Category — Miljö

Lars Berns senaste bok, Homo Eco, vänder sig mot alla de människofientliga strömningarna som likt den kände forskaren Dr James Lovelock menar att vi som individuella djur inte är speciella, och att den mänskliga arten på några sätt är som en planetär sjuka. I motsats till sådant människohat utgår boken ifrån att vi är ett viktigt och naturligt steg i evolutionen. Vi har en skyldighet mot livet att följa vår nedärvda strävan efter bästa möjliga förutsättningar för den egna artens fortbestånd och utveckling. Att ge upp och radera ut det moderna samhället som många inom den gröna vänstern förordar är samma sak som att likt en global röda-khmer-regim, föranstalta om ett folkmord på huvuddelen av mänskligheten.

Som miljödebatten har kommit att utvecklas har vi i princip att välja mellan tre alternativa globala körstrategier:

• Gasa – business-as-usual
• Bromsa – den gröna kulturrevolutionen
• Styra – människan i centrum

Gasa är den strategi som hittills tillämpats av västvärlden och den känner vi att den inte är hållbar. För att kunna fortsätta som hittills försöker vi mot löften om ökat bistånd, övertyga utvecklingsländerna om att de skall följa Bromsa-strategin. Strategin leder i sin förlängning till en djupt människofientlig politik.

Mot Gasa- och Bromsa-strategierna ställs Styra-strategin som är den enda möjliga om vi skall kunna avskaffa fattigdom och försörja den förväntade befolkningen på ett sätt som är långsiktigt hållbart.

Målsättningen är att erbjuda en alternativ beskrivning av miljöfrågan och att försöka ge rätt proportion åt den.

Boken kostar 158 kronor + 19 kr för frakt.

I Nature rapporteras det 2007 att kunskapen om ozonhålen inte är så säker som man tidigare trott. Tjugo år efter Montreal-protokollet, då världens nationer förbjöd freoner, så upptäckte ett tyskt laboratorium att en central molekyl, Cl₂O₂, inte alls bröts ned så fort i atmosfären som man antagit.

”Detta måste ha långtgående konsekvenser” säger Markus Rex som är atmosfärsforskare vid Alfred Wegener Institutet för polar- och havsforskning i Potsdam. ”Om mätningarna är korrekta så kan vi inte längre säga att vi förstår hur ozonhål uppstår.” Vilka effekter dessa resultat har på uppskattningarna av minskningen av ozonet och dess utbredning förblir oklart, säger Nature.

Förre chefen för energiforskning vid amerikanska energidepartementet, Will Happer, skriver ett inlägg om ozonfaran (och om hur oklart läget var då Montreal-protokollet skrevs under) på  http://icecap.us/index.php. Tyvärr finns ingen fungerande direktlänk, men det är daterat den 5 augusti.

Jag tror inte att detta rapporterades i svenska media då det begav sig. Och det är ganska säkert att politikerna inte uppmärksammat att vetenskapen är osäker. Men det är ännu ett intressant exempel på hur lätt en vetenskaplig fråga blir politiserad och hur man struntar i det faktiska kunskapsläget. Ett annat exempel här.

Ingemar Nordin

Efter att ha tittat lite närmare på Effekt Klimatmagasinets hemsida ångrar nästan att jag ställde upp på en intervju. Det här magasinet är inte det minsta intresserad av fakta och ökad kunskap om vår miljö. Det är bara ett kampanjblad för ett djupekologisk politisk budskap.

De slår naturligtvis på stora trumman för tillväxtens gränser. Upphetsat berättar de att oljan kommer att ta slut och att koldioxidutsläppen kommer att föröda vår Jord. De skriver lyriskt om personliga utsläppskvoter av koldioxid, och att tanken nu väckt intresse inom Vänsterpartiet. Till och med SSU diskuterar på allvar koldioxidransonering. Enligt ett sådant system skulle varje människa bara få lov att använda en viss mängd koldioxid per månad. På sikt skulle man minska ned den tillåtna mängden till noll.

Vi kan ju bara fundera ett ögonblick på vilken kontrollapparat som detta skulle kräva, och på vilket fulländat maktinstrument över varje människas liv som det skulle vara. Det måste vara den politiska maktens våta dröm. Diktaturkramare i alla länder, förenen eder!

David Jonstad skriver också uppskattande om en än mer radikal rörelse, The Dark Mountain Project. Projektet i fråga talar visserligen inte om politiska åtgärder utan är mer inne på ideologiproduktion i litterär form. Men deras budskap är klart anti-civilisatoriskt. Man kritiserar den mer moderata miljörörelsen för att de försöker förena vår industriella civilisation med det som Naturen kräver och man förutspår en snar kollaps. Det hela blandas med en postmodernistisk syn på vetenskap, där allt handlar om att skapa egna ”berättelser” om hur verkligheten ser ut.

Visst, man kan skratta åt dessa galna fantasier som produceras av den klimatalarmistiska svansen. Men låt oss inte underskatta deras inflytande på vanligt folks världsbild. En del av denna svans går också ”over the edge” i praktisk handling.

Ingemar Nordin

Den 7-8 maj får Stockholm besök av Lester Brown, författare till ett antal Plan B-böcker, nu senast ”Plan B 4.0 Uppdrag: Rädda civilisationen”.

Lester Brown föreläser på Citykonferensen på fredagseftermiddagen med fokus på hållbara och lönsamma framsteg. På lördagen medverkar han i ett seminarium med tid för fördjupning, samtal och nätverkande. På lördagseftermiddagen avslutas besöket med en föreläsning för allmänheten på Globala gymnasiet.

För komplett program och information om anmälan, se nedan:

Fredag 7 maj

11.00-12.00 Presskonferens på Nordic Sea Hotel.

Förhandsanmälan till info@svenskaplanb.se

14.00-16.00 Föreläsning med frågestund

Lokal: Citykonferensen, Malmskillnadsgatan 46, Stockholm

Inträde: 350 kr inklusive bok och kaffe

Anmälan till info@svenskaplanb.se

Lördag 8 maj

10.00-14.00 Seminarium och mötesserie

Nordic Sea Hotel (Vågen)

Deltagaravgift: 350 kr (självkostnadspris)

Förhandsanmälan till info@svenskaplanb.se

15.00 Föreläsning för allmänheten

16.15 Open Space-verkstad för dem som har tid och lust

Lokal: Globala gymnasiet, Hornsgatan 93. (T-bana Zinkensdamm)

Fritt inträde!

***

Lester Brown lär bland annat ha sagt följande: “Humanity’s collective demands have exceeded the earth’s regenerative capacity by 26 percent. It is fearful that there are still large numbers of people dreaming the ‘American dream’, hoping to consume like the Americans.”

Varifrån den exakta siffran 26 procent kommer kan jag dock inte berätta.

Uppdatering 29/4: Lester Browns senaste bok kan laddas ner gratis här.

”Klimat används i var och varannan mening. Och det finns en ökande tendens att använda miljöargument på ett oseriöst sätt”, säger biologen och miljövetaren Karin Nielsen som författat rapporten Greenwash – grönmålning av svarta miljösamveten åt Miljöförbundet Jordens Vänner.

Även om jag normalt sett inte stöder Miljöförbundet Jordens Vänner, så sätter rapporten onekligen fingret på en känslig punkt. Jag har själv reagerat på hur olika miljöattribut spridits som en löpeld. Numera är det nästan svårt att hitta grönsaker som INTE är kravodlade, ekologiska, närproducerade eller klimatsmarta. Alla taxibolag kör miljöbilar. Resor och events blir koldioxidneutrala. Man kan födas, gifta sig och dö på ett klimatsmart sätt. Hur mycket av detta finns det verkligen belägg för?

”Den massiva marknadsföringen gör det helt enkelt svårt att navigera bland mängden av budskap, påståenden och märkningar”, står det i rapporten. ”Journalisten Fred Pearce har sedan oktober 2008 en kolumn i den brittiska tidningen The Guardians nätupplaga där han varje vecka avslöjar nya fall av överdrifter, absurda påståenden eller regelrätta lögner som görs av företag för att framstå som miljövänner.”

Förklaringen till all denna greenwash är förstås profit. Alla vill tjäna pengar och ingen vill vara sämre än någon annan. Och de som kommer i kläm är vanliga konsumenter som inte har någon möjlighet att avgöra om beskrivningen för produkten stämmer eller inte.

Hela rapporten kan laddas ner här.

En liten dos skepticism skadar inte. När den isländska vulkanen fortsätter att spy ut aska och håller halva Europas flygbolag nere på marken kan man undra om det finns fog för ett totalt flygförbud. Flera av er har redan kommenterat att flygbestämmelserna har sin grund inte i empiri, utan datormodeller. Sådana är knappast helt tillförlitliga, det vet vi. Ett askmoln borde dock vara lättare att analysera än en planets klimatsystem. Eller?

I ett gästinlägg hos Anthony Watts diskuteras frågan av Dr Jerome Ravetz.

Mer om klimatforskares syn på utbrottet hittar vi hos Miljöaktuellt. Professor Markku Rummukainen säger att en veckas flygförbud knappast har någon effekt på den globala uppvärmningen.

”Klimatmässigt är detta flygstopp en bisak i det stora hela.”

Mer intressant är kanske hur klimatsystemet påverkas av den svaveldioxid som frigörs vid utbrottet.

I Sourze finns en artikel om Polly Higgins drömvärld, där klimatskeptiker kan åtalas för brott mot planeten. Den är skriven av Michael Delavante och rekommenderas för alla som är intresserade av inte bara lagförslaget om Ekocid utan även Romklubben.

Polly Higgins vill att Jorden ska få en rad rättigheter som skyddar den mot människans rovdrift.

”Min utgångspunkt var, hur skapar vi en skyldighet att iaktta försiktighet till planeten, en förebyggande skyldighet att inte skada planeten?”, säger hon.

Frågan är bara hur långt en sådan här lag skulle kunna utsträckas. Vad innebär det att skada planeten? Är det bara att dumpa kemikalier (och förneka klimathotet) eller är även stadsbyggnation och uttag av vattenkraft ett brott? Var drar man gränsen? Polly Higgins värld är möjligen bra för planeten, men gynnar knappast mänskligheten.

I går släppte Sydsvenskan nyheten om att kött inte är så klimatfarligt som det tidigare hävdats. En grupp finska forskare har kommit fram till  att det inte gör någon stor skillnad för klimatet om man låter bli kött. Inte ens veganen är speciellt mycket ”klimatsmartare”. Dessutom anser forskarna att det har blivit för mycket fokus på kopplingen mellan mat och klimat.

Det finns många andra stora miljöproblem som kommit att skymmas bakom klimatfokuseringen, säger Helmi Risku-Norja och nämner övergödningen som ett stort bekymmer för just Finland.

Samtidigt tvingas FN-organet FAO backa från påståendet att köttproduktionen är värre för klimatet än transporterna och medger att de jämfört äpplen med päron. För fyra år sedan slog de fast i en rapport att köttproduktionen bidrar med 18 procent av mänskligt genererade växthusgaser. Och ni minns kanske rubrikerna i svensk press. Köttet är en klimatfara, basunerades det ut och veganerna jublade.

Nu visar det sig dock att i siffran för köttproduktionen ingick hela produktionsledet från produktion av gödsel till markröjning, metanutsläpp och fordonstransporter på gårdarna. Transportsiffran tog däremot bara hänsyn till avgasutsläppen och inte all annan produktion som är nödvändig för att bygga bilar och hålla dem rullande.

”Jag måste ärligt säga att vi vägde in allt i köttproduktionen men inte i transporterna”, medgav nyligen Pierre Gerber vid FAO för BBC.

Miljöaktuellt tar upp köttets klimatpåverkan i en artikel med rubriken ”Den dystra sanningen om klimatsmart mat?”. Man citerar den finska studien, men låter bli att nämna att även FN backat i frågan om köttets klimatpåverkan.

I kommentarerna till artikeln syns några upprörda grönsaksätare protestera vilt.

”Detta är exempel på samma eländiga argumentation som intresseorganisationer av olika slag så ofta använder: just vår påverkan är så liten jämfört med den totala, så det spelar så liten roll”, skriver en person. ”Jag minns BilSweden som under 90-talet brukade visa ett cirkeldiagram på hur stora, eller snarare små, Sveriges CO2-utsläpp var jämfört med hela världens…Gå inte på såna lätta trix!”

”Detta känns verkligen som ett beställningsjobb, jmf Bil Sweden(Stefan)”, skriver en annan. ”Köttindustrin jublar. Tråkigt och förvånande att seriösa media som Sydsvenskan och Miljöaktuellt sväljer detta med håll och hår.”

Och sen kallar de oss förnekare.

Missa inte Lars Berns nya insiktsfulla artikel på Newsmill. Den handlar om slit-och-släng-samhället kontra slöseriet med naturresurser. Vårt samhälle är idag organiserat så att det lönar sig mer att köpa en ny pryl när den gamla gått sönder än att reparera den sistnämnda. Tusentals i princip felfria produkter hamnar på tippen därför att det kostar mer att laga dem än att ersätta dem med en ny, modernare produkt. Varför tar inte tillverkare större ansvar för de produkter man sålt?

Felet ligger i hur vårt samhällssystem är uppbyggt politiskt och ekonomiskt.

”Varför kan jag inte köra mitt gamla skåp till IKEA eller lämna tillbaka de kläder jag tröttnat på till H&M, så att de kan använda materialet eller laga produkten?”, undrar Lars Bern. ”Varför tar inte Electrolux tillbaka sina gamla dammsugare och tvättmaskiner och fixar det där kretskortet som slutat fungera? Då skulle man på allvar kunna tala om gröna företag. Svaret är skatten på arbete – det blir för dyrt.”

Sänk skatten på arbete och höj momsen på fysiska produkter, menar Lars Bern, och det ligger mycket i det han säger. Det gynnar det lokala småföretagandet och är ett steg mot ett mer hållbart samhälle.

Varför kan inte miljöpartiet vara ett parti som faktiskt tar ett större ansvar för vår miljö, undrar Lars Bern. ”Miljöpartiet pratar om att man vill växla skattebas och gynna småskalighet och återanvändning”, skriver han. ”Trots det går man entusiastiskt i säng med de partier vars högskattepolitik på arbete är själva turbon i resursslöseriet och storskaligheten. Resultatet av Miljöpartiets röda samarbete blir ännu högre skatter på arbete vilket leder till mer slöseri med naturresurser, mer storskalighet och mindre närproducerat.”

En artikel som verkligen manar till eftertanke. Läs den, milla och kommentera!

Jag brukar ofta påpeka att medan vi fokuserar på koldioxid allena glömmer vi samtidigt bort andra viktiga miljöproblem. Ett exempel är Aralsjön som till följd av massiv konstbevattning nu riskerar att försvinna helt. Det som tidigare varit en rik fiskesjö är nu en skeppskyrkogård. Problemet har varit känt länge, men är svårt att lösa. Framför allt när ingen egentligen bryr sig. Nu har Ban Ki-Moon turnerat runt i området och han är klart chockad. Han uppmanar  ledarna i Centralasien att sätta övriga oenigheter åt sidan och fokusera på att rädda Aralsjön. Han lovar även FN:s stöd i frågan. Men kan man lösa detta klassiska fångarnas dilemma med hjälp av FN-bistånd?