Category — Miljö

 OBS En del av denna text försvann under förmiddagen och jag har därför reparerat och redigerat den. Delar kan därför skilja sig åt från orginalet publicerat i morse!

Jag skall försöka reda ut lite kring havsförsurningen. Jag undrar om ett av problemen med den nuvarande klyftan mellan folket och politikerna/forskarna är det ödesdigra valet av att försöka övertala massorna genom att dramatisera och förstärka budskapet kring AGW. Jag föreslår att man börjar med att se på en film när Jane Lubchenco visar principen. Experimentet börjar ca 05.00, så snabbspola dit.

Jag skulle gärna få lite reaktioner från kemikunniga, är inte detta närmast att bedöma som opedagogiskt, hon har ju stora meriter som marinbiolog, docent i ekologi, chef för NOAA och sitter i Obamas Science Team. Kan det vara så att John Holdren har valt henne för att hon tydligt profilerat sig i AGW frågan?

På klippet under NOAA´s flagg demonstreras den grundläggande kemin kring havsförsurningen. Ursprungligen såg jag ett klipp när Lubchenco gör ett likartat experiment i den amerikanske kongressen som jag dock inte återfunnit på nätet. Först lägger hon ner lackmus i kranvatten och sedan näve kolsyresnö som genast färgar lösningen gul, pH sjunker. Hon tar därefter tre kärl, en med enbart vatten, en med hälften vatten och hälften vinäger (pH 3,1) och en med bara vinäger. Däri placeras gammaldags griffelkritor, dvs ren kalk. I de bägge sura lösningarna kan man skönja att det bubblar koldioxid. Kolsyran i det stora kärlet fräser och bubblar under experimentets fortsättning. I slutet berättar Lubchenco, att hon dramatiserat föreställningen (nåväl så väldigt spännande blir det ju inte, en kemilektion i åttan, ni vet) för att tiden är kort och det är den grundläggande principen hon vill visa på. Att kalk upplöses i syror vet ju alla människor, men har experimentet någon bäring i verkligheten, kan världshaven någonsin få pH värden under eller ens i närheten av 7, nej knappast.

 Hur började denna sura karusell?

Biokemiska processer i haven har naturligtvis varit föremål för vetenskapligt intresse under lång tid men just denna fråga väcktes ordentligt till liv med en artikel från 2003 (Oceanography: Anthropogenic carbon and ocean pH av Ken Caldeira& Michael E. Wickett). Med hjälp av IPCC scenarier och modeller såg de framför sig en möjlig reduktion av pH värdet med 0,77 enheter fram till år 2300, dvs från 8,1 till 7,33. Artikeln spetsade till situationen med påståenden som:

The coming centuries may see more ocean acidification than the past 300 million years.

Detta sporrade både AAAS 2004 och Royal Society 2005 till upprop att samla sig kring denna fråga och utöka forskningen. Så skedde också. Den genererade genast ett antal olika kommittéer, arbetsgrupper, forskningsprogram, symposier och rapporter. Frågan måste ha genererat 100-tals nya administrativa tjänster inom de olika internationella organen och nya möjligheter till marinbiologiska forskningsprojekt. I Europa skapades t.ex 2008 EPOCA (European Project on Ocean Acidification) som samlade 160 forskare från 32 institutioner och 10 europeiska länder. En viktig milstolpe i den mediala lanseringen kom samma år med Monaco-deklarationen, framtaget under ett symposium med 220 forskare från 32 länder. I good IPCCC-anda levererades en summering till beslutsfattarna, ”A Summary for Policymakers from the Second Symposium on the Ocean in a High-CO2 World”. Där stod att läsa:

 The Oceans are Acidifying rapidly och within decades, the chemistry of the tropical oceans will not sustain coral reef growth while large parts of the polar oceans will become corrosive to calcareous marine organisms. These far-reaching changes will impact food webs, biodiversity and fisheries.

Detta nya hot inlemmades snabbt i den redan digra kartan av kommande katastrofer.  Inför Köpenhamsmötet fanns det en hel kader av Ocean acidification specialist som kunde vittna om hur världshaven höll på att förvandlas till ättika på kort tid, några axplock från pressklipp:

 Human pollution is turning the seas into acid so quickly that the coming decades will recreate conditions not seen on Earth since the time of the dinosaurs, scientists will warn today.

Denna formulering från ”forskarsamhället” är så anmärkningsvärd att den måste översättas:

Människans nedsmutsning förvandlar haven till syra så snabbt att de närmaste decennierna kommer att skapa förhållanden som Jorden inte upplevt sedan dinosauriernas tid, varnar forskarna om idag.

Kan det vara så att när man de facto överdriver risker och spetsar till budkapet tappar en icke oviktig grupp akademiker i tron att man får folket med sig. På mindre än sex år hade vi fått en megakatastrof på halsen, som ingen tänkt på trots decennier av forskning kring havens kemi och ekologi, och vetskapen sedan decennier att CO2 ökar i atmosfären.

Hur stor är då risken, och var i ligger faran?

Med reservation för en nyligen inläst och ytlig kunskap i ämnet skall jag försöka ge lite grundfakta. Alla formler kring reaktioner hittar ni lätt på nätet under Ocean acidification. På Wikipedia, kan man dessutom av Greenpeace få veta att det är enbart antropogent CO2 som löses upp i vatten.

Lubchenco framför uppgiften att surheten i världshaven ökat med 30% sedan industrialismens början. Med detta menar hon att antalet vätejoner H+ ökat med 30% vilket motsvarar en minskning med 0,1 pH enhet, dvs från 8,2 till 8,1 vilket låter mindre än trettio procent. Begreppet surare är egentligen inte helt korrekt, en vätska blir bara mindre basisk eller alkalisk ner mot neutralt pH 7, men för enkelhetens skull kan vi köpa ordet surare.

Vad saken egentligen handlar om är om havsvattnet är mättat på calcit och aragonit, de två calciumkarbonater (kalk) som de olika kalkbyggande organismerna behöver för att bilda skal, allt från plankton och koraller till humrar. Bara för att förtydliga så är haven för närvarande övermättade med calcit och aragonit och oceanerna i varma och tempererade områden kommer inte bli omättade även om CO2 halten stiger till 1000ppm. Uttalanden som: within decades, the chemistry of the tropical oceans will not sustain coral reef growth är inte korrekt. Atkinsson et al 1994  visade t.ex på att 57 arter koraller växte lika bra som referensmaterialet i havet i ett akvarium försett med vatten från en havsvattenkälla med med pH 7,5–7,8.

 Haven har inte samma pH överallt och alltid, utan pH varierar med temperatur, tryck och fördelning av djur och växter. Gröna växtplankton absorberar ju CO2 även i haven, och djuren andas ut CO2 varför pH värdet kring ett korallrev kan oscillera med någon eller flera tiondelar. Ytvattnet i de varmare tropiska haven har det högsta pH-värdet, polarområdena det lägsta. I vattenpelaren minskar pH värdet då djupvatten är kallare och har högre tryck, som hos kylda läskedrycker.  På ca 300 meter är trycket så pass högt att vattnet kan hålla så pass mycket CO2 att mängden aragonit i vattnet inte längre är mättat. Över ett visst gränsvärde djupt ner i djuphavet upplöses all kalk och inga kalkavlagringar sker på botten. Försurningen av haven beskrivs ibland som att havet blir korrosivt och fräter ner kalkbildande djurs skal, detta är naturligtvis alldeles felaktigt. Den ökande halten av CO2 upplöses i vatten till en del som kolsyra H2CO3 som i sin tur blir till vätejoner H+ och vätekarbonatjoner HCO3-. Vätejonerna H+ binder i sin tur upp karbonatjoner CO3- till HCO3-, då minskar antalet karbonatjoner som kan bilda kalk CaCO3. Den nya lösningen fräter inte på djurens kalkskal utan minskar endast tillgången på karbonatjoner som kan bilda Kalciumkarbonat. I vatten som är omättat på kalk kräver djuren mer energi för att bilda skalen.

Det är de kalla vattnen kring polerna som många anser att gränsen för mättnad kan krypa upp mot ytvattnet om vi närmar oss 450­­–600 ppm CO2. Vad som händer är alltså inte att de dör eller tappar förmågan att bilda skal utan det går åt mer energi, då de får jobba hårdare.  Lubchenco ger en bild av en lite fjärilssnäcka (Pteropod) som en viktig födokälla i världshaven. Den utsattes för pH värden ner mot 7,4 i den artikel som nämns ovan från 2003.

Det fattas en del i experimentet. Om man lägger ner lite snäckor eller kalk i vattnet som blivit surt, och kalken löses upp, haven har ju bottnar och klippor, stiger inte pH då igen?

Den här månaden blir vi sju miljarder människor på jorden, enligt Johan Norberg i Metro. En mardröm, förutsade domedagsprofeterna för 50 år sedan, när vi bara var tre miljarder. De var övertygade om att mänskligheten inte skulle kunna producera mat och välstånd i samma takt som den producerade barn.

I en pressrelease den 19 juli i år i basunerar WWF ut följande:

Melting Sea Ice Forcing Polar Bears to Swim Longer Distances, Linked to Increased Mortality of Cubs, Finds New Study.

Pressreleasen här genererade som beräknat var rubriker i olika medier, flera med orden ”Polar Bear cubs dying when swims get longer….” Undersökningen är ett samarbete mellan WWF och US Geological Service och ett typexempel på den typ av samarbete som WWF söker och som Ingemar rapporterade om häromdagen. Studien skulle presenteras oralt på en konferens om björnar och någon publicerad full version har jag ej funnit. I presentationen sägs att studien ger belägg för en ökande trend att isbjörnar tvingas simma längre över öppet hav mellan åren 2004–2009 för att nå isranden och att dödligheten för ungarna därigenom ökat. Om man läser det abstrakt som vidlades i releasen blir jag förvånad över hur osäkra dessa resultat måste anses vara. I studien har man undersökt 68 radiotaggade björnar och jämfört med sattelitbilder över isens utbredning. Ur materialet har man identifierat 50 tillfällen då sammanlagt 20 björnar simmat över 50 km och då sett en signifikant ökande trend för de 6 åren (P = 0,03). Men följande formulering (gardering) skapar misstankar:

but variations in the number of collar deployments per year and improvements in collar technology over the course of the study preclude us from fully evaluating this trend.

Vad gäller dödligheten för ungar som följer med dessa långsimmare sägs följande:

We identified 6 bears whose dependent cubs survived long distance swimming events and 5 bears that may have lost their cubs as a consequence of swimming.

Det är svårt att tyda detta annat än att man vet inte om ungarna dött p.g.a själva simfärden. Att låta dessa i strikt vetenskaplig mening ostyrkta påståenden valsa runt i den internationella pressen med rubriker på temat ”Polar Bear cubs dying…” blir onekligen närmast parodiskt och kan inte annat än tolkas som att man ansträngt sig för att låta det förväntade resultatet styra över materialets innehåll.

Det är lätt att förstå att man som forskare i en position där man är beroende på fortsatta bidrag inom ett område som är mycket kostsamt gärna vinklar sina sammanfattningar mot politiker och allmänhet i en ton av stor angelägenhet – Just vårt projekt har en tydlig och direkt koppling till aktuella frågor, våra resultat kan ge underlag för policy beslut som är avgörande för frågor om miljön och samhället som påverkar många. Forskning kring isbjörnarnas populationsdynamik är förunnat ett fåtal och dessa träffas regelbundet i slutna arbetskonferenser inom ramen för IUCN/SCC PBSG där de nyaste rönen presenteras och nya rekommendationer ges mot beslutsfattare. Klimatförändringarna i polartrakterna har inneburit att stora nya forskningsmedel har allokerats till områden som för 30 års sedan på något vis levde ett sömngångaraktigt liv i museernas källare och institutionskorridorer, när såg man brännande artiklar om kvartärgeologi eller oceanografi före Hansen 88?

När plötsligt manna faller från himlen måste man ju ha en sked och alla ansökningar som nämner ordet klimatförändringar är lika med soppslev, och på den vägen är det. Det är naturligtvis orimligt att begära att den som är intresserad av lappljung eller polarvide gärna slänger in en liten bimening om ”utbredning i en varmare värld” eller dylikt för att kunna göra ännu en fältsäsong i Ammarnäs eller var det nu kan vara. Isbjörnsforskare är inget undantag och i och med att det är en liten begränsad skara med exlusiva inblickar kan väldigt få säga emot. När ”världen” väntar på att få skriva om hela den socioekonomiska kartan bara de får de förlösande orden ”minskning” och ”klimatförändringar”.

Pressen att leverera orden som fungerar som sesam öppna dig måste vara oerhört stark när nya forskningsmedel finns bakom stendörren, det skall mycket kurage till för att bryta mot de oskrivna koderna. Gruppen av PBSG består bara av aktiva forskare vilket gör att kollegialiteten måste vara stark. Påstår jag med detta att dessa forskare medvetet fuskar, nej det tror jag inte utan snarare att de presentera den del av verkligheten som ger önskade resultat eller drar allmänna slutsatser som ligger strax utanför deras resultat.

Ytterligare ett exempel: Stirling och Smith presenterade i tidskriften Arctic 2004 en ovanlig observation som härrörde sig från året 1979. De befann sig i början av april längs med kusten av sydöstra Baffin Island och hade ovanligt varmt väder med ihållande regn. De såg då att de snögrottor där kutar av vikaresälar gömde och skyddade sig hade rasat samman och nu exponerades för väder och predatorer. Detta onormala väder för årstiden hade enligt de lokala väderstationen endast inträffat 2 gånger tidigare mellan åren 1950 och 1992. Det hade inte rapporterats som varande intressant då 1979 utan först nu 2004 när klimatfrågan var högaktuell. Slutsatsen de då drog var att detta med all sannolikhet kommer att inträffa allt oftare när klimatet blir varmare. Denna historia är naturligtvis hjärteknipande men borde inte den logiska slutsatsen vara att om detta sker med allt större regelbundenhet så kommer denna population sälar föda tidigare eller flytta längre norrut? Författarna beskriver dessutom att det är ett enstaka fall och vi får förmoda att det inte observerats sedan dess, dvs mellan åren 1979 och 2004, dvs de år då klimatet verkligen skulle ha förändrats. Denna episod har sedan upprepats som en effekt av klimatförändringar som vi kan förvänta oss i en varmare värld i många olika publikationer med hög status, t.ex NOAA Arctic Report Card så sent som 2009 med referens till året 2004. Den sorgliga observationen från 1979 var fortfarande en laddad nulägesrapport 2009 trettio år senare.

De med inblick i den slutna isbjörnsforskningen och som har en avvikande åsikt är inte välkomna. Mitchel Taylor som var mentor till Derocher och som studerat isbjörnar i 30 år var inte välkommen på PBSG möte 2009. Han har publikt berättat att han inte tycker att isbjörnen är hotad och har avvikande åsikter om orsakerna till den minskade isarna i Arktis. Han delgavs motiveringen av Derocher att:

” I do believe, as do many PBSG members, that for the sake of polar bear conservation, views that run counter to human induced climate change are extremely unhelpful”. se här

Vad är då sanning och vad är fiktion. Det är naturligtvis svårt att hävda ståndpunkten att isbjörnen är hotad om kurvorna med mindre is inte sammanfaller med ett minskat antal björnar. Kanske har all uppståndelse kring isbjörnen på kort sikt gynnat dess skydd, men den långsiktiga naturvården spelar ett högt pris när man ropar – vargen kommer!

Från Mark Henderson i The Australian (ursprung: The Times)

Ekologisk odling kan vara mindre effektiv för att skydda tex vilda djur än intensiva metoder enligt ny forskning som undergräver dess anspråk på att vara den mest miljövänliga formen av jordbruk. Organiskt jordbruk som försöker skapa gemensamma ytor för grödor och djur orsakar ofta större skada på den biologiska mångfalden än konventionella metoder vars syfte är att maximera skördarna har nu en stor studie avslöjat.

Markdelningsmetoder brukar ge lägre avkastning än intensivt jordbruk och de kräver mycket mer mark för att producera samma mängd mat, fann forskare vid University of Cambridge och Royal Society. Detta innebär att viktiga vildmarksmiljöer måste förstöras för att skapa extra jordbruksmark, vilket lätt uppväger alla små fördelar med att göra fält vänligare för djurlivet. Forskningen, som bedrivs i Ghana och Indien, fann att de flesta arter av fåglar och träd, vanliga eller sällsynta, skulle ha större populationer om produktionsytorna i dess närhet var så små som möjligt och istället producerade maximal avkastning. Denna strategi måste dock kombineras med åtgärder för att skydda vildmarkens livsmiljöer.

Forskarna bakom studien, som publiceras i tidskriften Science, sade att det ekologiska jordbruket dock kan spela en roll, förutsatt att det genererar hög avkastning. De varnade också för att resultaten kanske inte gäller i alla delar av världen, och de har därför börjat ny forskning i Polen för att utvärdera europeiska förhållanden. Resultaten ifrågasätter dock om den organiska metoden är den mest hållbara strategin för jordbruk, och att intensiva system skulle vara dåligt för den biologiska mångfalden.

”Miljönytta har varit ett av försäljningsargumenten för ekologisk odling, men det vi ofta ser är lägre avkastning, och fördelarna för vilda djur är inte så stora som det påstås”, säger Ben Phalan, som ledde den ghananska studien. ”Man säljer budskapet att man både kan klara biodiversiteten och livsmedelsproduktionen och att de kan samexistera i ett ekologiskt jordbruk. Men vår forskning tyder på att detta förmodligen är optimistiskt och kan vara önsketänkande.”

Hans kollega Malvika Onial, som ledde den indiska forskningen, sade: ”Det skulle vara trevligt att tro att vi skulle kunna bevara arter och producera mycket mat, allt på samma mark, men våra data från Ghana och Indien visar att det inte är det bästa alternativet för de flesta arter”.

Resultaten kan också få konsekvenser för EU: s jordbrukspolitik. Martin Harper, Royal Society: ”Europeiska kommissionen föreslår att omstrukturera en tredjedel av jordbruksstödet i Europa till sk grönt stöd. Studien i Science visar att om inte de föreslagna gröna åtgärderna verkligen ger betydande och varaktiga miljövinster så skulle det vara bättre att använda dessa pengar direkt till naturreservat och rädda hotade arter”. Han tillade dock att det fortfarande finns starka argument för att resurser också ska användas för att hjälpa jordbrukare att göra plats för vilda djur på landsbygden.

Några paralleller kan dras till de artiklar vi tidigare haft här på The Climate Scam:

• Jorden blir grönare
• Att äta grönt och ändå ha det kvar

Englands energipolitik är envist inriktad mot mer ”förnyelsebar” energi, främst i form av vindkraft. Klimatministern, Chris Huhne, är helt bestämd på att landet, trots det ekonomiska krisläget, skall fortsätta att satsa på att bygga 10-tusentals fler vindkraftsverk. Och det skall ske i vackra Walesiska och Skotska landskap, och ute till havs. Hela den brittiska kusten kommer att bli full av gigantiska vindsnurror.

Samtidigt görs det nya upptäckter av skiffergas i England. Nu senast rapporterar borrföretaget Cuadrilla Resources att man funnit ett nytt gasfält som innehåller uppskattningsvis 200 trillioner kubikfot (5,66 x 10¹² m³) gas, vilket är ett av de största gasfälten i världen. Allt är inte tillgängligt ens med dagens fracking-teknik. Men det är tillräckligt för att England skall kunna slippa att importera gas från Västafrika och Mellanöstern. Energipriserna skulle kunna sänkas drastiskt för ett folk som verkligen har svårt att hålla värmen under de numera så kalla vintrarna. Många fattiga tvingas frysa i sina lägenheter.

The Global Warming Policy Foundation är full med entusiastiska tidningsartiklar om skiffergasen. Se t.ex. här, här och här. Gasen är tillgänglig rakt under fötterna på engelsmännen, den är billig och den gör inte på långa vägar samma intrång på natur och miljö som vindkraft. Och de som händelsevis fortfarande tror att koldioxidutsläppen är bekymmersamma ur klimatsynpunkt kan trösta sig med att användningen av gas bara släpper ut hälften så mycket som t.ex. kol.

Men precis som i Sverige och Tyskland så är det den gröna energiutopismen som styr. Politikerna verkar vilja fortsätta sin katastrofala satsning på ”förnyelsebart” och en i längden själdestruktiv energipolitik.

Tim Worstall i Forbes tror inte att en sådan halsdarrighet kommer att överleva på sikt:

”Det enda riktiga problemet tycks vara politiskt: Vi har klimatminister Chris Huhne, som verkar insistera på att vi inte, aldrig någonsin, skall utvinna denna gas” eftersom den kommer att göra vindkraften helt oekonomisk i jämförelse. ”För att vara helt ärlig så är en sådan politisk hållning ohållbar. Att stå i vägen för 60 miljoner britter och en källa för billig värme och elektricitet leder förmodligen till att man blir nedtrampad.”

Ja, frågan är om ens den gröna energilobbyn som är så stark inom EU lyckas att hålla emot. Man har ju t.o.m. övervägt att helt förbjuda utvinning av skiffergas med hänvisning till miljörisker. Men dessa påstådda miljörisker visar sig starkt överdrivna och är ingenting som inte en försiktig och teknologisk säkerställd borrning kan klara av redan idag.

Det är inte utan att man kan misstänka att de förnyelsebara energiföretagen ser med stor fruktan på dessa gasfyndigheter, och att de i ren desperation försöker att piska upp en anti-gasstämning i Europa – med benäget bistånd från organisationer som Greenpeace och andra s.k. miljöorganisationer förstås.

Se vidare här och här .

Ingemar Nordin

För ungefär 20 år sedan skrev jag en insändare till Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur. Min insändare handlade om att även om jag hade bil så tyckte inte jag att Motormännens Riksförbund representerade mig. Eftersom jag bodde och bor i Uppsala så använde jag, så snart det var möjligt, hellre min cykel än min bil. Jag tyckte därför att Naturskyddsföreningen borde bilda en underförening för miljömedvetna bilister. Enligt vad Per Kågeson berättat för mig så var den insändaren en av inspirationskällorna när han några år senare bildade föreningen Gröna Bilister. När den föreningen bildades var jag i Afrika, men när jag kom hem så hörde jag av mig till Per. Vid nästa årsmöte blev jag invald i styrelsen och var sedan under ett antal år kassör i föreningen. Anledningen till att jag tyckte att det behövdes en förening för miljömedvetna bilister var närmast att jag själv tycker att det är väldigt praktiskt att ha bil och därför önskade jag att inte bara mina barn utan även mina barnbarn och deras barn skulle ha tillgång till bil. Eftersom jag misstänkte att världens tillgångar på olja förmodligen var ändliga så gällde det i första hand att få dem att räcka så länge som möjligt vilket bland annat innebar att bilar borde vara så bränslesnåla som möjligt.

Det jag ansåg var ett av de största problemen var därför att bilarna var alldeles för tunga (trots att detta var före SUV-arna). När jag fick invändningen att större bilar var säkrare än små så var mitt motargument att krockar man med en lastbil så spelar det ingen roll vad man själv kör och om alla bilar är lätta så bortfaller det argumentet.  (Jag tror fortfarande att lättare bilar hör framtiden till.)

Däremot var klimatfrågan inte något som jag år 1991 brydde mig särskilt mycket om. Däremot var naturligtvis den lokala miljöbelastningen av intresse. En miljöbil var för mig helt enkelt en bränslesnål bil som släppte ut så lite giftiga avgaser som möjligt. Tyvärr kom föreningen Gröna Bilister så småningom att ta till sig IPCCs och Kyotoprotokollets världsbild med den tillhörande uppfattningen att det var de fossila bränslena som var problemet. Själv har jag alltid ansett att det inte spelar någon roll varifrån koldioxiden kommer – om koldioxiden är ett bekymmer så är biobränslen inte lösningen på det problemet. Enligt min uppfattning så har Kyotoprotokollet, genom att bortse ifrån att den koldioxid som kommer ifrån biobränslen har samma effekt som den som kommer ifrån fossila bränslen, haft en oerhörd negativ inverkan på jordens miljö. (Jag antar att det inte bara är jag som hört om nedhuggning av tropisk regnskog för odling av oljepalmer för palmolja eller sockerrör för etanoltillverkning.)

När GB dessutom kom att liera sig med svenska etanolintressenter och därmed kom att propagera för etanolbilar så kände jag mig alltmer främmande för föreningen.

När föreningen firade sitt 10-årsjubileum i Göteborg hösten 2004 ville jag gärna vara med, trots att jag då dels hade börjat sätta mig in i kolcykeln och dels hade börjat tvivla på koldioxidens farlighet. Vid jubileet gjorde jag ett försök att spela rollen av djävulens advokat, men det verkade som om de flesta av de närvarande såg mig som djävulen själv. Så kan det gå!

När sedan svenska staten gick på samma linje och dels betraktade bilar som kör på förnybara bränslen som miljöbilar och subventionerade inköp av dessa och dels tvingade alla större bilmackar att sälja minst ett alternativbränsle, vilket ledde till att man antingen började sälja E85 eller helt enkelt lade ner macken, så skämdes jag å alla svenskars vägnar. Jag har alltid kallat etanolbilar för svältbilar och jag ansåg att det var en skam för Sverige att svenska staten subventionerade sådana.

Den främsta anledningen till att jag betraktar etanolbilar som svältbilar är att jag försökte att beräkna hur mycket mark som skulle behövas om alla (eller hälften av alla, eller bara en tredjedel av alla) bilar skulle köras på biobränslen. I stort sett skulle det kräva att praktiskt taget all tillgänglig åkermark skulle användas för att göra sprit åt törstiga bilar – istället för mat åt hungriga människor.

Att svenska staten fick för sig att subventionera etanolbilar var illa nog, men värre var att de inte ens var ensamma galningar. Såväl inom EU som t.o.m. i det förlovade landet i väst så har regeringarna stött tillverkning av etanol som biobränslen.

Tack och lov så är det fler och fler vanliga människor – med vanliga människor menar jag helt enkelt icke-politiker – som faktiskt har insett vansinnet. I Europa är det ännu inga politiker som vågat ta avstånd, men det har de faktiskt gjort i USA.

(Tyvärr är ju ett av bekymren med att vara klimatskeptiker att man ibland hamnar i dåligt sällskap – de politiker som tagit avstånd är främst de republikanska politiker som jag  av andra anledningar hoppas att de inte får för stora valframgångar.)

Det som också inger ett visst hopp är att en av de stora svenska dagstidningarna, nämligen Svenska Dagbladet åtminstone vågar nämna inte bara att det finns ett motstånd mot etanol som bilbränsle utan att det faktiskt också växer.

http://www.svd.se/naringsliv/motstandet-mot-etanol-vaxer_6450512.svd

Avslutningsvis vill jag på förhand bemöta påståendet att 3:dje generationens biobränslen, där etanolen tillverkas av råvara ifrån skogen kommer att lösa problemen. Anledningen till detta är att behovet är så stort så att skogarna helt enkelt inte skulle räcka till.

Jag har många gånger deklarerat att den främsta anledningen till att jag är med i Stockholmsinitiativet och vill bidra till att TCS får en viktig roll är att enligt min uppfattning så finns det två allvarliga klimatrelaterade hot mot dagens och därmed också morgondagens mänsklighet, nämligen dels den icke försumbara risken för att jorden de närmaste decennierna ska bli kallare, dels den betydligt större risken för en vansinnig klimatpolitik.

Om jorden skulle bli kallare kan jag nog inte göra särskilt mycket för att förhindra det, däremot kan jag fortsätta att kämpa emot en vansinnig klimatpolitik. Jag vill också tillägga att för mig handlar det alltid om hela mänskligheten – inte om svenskarna.

Det finns de som tror att det skulle behövas en världsregering för att på ett effektivt, rättvist och hållbart sätt hushålla med jordens begränsade resurser, något som jag hoppas att vi ska slippa, men jag tycker ändå att vi bör vara medvetna om vilka utmaningar mänskligheten står inför.

(Jag kanske ska tillägga att en del konspiratoriskt lagda klimatskeptiker tror att hela klimatköret helt enkelt är till för att kunna skapa en världsregering.   )

Så låt mig ge min bild av vad som väntar mänskligheten de närmaste decennierna eller århundradena, och låt mig börja med det allra viktigaste – nämligen att alla ska kunna äta  sig mätta. Eftersom 99% av maten kommer från jordbruk och animalieproduktion på land så kommer jag här att bortse ifrån hav och sjö. Det som då behövs är odlad mark, vatten och (billig) energi.

(Jag bortser då medvetet från allt annat som vi också vill ha, såsom kultur, orörd natur, trevligt sällskap med mycket mycket mera eller med andra ord allt det som gör livet värt att leva.)

Enligt den referens jag i huvudsak kommer att stödja mig på så behövs det ungefär en halv hektar mark på vilken det under odlingssäsongen faller en halv meter regn för att producera en näringsriktig och någorlunda varierad kost för en människa. Dessutom behöver marken tillföras näringsämnen, främst kväve, fosfor och kalium. Enligt Wikipedia skulle maten bara räcka till hälften av dagens befolkning om vi inte hade tillgång till konstgjord kvävegödsel.

Detta är alltså vad som påstås behövas och därmed kan det vara dags att övergå till att se vad vi har.

Låt oss börja med att utgå ifrån jordens area och antalet människor som lever idag. Jordens area är som bekant c:a 5,1 miljoner kvadratmil eller 510 miljoner kvadratkilometer eller för att tala jordbruksspråk 51 miljarder hektar.  Av detta är ungefär 72% hav och 28% land. Eftersom  28% av 51 är ungefär 14 så kan vi räkna med att vi har  14  miljarder hektar att dela på. Eftersom vi är 7 miljarder människor så innebär det att vi har ungefär 2 hektar var att leva på. Enligt uppgift så har vi idag ungefär en kvarts hektar, d.v.s. c:a 2500 kvadratmeter odlad jord var och till detta tillkommer tre gånger så mycket betesmark. Detta innebär att ungefär hälften av jordens landareal används för matproduktion. I Kina lär det finnas c:a 800 kvadratmeter odlad mark per invånare. Tyvärr är det så att mycket av det som inte används inte heller lämpar sig för matproduktion, vilket innebär att möjligheterna att väsentligt öka produktionen genom att använda mer mark är begränsad.

Förutom tillgång på mark att odla så är de begränsande faktorerna för matproduktionen tillgången på vatten och tillförseln av nödvändiga näringsämnen. Jag kommer att ta upp de faktorerna i kommande inlägg och nöjer mig för stunden med att konstatera att så länge som vi har tillräckligt mycket energi för att förse våra grödor med kväve (och vatten) så kanske det ändå räcker, men skulle världen i större skala övergå till det som i Sverige kallas ekologisk odling så kommer det inte att räcka till mer än hälften av dagens mänsklighet. (Det är därför som jag ogärna köper någonting som kallas ekologiskt.)

Det som egentligen är det mest överraskande är att det trots allt produceras mat så att den, om den skulle fördelas tillräckligt rättvist faktiskt skulle räcka till dagens befolkning och förmodligen också kan ökas så att den faktiskt räcker till kanske 10 miljarder människor – men det finns uppenbarligen en gräns för hur många som kan leva ett värdigt liv på vår planet. På ett eller annat sätt måste befolkningsökningen bromsas och så småningom hejdas.

Det finns många idéer , mer eller mindre odemokratiska, om hur den ska hejdas, men såvitt jag har förstått så finns det ett beprövat och fullständigt demokratiskt medel som är effektivare än alla andra. Det gäller helt enkelt att ge kvinnor möjlighet till skolgång och helst även högre utbildning. (I de flesta utvecklade länder är dagens problem snarare att det föds för få än att det föds för många barn.)

Tänk om alla de som ägnar sig åt s.k. klimat­forskning skulle ägna sig åt utbildning av kvinnor – tänk vilken nytta de skulle göra!

Sten Kaijser

Referenser: http://dieoff.org/page174.htm

WILL LIMITS OF THE EARTH’S RESOURCES CONTROL HUMAN NUMBERS?
David Pimentel, O. Bailey, P. Kim, E. Mullaney, J. Calabrese, L. Walman, F. Nelson, and X. Yao,  College of Agriculture and Life Sciences, CORNELL UNIVERSITY,Ithaca,

NY14853-0901
February 25, 1999

Wikipedia: Fertilizers

I spåren på den ekonomiska krisen så blir det också kris i den gröna energibranschen. Den är ju till stora delar uppbyggd genom statliga subventioner och löften om framtida vinster. Men när alltfler stater får problem med de egna finanserna så dras också subventionerna för detta ned. Investerarna börjar söka sig till säkrare områden.

The New Nostradamus of the North går igenom en del artiklar om varför aktierna på vind- och solenergibolag går ned.

Bloomberg om investeringarna i solenergi: “This is a triple whammy pulling stock prices lower: industry-specific issues like overcapacity and a drop in demand in combination with government debt and budget concerns and broader risk aversion in the financial markets,” said Aaron Chew, analyst at Maxim Group LLC.

Gosselin rapporterar från tyskspråkiga Teknology Review om samma allmänna mönster.

Inte heller handeln med utsläppsrättigheter går något vidare. Chicago Tribune meddelar att Chicago Climate Futures Exchange nu stänger helt. Sedan flera månader har handeln där mer eller mindre upphört, men nu är det som sagt slut på de tveksamma affärerna. Ännu mer tveksamma affärer varnar The Guardian för; företag som säljer utsläppsrättigheter i utbyte mot vaga löften om att politikerna eventuellt kommer att spara ett stycke regnskog. (Var det inte bl.a. WWF som jobbade i denna skojarbransch?)

Men i det nästan bankrutta Kalifornien ångar man på i sin gröna eufori. År 2013 så skall man starta sin cap-and-trade. Just nu diskuteras det huruvida det är OK att köpa s.k. ”offsets” upptill 85% av marknaden. Dvs. man funderar på om man kan köpa och sälja löften om neddragningar någon annanstans, t.ex. löften om att det inte skall huggas ned skog i Amazonas …

Överhuvudtaget verkar krismedvetandet i USA vara lågt. Den nya budget som man efter mycket gny och tandagnisslan äntligen har kommit överens om är långt ifrån i balans. Skulden ökar med 1,6 trillioner dollar. De ”tuffa” nedskärningarna motsvarar bara c:a 1% av detta. JoNova skriver om eländet. En konsekvens av besparingarna kan i alla fall bli att subventionerna till etanolproduktionen minskar.

Till sist: De annars så miljömedvetna holländarna köper inte cyklar i samma utsträckning som tidigare. Cykelbranschen i kris! Fast det sägs mer bero på att det regnat så mycket i sommar snarare än på någon kris i landets statsbudget.

Ingemar Nordin

När jag för en månad sedan var ansvarig för The Climate Scam under några dagar så berättade jag att min ingång till klimatfrågan och koldioxidhypotesen var att jag inte kunde förstå skillnaden mellan koldioxid ifrån fossilabränslen och koldioxid ifrån biobränslen. Jag berättade också om min förundran över att det bara är meteorologer som tillåts kalla sig  klimatforskare. Meteorologer är specialister på att förutsäga vädret någon vecka framåt, och det sägs att klimatmodellering till stor del lär bestå av simuleringar där de program som används för att förutsäga vädret en kort tid framåt sedan får löpa i åratal eller årtionden. Om det är på detta sätt så är det uppenbarligen nödvändigt att modifiera programmen så att de inte på grund av numerisk instabilitet kommer att löpa amok. Hur denna ”stabilisering” går till vet jag inte men jag föreställer mig att man använder någon form av icke-linjär återföring till ett tänkbart läge. Jag skulle gärna vilja veta hur numerikerna löser detta problem. Att fråga meteorologer om hur klimatet ska bli om 50 år är för mig som att fråga en sprintertränare till råds om man planerar att springa ett maratonlopp.

Detta om detta. När jag antydde att jag ville granska kolcykeln för att se vad effekten av en övergång till biobränslen skulle få för effekt, så var det många kommentatorer som talade om för mig att kolcykeln är väl känd och det är naturligtvis till stor del sant. Det är också sant att det finns flera vackert illustrerade beskrivningar på nätet, det enda problemet är att de är momentana, de säger inte mycket om har det kommer att bli. Låt oss titta på några av dem, och kan börja med ”den officiella”, d.v.s. IPCCs egen:

http://www.ipcc.ch/publications_and_data/ar4/wg1/en/ch7s7-3.html

bläddrar vi ner ett par steg så kommer vi till en vacker bild. En text på svenska med samma bild hittar vi på våra vänner Uppsalainitiativets blogg:

http://uppsalainitiativet.blogspot.com/2010/07/kolcykeln-introduktion.html

Generellt gäller att en sökning på antingen ”carbon cycle” eller ”kolcykeln” ger ett stort antal träffar. En av dem som för 10 år sedan var viktig för mig var:

http://www-vaxten.slu.se/ekologi/global_kolcykel.htm

Jag har bara två anmärkningar mot dessa. Den första är att ingen av dem är ”dynamisk”.Den andra är att ingen av dem tar upp frågan om hur dessa siffror beräknats.

Såvitt jag vet så mäts koncentrationen av koldioxid i atmosfären vid Mauna Loa och eftersom det brukar förutsättas att koldioxiden är jämnt utspridd i atmosfären så borde det gå att beräkna mängden koldioxid i atmosfären med god precision.  Det som är något förvånande är då att IPCC ger mängden kol i atmosfären som en summa av den ”naturliga” (597 Gt) och den ”antropogena” (165 Gt), d.v.s. totalt 762 Gigaton (miljarder ton). Det egendomliga är att om man accepterar Mauna Loas siffra för koncentrationen av koldioxid, f.n. c:a 390 ppm(v)  så är det lätt att räkna ut att mängden koldioxid i atmosfären motsvarar   c:a 850 Gt rent kol.

Eftersom Uppsalainitiativet inte brukar ifrågasätta siffror eller annat som kommer ifrån IPCC så är det naturligt att de gärna använder just IPCC:s presentation, men det är mer förvånande att IPCC själva presenterar så motstridiga uppgifter som att

koldioxiden äf jämnt fördelad i atmosfären

den mäts med god precision vid Mauna Loa

i atmosfären finns det 762 miljarder ton kol

är mer förvånande.

Man undrar hur pålitliga övriga uppgifter är. Min personliga uppfattning är att inga uppskattningar (utom möjligen koldioxidkoncentrationen i atmosfären) kan ges med mer än två siffrors noggrannhet.

(Uppdaterad)

Enligt en ny studie från Oxfam har antalet väderkatastrofer i fattiga länder tredubblats sedan 1980-talet. Ökningen kan enligt Oxfam inte förklaras av varken bättre mätinstrument eller ökad population. Med väderkatastrofer avser man i detta fall inte jordbävningar eller vulkanutbrott (som inte ökat med tiden), utan sådant som översvämningar och stormar. Oxfam jämförde katastrofer i mer än 140 länder och såg en markant ökning. 1980 skedde 133 väderkatastrofer och på senare år har siffran varit uppe i mer än 350 per år. Rapportens slutsats är att klimatförändringarna står bakom problemet. Om detta skriver Supermiljöbloggen.

I den artikel i The Independent som Supermiljöbloggen refererar till är man inte lika trosviss. Forskaren bakom studien, Steve Jennings, säger enbart att ökningen kan bero på klimatförändring [min fetning]. En del av, dock inte hela, ökningen kan förklaras av befolkningsökningen. En del hänger förmodligen samman med  reporting bias (bättre möjligheter till informationsöverföring).

”What we seem to be getting is a big change in the number of people exposed to weather-related disasters, some change in the reporting of them, and the two combined are the major explanation [min fetning] of what we are seeing. I suspect that the climate change component is smaller”, säger Steve Jennings till The Independent.

Steve Jennings säger att även fattigdomen spelar en stor roll.

”Poverty, poor governance, patchy investment in the preparation and prevention of disasters all stack the odds against the most vulnerable. The future is going to be very bleak for millions of poor people without a shake-up of the ways we prepare and respond to disasters, and without real progress on reducing poverty and addressing climate change.”

Studien definierar en väderkatastrof som en händelse där antingen 10 människor mist livet, 100 människor kräver omedelbara hjälpinsatser, undantagstillstånd blivit utlyst eller där landet bett om internationell hjälp.

Steve Jennings är utbildad ekolog och chef för Oxfams Climate Change Adaptation and Risk Reduction Team. I en av kommentarerna till artikeln frågar man, mycket passande, om inte rapporten kan anses handla mer om marknadsföring än miljö.

Supermiljöbloggen får gärna ägna sig åt lite mer kritisk granskning.

Uppdatering 24/5: Supermiljöbloggen har nu ändrat formuleringen till: ”Rapportens författare tror att klimatförändringarna kan vara en del bakom problemet.” Vagt, men bättre än innan.