Category — Miljö

I Miljöaktuellt läser jag om att man upptäckt ännu en gigantisk soptipp ute i havet, den här gången i Atlanten. Sedan tidigare känner vi till The Great Pacific Garbage Patch, ett område dubbelt så stort som Frankrike, fyllt med plastpåsar, cigarrettändare, flaskor och burkar och liknande.

Ännu har man ingen klar uppfattning om hur stora dessa soptippar egentligen är. Vi vet heller inte mycket om hur de påverkar det marina livet, men många havsdjur äter upp plastbitarna och det går särskilt hårt åt sjöfåglarna, skriver Miljöaktuellt.

Vad som gör artikeln extra sevärd är att den kombineras med en annons för fjärrvärme, som börjar med att berätta om att polarisarna smälter och havsnivån stiger. ”Stoppa detta!”, sägs det i annonsen. Varför gör vi inget åt soptipparna ute i haven?

P J Anders Linder funderar över varför så många svenskar så förbehållslöst sväljer beteckningen ”miljö” som något moraliskt överlägset allt annat. Han skriver bra, om än något politiskt korrekt och jag återger för en gångs skull hela texten här.

Det räcker inte att heta något med ”miljö”

Ett av problemen med Miljöpartiet är deras dåliga miljöpolitik. Den bygger på överbud och önsketänkande och en fix idé om självspäkning som paradväg till det gröna paradiset. Om MP:s partiprogram sattes i verket skulle elpriserna skena, ekonomin sakta in och miljön ta stryk.

Ändå förblir MP märkvärdigt ogranskat. Många tycks utgå ifrån att ett parti som heter något med ”miljö” automatiskt måste ha den finaste miljöpolitiken. Under FN:s klimatmöte i Köpenhamn användes Maria Wetterstrand som oberoende expert av många medier. Bra eller dåligt förslag? Fråga MP!

Riksdagsledamoten Sofia Arkelsten (M) går till förtjänstfullt generalangrepp mot myten om MP:s störtgröna förträfflighet i sitt bidrag till antologin Med blicken mot framtiden, som presenterades i går. Sju yngre moderater tacklar varsitt område, Arkelsten tar klimat och miljö.

Det känns sorgligt om människor röstar på ett parti bara för namnets skull, skriver hon, och konstaterar att MP-linjen kan sammanfattas i de tre bokstäverna N-E-J: ”Nej till kärnkraft. Nej till utbyggd vattenkraft. Nej till investeringar i utlandet som del i klimatpolitiken och nej till att fånga in och lagra koldioxid. Nej till ny teknik och mer bioenergi från skogen.”

Att snabbavveckla kärnkraften leder till stort bortfall av elenergi som enligt MP ska ordnas med energisparande och vindkraft. Men man saknar ett trovärdigt scenario för hur sparandet ska gå till – och redan regeringens mål för hur mycket vindkraften ska byggas ut är orealistiskt högt.

Om MP-linjen blev verklighet skulle vi antingen få stänga industri eller importera kolkraftsel från kontinenten eller kärnkraftsel från Finland (ifall det finns kablar; MP gillar inte dem heller).

Sofia Arkelstens text hade mått bra av ett möte med en sträng redaktör, och hon uppehåller sig väl ensidigt vid klimatet. I själva verket kan en fråga som hotet mot havsmiljön vara väl så akut; den ligger också nära till hands för en borgerlig miljöpolitiker då problemen i så hög grad bottnar i sanslösa statssubventioner, frånvaron av äganderätter och bristen på internationellt samarbete.

Man kunde också önska sig ett resonemang om hur bevarandeintressen ska balanseras mot människors legitima önskan att driva jord- och skogsbruk i vårt land. Men att Sofia Arkelsten utmanar MP-kulten räcker långt.

***

Jag är själv djupt förvånad över att ingen journalist gett sig på att studera miljöpartiet och dess argument. Som P J Anders Linder skriver tycks vi utgå ifrån att allt ett miljöparti är moraliskt överlägset alla andra och automatiskt det bästa valet om man bryr sig om sin omgivning. Intressant nog tror inte de flesta svenskar att Folkpartiet är bäst för folket och att Sverigedemokraterna strävar efter att förfina demokratin.

Hur kommer det sig att just ordet ”miljö” har en sådan magisk klang?

Med anledning av den tidigare, mindre smickrande artikeln om World Ecological Forum, vill jag och Maggie gärna förmedla vad verksamhetens grundare, Alec Arho Harvén anser och vad som är målet med hans projekt. Jag ringde upp Alec och hade ett långt samtal med honom och nedan kan ni se resultatet.

Alec beskriver World Ecological Forum som en nystartad verksamhet, som är baserad på hans mångåriga intresse för miljön och miljöfrågor. Verksamheten har startats med egna lån och med bidrag bl.a. från Gotlands kommun, enligt Alec. Verksamheten syftar till att, förutom diskussion och erfarenhetsutbyte, skapa samarbetsformer och synergier mellan olika företag och få fram produkter inom transport och energiområdet som är praktiskt användbara. Produkter som skall prövas praktiskt bla genom tävling på Gotland Ring (t.ex. elektrisk MC)

Alec anser att vätgas, bränsleceller och hybridlösningar har framtiden för sig när det gäller drivmedel inom transportsektorn. Han är dock uttalat kritisk mot etanol som han betraktar som en marginell produkt på vägen mot bättre lösningar, eftersom etanolen i många fall skapar fler miljö- och klimatproblem än vad den löser. Den etanol som kan vara acceptabel är den som kan framställas ur restprodukter från skogsindustrin, även om också den kräver subventioner för att kunna bli ett alternativ.

På en direkt fråga från mig svarar Alec att WEF inte har några särskilda kopplingar till någon industrigren som tex Gröna bilisters förhållande gentemot etanolindustrin.

Kärnkraft är okey enligt Alec, eftersom el kommer att bli en allt viktigare energikälla. Men förhoppningsvis kommer det bättre och nya sätt att producera el i framtiden. Vindkraft är bra, men Alec anser sig medveten om dess brister, tillkortakommanden och behov av subventioner. Vindkraft kan vara bra på vissa ställen i bra vindlägen, vilket finns inom vissa områden på Gotland menar han. Han påtalar bla att Gotland Ring i huvudsak drivs genom ”grön el”.

Alec välkomnar en seriös diskussion om klimatfrågorna och kan tänka sig att ha med skeptiska inslag i sitt forum men anser att det då är viktigt att det är seriösa debattörer med aktuell kompetens som deltar, gärna från tex MIT.

Alec anser dock inte att forumet är ett ”klimatmöte”, som det har beskrivits i några media, utan syftet är ett bredare fokus på bla biodiversitet, miljö och energifrågor.

Ett flertal debattörer är redan nu knutna till forumet i sommar, bl.a. L-E Liljelund som är en av regeringens företrädare i klimatfrågor.

Skrivningarna om ”Global Governance” och liknande som förekommer på hemsidan vill Alec inte riktigt kännas vid utan är, anser han, ett utslag av hans tankar före klimatmötet i Köpenhamn, ett som han menar misslyckat möte som nu måste ta andra former.

De ganska tunga avgifterna för medlemskap i WEF har ännu inte inbringat några medlemmar enligt Alec, men han hoppas att detta ska bli fallet om det första WEF i sommar blir en framgång.

Här kommer en näve intressanta länkar:

Bolivias president Evo Morales är så missnöjd med utgången av Köpenhamnsmötet att han tänker dra ihop en egen klimatkonferens – The First World Conference of the People on Climate Change and the Right of Mother Earth. Ingen dålig akronym det där: FWCPCCRME. Konferensen ska hållas mellan 19 och 22 april, vilket sammanfaller med FN:s Internationella Moder Jord-dag [visste ni förresten att en sådan numera finns?]. Det är osäkert om Morales verkligen tror på klimathotet och tänker förespråka global socialism som lösning eller om han bara vill ha pengar av väst. Hur som helst bådar det inte gott för demokratin [Ingemar, läser du det här?].

Robert Gibbs, en representant för Vita Huset, menar att köldrekorden är bevis på den globala uppvärmningen. Go figure.

Gibbs: Worldwide Record Cold Result of Climate Change
by hotairpundit

Även delar av Kina kommer att bli kallare när det blir varmare. Logiken är slående, eller hur?

I miljödebatten återkommer ofta begreppet befolkningsexplosionen. Professor Hans Rosling har mycket klokt jämställt det begreppet med hets mot folkgrupp. Det är att jämföra barn med bomber. Pratet om att Jorden inte räcker till för alla är början till nyfascism. Som Rosling uttrycker saken, Jordens resurser måste fås att räcka till. Nämn något alternativ? Det innebär att utnyttja jorden effektivare och att använda tillgänglig teknologi inklusive GMO för ökad produktivitet. Säkert kommer även stigande koldioxidhalt att medverka till att klara en högre produktivitet.

Världens befolkning uppgick i juli 2008 till drygt 6,6 miljarder och fortsätter växa med ca 1,16 % per år (enligt ”2008 State of the Future”) Ekonomin växte 2007 med 4,9 % till 66 tusen miljarder dollar (räknat i PPP – köpkraftsparitet), alltså ökade världens inkomst per capita med knappt 4 %. Utvecklingsländernas ekonomier har vuxit med i genomsnitt 7 % årligen under de senaste fem åren. Om denna tillväxttakt fortsätter kommer fattigdomen i världen att halveras mellan 2000 och 2015. Antalet extremt fattiga, dvs. de som lever på mindre än 1 dollar om dagen, har i utvecklingsländerna minskat med 278 miljoner mellan 1990 och 2004, och med otroliga 150 miljoner under de senaste fem åren. Samtidigt har utvecklingsländernas befolkning ökat med 1 miljard! Utvecklingen innebär även att USA inom två decennier förlorar ledartröjan i världsekonomin till Kina.

Säkert kommer jordens befolkning att öka ett gott stycke till trots att vi i princip löst problemet med tillväxten. I väst har fertiliteten tidigare sjunkit och ligger på de flesta håll klart under den nivå (2.1 barn per kvinna) som krävs för att upprätthålla befolkningens storlek. En mängd unga kvinnor i fattigare länder har ännu inte fött sina två barn. När de gjort det mot mitten av 2000-talet kan vi förvänta oss att befolkningen planar ut omkring 9 miljarder individer. Att problemet med den till synes okontrollerade befolkningsökningen verkar lösa sig sammanhänger med den demografiska övergången, dvs det faktum att födelsetalen sjunker när välståndet ökar.

Om världssamfundet skulle driva miljö och klimatfrågorna lika hårt som EU, en rad ecoorganisationer och alarmisterna förordar då kommer världsekonomins utveckling att bromsas. Det innebär att tillväxten i många fattiga länder avstannar och att man faller tillbaka i bidragsberoende (läs drogberoende). Väst lovade ju 100 miljarder US$ i ökat bistånd i Köpenhamn. Med en sådan utveckling är risken stor att befolkningstillväxten återgår till det tidigare kritiska scenariet.

Prioritet nummer ett är att avskaffa fattigdomen och det gör man inte med bidrag. Femtio års misslyckad biståndspolitik talar sitt tydliga språk. Vi måste låta alla länder få ekonomisk tillväxt och det innebär fortsatt och ökande användning av fossil energi. Skulle mot all förmodan detta leda till oacceptabla klimatförändringar finns det geotekniska metoder som kan användas för att mildra en sådan klimatförändring. Metoder som kommer att kosta betydligt mindre är de klimatåtgärder som nu diskuteras.

Den enda hållbara strategin är att avskaffa fattigdomen genom fortsatt ekonomisk utveckling i hela världen. Därmed skapas förutsättningar för att få med alla människor och alla länder på en långsiktigt hållbar utveckling. Nämn en enda alternativ strategi?

En representant för Naturvårdsverket ger sin tolkning av klimatåret 2009 i Eskilstunakuriren. Tänk att man kan ha så olika syn på verkligheten. Trots att intresset för klimatfrågan sjunker stadigt i flera länder anser Lars Westermark att alltfler svenskar vill göra och gör något för att minska sin klimatpåverkan. Nu ska jag ju villigt erkänna att jag i fortsättningen har tänkt att ta bussen till jobbet, men det har faktiskt inget med klimat att göra, utan en helt vettig önskan att slippa dyr parkering i centrum.

En annan intressant sak är den opinionsundersökning jag fick av SIFO igår. Jag är med i någon slags medborgarpanel och med jämna mellanrum får jag besvara olika frågor om mina vanor och åsikter. Den här gången blev jag bl.a. tillfrågad om vilka områden jag anser vara viktigast inom politiken (se nedan).

Det intressanta är ju förstås att ”klimatfrågan” inte förekommer på listan. Det enda man som ”naturorienterad” kan välja är Miljö. Ett tecken i tiden? Eller bara en miss av SIFO?

Detta är en riktigt tragisk historia. Den handlar om en man som förlorat sin hustru i cancer. Hon var 61 år. Hon var dessutom miljömedveten och hennes högsta önskan var att begravas på ett miljövänligt sätt. Hon ville inte bli en förorening.

”När man begravs blir man antingen en luftförorening eller en vattenförorening”, berättar mannen, som är systemekolog och även han en stor miljövän. ”Det finns ingen kvicksilverrening i krematorierna, det läcker ut i luften. På jordbegravningar läcker det ut i marken. Med dagens alla klimathot ska man inte ställa till med mer elände än man måste.”

Hans hustru blir därför en av de första i världen att jordfästas genom promession – ett nytt ekologiskt begravningsalternativ. Den är utvecklad av en svensk biolog, Susanne Wiigh-Mäsak. Kort sagt går den ut på att frysa kroppen, som sen sänks ner i flytande kväve, skakas sönder till pulver och ångas av på alla vattenrester. Stoftet begravs därefter i en kista av majsstärkelse.

Det finns mycket att kommentera här. Hur kan man till exempel känna en så stor skuld till naturen att man inte vill bli en ”förorening”? Om man skaffar barn, kan det kallas att ”förorena”? Är människan verkligen inget annat är ett virus på jordens yta? Och till sist, hur kan man lansera promession som något miljövänligt med tanke på all den energi som processen kräver? Det mest ekologiska vore kanske att lägga ner kroppen utan balsamering och utan kista i ett hål i marken och låta naturen ha sin gång?

Schweiz är ett fantastiskt vackert land. Jag har bott där i två år så jag vet. Schweizarna är också suveränt bra på att göra ost. Och sköta bankaffärer. Och tillverka klockor. Men… nu har Schweiz bestämt sig för att bli först i världen med ett soldrivet flygplan. Japp, det är en ensitsare som väger 1600 kilo och har ett vingspann motsvarande en Airbus A380. Jättevingarna behövs antagligen för att få plats med solcellerna som driver planets fyra elektriska motorer.

Planet har ännu inte lyft från marken, men en jungfrutur väntas före jul. Sen gäller det att testa om planet klarar av att flyga även nattetid. Och så får vi hoppas att tekniken räcker till mer än en ensitsare. Annars lär det bli det fasligt mycket flygplan uppe i luften.

Enligt Hällekiskuriren, lokaltidning för Kinnekullebygden, är det snart premiär för Lasse Åbergs familjemusikal Banankontakt. Den handlar om miljö, klimatkris och vänskap och är ett samarbete mellan Riksteatern och Naturskyddsföreningen. Föreställningen tar även upp sådant som konsumism – med poänger och tankeställare, både för vuxna och barn. Svante Axelson är glad att ” kunna nå ut med miljöfrågan på ett humoristiskt sätt både till vuxna och till barn samtidigt”.

Vilka av er var nu med i Naturskyddsföreningen?

I Sydsvenskan får Shell skäll av Lasse Gustavsson på WWF,  Svante Axelsson på Naturskyddsföreningen och Martina Krueger på Greenpeace. Varför Naturskyddsföreningen ingår allians med Greenpeace är lite oklart. Jag har svårt att tänka mig att de stödjer Greenpeace miljöaktivism på gränsen till miljöterrorism.

Dagens ämne är Shells planerade utvinning av naturgas i Skåne. Bolaget har fått tillstånd att leta gas i två områden som omfattar ca 20 procent av Skånes yta. Enligt artikelförfattarna har boende i de byar som berörs protesterat kraftigt.

Gustavsson et al motsätter sig naturligtvis med all kraft de planerade provborrningarna. Vi ska ju inte satsa på fossilt, utan på förnybart.

”Sverige bör istället utnyttja sina mycket goda förutsättningar för att utvinna energi från biomassa, vind, sol och vågor”, skriver trion. Lite kul i sammanhanget är att Lasse Gustavsson är med på deltagarlistan på Energy 2050, där det igår konstaterades att vindkraften aldrig kan bli mer än en marginell energikälla, att solenergin är ingenting för kalla Norden och att vågkraft överhuvudtaget inte bevisats kunna vara konkurrenskraftig. Med andra ord lever de två herrarna och damen i en drömvärld, något som kanske WWF och Greenpeace kan göra, men Naturskyddsföreningen borde veta bättre.

PS Dessvärre tycks inte artikeln vara öppen för kommentarer. Go figure.