Category — Klimatvetenskap

Gästinlägg av meteorologen, docenten och klimatologen Tage Andersson

Årligen arrangerar SMHI seminariet Rossby Centre Day där Rossby Centre presenterar sina aktiviteter. Årets ägde rum på SMHI, Norrköping, den 16 november med temat Forskarsamverkan för anpassningsstudier. Ett 70-tal deltagare, flest från SMHI. Departement och högskolor hade enstaka representanter. Några från kommuner och länsstyrelser deltog flitigt i diskussionen om långtidsprojektioner. Internordiskt samarbete representerades av deltagare från Danmark och Norge. Programmet finns här. Av ett drygt tiotal presentationer kommer jag bara att ta upp några karakteristiska och diskussionen.

Efter traditionella välkomstord inleddes rapporterna av Klaus Wyser, Rossbycentret med Klimatprognoser för de kommande 10 åren. Han visade upp följande indelning av meteorologiska och klimatologiska förutsägelser efter tidslängden:

Nowcasting                        Några timmar
Väderprognoser                  1-2 dygn
5-dygnsprognoser               3-10 dygn
Säsongsprognoser               3-12 månader
Klimatprojektioner             20-100 år

Uppenbarligen finns här ett stort gap mellan säsongsprognoser och klimatprojektioner. Detta söker Rossbycentret överbrygga genom att utarbeta metodik för klimatprognoser 10 år framåt, dekadiska prognoser. Målet är alltså prognoser, inte projektioner som för tider över 20 år. Man kan inte vänta sej att dekadprognoserna blir lika detaljerade som väderprognoser, men om det blir möjligt att förutsäga medeltemperaturer för ett område som Sverige några år framöver är mycket vunnet.

Hur Klimatforskningen bidrar till mer produktiva skogar diskuterade Bengt Andersson från Skogforsk. Varmare klimat ger högre skogsproduktion, främst eftersom vegetationsperioden förlängs. Dock medför det också produktionshämningar, som ökad risk för vår- och försommarfrost. Detta kan förefalla märkligt, men orsakas av att vegetationsperioden väntas starta tidigare, då solen inte når så högt och nätterna fortfarande är långa med frostrisk. Eftersom träden är frostkänsliga under vegetationsperioden fås ökad skaderisk. Dock är vårt klimats träd med sin långa livslängd anpassade till klimatfluktuationer. För sitt förädlingsarbete har man valt en klimatmodell som ger uppvärmning, men reducerat denna till en kompromiss mellan persistens och modell. Förädlingen syftar till att nå
-                     Bättre robusthet över miljö och klimat
-                     Högre produktion
-                     Bättre stamvedsproduktion

Man väntar att skogen om 100 år ska

-          Ökat produktionen med 20-40%

-          Drabbas av mer skador från svampar och insekter

-          Utsättas för extremare väder

Diskussionen leddes av SMHIs forskningschef Pontus Matstoms. Han konstaterade att frågan OM man behöver anpassa sej till ändrat klimat är förlegad. Aktuell nu är HUR man ska anpassa sej. Beträffande klimatmodellerna ansåg representanter från länsstyrelser och kommuner att det var svårt att försvara sitt val av modell för politikerna. Vidare framhölls att snävare osäkerheter behövdes. Enligt Rossbycentrets chef Jones Colins bör scenarierna ses som en bästa gissning. Sannolikt kommer framtida modeller att visa större osäkerhet, beroende på att de blir mer realistiska. Modellernas tillförlitlighet togs inte upp, dessa användare accepterar dem och blundar för skillnaderna mellan prognoser och projektioner/scenarier. Detta måste nog ses som ett ändamålsenligt val för dem. Vad jag förstår är framtidsfrågor vitala för samhällsutvecklingen, men väldigt svåra, inte minst eftersom tillgängliga teorier är luddiga och omstridda. Undantaget är klimatet. Här är vetenskapen enig, bygger på fysikaliska lagar och garanteras av FN. Inga av samhällets planerare kan bygga på så säker grund som de klimatansvariga. Någon kritisk syn, som från skogsforskningen, kunde inte anas. Så länge AGW råder färdas de klimatansvariga i gräddfilen

Uppdatering av den vetenskapliga grunden för klimatarbetet redogjorde Joakim Langner för. 2-gradersmålet från COP 15 i Köpenhamn står sej. Klimatkänsligheten ligger, som IPCC anger, med 70% sannolikt mellan 2 och 4,5 grader C. För  att med en sannolikhet av omkring 70% uppfylla 2-gradersmålet bör de globala utsläppen minska 50-60% till 2050 och bli noll till 2100. Vilket förefaller orealistiskt, inte minst eftersom ökningstakten de senaste åren varit den största upplevda, se fig. Nedgången 2008-2009 orsakades av den ekonomiska krisen.

Djupa sprickor öppnade sig direkt mellan länderna på FN:s klimattoppmöte i Durban i Sydafrika, enligt SvD

Det här rör ett Climatgate 2.0-avslöjande som stormedia faktiskt har missat! (sarc/ off)

Redan i Climategate 1.0 fanns det e-mejl som antydde att klimatforskare, som jobbar i IPCCs inre krets och som driver agendan där (The Team), förde kampanjer för att förhindra publicerandet av skeptiska artiklar och för att få bort misshagliga redaktörer från klimatvetenskapliga tidskrifter. I Climategate 2.0 så har vi nu tillgång till hela korrespondensen om hur man planlagt och framgångsrikt genomfört en sådan kampanj – svart på vitt.

Det här handlar om tidskriften Climate Research och dess New Zeeländske chefredaktör Chris de Freitas. Denne hade nämligen begått det oförlåtliga misstaget att publicera en artikel där författarna W. Soon och S. Balinuas, 2003, ifrågasatte hockeyklubbans borttrollande av medeltidsvärmen. S&B menade att det tvärt om funnits varma perioder under de senaste 1000 åren som väl låg i nivå med dagens temperaturer. Inte helt förvånande så var Michael Mann mycket kritisk. Se också här.

Det är fyra långa inlägg där bloggen New Zealand Climate Change gått igenom hela korrespondensen som visar vilken oerhörd vikt team-forskarna fäster vid att göra klimatforskarvärlden kemiskt ren från all tänkbar kritik. Det får helt enkelt inte finnas några sprickor i muren. Klimatforskningen skall stå enig, åtminstone utåt sett. Det politiska imperativet att uppvisa en konsensus är uppenbarligen långt viktigare än att ge en sanningsenlig bild av det faktiska forskningsläget. Det alarmistiska budskapet om hur världen värms upp huvudsakligen av koldioxidproduktionen måste vara entydigt. Detta är ”The Cause” som alla rättrogna bör kämpa för enligt IPCC-teamet.

Man hisnar inför vilka medel som dessa s.k. ”klimatforskare” är beredda att ta till. Inte nog med att de själva klagar på de Freitas sätt att sköta tidskriften. De vill även mobilisera alla rättrogna klimatforskare världen över, samt redaktörer på Nature och Science, för att trycka på. Men inte nog med det, teamet vill dessutom få de Freitas sparkad från sitt universitet, University of Auckland.

Den som gjorde teamet uppmärksam på hur kättersk de Freitas verkade vara var Jim Salinger. Salinger arbetade på NIWA – motsvarigheten till SMHI i Sverige. Han hade varit elev på CRU vid East Anglia University och låg också bakom manipulationerna av temperaturkurvorna för Nya Zealand. Se vidare här. Han var mer än villig att förse teamet med material – mestadels skeptiska tidningsartiklar – som kunde misskreditera de Freitas i teamets ögon.

Ta en kopp kaffe (eller kanske något starkare som hjälper mot illamående) och läs igenom alla inläggen här, här, här och här.

Tyvärr har teamet inte slutat med sina påtryckningar på vetenskapliga tidskriftsredaktörer. Det senaste exemplet står Kevin Trenberth för, se här och här.

Ingemar Nordin

DN har flera artiklar inför Durban, till exempel denna, denna och ett blogginlägg av Anders Bolling. En stor artikel i papperstidningen som inte finns på nätet (ännu ?) inehåller kurvor över vad som krävs för att klara tvågradersmålet. Men tvågradersmålet är starkt förknippat med klimatkänsligheten.

De kurvor som visas bygger på att klimatkänsligheten är hög. Ovanstående figur från en tidigare bloggartikel visar den stora skillnaden man får om man antar låg klimatkänslighet i stället för hög.

Klimatforskning är ganska fantastiskt. Tidigare har man kommit fram till att en bästa prognos för jordens temperatur vid en fördubbling av koldioxidhalten med stor sannolikhet är 3 grader C. Och en del modeller spådde ända upp till 10 graders ökning!

Men sedan en tid så har klimatforskarna börjat tala om att de där högsta extremvärdena nog inte kan komma på fråga. I dagarna publicerades en rapport som säger att det troligaste är en temperaturhöjning på mellan 1,7 och 2,6 grader C. Medianen ligger alltså på bara strax över 2 grader.

Fortsätter de så här så har vi nått det politiskt satta 2-gradersmålet utan att behöva göra någonting alls!

Källor: Science, The Australian, BBC, GWPF

Ingemar Nordin

SvD, DN, GP

För några dagar sedan briserade en bomb som ånyo underminerar FNs klimatpanels (IPCCs) hela trovärdighet. Det var över 5000 e-mejl, skickade mellan klimatforskare inom den inre kretsen i IPCC som lades ut på nätet. Vi andra får genom dem en viss inblick i hur arbetet med att skriva ihop deras rapporter går till. Det är ingen rolig läsning för dem som kanske trott att IPCC förtjänat ett nobelpris, eller för många akademiska sällskap typ Royal Society eller vår egen Kungliga Vetenskapsakademi, som låtit sig imponeras av IPCCs skrytsamma status som ett internationellt klimatvetenskapligt organ. Korruptionen är uppenbar.

Just nu pågår ett lusläsande av dessa e-mejl där många forskare söker efter brev som berör just deras områden och där man på olika sätt varit involverad i IPCC-processen, men där man inte riktigt förstått de konklusioner som rapporten slutligen kommit fram till. Ett sådant exempel rör extremvädershotet.

Roger Pielke Jr är en erkänd expert på området extrema väderhändelser och har redogjort för det som han har hittat angående detta. Pielke et.al. hade publicerat en peer-reviewad artikel (Pielke, Jr., R. A., C. Landsea, M. Mayfield, J. Laver and R. Pasch, 2005. Hurricanes and global warming, Bulletin of the American Meteorological Society, 86:1571-1575), där de redogör för forskningsläget fram till 2005, och att de bl.a. inte funnit några vetenskapliga belägg för att den globala uppvärmningen skulle ha orsakat fler eller starkare orkaner. Denna artikel ignorerades fullständigt av IPCC.

I de avslöjade e-mejlen framgår det ganska klart att beslutet att välja bort denna forskning gjordes på mycket lösa boliner av Kevin Trenberth (som egentligen inte är någon orkanexpert) och Phil Jones (som heller inte är någon orkanexpert) från East Anglia University. Trenberth och Jones tyckte uppenbarligen att artikeln störde det budskap som IPCC-rapporten skulle förmedla 2007. Och budskapet skulle förstås vara att en ökande koldioxidhalt i atmosfären och global uppvärmning innebar ett katastrofalt hot mot mänskligheten och planeten.

Trenberth skriver till Jones 22/6 2005:

”Jag ser inte varför vi skulle behöva referera till Pielkes text. Den är ännu inte publicerad. Det är väldigt politiskt och bara en åsikt. Som jag förstår det så har Kerry Emanuel varit i kontakt med NCAR och vill göra förändringar. Jag får se vad det betyder när jag återkommer. Min rekommendation är att ta bort kritiken av den presskonferens som jag deltog i eller att ta bort artikeln.”

Vid den omtalade presskonferensen så framställde Trenberth, som huvudförfattare i IPCC, budskapet att extrema väderhändelser hade ökat som en följd av global uppvärmning – tvärt emot det faktiska forskningsläget. Vidare:

Phil Jones svarar att ”Flera meningar och referenser borde inte finnas med. Jag vet inte vem som antas ha granskat den – kanske Linda kan ta reda på det, eftersom hon brukat ha eller fortfarande har kontakter med BAMS. Av e-mejlet … kan man dra slutsatsen att den har accepterats!”

Och mycket riktigt så hade Pielkes artikel redan granskats och accepterats innan Trenberth eller Jones hunnit ingripa. Pielke säger också att han nu, sex år senare inte ser något fel med sin artikel. Den har tvärt om blivit citerad många gånger (179 ggr enligt Google Scholar). Ändå valde som sagt Trenberth och Jones att helt ignorera artikeln i IPCCs rapport 2007 – precis som man kan vänta sig av ett politiserat men ovetenskapligt arbete.

En av de främsta experterna på extremväder var en medförfattare till nämnda artikel, Chris Landsea, och han var också en av författarna till IPCCs kapitel om extremväder. Han hade varnat Trenberth för att påstå att orkansituationen förvärrats på grund av växthuseffekten vid den presskonferens som nämns i mejlen ovan. Det fanns, och finns fortfarande (se ingressbilden) inga som helst vetenskapliga belägg för ett sådant påstående. Ändå framställde Trenberth det som om IPCC och den samlade klimatvetenskapen kunde visa på ett sådant samband. Detta ledde till att Landsea lämnade IPCC.

Mer om forskningssituationen om extremväder t.ex. här och här.

Uppdatering: Klimataktivister är mycket upprörda över att IPCCs senaste delrapport om extremväder inte var tillräckligt alarmistisk. Läs mer här.

Så visst finns det dramatik i klimatdebatten, Hanna Fahl, bara man bryr sig om att titta lite närmare.

DN, SvD, SvD 2, GP, GP2, AB

Ingemar Nordin

För drygt ett år sedan publicerade jag och C-G Ribbing en debattartikel i Ny Teknik om Spencers och Braswells nya metod för fasplansanalys av satellitdata (se referenslistan nedan). Spencers och Braswells artikel publicerades av Journal of Geophysical Research på nätet i april 2010 och Spencer hade dessförinnan presenterat metoden på American Geophysical Unions höstmöte 2009 och då var den redan känd. Spencer presenterade metoden vid ett möte i Riksdagshuset i Sverige redan i maj 2009 och måste ha presenterat den i USA ändå tidigare. Särskilt intressant är naturligtvis att fasplansanalyserna av satellitobservationer kan tolkas som att klimatkänsligheten är låg. Något motbevis att fasplansanalysmetoden skulle vara felaktig har jag ännu inte hört talas om trots att metoden varit känd av vetenskapen i mer än 2,5 år.

Här följer först en jämförelse av Spencers och Braswells fasplansanalysmetod och den metod som deras kritiker Trenberth, Dessler med flera anser är riktigare. Spencer och Braswell anser däremot att denna metod ger fel resultat. Därefter presenteras en annan fasplansanalys som visar att det centrala antagande som Trenberth och Dessler gör i sina analyser inte kan vara uppfyllt.

Bestämning av klimatkänslighet från satellitdata

Man brukar beskriva nettoflödet av energi till jorden, energibalansen, med följande lineariserade ekvation, här enligt Trenberth med flera (2010):

R_T =F_RT – λ ΔT_sfc + ε

R_T = nettoflödet av energi i form av strålning till jorden, W/m2
F_RT = netto radiative forcing, W/m2
λ ΔT_sfc = ändringen i nettoflödet av energi på grund av temperaturändring, W/m2
ΔT_sfc = temperaturändring vid jordytan, °C
ε = slumpmässiga variationer i nettoflödet av energi som tar ut varandra över en längre period som månader och år

λ kallas för återkopplingparameter (feedback parameter) och har ett samband med klimatkänsligheten. En fördubbling av koldioxidhalten i luften ger enligt detta samband en temperaturhöjning av 3,7/λ °C.

Satellitdata har använts på annat sätt än enligt Spencer och Braswell (2010) för att bestämma återkopplingsparametrar och klimatkänslighet. Metoden i detta fall går ut på att månadsmedelvärden av nettoflödet av energi R_T plottas mot månadsmedelvärden av temperaturändringen ΔT_sfc under en tidsperiod då radiative forcing F_RT kan antas konstant. Trenberth med flera (2010) och Dessler (2010) antar att denna radiative forcing har varit konstant under 2000-talet då satellitdata från CERES-programmet finns och bestämmer återkopplingsparametrar genom regression i de myggsvärmsdiagram som plottningen ger, se figure 2 i Dessler (2010) som ett exempel på detta.

Spencer och Braswell (2010) anser däremot att radiative focing under 2000-talet inte kan antas konstant. Men detta kan lösas genom att plotta data som en fasplanskurva där punkterna i diagrammet sammanbinds i tidsordning. Då kan man i diagrammet se att kurvan ibland följer en rät linje med en viss återkommande lutning. Detta tyder på att radiative forcing F_RT under denna tidsperiod har varit konstant och den återkommande lutningen motsvarar återkopplingsparametern λ. Den återkommande lutning som Spencer och Braswell har observerat i sina fasplanskurvor baserade på CERES satellitdata är λ = 6 W/(m2 K) vilket motsvarar klimatkänsligheten = 3,7/6 = 0,6 °C. Sådana låga värden står i strid mot de resultat som Trenberth med flera och Dessler redovisar.

Figur 1 visar ett fasplansdiagram enligt Spencer och Braswell från
Spencers föredrag i Riksdagshuset år 2009.

En annan fasplansanalys av CERES-data

För de fasplanskurvor på CERES-data som finns i Spencer och Braswell (2010) har man använt tremånadersmedelvärden och temperaturdata är från mitten av troposfären. Som framgår av referenslistan finns data som Spencer och Braswell använt utlagda på nätet. Man kan därför göra egna fasplansdiagram. I figur 2 visas ett diagram baserat på 13 månaders löpande medelvärden och temperaturdata är från HadCRUT3.

Ett mycket rimligt sätt att tolka de långa linjerna AB och CD är att värme utväxlas mellan djuphavet och klimatsystemet, som består av havens ytskikt och troposfären. A ligger vid juni 2007, B vid december 2007, C vid juli 2008 och D vid juni 2009. Vad denna stora ögla i diagrammet visar är alltså avkylningen och uppvärmningen i samband med den starka La Nina 2008.

Enkel överslagsberäkning visar att de stora temperaturändringarna inte kan förklaras som ändringar i energiflödet genom strålning till jorden, därtill är temperaturändringarna alltför stora. Vid AB ser vi till exempel att temperaturen minskat från 0 till – 0,1 grader på 5 månader. En överslagsberäkning med klimatsystemets värmekapacitet satt till 1 GJ/(m2 K) ger att det krävs en minskad energitillförsel på nästan 8 W/m2 för att temperaturen skall minska så fort.

Denna ändring i temperaturen måste komma från ändrat värmeflöde mellan klimatsystemet och djuphavet. Värmeflödet genom strålning har ju endast minskat 0,2 W/m2 under denna period enligt diagrammet. Det är alltså rimligt att anta att under perioderna AB och CD är ändrad forcing F_RT av mindre betydelse, dvs. att forcingen kan antas ungefär konstant så att linjernas medellutning över perioden approximativt ger återkopplingsparameterns värde.

Linjerna vid AB och CD har en medellutning omkring mitten som ligger på 4 – 6 W/(m2 K), om än inte särskilt tydlig. Intervallet stämmer med Spencers och Braswells värde. Detta skulle motsvara en klimatkänslighet på 0,9 – 0,6 grader per koldioxidfördubbling för de snabba återkopplingarna där vattenånga, moln, temperaturprofil (lapse rate) ingår, vilket innebär negativ återkoppling och är långt mindre än konsensusvärdena för dessa återkopplingar enligt IPCC 2007.

Diskussion av Trenberths och Desslers antagande

För att den metod som används av Trenberth med flera (2010) och Dessler (2010) skall kunna ge korrekta resultat måste ett antagande att F_RT är konstant gälla för hela 2000-talet. Detta motiverar dessa med att under denna period har temperaturändringarna drivits av ENSO (dvs. El Nino och La Nina) så att radiative forcing kan försummas under hela 2000-talet. Men detta stämmer inte med fasplanskurvan, speciellt om vi tittar på linjen BC.

I ekvationen

R_T =F_RT – λ T_sfc

så kan R_T som funktion av T_sfc följa en rät linje endast om F_RT är en konstant. Påståendet att ett ENSO-fenomen, såsom La Nina 2008, inte är radiatively forced innebär samma sak.

Eftersom kurvan som markerats med BC i figuren följer en helt annan linje än AB och BC så måste F_RT variera. Temperaturen är nära konstant under perioden BC och alltså måste variationen i R_T mest bero på variation i F_RT. Det är följaktligen fel att anta att denna period med en La Ninaepisod inte är radiatively forced.

Av detta följer att den metod som Trenberth med flera och Dessler har använt för att bestämma återkopplingsparametern λ bygger på ett felaktigt antagande.

Referenser

Debattartikel av P Björnbom och C-G Ribbing: Svenska professorer ifrågasätter FN-rapport, Ny Teknik 2010-09-28, inklusive Bakgrundsfakta.

Spencer, R. W., and W. D. Braswell (2010), On the diagnosis of radiative feedback in the presence of unknown radiative forcing, J. Geophys. Res., 115, D16109.

Länkar till Spencers och Braswells data:
http://climateaudit.org/2011/09/06/the-stone-in-trenberths-shoe/
http://www.climateaudit.info/data/spencer/flux.csv

Trenberth, K. E., J. T. Fasullo, C. O’Dell, and T. Wong (2010), Relationships between tropical sea surface temperature and top‐of‐atmosphere radiation, Geophys. Res. Lett., 37, L03702.

Dessler, A.E. A determination of the cloud feedback from climate variations over the past decade. Science 2010, 330, 1523-1527.

Under gårdagen blåste det upp ett nytt Climategate i bloggsfären. Filerna verkar komma från samma okända källa från East Anglia universitetet och är fyllda med e-mails till och från klimatforskningscentret CRU. Det är samma mystiska användning av en rysk server, och filerna ger oss samma avslöjande innehåll om hur forskarna går tillväga för att snickra ihop sina rapporter till FNs klimatpanel, IPCC.

Förra gången skapade detta en stor skandal som så småningom även nådde de traditionella medierna. Denna gång är företeelsen mer bekant och det blir allt svårare att ignorera den bild som framträder allt tydligare; de här forskarna struntar i all normal vetenskaplig praxis ty för dem är det endast budskapet som är det viktiga!

Här är några få axplock med översatta citat från de 5000 breven Avsändarna är CRU-chefen Phil Jones och klimatforskaren Michael Mann. De tillhör båda den inre kretsen i IPCC.

<3062> Jones:

Vi vill verkligen inte ha det struntprat och de optimistiska saker som Michael har skrivit [...] Vi måste ta bort en del av hans grejor.

<1485> Mann:

Det viktiga är att försäkra oss om att de förlorar PR-kriget. Det är det som bloggen [Real Climate] handlar om.

<0714> Jones:

Att få folk som vi känner [in i IPCC] är vitalt – därav min kommentar om tornadogruppen

<3205> Jones:

Användbara [för IPCC] kan vara Baldwin, Benestad (som skrivit om sol/moln-ämnet – från den rätta sidan, dvs. anti-Svensmark), Bohm, Brown, Christy (måste vi ha med honom?)

<0810> Mann:

Jag gav upp om Judith Curry för ett tag sedan. Jag vet inte vad hon tror att hon håller på med, men det hjälper verkligen inte saken.

<2440> Jones:

Jag har fått höra att IPCC inte lyder under offentlighetslagstiftning. Ett sätt att skydda sig själv och alla de som arbetar med AR5 (IPCCs nästa rapport) kan vara att radera alla emails i slutet av processen.

<1577> Jones:

(Om temperaturdata) Allt arbete som vi har gjort tidigare har gjorts med hjälp av projektmedel vi fått – och det är väl dolt. Jag har diskuterat detta med huvudfinansiären (US dept of Energy) förut och de är helt med på att vi inte offentliggör ursprungliga stationsdata.

Är dessa e-mails äkta kan man fråga sig? Ja, några e-mails som kritiska forskare har fått har i alla fall bekräftats; bl.a. av statistikern Steve McIntyre och miljöekonomen Richard Tol i kommentarerna här.

University of East Anglia säger att de inte hunnit titta på breven för att kunna bekräfta. Men de är helt säkra på att de bara är tagna ur sitt sammanhang som skulle kunna förklara varför sådana här yttranden är helt OK. Dessutom hänvisar de till att det har gjorts utredningar. Och man är hursomhelst fast beslutna att försvara sina forskare (tydligen utan att ens ha läst breven).

I The Guardian säger Michael Mann: “Tja, de ser ut som mina men jag kan knappast se något som framstår som dåligt, trots att de tagits ur sitt sammanhang. Jag gissar att de hade väldigt lite att arbeta med efter att i första vändan skiljt ut de emails som lättast kunde tas ur sitt sammanhang för att få mig att framstå i dålig dager.”

Ja, vi har ju hört allt det här förut. Man hänvisar till alla s.k. utredningar som ”friat” dem. (Undermåligheten i utredningarna sammanfattas bra av McKitrick.) Och man skyller på att breven och citaten är tagna ur sin kontext. Men än så länge verkar e-mailen som sådana vara äkta.

Uppdatering: SvD har en nyhetsartikel här.

Ingemar Nordin

Uppdatering 2: Tillgång till underlaget Nyheter från Fox News  Vad säger UEA?

Uppdatering 1: Misstankarna stärks. Det bara fortsätter, bland annat  i The Telegraph. BBC har också  hakat på. Och här CBS-News likaså. Nu också Washington Post

Tydligen så har det läckts nya e-mails om IPCCs verksamhet:

http://noconsensus.wordpress.com/2011/11/22/climategate-2-0/

Jag vet inget om bakgrunden, men om breven och citaten är genuina så är det häpnadsväckande. Läs och begrunda!

Förra veckan blev det en diskussion om Hide the decline, dvs det ifrågasatta sättet att selektera data för hockeykurvan, i kommentarsfältet i tråden Scientific Heresy här på TCS. Jag tyckte det verkade som en liten belysning av fakta i denna sak skulle kunna behövas. Här kommer några frågor och svar.

Var kommer uttrycket ”Hide the decline” ifrån?

Uttrycket spreds över världen efter Climategate 2009 där det fanns i det förmodligen mest kända e-mailet som här diskuteras av Steve McIntyre. Frasen, fetad av mig, finns i följande mening och vad som diskuteras är hur en viss hockeykurva har utformats:

I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) amd from 1961 for Keith’s to hide the decline.

Vad säger de grupper som granskade CRU om ”Hide the decline”?

Jag har funnit uttalande om Hide the decline i följande två rapporter. Den ena rapporten betecknar förfaringssättet Hide the decline som misleading, den andra som regrettable.

Muir Russell Review (July 2010)

The Independent Climate Change E-mails Review

23.On the allegation that the references in a specific e-mail to a „trick‟ and to „hide the decline‟ in respect of a 1999 WMO report figure show evidence of intent to paint a misleading picture, we find that, given its subsequent iconic significance (not least the use of a similar figure in the IPCC Third Assessment Report), the figure supplied for the WMO Report was misleading. We do not find that it is misleading to curtail reconstructions at some point per se, or to splice data, but we believe that both of these procedures should have been made plain – ideally in the figure but certainly clearly described in either the caption or the text.

Lord Oxburgh Scientific Assessment Panel (April 2010)

Report of the International Panel set up by the University of East Anglia to examine the research of the Climatic Research Unit.

7. Recent public discussion of climate change and summaries and popularizations of the work of CRU and others often contain oversimplifications that omit serious discussion of uncertainties emphasized by the original authors. For example, CRU publications repeatedly emphasize the discrepancy between instrumental and tree-based proxy reconstructions of temperature during the late 20th century, but presentations of this work by the IPCC and others have sometimes neglected to highlight this issue. While we find this regrettable, we could find no such fault with the peer-reviewed papers we examined.

Vad innebär ”Hide the decline”?

Med Oxburghrapportens ord kan det som kallas decline i denna fras formuleras som the discrepancy between instrumental and tree-based proxy reconstructions of temperature during the late 20th century. Det är nämligen så att de proxyrekonstruerade temperaturerna inte stiger och går till och med ner i slutet av 1900-talet samtidigt som termometeravlästa temperaturer stiger. Hide the decline innebär att man inte låter denna nedgång i proxyrekonstruerade temperaturer framgå vare sig i diagrammet eller i texten. Man hugger i hockeykurvorna av proxydata innan nedgången syns.

Richard Muller har i ett föredrag på ett mycket målande sätt beskrivit hur detta gick till i ett av fallen, hockeykurvan för 1999 års WMO-rapport:

I WMO-figuren kan man tala om Hide the decline premium eftersom proxydata inte bara är avhuggna utan också osynligt skarvade med de termometeravlästa temperaturerna. I IPCC:s Third Assessment Report 2001 (TAR) framgår det i hockeykurvorna var proxydata slutar men inte att de huggits av.

Finns ”Hide the decline” i IPCC TAR?

Den mest omdiskuterade hockeykurvan är den som finns i figur 1 (b) i Summary for Policy Makers i IPCC TAR 2001.

Den finns också i Technical Summary i figur 5.

I huvuddelen av rapporten finns nästan samma diagram som figur 2.20 men också en annan variant i figur 2.21:

I alla dessa fall råder Hide the decline dvs proxyrekonstruerade temperaturdata är avhuggna när de inte längre går i samma riktning som termometeravlästa temperaturer. Jag kan inte finna någon diskussion av detta och de osäkerhetsproblem i tolkningen av data som detta leder till någonstans i IPCC TAR 2001 (rätta mig om jag har fel).

Jämför vad professor John Christy, UAH (som för övrigt doktorerade med Kevin Trenberth som handledare och som samarbetat med vår svenske professor Lennart Bengtsson, klimatforskarvärlden är verkligen sammanvävd) säger i sitt senaste vittnesmål till den amerikanska kongressen:

Regarding the Hockey Stick of IPCC 2001 evidence now indicates, in my view, that an IPCC Lead Author working with a small cohort of scientists, misrepresented the temperature record of the past 1000 years by (a) promoting his own result as the best estimate, (b) neglecting studies that contradicted his, and (c) amputating another’s result so as to eliminate conflicting data and limit any serious attempt to expose the real uncertainties of these data.

Lägg märke till att när IPCC TAR kom till var Robert Watson IPCC:s ordförande och John Houghton var vice ordförande med ansvar för den vetenskapliga delen WG1. Ordförande Rajenda K. Pachauri och vice ordförande Susan Solomon när IPCC AR4 kom till 2007 skall alltså inte lastas för Hide the decline.

Finns ”Hide the decline” i IPCC Fourth Assessment Report AR4 2007?

I IPCC AR4 finns inget synbart att anmärka på i avseende på Hide the decline. Frågan diskuteras utförligt i avsnitt 6.6 där man i stället för decline talar om divergence och där man skriver:

This ‘divergence’ is apparently restricted to some northern, high-latitude regions, but it is certainly not ubiquitous even there. In their large-scale reconstructions based on tree ring density data, Briffa et al. (2001) specifically excluded the post-1960 data in their calibration against instrumental records, to avoid biasing the estimation of the earlier reconstructions (hence they are not shown in Figure 6.10), implicitly assuming that the ‘divergence’ was a uniquely recent phenomenon, as has also been argued by Cook et al. (2004a). Others, however, argue for a breakdown in the assumed linear tree growth response to continued warming, invoking a possible threshold exceedance beyond which moisture stress now limits further growth (D’Arrigo et al., 2004). If true, this would imply a similar limit on the potential to reconstruct possible warm periods in earlier times at such sites. At this time there is no consensus on these issues (for further references see NRC, 2006) and the possibility of investigating them further is restricted by the lack of recent tree ring data at most of the sites from which tree ring data discussed in this chapter were acquired.

Lägg märke till de av mig fetade orden. I frågan om kalibrering av trädringsdata mot termometeravlästa temperaturer kan ge pålitliga rekonstruktioner av temperaturen i gamla tider eller inte så finns det ingen konsensus.

Detta är bra att veta. Det finns alltså enligt detta ingen konsensus om vad proxyrekonstruerade temperaturer faktiskt kan säga om det fanns en global eller halvglobal medeltida värmeperiod eller inte och om den var varmare än nutiden eller inte.