I Sverige har artikeln uppmärksammats på klimatbloggarna men också tidningarnas ledarsidor. Men på DNs ledarsida har man tonat ned betydelsen av den lägre klimatkänsligheten och skräms i stället med tornadon i Oklahoma (vilket är helt fel då den inte kan ha någon koppling till AGW). Se här.

En helt annan vinkling finner vi i en kolumn av Ivar Arpi i SvD. Han skriver bland annat om attityden hos vissa som inte verkar tycka att det är bra med lägre klimatkänslighet:

Och den som uttrycker minsta gnutta tvivel över vissa slutsatser får genast en utskällning från den gröna predikstolen: Förnekare. Ett ord som för tankarna till inkvisitionen.

För att se vad författarna till den uppmärksammade artikeln i Nature Geoscience egentligen har gjort så kan vi först se på de ekvationer som de har använt:

ECS = Equilibrium Climate Sensitivity = jämviktsklimatkänslighet

TCR = Transient Climate Response = transient klimatkänslighet

ECS, jämviktsklimatkänsligheten, är den som är 2-4,5 C enligt IPCCs konsensusintervall från den vetenskapliga rapporten AR4 år 2007. TCR definieras som den temperaturökning som man får om koldioxidhalten i luften fördubblas genom att den ökar 1 % per år under 70 år vilket kan bestämmas med klimatmodeller men också med hjälp av observationer. Vi kallar den här transient klimatkänslighet.

F_2x = forcing, dvs. direkt påverkan på jordens värmetillförsel i W/m2, när koldioxidhalten fördubblas. Denna har länge ansetts vara 3,7 W/m2 men i den nya artikeln använder man nya rön som säger att den är 3,44 W/m2.

ΔT = variation av temperatur över den studerade tidsperioden, till exempel från 1860-1879 till 2000-2009 eller till 1970-2009. Man tar alltså det globala medelvärdet av den globala temperaturen för 2000-2009 minus motsvarande medelvärde för referensperioden 1860-1879.

ΔF = variation i forcing, dvs. direkt påverkan på jordens värmetillförsel i W/m2, över den studerade tidsperioden. Beräknas på motsvarande sätt som för temperaturen.

ΔQ = variation i värmeflöde från luft till hav i W/m2 över den studerade perioden.

Lennart Bengtsson har i Gästinlägg av Lennart Bengtsson om klimatkänsligheten visat hur dessa formler härleds och beräknat både ECS och TCR.

Resultaten redovisas i följande diagram där de beräknade sannolikaste värdena markeras med ringar som är omgivna av bågar som representerar osäkerhetsintervallen.

Diagrammen är gjorda så att de räta linjerna genom origo motsvarar bestämda värden på klimatkänsligheten ECS, till vänster, och TCR till höger. Dessa linjer har alltså ekvationerna:

ΔT = ECS/F_2x (ΔF-ΔQ) respektive ΔT = TCR/F_2x ΔF.

Ringarna har man placerat genom att plotta motsvarande värden av ΔF-ΔQ respektive ΔF mot ΔT.

Vi kan lätt göra en testberäkning för till exempel TCR för 2000-2009. Vi läser av i diagrammet till höger att ΔF = 2 W/m2 och ΔT = 0,75 C. Enligt ekvaton (2) med F_2x = 3,44 W/m2 får vi TCR = 3,44*0,75/2 = 1,3 C.

Detta stämmer bra med vad som står i artikeln: The best estimate of TCR based on observations of the most recent decade is 1.3 °C (0.9–2.0 °C; dark red, Fig. 1b). Intervallet i parentesen är 5-95 % konfidensintervallet och markeras i diagrammet som en tunn mörkröd båge. Nedre gränsen i ett konfidensintervall med konfidensgraden 90 % är alltså 0,9 C! Låga TCR enligt vad till exempel Richard Lindzen fått fram är alltså ingen omöjlighet.

Nu till James Annans intressanta åsikter om artikeln. Han har följande devis på sin blogg (som han har tillsammans med sin partner Julia Hargreaves):

Om jag har sett längre så är det genom att stå på jättars tår.

(Travesti på Isaac Newtons: Om jag har sett längre så är det genom att stå på jättars axlar).

Han gör skäl för sin devis!

James Annan skrev först:

Äntligen har de stora och de goda talat.

Men han ser inte artikeln som någonting nytt. Den är egentligen bara en sammanfattning av andras resultat.

Analysen i sig är inte särskilt ny eller spännande: vad som gör nyhetsvärdet enligt min mening är listan av författare, som innehåller några som tidigare har försökt prata bort dessa de senaste beräkningarna (t.ex. Knutti: ”Min personliga uppfattning är att den samlade bedömningen inte har förändrats mycket ”).

Han studsar också för hur resultaten presenteras.

Resultaten beskrivs i ganska konstiga termer, med tanke på vad de faktiskt har presenterat. De hävdar att det nya resultatet för känslighet ”är i överensstämmelse med tidigare uppskattningar, inom gränserna för osäkerhet”. Men naturligtvis är ingen av de publicerade uppskattningarna oförenliga med varandra i den meningen att ha icke-överlappande osäkerhetsintervall – ingen trovärdig har uteslutit ett värde av cirka 2.5 C, som jag är medveten om.

Detta skrev han i ett blogginlägg 20 maj. Han var förbryllad över just detta sätt att presentera resultaten. Men senare samma dag kommer han med ett nytt blogginlägg och då har han plötsligt insett vad det är fråga om. Han skriver:

Nu är jag generad över min naivitet … det är allt klart som dagen. Historien är så här:

Långt tillbaka i tidens töcken (så där ca 2011 eller så) var IPCC-författarna överens om att ”sannolikt” värde för jämviktsklimatkänsligheten var 2-4.5 C. De skrev då det första utkastet i enlighet med detta, vilket var lätt eftersom de verkade vara omedvetna om det mesta av den senaste litteraturen i frågan, och de kunde lätt avfärda några artiklar som de visste om (som vår) som avvikande.

Oturligt nog för dem, så är observationerna av den planetariska energibalansen faktiskt oförenliga med deras självklara val, och likaväl som vissa granskare berättade för dem om de artiklar som redan hade dykt upp blev fler artiklar skrivna – och de blev för många för att bara ignoreras denna gång . Så detta orsakade för dem en klar risk för minskad trovärdighet.

Den lysande lösning som de har kommit fram till är att skriva en artikel om den planetariska energibalansen, vilket i siffror naturligtvis i grunden bekräftar vad alla nya artiklar har sagt, men att beskriva detta med formuleringen att deras resultat ”är i överensstämmelse med tidigare uppskattningar, inom gränserna för osäkerhet.” (Här, ”tidigare” refererar klart och tydligt till artiklar som inte använder det senaste decenniets data, dvs fram till ca tiden för AR4). Således kan denna artikel anföras som stöd för 2-4.5 C som ”sannolikt” intervall! De har även fått en av sina mest högljudda kritiker, Nic Lewis, att hålla med om detta!

Den som kom med denna formulering förtjänar verkligen ett Nobelpris … för kallblodighet. Jag misstänker att Nic kan beklaga att han satt sitt namn på det, även om han skulle kunna hävda – med viss rätt – att de numeriska resultaten borde uppväga den verbala gymnastiken.

En del formuleringar får nog vissas tår att ömma. Till exempel formuleringen ”omedvetna om det mesta av den senaste litteraturen”, man måste dra på munnen, och inser att det inte bara är klimatskeptiker som är skeptiska till vissa fenomen inom klimatvetenskapen.

Visst är det intressanta saker som börjar hända nu. Hur kommer det att se ut om fem eller tio år?

Referens

Alexander Otto med flera (2013). Nature Geoscience: Energy budget constraints on climate response.

The post Den nya artikeln om klimatkänslighet har väckt debatt appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.

Det verkar som om EUs statschefer äntligen tagit sitt förnuft till fånga och prioriterar nu låga energipriser och jobb framför inbillade hot om en katastrofal uppvärmning av klimatet. Som (bl.a.) de senaste 16 åren visar så finns det ingen enkel korrelation mellan mänskliga utsläpp av koldioxid och en global uppvärmning. Ändå har Europas politiker och massmedia levt i sin egen fantasivärld där man sett katastrofhot och ödesmättade satsningar på s.k. förnyelsebar energi som centrala för en ”hållbar” utveckling. I själva verket så har denna politiska satsning på sol- och vindkraft stark bidragit till den europeiska nedgången.

Idag har verkligheten hunnit ifatt, och EUs toppolitiker har äntligen tagit intryck av vetenskapen och vad vi klimathotsskeptiker har fört fram sedan länge. EU backar från sin WWF- och Greenpeace-ideologi. Skiffergas och kärnkraft är de främsta alternativen för en hållbar energipolitik.

Benny Peiser och GWPF har i vanlig ordning sammanställt pressklipp om toppmötet. WUWT återger en mer utförlig pressklippslista.

Ingemar Nordin

SvT, DN, Svenskt Näringsliv

The post Äntligen: förnuft framför inbillade hot appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.

Lindzen har en egen hemsida som kanske inte är så vacker men som har en förteckning över publikationer av honom. Förteckningen är imponerande. Lindzen är trots sin ålder (f. 1940) fortfarande aktiv som klimatforskare och i debatten. Vid 37-års ålder valdes Lindzen in i National Academy of Sciences (NAS). Och här pratar vi om en riktig klimatforskare till skillnad från medias och regeringens PK-favorit – agronomen Johan Rockström.

Richard Lindzen var med som huvudförfattare och skrev kapitel sju i IPCC:s TAR som kom ut 2001. Han var i stort sett nöjd med huvudrapporten men riktade hårt kritik mot Summary for Policymakers (SPM). Lindzen menade att den inte avspeglade vad som stod i huvudrapporten för att politiska hänsyn togs. SPM:n skrevs av politiker och gröna organisationer. Endast ett fåtal vetenskapsmän fick delta.

Exempel:

SPM: ”In the light of new evidence and taking into account the remaining uncertainties, most of the observed warming over the last 50 years is likely to have been due to the increase in greenhouse gas concentrations.” 

Huvudrapporten: ”the accuracy of these estimates continues to be limited by uncertainties in estimates of internal variability, natural and anthropogenic forcing, and the climate response to external forcing.”

Så här berättar Lindzen om IPCC-arbetet:  ”Under mötena med att skriva utkastet gick ‘IPCC-koordinatorer’ runt och insisterade på att kritik av modellerna måste tonas ner och att meningar skulle skrivas in om att modellerna ändå kunde vara korrekta trots anförda fel. Vägran blev då och då bemötta med ad hominem attacker. Jag bevittnade personligen att medförfattare blev tvingade att hävda sina ‘gröna’ vitsord till försvar för sina påståenden.”

Lindzen har jämfört klimathotarna med små barn som sitter i garderoben och försöker skrämma varandra.

”I think it’s mainly just like little kids locking themselves in dark closets to see how much they can scare each other and themselves.”

Lindzen, som varit med i IPCC förnekar att det råder konsensus med 2500 vetenskapsmän.

It’s not 2,500 people offering their consensus, I participated in that. Each person who is an author writes one or two pages in conjunction with someone else. They travel around the world several times a year for several years to write it and the summary for policymakers has the input of about 13 of the scientists, but ultimately, it is written by representatives of governments, of environmental organizations like the Union of Concerned Scientists, and industrial organizations, each seeking their own benefit.”

Källa

IPCC är ingen vetenskaplig utan en politisk organisation anser Lindzen.

Lindzen har ofta varit med i debatten och han är starkt kritisk till politiseringen av vetenskapen. Ett bra dokument att läsa är Climate Science: Is it currently designed to answer questions? Den finns att läsa här (pdf).

För den som gillar video finns en kort version med Richard Lindzen http://www.youtube.com/watch?v=i1CR0v7dwXU och en längre 30 min http://www.youtube.com/watch?v=PCrUQo3vbuc. Den senare är från klimatkonferensen 2009 som jag deltog i.

Lindzen menar att AGW-hypotesen inte är vetenskaplig. Den bygger på klimatmodeller och att utan CO2-påverkan och positiv återkoppling stämmer inte modellerna. Klimathotarna har då kommit fram till att CO2 orsaken till det mesta av uppvärmningen. Men då måste man enligt Lindzen visa att det inte finns något annat som kan påverka och detta görs inte. Klimatet har ju ändrats på detta sätt tidigare utan någon mänsklig påverkan.

Richard Lindzen har vittnat för USA:s senat [länk].

Genom att kontrollera koldioxid kan du kontrollera allt menar Lindzen. Energi, människor, skatter… Det gör att AGW-hypotesen blir så lockande för politiker och gröna organisationer som vill ha ett annat samhälle.

Av IPCC-mötena på exotiska orter dit tiotusentals människor flyger har inget kommit ut. Men det är lockande att åka på en betald resa till en häftig semesterort.

Till sist – Lindzen tror på växthuseffekten och att människan kan påverka klimatet något. Men katastrofscenarierna är orealistiska. Lindzen tro att det bara blir en grads uppvärming vid en fördubbling av koldioxidhalten. Det mesta av uppvärmningen vi ser idag beror på en återhämtning från lilla istiden. Klimatet ändras alltid och har alltid ändrats. Att tala om klimatförändringarna är meningslöst. De finns alltid där.

Min anm. Byte från ”Global Warming” till ”Climate Change” skedde mycket snabbt över hela världen. Globala temperaturen hade stått still flera år och ”Climate Change” är lättare att lura folk med. En del av klimatbluffen. Nu kan klimathotarna skylla värme, kyla, regn, torka, orkaner och t.o.m. tromber på ”klimatförändringen”.

The post Professor Richard S. Lindzen – skeptiker som slår sönder AGW-myterna appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.

FN’s Jan Eliasson, som är på FN-konferens (4000 deltagare !) om katastrofer intervjuas också i dagens SvD ”Extrema katastrofer blir allt vanligare”, och ger bl.a. följande uttalande: ”– Stormar, översvämningar och andra extrema naturkatastrofer blir allt vanligare och alltmer våldsamma. Det är Oklahoma ett exempel på. Jag är mycket tagen av det som hänt…”

Ja, är de helt historielösa och allmänt okunniga?

Man kan trots den djupa tragiken i den lilla orten Moore, finna viss ironi och mer sansad referenspunkt i innehållet i en längre artikel i Newsweek 1975 om klimatförändringar och relaterat. Ett utdrag med relevans för dagens ämnesområde är som följer:

Tack Ingemar, för tipset om ovan kopierade text från Goddard’s blogg Real Science, som vi tar oss friheten att återpublicera här.

The post Global cooling och Tornados appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.

I DN´s serie ”Min stund på jorden , om klimatförändringarnas moraliska och intellektuella konsekvenser”, var det i måndags dags för det sjunde bidraget signerat Karin Bradley. Hon är forskare på KTH vid Institutionen för samhällsplanering, där hon är biträdande lektor. Hennes doktorsavhandling från 2009 (finansierat av Formas) hade rubriken ”Just environments – politicising sustainable urban development” (Rättvis miljö – att politisera hållbar urban utveckling)#1. Karin Bradley´s intresseområde är enligt KTH hemsida ”Sociokulturella aspekter på hållbar utveckling, tankar om Utopia, miljörättvisa, planering och politik för hållbar utveckling”.

Karin Bradley kan sägas vara en representant för en miljöfilosofi som söker vägar att montera ner den marknadsekonomiska ordning som präglat västvärlden under lång tid, och ersätta den med något annat outtalat mer ”hållbart” alternativ, skilt från både kapitalismen och socialismen. Hon framför tvivel på att de miljöproblem som människor framkallat kan lösas inom ramen för en fortsatt tillväxt, hon vill undersöka möjligheterna och ramarna för ett alternativt sätt att lösa vår gemensamma tillvaro.

Hon verkar inte vara ensam, det finns ett icke försumbart antal forskare på våra större institutioner som uppenbarligen hoppas på någon typ av ny världsordning eller åtminstone ekonomi som skall rädda världen, och vars forskning undersöker förutsättningarna för detta. I sin avhandling ”Global Warming and Our Natural Duties of Justice : A cosmopolitan political conception of justice” vid Uppsala universitet hävdar t.ex Aaron Maltais att en överstatlig politisk auktoritet behövs:

In other words, global warming raises the prospect that we need a global form of political authority that could coordinate the actions of states in order to address this environmental threat. This in turn suggests that any serious effort to mitigate climate change will entail new limits on the sovereignty of states

En av Bradleys husfilosofer i denna genré Swyngedouw, som flitigt citeras, tycks ta steget ännu längre och menar att klimat Armageddon är lättare att visualisera och fram för allt att sälja in, än att avskaffa kapitalismen, det senare får vi anta är det slutgiltiga målet och den enda möjliga lösningen på miljöproblemen. Citatet nedan är hämtat från Bradleys avhandling:

The world’s premature ending in a climatic Armageddon seems easier to imagine (and sell to the public) than a transformation of (or end to) the neoliberal capitalist order that keeps on practicing expanding energy use and widening and deepening its ecological footprint. (Swyngedouw, 2007)

Essän i DN tycks främst vilja peka på de goda exemplen i form av embryon till olika sådana alternativa kulturer inom ramen för en ny typ av ekonomi. Det handlar om utbyte eller produktion av varor och tjänster mellan människor som inte strävar efter vinst, tillväxt eller ägande. Bradley beskriver konsumtionskritiska strömningar och ger exempel på informella grupperingar som strävar efter att tillsammans lösa gemensamma behov utifrån ett hållbarhetsperspektiv. I mina öron låter en del av exemplen förvillande likt det förindustriella agrarsamhället, eller kanske snarare en medeltida produktionsstruktur. Att byta begagnade kläder eller andra varor med varandra är naturligtvis en strålande bra idé som förtjänar allt stöd. Men Karin Bradley berättar även om projektet ”Open Source ecology” där citat:

konstruktörer och aktivister samarbetar världen över för att ta fram prototyper för hur man kan konstruera enkla och robusta maskiner utifrån lokala material, som t.ex. vindkraftverk, ugnar, traktorer och 3D-skrivare.

Jag kan inte annat än le åt en sådan utopi. Det finns säkerligen många lokala projekt i fattiga urbana miljöer som har potential att engagera och lyfta människor ur apati men jag har svårt att se hur en återgång till det lokala självförsörjande samhället är lösningen på hur vi på ett hållbart sätt skall försörja världens befolkning. Jag har svårt att se realismen i att bönder går samman och bygger en gemensam traktor av kvarblivet material eller att ett gäng unga designers plockar ihop en 3D-skrivare efter att ha plockat ihop prylar ur ett förråd av kasserade apparater- men vem vet? Att bygdekooperativ skall konstruera sina egna vindkraftverk med diverse plast och metallskrot, låter inte heller helt realistiskt men det är kanske så det kan fungera i Bradley Utopia där begrepp som vinst, ägande och tillväxt är bannlysta. Har hon månne hört talas om Maos kulturrevolution. Om dessa yttringar växer fram ur altruistiska strömningar är allt bara väl. Problemen uppstår när en överstatlig världsregering skall diktera villkoren för hur samhällen skall organiseras utifrån denna utopiska världsbild.

Jag levde kvar i den förlegade synen att KTH hade ambitionen att ligga i täten vad gäller teknisk utveckling, men det gäller tydligen inte samtliga institutioner. Att skapa en ny ekonomi för att bereda vägen för ett svenskt Amish-samhälle är kanske den ultimata vägen för att Sverige skall kunna stoltsera med nollutsläpp. Men det blir lite svårt när aktivister och konstruktörer skall ta sig till Cancun eller Bali med egenhändigt byggda transportmedel och berätta hur Sverige löst världens alla problem.

När jag nyfiket tankat ner Karin Bradleys doktorsavhandling, läst igenom abstraktet och ögnar vidare noterar jag fyra källhänvisningar i inledningen, två från Friends of The Earth, en från Al Gores ”En obekväm sanning” och en från PBL, då börjar jag undra i vilken vetenskaplig slutsats denna avhandling på 317 sidor skall landa i ?

The post Forskare som söker Utopia appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.

Ett gästinlägg av Sigvard Eriksson

VD Eva Hamilton

Sveriges Television

105 10 Stockholm

Om SVT`s rapportering i klimathotsfrågan

Den 7 maj sände SVT programmet Korrespondenterna med ett reportage från Vietnam. Jag    påstår att reportaget var undermåligt i sin avsaknad av kritisk analys av orsakerna till de förhållanden som skildrades.

Jag skriver till Dig i Din egenskap av högsta chef för SVT i ren förtvivlan över den bristande objektivitet och det tendentiösa sätt som SVT gång på gång visar i frågan om det s k klimathotet. Vietnamreportaget blev droppen som för mig fick ”bägaren att rinna över”.

I Vietnamreportaget ställdes inte en enda fråga om alternativa förklaringar till den förlust av land som var kärnan i skildringen. Erika Bjärström lade helt enkelt fast att en ökning av jordens medeltemperatur med 0,8 grader under 1900-talet lett till att havets nivå stigit och lagt den förlorade arealen under sig. Dessutom kopplar hon, som vore det självklart, detta till en klimatförändring som skulle vara förorsakad av oss människor, d v s den s k antropogena uppvärmningen, AGW. Bjärström upphöjer sig därmed till expert i klimatvetenskap och spär på den skrämselpropaganda som dessvärre präglar de flesta av både SVT`s och andra massmedias reportage i klimathotsfrågan. Det hade varit på sin plats att låta någon eller några forskare från relevanta ämnesområden kommentera sakfrågorna. Det är troligt att vi då hade fått höra om alternativa orsakssamband som t ex att ett stort grundvattenuttag  kan tänkas ge upphov till en landsänkning som lätt förväxlas med en höjning av havsnivån. Eller att tektoniska rörelser gör att landet sjunker. Ytterligare en tänkbar hypotes är att den naturliga slamtransporten till floddeltalandet rubbats p g a dammbyggen uppströms. I reportaget förekom inte en enda kritisk frågeställning, enbart overifierade amatörmässiga påståenden.

Det är svårt att tänka sig att Bjärström skulle vara ovetande om att forskningsläget i klimathotsfrågan är allt annat än  klart. Det är därför närmast oursäktligt att hon utformar sitt reportage så onyanserat.

Jag tar Vietnamreportaget som ett aktuellt exempel på SVT´s nonchalanta förhållningssätt till  vetenskapsrapporter som inte styrker hypotesen om att vi går mot en katastrofal klimat-utveckling, huvudsakligen framkallad genom AGW.

Ett annat exempel: I ett nyhetsinslag i Aktuellt den 15 maj rapporterades från USA att det snöar där det inte borde snöa den här årstiden och att det rasar skogsbränder där det inte borde rasa skogsbränder den här  årstiden. Allt skylls på klimatförändringar. Varför säger man inte att de flesta vetenskapsmän som ägnar sig åt klimatfrågorna anser att extremväder som alltid förekommit av och till inte har något att göra med den blygsamma temperaturhöjning vi sett under 1900-talet? Såväl meteorologer som klimatologer brukar till och med hävda motsatsen, d v s att vi för närvarande ser en viss minskning av extremväder! Kan man inte begära att en reporter som tar sig an ämnet känner till detta? Och varför beskrivs de senatspolitiker som uttrycker skepsis mot AGW-teorin med sådan arrogans?

Som nyhetskonsument måste jag konstatera att SVT inte förhåller sig objektiv i sin rapportering om klimathotsfrågan. I stort sett allt vetenskapligt underlag som motsäger eller nedtonar de värsta katastrofscenarierna undertrycks. Har SVT en etablerad policy som stipulerar att det skall vara så? I så fall bör det tillkännages och motiveras. I vilket fall som helst innebär förhållningssättet att SVT¨s tittare går miste om den objektiva folkbildande information som behövs för att vi skall kunna bilda oss egna genomtänkta uppfattningar i denna komplexa fråga. I den ordning som nu råder framstår SVT närmast som en osjälvständig megafon för en likriktad förutbestämd uppfattning i en högst kontroversiell fråga. Dessbättre finns flera såväl svenska som utländska bloggar där den intresserade kan följa debatter och vetenskapliga argument som både bekräftar och motsäger katastrofteorierna. Klarar inte resursstarka SVT att vara en pålitlig objektiv nyhetsförmedlare i denna ödesmättade samhällsfråga? Detta är i så fall anmärkningsvärt svagt! Alternativt har SVT bestämt sig för att (som ett liknande, en gång hemligt, numer famöst policybeslut av BBC) enbart förmedla nyheter som bekräftar den politiskt korrekta alarmismen. Detta är i såfall förkastligt och knappast förenligt med SVT`s uppdrag!

Jag vill gärna förklara mitt engagemang i klimathotsfrågan. Som vanlig samhälls- och vetenskapsintresserad medborgare har jag med stort engagemang följt vad som skrivs och sägs i tidningar, radio och television. Det har då gått upp för mig att  praktiskt taget alla rapporter tar som utgångspunkt att den antropogena globala uppvärmningen, AGW är ett faktum och att det råder konsensus därom inom vetenskapen.  På senare tid har jag utökat mitt informationsunderlag genom att uppsöka olika bloggar och hemsidor, svenska och utländska.  Detta är mycket tidskrävande och tillgängligt material är ofta svårsmält p g a sin avanserade vetenskapliga nivå. Jag har emellertid blivit övertygad om att det som svenska massmedia serverar är ensidigt partiskt. Man skulle kunna tro att media tagit till sin uppgift att desinformera svenska folket till en likriktad tro på en förestående apokalyps. Jag tror också att våra folkvalda som skall fatta beslut om våra framtidsfrågor numera är inlåsta i uppfattningar som dom inte ens vågar ifrågasätta. Det vore alltför riskabelt eftersom väljarna/allmänheten ständigt matas med ”forskare har kommit fram till att det är värre än… etc”. Allt som oftast anlitas också representanter för ”gröna” påtryckarorganisationer som expertkommentatorer till stöd för alarmistiska rapporter. Massmedia har här ett stort ansvar.För min egen del har jag ännu inte kommit fram till något slutligt ställningstagande. Men ju mer jag sätter mig in i frågorna dessto mer lutar jag mot den klimathotsskeptiska sidan.

Med risk att bli långrandig vill jag förtydliga mig ytterligare. Jag anser klimathotsfrågan vara en av vår tids allra viktigaste frågor. Skulle vi verkligen stå inför en katastrofal klimatförändring är det en absolut nödvändighet att forskningen därom bedrivs som riktig forskning och inte som politiserad ”forskning”. Massmedias, inkl SVT¨s rapportering har hittills understött den politiserade varianten, som brukar framställas som att ”det råder enighet bland forskarna…”  Vilka forskare? Det är lätt att finna forskare som har mer eller mindre avvikande uppfattningar jämfört med den politiskt korrekta linje som företräds av IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change).  Av intresse är också den mycket omfattande genomgång av IPCC`s arbetssätt som presenteras i bokform av den Kanadensiska journalisten Donna Laframbois. Jag kan inte erinra mig att den bevärdigats någon kommentar i SVT.

Klimathotsfrågan måste debatteras i media, bland politiker och bland medborgare. Media måste öppna sig för den debatten. Konsensus utan debatt och möjlighet att fritt välja ståndpunkt leder till konformism som skadar demokratin. Man måste också hålla i minnet att det är oerhörda summor pengar som står på spel i denna fråga. Då gäller det verkligen att rätt beslut fattas av välinformerade politiker.

Jag som skriver detta brev till Dig talar endast för mig själv.  Dock är jag övertygad om att min röst representerar en stor majoritet som önskar en oberoende, objektiv rapporetring i klimatfrågan. Tyvärr är det inte alla som har tid eller förmåga att på egen hand uppsöka alternativa informationskällor.

SVT har den bästa möjligheten att sprida allsidig information om forskningsläget i klimathotsfrågan. Är inte detta också en skyldighet som åvilar ett public serviceföretag?

Jag vore tacksam att få ta del av Dina synpunkter på detta.

Med all respekt och med vänlig hälsning

Sigvard Eriksson

The post Ytterligare Vietnamproblem för SVT appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.

Bland författarna finns IPCC-profilerna Gabi Hegerl, Piers M. Forster, Reto Knutti, Gunnar Myhre och Myles R. Allen. Men de har också med den IPCC-kritiske Nicholas Lewis.

Judith Curry framhåller föjande ”punchline”: The best estimate of TCR based on observations of the most recent decade is 1.3 °C (0.9–2.0 °C). Det vill säga att den transienta klimatkänsligheten är 1.3 °C. (TCR betyder Transient Climate Response som vi här brukar kalla transient klimatkänslighet).

Här på SI har vi tidigare använt samma beräknngsmetod som i den nya studien. I mitt blogginlägg Klimatkänslighet, några uppskattningar från observationer kom jag fram till 1.5 °C. I Gästinlägg av Lennart Bengtsson om klimatkänsligheten kom Lennart fram till 1.1 °C baserat på havsytans temperatur vilket bör motsvara ungefär 1.3 °C baserat på global temperatur.

Vi finner alltså att IPCC-profilerna följer i Stockholmsinitiativets fotspår

Jag kommer med mer om detta på fredag.

DN

The post Klimatforskare med hög IPCC-profil beräknar lägre klimatkänslighet än Stockholmsinitiativet appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.

Mitt intresse för väder och vind går långt tillbaka i tiden. Det var faktiskt min farmor som
väckte min nyfikenhet på elementen. Naturkrafterna har alltid imponerat på människan och
intresset för att utforska den värld vi lever i och jag är inget undantag.
För att från början inte ha undrat särskilt över klimatfrågan och politikens roll i
sammanhanget till insikten om att allt inte var som det framställdes tog det ca 8 riksdagsår.
Det var några samverkande faktorer, som bidrog till att jag började efterforska grundläggande vetenskapliga fakta och ställa dessa mot teoretiska klimatmodeller. Min värderade partikollega i Riksdagen, Ingemar Vänerlöv, välkänd som väderman i media, kunde med sin faktaspäckade kunskap ge viktig information. Som mångårig väderobservatör för SMHI ä rhan ett uppslagsverk när det gäller väderdata. Han hade i likhet med mig upptäckt att allt fler vilseledande påståenden från olika håll började florera i media och politiska sammanhang.
Vid ett gemensamt besök på Chalmers i Göteborg träffade vi professorer i klimatrelaterade
discipliner och fick information om grunderna, bland annat koldioxidens roll och storlek i
växthuseffekten. Detta blev början till Ingemars och mitt engagemang för att förbättra
beslutsunderlaget och kunskaperna i olika klimatfrågor i det politiska arbetet. Vi arbetade
båda två för att lyfta fram nya fakta genom motioner, insändare och att medverka till
arrangemang i Riksdagen. Vi var också i kontakt med flera etablerade kompetenser på
klimatområdet både i Sverige och utomlands. Efterhand som kunskapen om bakgrunderna till olika påståenden växte, ökade insikten om de stora brister som ligger bakom viktiga politiska beslut. Det skulle ta för mycket utrymme här att redogöra för allt det arbete, som vi lagt ner för att inhämta information och underlag i vårt engagemang. Ett exempel på information, som kan nämnas, är få medborgare medvetna om. Hittills har svenska företag och medborgare betalat 500 miljarder kronor i koldioxidskatt inklusive moms. Det är lätt att förstå att denna skatt, byggd på en teori om att en livsnödvändig spårgas är farlig för människan, är en guldgruva för finansministrar,. Enligt min uppfattning har tyvärr klimatfrågan politiserats och därmed skapat låsningar kopplat till vetenskapen. Ovanpå detta har media funnit en källa till hysteriska berättelser om eventuella hot om hundra år. Detta är en olycklig kombination, som blir svår att ta sig ur. Vad skulle hända om IPCC plötsligt kom fram till att man har haft fel och kraftigt överdrivit hotet om koldioxidens inverkan? Politiker och de mest alarmerande forskarna skulle tappa ansiktet när det visar sig. Medlen till globala möten, som kostar tiotals miljarder kronor att anordna, borde ha använts till att hjälpa människor till rent vatten och elektricitet. Varje år dör drygt
300 000 människor, mest kvinnor och barn, som en följd av dåliga eldstäder. Det manar till
eftertanke.
Hela klimatprojektet har etablerats i omvänd ordning, där teorier och modellkalkyler utgjort grunderna, som man i efterhand försöker finna belägg för. I en seriös vetenskaplig
organisation skulle aldrig spekulativa hockeyklubbor och fabulerade glaciäravsmältningar
presenteras. Hela granskningssystemet är undermåligt och selektivt. På detta ska stora och omvälvande politiska beslut fattas över hela världen. Man måste börja om, vilket i dagsläget är omöjligt, ett moment 22. Det man kan hoppas är att den stora ”klimatskutan” så småningom kan vändas på rätt kurs allt eftersom verkligheten gör sig påmind.
Det är också tänkvärt att tidigare granskare av IPCC:s rapporter nu betraktas som paria, därför att viktiga delar i klimatpanelens rapporter inte stämmer med dessas kunskap och stora erfarenhet. Det finns skäl att honorera sakkunniga inom olika discipliner, som väljer att framföra sina uppfattningar i nuvarande motvind, ex. professor Lennart Bengtsson med flera.
Trots min brist på utbildning i vetenskapliga discipliner dristar jag likväl att kommentera två ämnen som är aktuella på TCS. Frågan om fossilt tillskott av koldioxid i atmosfären är ett sådant. IPCC hävdar att 90 procent av ökningen har antropogent ursprung. Om man ser på fakta från Manua Loa framgår att den årliga ökningen av CO2 inte är likartad. Några talande exempel är direkt kopplade till temperaturen. 1991 var ökningen i CO2 +0,99 ppm medan 1992 +0,48 ppm, alltså en halvering. Tiden korresponderar helt med utbrottet på Pintatubo 1991, som sänkte medeltemperaturen kommande år. 1998 var ökningen +2,93 ppm medan 1999 +0,93 ppm. 1998 var det hittills största El Nino-året. 2011 var ökningen +1.84 ppm medan 2012 +2.66, där 2012 var ett varmare år. Det blir svårt att påstå att mänsklighetens fossilförbränning följer vulkanutbrott och naturens svängningar. Likaså kan antropogena utsläpp inte vara större än ökningen. Att människan bidrar till den ökade koldioxidhalten i atmosfären är klart, men troligen inte i paritet med IPCC:s påståenden. Däremot är temperaturens inverkan större på havens frigörande och bindning av koldioxid, än vad som kalkyleras med.
Härtill kommer den omfattande avskogningen, som motsvarar ca 20 procent av
koldioxidutsläppen i världen. Detta är långt mer än den globala transportsektorn genererar,
som ofta utpekas som klimatbov. En hysterisk satsning på biologiska drivmedel kan vara
kontraproduktivt, vilket kan läsas om i Per Kågessons informativa bok ”Miljöbil på
villovägar”.
Ett annat intressant område är påståenden om att stora mängder värme på ett icke observerat sätt letat sig ned i havens djup. Detta utan att alla mätinstrument har noterat detta, från havsytan och nedåt. Enligt en studie av Trenberth et al skulle den påstådda uppvärmningen av havsdjupen sammanfalla med de nya flytande mätinstrumenten från 2003. I så fall har också fysikens lagar ändrats från samma tid, då den termiska expansionen avtagit, eftersom höjningen av havsnivåerna har minskat från denna tid. Detta går att avläsa från satellitmätningar från University of Colorado. Från en liten ökning av havsnivåernas höjning från 1992 till 2003 till ca 3,6 mm per år, för att de senaste 10 åren ha dämpats till ca 2,8 mm per år. Tvärtom sammanfaller den lägre ökningstakten väl med den utplanade globala temperaturen.
Nuvarande globala och nationella klimatpolitik leder till flera kortsiktiga felbeslut som
pumplagar, gigantiska vindkraftsparker och avveckling av stabil energiproduktion med
åtföljande stora kostnader. Flera oberoende experter har påtalat att Sverige använder sina
resurser på ett felaktigt sätt. Klimatforskningen behöver frigöras från nuvarande alarmism!
Lars Gustafsson, kristdemokraterna

The post Politiker i motvind appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.

Jag vill börja med att notera att efter förödande krig så finns det som regel en önskan om att för all framtid förhindra krig. Efter första världskriget bildades NF, Nationernas Förbund, och eftersom NF inte kunde förhindra andra världskriget så bildades i stället FN, Förenta Nationerna, en organisationen där det var tänkt att stormakterna skulle få större makt genom att makten hamnade i säkerhetsrådet.

En grupp som tidigt var angelägna om att det skulle finnas en världsregering som kunde förhindra krig var de fysiker som varit med om att utveckla atombomben. Dels fruktade de att de vapen som de varit med om att utveckla skulle komma att användas i framtida krig, dels hoppades de att den energi som kunde användas destruktivt i vapen också skulle kunna användas för fredliga ändamål.

Som Jacob Nordangård visat i sin avhandling och också talat om vid sitt föredrag i Uppsala den 7 maj, så kom klimatet tidigt upp som något som kunde kräva gemensamma insatser ifrån alla länder och som därför måste hanteras av en världsregering.

Så långt var tankarna förståeliga och det skapades forskningsinstitut med uppgift att forska runt de problem som kunde uppstå.

När jag läser eller hör om dylika tankar kommer jag ofta att tänka på ett citat som många förknippar med Winston Churchill, nämligen att demokratin skulle vara det sämsta system som tänkas kan – bortsett från alla de andra.

För mig är detta något mycket, mycket äldre, något som kommer redan ifrån Aristoteles tankar om statens styrning. Aristoteles skiljde nämligen på tre typer av styrelseskick, envälde, fåvälde och mångvälde, varvid alla tre fanns i en god variant och en dålig variant. Det goda enväldet kallade han monarki, det goda fåväldet kallades aristokrati och det goda mångväldet politik. Det dåliga enväldet fick heta tyranni, det dåliga fåväldet oligarki och det dåliga mångväldet demokrati.

Enligt Aristoteles var det absolut bästa monarkin, d.v.s. det goda enväldet, sedan följde aristokratin och det sämsta av de goda styrelseskicken var det goda mångväldet. Så här långt är det bara de upplysta despoterna på 1700-talet som helt delar Aristoteles idéer, men fortsättningen blir en aning bättre. Aristoteles tyckte sig nämligen också notera att det var svårt att byta styrelseskick men att det däremot var lätt för en god variant att övergå till en dålig så att monarkin lätt övergick till tyranni, aristokratin till oligarki och politiken till demokrati, och på den dåliga sidan så var det tyranniet som var värst, sedan följde oligarkin och det minst dåliga av de dåliga var demokratin.

Jag refererar därför alltid till Aristoteles när det talas om demokratin som det minst dåliga av alla dåliga styrelseskick. Jag är dock alltid medveten om att när Aristoteles talade om staten så var det den grekiska stadsstaten som han hade i tankarna.

Som jag skrivit i tidigare inlägg så är klimatfrågan numera så politisk att inlägg med tankar om politik tyvärr inte är OT (Off Topic) eller på god svenska vid sidan av ämnet, så därför fortsätter jag en stund till med nya och gamla funderingar runt dessa frågor.

Den första handlar om vad som ska menas med demokrati och där har jag min egen beskrivning. Konstitution och annat kan vara på många sätt, det kan vara parlamentarism eller presidentstyre och det finns säkert ännu fler möjligheter, både sådana som prövats och sådana som ännu inte prövats, men det absolut nödvändiga är att makten kan förloras efter ett förlorat val. För mig är demokrati därför helt enkelt ett sinnestillstånd hos den eller de som har makten just nu – den kan gå förlorad och då kan man ställas till svars för vad man gjort.

Detta brukar vara det stora problemet med överstatliga organisationer. De som får makt där riskerar inte att ställas till svars för misstag eller missgärningar – och det leder tyvärr lätt till maktmissbruk.

The post Ändamålet helgar medlen, eller ? appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.

SvT meddelar att Folkpartiet ogillar energimyndighetens (och Centerpartiets) starka fokusering på s.k. förnyelsebar energi:

”Är väldigt bråttom”

”Enligt Folkpartiets energipolitiske talesperson Eva Flyborg saknas ordentlig kompetens inom andra energislag. Nu kräver hon att myndigheten görs om i grunden – eller läggs ned.

– Jag tycker det är väldigt bråttom, man borde gjort det här för längesedan. Nu är det hög tid att vi får en ny energimyndighet som lever upp till sitt namn.

När vill du ha den på plats?

– Igår.”

h/t Lorentz

Hmmm …Kanske börjar det hända något intressant även inom svensk politik? Ja, kanske är det dags att ge nya direktiv till energimyndigheten redan nästa vecka? Enligt en artikel i Global Post så ligger det ett skarpt förslag på EUs bord i nästa vecka om att prioritera en hållbar elproduktion och riktiga jobb framför att skära ned på koldioxiden.

Ingemar Nordin

The post Folkpartiet på väg att svänga i energifrågan appeared first on Stockholmsinitiativet - Klimatupplysningen.