätta ordet.

Äntligen tycks vi ha fått lite rörelse på solen. Solcykel 23 har varat i 13 år, så det börjar verkligen bli dags för nästa solcykel att komma igång på riktigt. Men Henrik Lundstedt, solforskare vid Institutet för rymdfysik i Lund, tror att den nya solcykeln kommer att bli stillsam. Om detta rapporterar Sveriges Radio.

Blir det lugnt kan man vänta sig att temperaturökningen på jorden hålls tillbaka, skriver SR. Men vi vet fortfarande alldeles för lite om solen för att kunna förstå hur den påverkar vårt klimat på jorden. Idag blir det dock ändring på detta. Ett nytt solteleskop – Solar Dynamics Observatory (SDO) – skickas upp och kommer förhoppningsvis lära oss mer om vår livgivande stjärna.