Category — Klimatvetenskap

I den traditionella IPCC-analysen av solens påverkan på klimatet så räknar man enbart med variationer i den direkta instrålningen. Dessa variationer är för små för att kunna förklara stora klimatsvängningar. Men här är ett par publicerade uppsatser som visar att inverkan är mer komplicerad, och större, än vad IPCC tänker sig.

Den första, lite äldre artikel från 2005, visar att solens aktivitet måste ha haft en kraftig global påverkan genom århundradena: ”A 2000-year Context for Modern Climate Change”. Stockholmsinitiativets Wibjörn Karlén är en av medförfattarna. Här har man samlat data från pol till pol och hittar dels en hygglig samvariation av klimatförändringar mellan de olika zonerna, dels att dessa variationer korrelerar med solaktiviteten. Även om inte denna studie direkt fokuserar på temperaturen utan på andra klimatologiska faktorer, så drar författarna slutsatsen att medeltidsvärmen och den lilla istiden måste vara globala fenomen.

I den andra, nyligen publicerade artikeln, visar Le Mouel, J.-L., Blanter, E., Shnirman, M., and Courtillot, V. (2010. Solar forcing of the semi-annual variation of length-of-day. Geophysical Research Letters 37: 2010GL043185.) att det finns en signifikant korrelation mellan solaktivitet, mätt i antal solfläckar och i mängden kosmisk strålning som når jorden, och vindhastigheten i troposfären. Eftersom medelvindhastigheten i troposfären har stor betydelse för klimatet så borde denna effekt, och inte bara den direkta instrålningen, räknas in i solens totala påverkan. Lägg märke till att denna effekt på vindhastigheten är en annan effekt än Svensmarks teori om att variationer i solaktiviteten indirekt också orsakar molnbildningen. De utesluter på inte sätt varandra.

En kort sammanfattning finns här, inklusive fler referenser.

Ingemar Nordin

Blanda inte ihop väder och klimat, brukar vi höra. Det är lite som ”en svala gör ingen sommar”. En ovanligt bister vinter gör ingen istid. Och en sommars rekordtemperaturer gör ingen klimatkatastrof.

Det är viktigt att komma ihåg för alla som diskuterar klimatförändring. På min Facebook-sida uppstod igår kväll en ganska upphetsad debatt om just temperaturdata. En intressant poäng är att det är svårt att ifrågasätta giltigheten av uppmätta marktemperaturer när det handlar om värme, och samtidigt tveklöst acceptera dito när det handlar om kyla. Det är ju bara s k cherry-picking.

På liknande sätt är det omöjligt att förlita sig på subjektivt mannaminne. Litar man dessutom inte på marktemperaturer så finns ju faktiskt satellitdata. Båda visar på ungefär samma trend de senaste 30 åren. Det tycks bli varmare. I varje fall om man mäter från det att satellitdata finns tillgängliga. Det som hänt under det senaste decenniet (att uppvärmningen tycks ha avstannat) är intressant, men det är för tidigt att säga att trenden har vänt.

Precis som AGW:are säger tycks 2010 bli ett riktigt varmt år, ett av de varmaste som uppmätts. Havstemperaturen har dock börjat att sjunka (El Niño ger vika) och landtemperaturerna lär följa efter, frågan är bara hur snabbt. De kommande månaderna kommer att bli avgörande för hur 2010 klassas i framtiden.

PS Kom också ihåg att uppvärmning i sig inte bekräftar AGW.

Häromdagen lossnade ett jätteisberg, eller rättare sagt en hel ö av is, från Grönland. Isberget är lika stort som fyra Manhattan och många påstår nu att det utgör ett bevis på att den antropogena klimatförändringen accelererar. Men forskarna är betydligt mer sparsamma med orden.

Jim Scianna, från U.S. National Ice Center säger att händelser sådana som ovan beskrivet är mer eller mindre rutin i Arktis. Vad som möjligen förvånar är storleken på isflaket.

Professor Andreas Münchow säger även att den glaciär som isberget bröts ifrån förlorar ungefär samma mängd vatten varje år, ca 600 miljoner kubikmeter. Jätteisberget förändrar inte detta nämnvärt. Forskarna började dessutom inte studera just denna glaciär förrän omkring 2003, så de data som finns tillgängliga säger inte mycket om utvecklingen på lång sikt.

”När något sådant händer”, säger Andreas Münchow, ”hissas alla varningsflaggor. Låt oss förklara det med den globala uppvärmningen. Jag kan inte stödja det”, avslutar han med eftertryck.

Ross McKitrick har skrivit en mycket bra rapport (manus 9/8) om granskningarna av Climategate-breven. McKitrick har, tillsammans med Steve McIntyre, varit djupt involverad i flera av de frågor som dessa brev handlar om. Hans sammanfattning är skarpt formulerad, och jag återger efter bästa förmåga min översättning av den. Hela rapporten, med referenser, finns här

Sammanfattning

Hur ser situationen ut nu? Om vi återvänder till de fem saker som vi började med så pekar bevisen på vissa tydliga slutsatser.

1. Forskarna som var inblandade i brevväxlingen manipulerade bevisen i IPCC:s och WMO:s rapporter så att de missledde läsarna, inklusive politiska beslutsfattare. Det s.k. ”divergensproblemet” doldes genom att man tog bort mätdata för att ”hide the decline”. Även Muir Russel panelen erkände detta, vilket var lämpligt eftersom bevisen var uppenbara. Det löjeväckande försöket från Penn State utredningen att försvara raderandet av data och infogandet av andra data för att dölja divergensproblemet diskrediterar bara deras påstående att de gjort en utredning av saken.

2. Phil Jones har erkänt att han raderat e-mails i syfte att slippa att lämna information som faller under Freedom of Information- lagarna, och uppmanade sina kollegor att göra sammalunda. Men granskningarna har på det stora hela fumlat i denna fråga eller undvikit den helt. Trots att man blivit ombedd av parlamentet att slutgiltigt klargöra denna sak så närvarade inte Sir Muir Russell vid intervjuerna med Jones och, som rapporterats i brittiska media, så ställdes aldrig frågan till Jones om han hade raderat breven.

3. Forskarna uttryckte privat större tveksamheter och osäkerheter om den vetenskapliga grunden i sina egna professionella arbeten och i kommunikationen mellan varandra än vad de sedan tillät formuleras i de rapporter till IPCC och WMO som var ämnade för politiska beslutsfattare. Istället för att kritisera forskarna för detta så intog utredningarna (särskilt underhusets och Oxburghs) den märkliga hållningen att så länge forskarna uttryckte tvivel och osäkerhet i sina akademiska artiklar och sinsemellan, så var det acceptabelt att de undanhöll dessa osäkerheter i dokument som sammanställdes för politiska beslutsfattare.

4. Forskarna vidtog, individuellt eller i samarbete, åtgärder för att blockera tillgång till data eller till beräkningsmetoder för att förhindra en extern granskning av deras arbete. Denna punkt uppmärksammades i underhusets och Muir Russells granskningar och författarna gavs milda förmaningar och påstötningar om att göra lite bättre ifrån sig i framtiden.

5. Utredningarna var på det hela taget oförmögna att handskas med frågorna om förhindrande av att artiklar publicerades eller om hotelser mot tidskrifter. Dessa frågor hamnade i subjektiva dispyter om vad olika personer har sagt, och i vissa fall var dokumentationen som granskades alltför tunn. Men akademiker som läser e-mailen kan tydligt se tribalism [grupptänkande?] i verksamhet, och hur klimatvetenskapen i jämförelse med andra forskningsfält framstår som omogen, korrumperad och i händerna på en grupp självutnämnda gatekeepers och översittare.

Allmänhetens upprördhet över avslöjandena i Climategate har klingat av: folk kan inte vara arga i evighet. Men den allmänna misstänksamheten mot vad de blir tillsagda angående global uppvärmning har inte minskat. Hittills har fyra granskningar inte lyckats bilägga dessa saker ordentligt. Forskare som arbetar med klimatfrågor kan inte känna sig trygga med denna händelseutveckling. Så länge inte en riktig granskning tillsätts som är beredd att tackla de svåra frågorna, titta på alla dokument, förhöra vittnen ordentligt och följa bevisen oavsett vart de leder så kommer allmänheten att fortsätta att betrakta klimatforskningen med misstro och misstänksamhet.

Ingemar Nordin

I Examiner.com skriver  Thomas Fuller om den svarta lista som publicerades härförleden i PNAS där man hänger ut alla kritiker till AGW-alarmismen och skrämmer alla doktorander och unga klimatforskare till att fogligt hålla sig till ortodoxin. Den auktoritäre och propagandistiske Stephen Schneider var en av författarna. Fullers kritik är i korthet:

1. Deras sökning täcker knappast allt som publicerats om klimatet. Bl.a. missar man många icke-engelsk språkliga artiklar som skrivits av exempelvis ryska, kinesiska, tyska eller tjeckoslovakiska forskare.

2. De har ofta fel namn, titel och forskningsinriktning på personerna på listan, vilket tyder på undermålig kvalitetskontroll.

3. De använde enbart Google Scholar, utan att kontrollera med andra, mer akademiskt inriktade databaser.

4. Genom sin hemmagjorda tolkning av vad artiklarna handlar om har man överdrivit antalet publikationer för AGW-sidan och minimerat motståndarsidans.

Fuller har försökt att föra fram sin kritik på Real Climate, som försvarat  PNAS-publikationen, men blivit refuserad. Han menar också att denna svarta lista redan används för att avslå forskningsansökningar och tjänster

Så akta dig, du unga forskare som söker sanningen om klimatet. Låt hoppet fara. Sök din näring på annat håll. Klimatvetenskapen är tagen som gisslan i ett politiskt gatuslagsmål. Varför inte syssla med knyppling istället? – Om du är räddhågad alltså.

Ingemar Nordin

Roy Spencer är åter bland de första att publicera UAH:s temperaturdata för juli 2010.

Det har varit en mycket varm månad globalt sett, trots den bistra vintern i Sydamerika. Om 2010 slår rekordåret 1998 är dock fortfarande osäkert. Enligt Spencer leder 1998, men bara med en noslängd: +0,62 mot +0,55.

I IPCC:s klimatmodeller använder man existensen av aerosoler (partiklar i atmosfären) för att förklara varför den globala temperaturen hade en svacka mellan 1945 och 1975. När industri och transporter ökade efter kriget så bidrog den ökande mängden partiklar i luften till att reflektera solljuset och därmed till att sänka temperaturen, menar man. Hur mycket denna mekanism påverkar har inte varit riktigt klarlagt, men det har varit ett bekvämt antagande som passar bra in för att bortförklara att den ökande mängden CO2 borde fått den globala temperaturen att stiga under samma period.

Nu rapporterar LabNews om en ny empirisk studie av klimatforskarna Richard Lindzen och Youn-Sang Choi som visar att det inte verkar fungera så enkelt med aerosoler och global temperatur som man tidigare antagit.

Man har följt mätningar från en av NASA:s klimatsatelliter under ett år och funnit att det inom vissa områden där det finns mycket damm i luften så är mängden partiklar med högreflekterande förmåga 20% lägre än vad modellerna förutsatt. Om aerosolernas förmåga att reflektera solljuset är lägre så betyder det att deras förmåga att kyla också blir lägre. Så frågan är om det räcker med att hänvisa till aerosoler för att rädda klimatmodellerna från nesan att inte ens klara av att i efterhand reproducera temperaturutvecklingen under 1900-talet.

Lägger man till modellernas erkända oförmåga att räkna in molnbildningen så är det hög tid för modellerarna att börja om från början. Det verkar helt enkelt inte möjligt att programmera in den höga CO2-känslighet som man tänker sig.

Ingemar Nordin

Roy Spencer rapporterar att havens yttemperaturer fortsätter nedåt. Särskilt noterar han att Nino 3.4, dvs området där El Nino och La Nina håller till i östra Stilla Oceanen, går betydligt snabbare än som var fallet förra gången då El Nino avtog. 2007 – 2008 så följdes den globala havsytetemperaturen (blå kurva) och Nino 3.4 (röd kurva) åt. Tittar vi bakåt i tiden till 2002 – 2003, så ser man att sådana divergenser har hänt förr.

Men det är en kall vinter i Sydamerika!

Ingemar Nordin

Här är en mycket läsvärd intervju som innehåller det mesta av de frågor som engagerat Steve McIntyre genom åren. Den får en att fundera på drivkrafterna bakom hela klimatalarmismen. Ett pregnant utdrag angående hockeyklubban och de många ”oberoende” granskningarna av CRU (min översättning från engelskan):

Om saker som dessa trädringar inte var presentabla inför allmänheten på ett statistiskt sunt sätt, då borde man inte använda sig av denna typ av analys. Det är forskarnas uppgift att arbeta med sina bästa bevis, och använda dem för att kommunicera med allmänheten. Inte att använda tvivelaktiga argument.

Problemet är: Om de inte själva utesluter tvivelaktiga bevis, så kommer allmänheten att ifrågasätta även andra delar av deras bevisföring. Klimatforskningsfolkets misslyckande med att ta itu med problemen i proxy rekonstruktioner ordentligt är ett misstag från deras sida. Det borde vara dom som noga granskar dessa saker. De borde inte förlita sig enbart på garantier från Mann och Briffa att allt är okej. Men IPCC förlitar sig på en liten grupp av forskare som har kontroll över sitt eget centrala avsnitt utan egentlig extern granskning. Om jag hade varit i en ansvarig position jag skulle vilja att någon verkligt oberoende gick igenom dessa analyser och gav mig ett vetenskapligt svar. Men det vi ser efter alla dessa undersökningar: Ingen har gjort det!

Precis. Varför gör inte vissa klimatforskare sitt jobb när det gäller kritisk granskning av hypoteser och empiriska data? Varför förlitar man sig bara på vad andra påstår i en sådan här viktig fråga, när det uppenbarligen inte räcker? Och varför gör inte de undersökningar som tillsats efter Climategate sitt jobb såsom man själv definierat det?

Själv tror jag att ingen av dessa aktörer riktigt klarar av att tänka tanken att AGW-hypotesen kan vara fel. För då hade man gjort bättre kontroller och ifrågasatt mer. Man hade inte blivit upprörd över, för att inte säga hatisk till, dem som faktiskt gjort det. Man hade inte förklarat krig mot otrogna ”förnekare” som McIntyre. Och man hade faktiskt klarat av att göra oberoende granskningar av exempelvis Phil Jones, Keith Briffa och Michael Mann. Dogmatiskt tänkande är ett gift som tyvärr den som är drabbad av det sällan själv märker.

Ingemar Nordin

IPCC använder sig av ett drygt 20-tal klimatmodeller för sina prognoser. I ett uttalande inför en kongresskommitté beskriver klimatforskaren John Christy problemen med dessa modeller. Allt tyder på, menar han, att de överskattar klimatets känslighet för CO2-ökningar och att de gör alltför många förenklingar av processer som vi egentligen inte vet så mycket om. (En mer detaljerad genomgång av problemen med modellering görs bl.a. här. En lång rad nypublicerade artiklar som diskuterar svårigheterna finns samlade här)

Men samtidigt hör vi allt som oftast forskare som påstår att ”modellerna stämmer” och att ”the basic message of IPCC” är bekräftat. Hur kan det vara så?

En källa till många vetenskapsmäns oenighet med AGW-konformisterna handlar om att IPCC:s prognoser har ett så vitt spann att även det senaste decenniet av relativt oförändrad genomsnittlig global uppvärmning kan sägas ligga inom den lägsta marginalen. Temperaturutvecklingen under senaste decenniet följer visserligen inte deras bästa projektion, men det är ”konsistent” med vad de säger. Därmed tas det som ett slags bevis för att IPCC-falangen har rätt.

Det problematiska med ett sådant budskap hör till baskursen i vetenskapsteori. Den vetenskapliga bristen är att utsagan är så urvattnat på information. Vad menar man med att ”IPCC har rätt”? Om vad då? Är det IPCC:s lägsta prognos på 1.5 till 2.0 grader på hundra år som är rätt? I så fall finns knappast någon grund för panik bland politiker och allmänhet. Eller menar man att det är de mest alarmistiska som visat sig vara ”rätt” eftersom de ligger inom de vida marginaler som IPCC använder sig av. I så fall begår man ett tankefel när man tror att man genom att bekräfta en vaghet kan ”bekräfta” i stort sett vilka extrema utsagor som helst.

En annan källa till oenighet bland klimatforskarna är att även om modeller som skapats i början av 2000-talet påstår något helt annat om den globala temperaturen fram till idag, så kan man med hänvisning till de senaste 30 åren (vilket brukar definiera ”klimatförändring”) ändå hävda att den statistiska trenden stämmer. Den sägs ligga på mellan 0.14 och 0.17 grader per decennium, beroende på vilken databas man använder.

OK, så kan det vara. Men problemet är att de första 20 åren, från 1980 till 2000, inte kan ses som en konfirmerande prognos. Tvärt om är ju urvalet av modeller just sådant att de skall uppfylla kravet på att ge en någorlunda korrekt bild av dessa 20 år (minst) bakåt i tiden. Som Christy visar så har modeller som skapats tidigare, t.ex. 1988, fungerat dåligt som prognosinstrument.

Även detta berör ganska elementär vetenskapsteori. Man kan inte påstå att modeller som bara kunnat följas i 10 år har något vetenskapligt värde när 2/3-delar av den beräknade 30års-trenden ligger inbyggd i deras konstruktion. Därför är det gravt missvisande att säga att utvecklingen av den globala temperaturen ”bekräftar” eller ”stämmer” med vad modellerna prognostiserar. Vi kan, om något, endast konstatera att IPCC:s bästa beräkning hittills inte varit så bra på att förutsäga det senaste decenniets utveckling. Så vitt jag vet har ingen modellbaserad prognos förutsagt att 00-talet skulle bli så flackt som det blev. Huruvida modellerna ”stämmer” kan vi egentligen inte veta förrän de testats, vilket dröjer till 2030 (om de var konstruerade år 2000).

Jag är ingen expert på klimatmodeller. Men jag vet att modeller som används på annat håll, t.ex. för att göra beräkningar på elektroniska kretsar eller på flygplans aerodynamiska egenskaper, programmeras in med betydligt mer handfast vetenskap än vad klimatmodellerna ”laddas” med. Ändå vet varje modellkonstruktör att det inte räcker med bara teorier. Modeller måste testas mot observationer, igen och igen. Verkligheten kommer alltid med överraskningar som man inte kunde gissa från början.

Det absurda i hela klimatfrågan är förstås att världens ledare tycker att det är OK att fatta politiska beslut, med mycket stora konsekvenser för vår ekonomi och utveckling, på basis av dessa fullkomligt otestade modeller.

Ingemar Nordin