Category — Miljö

Att Stefan Löfvén har utsetts till ny partiordförande för (s) har väl ingen missat. Spekulationerna har nu också startat om hur det ska gå för socialdemokratin och om/hur man ska ta tillbaka opinionen. I DN har man börjat snickra på en tänkbar skuggregering.

Man kan konstatera att (s) sannolikt har kompetens och erfarenhet för att få ihop ett mycket starkt lag om man så vill. Erfarna och kunniga politiker som Leif Pagrotski, Margot Wallström och Jan Eliasson skulle kunna vara tänkbara namn inom ekonomi och utrikespolitik. Enligt DN är Åsa Westlund väldigt intressant när det gäller miljöfrågor. Hon har jobbat med miljö och med konsumentpolitik i Europaparlamentet. En ung kvinna med EU-erfarenhet och gedigna kunskaper. Spännande, skriver DN. Ja verkligen spännande eftersom jag aldrig har hört talas om henne. Vem är hon?

När det gäller Stefan Löfvén själv så anser jag att han är det mest lovande partiledarnamnet vi har just nu. Löfvén anses stå med båda fötterna på jorden, han har erfarenhet av ett ”riktig arbete” som svetsare i industrin. Han verkar förstå välfärdens ursprung via energifrågan, industrin och näringslivet.

Han lovordas i media just nu. Näringslivet tycks också hålla honom högt, ja till och med högre än Reinfeldt. Industrivärldens ordförande Sverker Martin-Löf kritiserar regeringen och stödjer Stefan Löfvén och menar också att det i vår nuvarande regering saknas erfarenhet av näringsliv och industri. Alla minns väl Fredrik Reinfeldts ord där han förra året betecknade näringslivet som ”ett särintresse”.

När det gäller kärnkraften har Löfvén varit väldigt tydlig med att Sverige behöver kärnkraften för att få billig energi till industrin och för konkurrenskraften. Han tycks också ha förstått konsekvenserna av Kungliga Vetenskapsakademins uppgifter angående behovet av dyr reglerkraft till vindindustrin. Detta är mycket lovande. Man har också märkt en viss oro inom (v) och (mp) angående detta. Hur ska man nu kunna skapa ett rödgrönt alternativ i energifrågan? Själv tror jag inte att det är möjligt om inte Löfvén gör en helomvändning i kärnkraftsfrågan. Att (mp) och (v) skulle göra det håller jag för helt otroligt.

Stefan Löfvén nämnde också klimat- och miljöarbete i sitt inledningstal men jobben tycks vara den centrala frågan i (s) politik framöver om han får som han vill. Om han med kloka argument lyckas implementera mer kärnkraft, vilket ger billigare el i Sverige, och därmed räddar jobben i den svenska industrin kan han bli oerhört framgångsrik. Men det kräver att han inte börjar ackordera och kompromissa med sin övertygelse i alltför stor omfattning.

Jag hävdar att Stefan Löfvéns tillträde som socialdemokratisk partiledare inger en gnutta hopp för Sverige, men fråga mig gärna igen om ett par månader då han blivit varm i kläderna med alla risker som det innebär. Vi får följa utvecklingen.

Enligt röster från miljörörelsen så används inte den sällsynta jordartsmetallen neodym i vindkraftverk i Sverige. Neodym bryts i huvudsak i Kina med svåra miljökonsekvenser som följd. Att miljörörelsen nu försöker prata bort ämnet och påstå att det inte används i just svenska vindkraftverk är inte förvånande men dessvärre felaktigt. Dessbättre används inte neodym i alla vindsnurror så vindindustrin är inte helt beroende av ämnet, det är sant. Globalt är det runt 14 % av alla vindkraftverk i bruk som använder neodym, men neodymtekniken är effektivare så att andelen är snabbt växande. Många vindkraftstillverkare flyttar därför över produktion mot de växellådefria modellerna som oftast bygger på neodym. Med neodym sparar man in ungefär 10 tons vikt vilket är mycket och något som bla Vestas nu börjar utnyttja. Till exempel så utnyttjas tekniken bla i Vestas V112-modell som nu finns i Sverige (3 MW-verk). Stena Renewable AB skrev nyligen ett avtal med Vestas om att sätta upp 32 sådana snurror utanför Lemnhult i närheten av Vetlanda.

Andra bolag använder också allt mer neodymteknik just för att det eliminerar behovet av service, underhåll och därmed stilleståndstider pga växellådshaverier. Ytterligare 43 likadana turbiner med neodymteknik ska installeras vid Jädraås och det projektet ska vara klart i November 2012.

På samma sätt har General Electric och Göteborgs Energi redan installerat en växellådefri turbin offshore utanför Göteborgs hamn som också innehåller neodym. Se även detta

Sannolikt finns ännu fler exempel. Så miljövänligt var det alltså med vindkraft.

Nyheten för dagen är att Jonas Sjöstedt valts till ny ledare för Vänsterpartiet. Han har som ett av de tunga vallöftena lovat att lansera (v) som det främsta ”klimatpartiet”. Som av en händelse rapporterar idag också media att en annan känd kommunist gått och haft precis samma funderingar hemma på sitt håll. Fidel Castro tycks ha ”vaknat till” och reagerat på USA nyfunna rikedomar, skiffergas och olja, och föga överraskande kommit fram till att USA nu kan orsaka jordens undergång. Kommunisterna lyckades inte med Sovjetunionens och fredsrörelsens hjälp krossa demokrati och marknadsekonomi, så nu försöker man ”väcka upp massorna” igen.

Skämt åsido, men det är inget nytt att klimatfrågan tycks vara ett älskat vapen för vänstern och miljörörelsen för att komma åt demokratierna i väst. Låt vara ett vapen med grönmärkt ammunition (=laddblind ammunition i militär terminologi).

Jag har stor respekt för Jonas Sjöstedt som debattör och politiker även om jag inte delar hans uppfattningar. Vänstern kunde nog ha gjort betydligt sämre val i denna fråga. Hotet mot Socialdemokratin och Miljöpartiet kan bli betydande med Jonas vid rodret. Dock tror jag att inte att (v) kommer att plocka några röster på just klimatfrågan, där tror jag Sjöstedt gör en felprioritering. Det finns andra områden där (v) möjligen har betydande poäng att plocka, inte minst från just Socialdemokratin, vilket i så fall är beklagligt. Om man lyckas plocka röster från Miljöpartiet kan vara det samma, det är samma ”skrot och korn” för mig. Låt oss dock hoppas att den yttersta vänsterflygeln i svensk politik fortsätter med intern splittring och att byta röster med varandra. Klimatfrågan är dock sannolikt en Svartepettter för det parti som vill profilera sig på den.

Våra förutsägelser slår nu in en efter en. Först var det Timbros bekräftelse av de enorma kostnaderna. Nu kommer nästa bekräftelse: Elhaveriet i Skåne blir allt tydligare. Dansk vindkraft kan inte ersätta Barsebäcksverket. Läs också även min och Björn Törnvalls artikelserie om det svenska elhaveriet som börjar i Arbetarbladet i Gävle idag. Rubriken är ”Vindkraften ett onödigt och oredovisat slöseri.”

Uppdatering, Först ut: Läs Inges artikel i dagens Gotlands Tidningar och kommentera

Debattens vågor går höga i klimat- och vindkraftsfrågan. Flera lokaltidningar tar nu upp det infekterade ämnet. I Hallandsposten går självaste ledaren ut en våldsam kritik mot ”klimatförnekare” och vindkraftsmotståndare.

I Trelleborgs Allehanda har det den senaste tiden förts en het debatt om klimat och vindkraft, där jag, Björn Törnvall och Per-Olof Eriksson inledde debatten mot vindindustrin kopplat till elhaveriet och elområdesindelningen i Skåne.

Vindindustrin var inte sen att på hög nivå svara på utmaningen och man förstår att Eolus och särskilt Vestasdirektörerna är oroliga:  Vestas går med en förlust på 83 miljoner Euro tredje kvartalet 2011.

Vi får dock stöd i samma tidning från Miljövänner för kärnkraft i ett bra och väl avvägt svar

Även klimatfrågan debatteras i Trelleborgs Allehanda med flera debattörer på arenan. Läs gärna artiklarna Dags att erkänna att kejsaren är naken och Att ekipera den nakne kejsaren är en dyr historia. Även i Ystads Allhanda debatteras det klimat i artikeln Klimatbluffen synas och Dubbla budskap om koldioxidens påverkan.

Jag menar att det är ytterst värdefullt att debattera i lokalpressen. Tänk om alla TCS läsare kunde skriva var sin debattartikel till sin lokaltidning, minst en gång i månaden. Vilket enormt genomslag det skulle få.

Härmed erhåller alla TCS läsare en utmaning som startar nu. Skriv en klimatrealistisk artikel kopplat till Durbanmötet i fritt vald tidning. Jag kommer att publicera alla era artiklar via länk på TCS. Maila er länk till mig när artikeln publicerats: jonny.fagerstrom@bredband.net. De bästa artiklarna får ett särskilt omnämnande. I alla artiklar skall klimatmötet i Durban nämnas.

Vindkraftsdebatten fortsätter också både nationellt och globalt. Som en parallell till den vindkraftskritiska Timbrorapporten i Sverige pågår det en liknande debatt i Storbritannien efter en rapport av revisionsfirman KPMG. Reaktionerna från miljö- och vindkraftskyrkan har blivit desamma som i Sverige.

Montrealprotokollet skrevs under 1987, dvs för 24 år sedan.  I diagrammet ovan ger SMHI de senaste årens mätningar av ozonförtunningen över södra halvklotet. De skriver:

”Detta visar att det trots en minskning av de ozonnedbrytande ämnena, som en följd av Montrealprotokollet, ännu inte syns någon märkbar effekt på antarktiska ozonhålet.

Framtida utveckling

Med hjälp av modeller över atmosfärens dynamik och kemi görs beräkningar som visar att ozonskiktet över mellanbredderna (tex Europa) kommer att vara återställt inom några decennier.”

Jaha? Det upphaussade och omskrutna Montrealprojektet har alltså inte gett några som helst mätbara effekter på de fruktade ozonhålen som det larmades så mycket om på 70- och 80-talen. Vi har bara tvingats skrota en massa bra kylskåp och sprayflaskor därför att ”vetenskapen var enig” och ”politikerna gick före” redan på den tiden. Det enda som talar för att Montrealprotokollet kommer att ha någon effekt är … host … modeller.

En stilla undran från en lekman på området är ju hur man så säkert visste att man hade rätt då. Och hur man kan veta att man kommer att ha rätt i framtiden, när inga observationer tyder på det.

Ingemar Nordin

Det har rapporterats om ett par uppmuntrande forskningsnyheter i veckan som gått – ni vet sådan där forskning som sällan eller aldrig når stormedias vetenskapsprogram, men som skulle kunna moderera alla de negativa klimatlarm som samma medier pumpar ut i en jämn ström.

Torvmossar beräknas lagra bortåt en tredjedel av allt kol på jordens landyta. De utgör således en viktig faktor då det gäller att beräkna kolcykeln och dess förändringar. Det har varnats för att en global uppvärmning skulle förstöra denna lagringsmöjlighet, och att både koldioxid och metan kommer att släppas ut i stora mängder om t.ex. permafrosten försvinner i norr.

En ny artikel av Christian Blodau et.al i Enivornmental Science and Technology beskriver laboratorieexperiment där man i detalj undersökt hur känsliga torvmossar är. Och glädjande nog visar det sig att de är mycket robusta, tack vare mossarnas täthet och isoleringsförmåga. Författarna förklarar att även om ytan påverkas av moderata klimatförändringar och torka så kommer de djupare liggande lagren inte att påverkas. Faran för denna ”tipping-point” verkar således klart överdriven. Se även här.

Under de senare 10-15 åren så har vi ju inte sett särskilt mycket global uppvärmning. Men om det nu ändå blir så varmt som IPCC påstår då? N M Tchebakova et. al. har undersökt olika scenarios beträffande växtlighet och odlingsmöjligheter i centrala Sibirien. De konstaterar att det kan bli både bättre och sämre, beroende på vilken del av Sibirien vi tittar. Men i en sammanvägning så räknar de med att odlingen kan öka med mellan 50 och 85%. De har då utgått från klimatmodeller som gett högsta och lägsta prognosen för uppvärmningen under detta sekel. Kanske Sibiriens enorma och kalla vidder kan komma att bli något av världens kornbod i framtiden?

Så, sammanfattningsvis kan de som tror på IPCCs prognoser glädja sig åt dessa studier. Även om tjälen går ur marken i norr så kommer det inte att läcka ut några större mängder koldioxid eller metan ur torvmossarna. Och samtidigt så blir det fortsatt bröd på borden.

Men sådana här positiva nyheter vill man nog i det politiskt korrekta etablissemanget helst slippa att höra talas om misstänker jag

PS. För den som vill fördjupa sig i beräkningar av vinster och förluster globalt sett med ökad värme enligt IPCC-scenarios, se vidare här.

Ingemar Nordin

Katternö AB är ett mellanstort finländskt energiföretag med gott renommé i branschen. De har en egen tidskrift där det ofta publiceras intressanta artiklar för dem som är intresserade av skog, miljö och klimat. Det kan tyckas vara en lite udda tidskrift att diskutera på TCS. Men i det senaste nummer finns ett långt inslag (s.31-43) om Patrick Moore, författare till den omtalade boken Confessions of a Greenpeace Dropout. The making of a sensible environmentalist.

Där får vi en berättelse om Patrick Moores uppväxt och hur det kom sig att han blev en av grundarna till Greenpeace i början av 1970-talet. Vägen dit gick via en doktorsgrad i ekologi och miljövetenskap och ett starkt miljöengagemang. Under 15 år var han talesman för Greenpeace och en av arrangörerna bakom flera omtalade aktioner; mot vätebombsprover, mot valfångst och mot slakten på sälungar.

Det som slår en är att organisationen från dag ett var helt inriktad på att skapa uppmärksamhet i media. Deras aktioner var också spektakulära och media skrev gärna om dem. Men som så ofta händer i sådana här aktionsinriktade organisationer så blev det alltmer fundamentalisterna som tog över, och Moore fick kämpa mer och mer för att organisationens uttalanden inte skulle strida mot vad som var vetenskapligt rimligt.

Konflikten mellan miljöfundamentalism och vetenskap ledde till sist till att Moore lämnade Greenpeace 1986. Det var dags att söka lösningar istället för problem. Han ägnade sig åt skogsbruk, fiskodling och att verka för ett mindre glamoröst men sansat miljöarbete. Enligt Moore är det sådant arbete som ger de goda resultaten på sikt.

Greenpeace-aktivisterna svarade med att börja beskriva Patrick Moore som en förrädare – en ”Eco-Judas”. Man tonade ned den centrala roll som han hade haft vid uppbyggnaden och driften av Greenpeace under de första åren. I mars 2007 avlägsnades Patrick Moores namn från listan över Greenpeaces grundare på organisationens amerikanska sajt.

Artikeln är författad av Svenolof Karlsson som också har intervjuat Patrick Moore. I en påföljande artikel har han låtit fyra finska chefredaktörer läsa boken och bett dem uttala sig. Även detta är intressant läsning.

Tidningsredaktörerna bekräftar bilden av att de flesta journalister saknar utbildning om miljöfrågor. Detta är ju tämligen betänkligt med tanke på att de då knappast kan göra en egen, kritiskt granskande, bedömning av miljöorganisationer som Greenpeace. När är en av Greenpeaces aktioner möjligen berättigad ur miljösynpunkt, och när är den inte det? Vart leder exempelvis organisationens dogmatiska avståndstagande från kärnkraft, skogsavverkning, genmodifierade grödor och fiskodling? Vad innebär deras allmänt fientliga hållning mot människan och hennes industrisamhälle?

Lägger vi därtill journalisternas fäbless för alarmistiska budskap, så är det inte så konstigt om balansen försvinner i media. Torbjörn Kevin, chefredaktör för Åbo Underrättelser och en av de ledande ledarskribenterna i Finland, säger rakt ut: ”Let’s face it: Medierna är inte den aktör som förser debatten med korrigerande element.”

Ingemar Nordin

Credit: Derick E. Hingle/Bloomberg News

Nya fyndigheter av gas och olja kommer att räcka mer än väl 60 år framåt i tiden. Det är framförallt ny utvinningsteknik som totalt förändrar situationen: djuphavsborrning och s.k. ”fracking” i skifferlagren öppnar upp helt nya möjligheter. De höga energipriserna (till stor del politiskt skapade) driver på utvecklingen i en rasande takt.

I en lång artikel i The New York Times handelsbilaga går Clifford Krauss igenom de många fyndigheter som de nya teknikerna gör tillgängliga. Europa och USA, liksom Israel och Kina kan i princip göra sig oberoende av import från andra, ofta osäkra och t.o.m. fientligt inställda delar av världen.

Som med all energiproduktion så finns det miljöhänsyn att ta. Oljekatastrofen i Mexikanska Gulfen förra året är ett varnande exempel även om konsekvenserna för hav och kust där inte blev så illa som man befarade. Men också säkerhets- och miljötekniken utvecklas samtidigt med borrteknikerna. De områden som man kan förvänta sig störst miljörisker och samtidigt de högsta utvinningskostnaderna är Arktis.

Men även utan att behöva exploatera miljökänsliga och svåråtkomliga områden i världen så verkar det finnas långt mer fossilbränsle än vad peak-oil- och klimatalarmisterna varnat för i så många decennier.

Ingemar Nordin

När jag först fick se denna remiss från Naturvårdsverket trodde jag först att det var ett skämt, men så är nog inte fallet. Vindindustrins lobbying för att få bygga var som helst har tydligen gett resultat. Nu är det bara remissinstanserna som kan stoppa detta.

Så här inleder man remissen:

I Sverige liksom i övriga EU pågår ett omfattande arbete för att öka andelen förnybara energikällor. Det är dels ett led i strävan mot ett mer hållbart samhälle, dels ett arbete för att motverka klimatförändringarna. Vindkraften bedöms vara den förnybara energikälla som på kort sikt har störst potential att öka i omfattning.  Det finns dock en rad andra allmänna intressen som måste beaktas vid en sådan utbyggnad. Ett viktigt sådant allmänt intresse är bevarandet av den biologiska mångfalden genom det europeiska nätverket av skyddade områden, Natura 2000. Vindkraften får inte skada sådana värden. Men eftersom den är en ren energikälla är det ändå av intresse att vindkraftsparker kan samexistera med Natura 2000-områden, om det kan ske utan en oacceptabel påverkan.  

I enlighet med regeringens uppdrag 15/2011 har Naturvårdsverket i samråd med Energimyndigheten, Boverket och från 1 juli 2011 Havs- och vattenmyndigheten tagit fram ett vägledande material som belyser möjligheterna till samexistens vid vindkraftsetablering i Natura 2000-områden. Rapporten fokuserar på kust och hav men berör även terrestra miljöer. Rapporten riktar sig huvudsakligen till kommuner och länsstyrelser men också andra berörda myndigheter, vindkraftsbolag, konsulter och intresseorganisationer. Vägledningen har remitterats till berörda myndigheter och organisationer. Arbetet med vägledningen har genomförts av en grupp bestående av representanter för de fyra verken.

Dokumentet: Vindkraft i Natura 2000-områden

Bestämmelser för remissen: Missiv Vindkraft i N 2000

Naturvårdsverket ska, enligt regeringsuppdrag 15/2011, i samråd med Boverket, Energimyndigheten och Havs- och vattenmyndigheten ta fram vägledande material som tydliggör möjligheterna till samexistens vid etablering av vindkraft i Natura 2000- områden. Ett liknande uppdrag, 23/2009, remitterades i juni 2009 men omfattade endast vindkraft till havs. Detta uppdrag bygger på det föregående och har kompletterats med terrestra frågor. För att i någon mån kompensera för den korta remisstiden önskas synpunkter endast på innehållet. En språklig redigering, layout mm kommer att göras i samband med remisshanteringen. Svar på remissen ska vara Naturvårdsverket till hända senast tisdag 25 oktober 2011. Yttrandet bör sändas i wordformat för att underlätta bearbetningen av remissynpunkterna. Skicka svaren till registrator@naturvardsverket.se och till Ulrika Hagbarth.

Naturvårdsverkets kontaktperson är Ulrika Hagbarth.

E-post: ulrika.hagbarth@naturvardsverket.se

Remissinstanser: (Och vilka remissinstanser sen…..) Sändlista till remiss

Greenpeace, Länsstyrelserna, Kammarkollegiet, Miljödomstolen i Vänersborg, Miljödomstolen i Växsjö, Miljödomstolen i Nacka, Miljödomstolen i Östersund, Miljödomstolen i Umeå, Naturskyddsföreningen, SGI, SGU, Sjöfartsverket, SKL, Svensk vindenergi , Svenska Botaniska föreningen, Svenska vindkraftsföreningen, Sveriges ornitologiska Förening, Sveriges fiskares Riksförbund, Världsnaturfonden 

Vad sägs om att ni alla skickar in ett remissvar?