För dig som hellre tänker själv

Karl R. Popper

Det kritiska tänkandet utgör kärnan i den vetenskapliga metoden, säger Karl Popper. Om detta är många vetenskapare och filosofer överens idag. Den vetenskapliga grundforskningen siktar på att förklara hur världen ser ut och fungerar. Och för att närma oss det målet måste vi förhålla oss kritiska och förkasta sådant som inte stämmer med data.

Det tråkiga är nämligen att vi aldrig riktigt kan vara säkra på att vi nått fram till den absoluta och oföränderliga sanningen. Vetenskapens historia ger många belägg för att teorier visar sig vara fel och att de måste modifieras eller ersättas med radikalt nya idéer. Före Kopernikus ansåg dåtidens vetenskap att den Ptolemaiska astronomin, uttryckt i ett komplicerad geometriskt system, gav oss den korrekta bilden av hur Jorden, solen och planeterna rörde sig i universum. Därefter trodde man att solen var universums centrum. Och idag har vi helt övergivit tanken på ett centrum. På 1800-talet trodde man att Newton gett oss den slutgiltiga sanningen om kroppars rörelse. I början på 1900-talet fick man ge upp Newtons teori, utom för makroskopiska objekt i små gravitationsfält och med låga hastigheter.

Det positiva är att vi genom noga utarbetade metoder kan få naturen att säga ifrån när vi har fel. När en teoris förutsägelser faktiskt slår in så får vi fortsätta att leva med ovissheten att den kanske visar sig vara fel i ett annat experiment eller då vi gör nya observationer. Men när teorins förutsägelser inte slår in så faller teorin. Teorin och den motstridiga observationen kan inte båda vara korrekta. Den vetenskapliga metoden är en sinnrik variant av kritiskt tänkande där vi låter våra egna spekulationer prövas mot den yttre verkligheten.

Vetenskaplig utveckling sker genom att vi hela tiden hittar på bättre och bättre teorier om världen. Det som visat sig stämma med de gamla teorierna måste inkorporeras på något sätt med de nya, samtidigt som de nyare teorierna skall klara av det som falsifierade de gamla. Einsteins teori har exempelvis Newtons teori som en approximation. Samtidigt klarar den av att förklara flera av de fenomen som inte stämde med den Newtonska teorin. Vi har med Einsteins teori fått en ny bästa teori. Emellertid vi kan inte vara säkra på att den nya teorin är sann; den är bara den bästa vi har för tillfället.

Men så här tänker sig inte klimatforskarna i och kring IPCC att vetenskapen går till. Där betraktar man inte alls det kritiska tänkandet som särskilt djupgående eller betydelsefull. Så här ser deras bild av vetenskaplig utveckling ut:

Världens klimatforskare publicerar sina alster i vetenskapliga tidskrifter. För att bli publicerad så måste artiklarna ha blivit kritiskt granskade. Men när det är gjort så kan man räkna med att artikeln utgör en fastslagen sanning. IPCC:s författare samlar sedan idogt ihop alla små sanna pusselbitar till en stor helhet. Den granskas också. Men så småningom så blir forskarna överens om hur helheten måste se ut, och då har vi en produkt som ger sanningen om klimatet. Eller åtminstone så har vi en teori som sannolikt är sann till 90% eller 99%.

Problemet med denna bild är att man begår en rad logiska felslut. För det första betyder inte det faktum att ett par granskare inte hittat några uppenbara fel i en uppsats att resultaten är en bevisad sanning. För det andra betyder heller inte en ”konsensus” bland många forskare att slutsatsen är sann. Nya rön kan när som helst kullkasta både de enskilda delarna och helheten.

Ytterligare ett allvarligt problem med IPCC:s bild av hur grundforskning går till är användandet av sannolikhetsmått. För det leder till den felaktiga tanken att det blir allt mindre sannolikt att det kan uppstå falsifierande data. Och det i sin tur leder till att man intar en ytterst avog inställning till alla eventuella kritiker; ”det är ju så otroligt osannolikt att kritikerna kan ha rätt”. Men naturen bryr sig inte om vad ett gäng forskare tror är sannolikt eller sant. Naturen är som den är. Och har man fel så visar sig detta förr eller senare om man följer en vetenskaplig kritisk metod och är uppmärksam och ödmjuk inför fakta som talar emot ens förväntningar.

Ett av många exempel på det felaktiga IPCC-tänket finns här

http://www.ipcc.ch/pdf/press/ipcc-statement-principles-procedures-02-2010.pdf

Ingemar Nordin

UAH har nu publicerat temperaturdata för februari och även den gångna månaden har varit klart varmare än normalt.

Noteringen för februari 2010 blev +0,61 grader C. Samtidigt lider stora delar av norra halvklotet av ovanligt kallt väder, så visst kan man fråga sig vilken betydelse begreppet ”global medeltemperatur” har egentligen.

Alla är inte överens att det går att räkna fram ett meningsfyllt genomsnittsvärde för de olika temperaturområden med stora avvikelser i temperaturen, som Ole Humlum visade på en karta i sin klimatrapport för januari.

Redan 2006 menade forskargruppen Essex-McKitrick-Andresen att någon signifikant genomsnittstemperatur som stöd för den globala uppvärmningen inte finns. Rapporten kan laddas ner här.Essex-McKitrick-Andresen 2006-06-06 (1)

Är det fysikaliskt och matematiskt meningsfullt att tala om ett temperaturmedelvärde i det icke-jämviktssystem som klimatet utgör?

(Tack till Ove L.)

Igår kom Stockholmsinitiativet över korrespondens mellan SMHI och University of East Anglia (bl.a. Phil Jones). UEA har tidigare hävdat att SMHI vägrat att låta dem publicera SMHI:s temperaturdata. Riktigt så är det dock inte, upplever Stockholmsinitiativet. Läs Göran Ahlgrens pressrelease samt dokumentationen bakom det hela.

Här är ett brev från UEA i vilket man ber om att publicera SMHI:s temperaturdata.

SMHI:s första svar var inte direkt nådigt.

Och nedan ett brev som skickades den 4 mars och som försöker förklara orsaken till beslutet.

Frågan är alltså, vad är det UEA gör med de rådata som kommer in? Och varför försökte Phil Jones mörka att SMHI inte är nöjda med UEA:s sätt att behandla deras data?

Här är alla dokumenten i pdf-format.

Request_from_Professor_Phil_Jones

DOC111209

Data_from_the_HadCRUT_dataset_100304

Läs även kommentarerna på Anthony Watts blogg.

Jag vill tipsa om en bra artikel i gårdagens Guardian. Har ni inte redan läst den, så gör det.

Jag önskar alla läsare en riktigt skön fredagskväll. Här hos Crusells vankas det lammytterfilé och pinot noir.

I kväll kan den som så önskar fundera över denne man, som från att varit närmast bankrutt efter presidentvalet blivit stormrik på klimatsvängen. Det är slående tyst om honom nuförtiden, och han drar knappast fulla hus längre, men för vårt statskontrollerade SVT duger han. Själv väljer jag nog något mindre blodtryckshöjande i rutan.

Andreas Carlgren babblar vidare i dagens Göteborgsposten:

”Inför det fortsatta arbetet för ett internationellt bindande klimatavtal som räddar jordens klimat är det mycket angeläget att det underlag som presenteras av FN:s klimatpanel IPCC, Intergovernmental Panel on Climate Change, håller högsta kvalitet.”

Och Gud sade också: ”-Låt mig få slå fast några saker, hotet mot jordens klimat har inte minskat utan kvarstår.”

Så nu vet ni det! Och det är bara ”smärre fel” i IPCC:s rapporter.

Karin Bojs disponerar förstasidan i dagens DN. Hennes favoritämne är framplockat ur garderoben, nämligen att ”det bubblar metan ur tundran och Arktis”. Artikeln inne i tidningen andas dock det faktum att det inte tycks vara någon fara just nu, men att det kanske ändå sannolikt är värre än befarat kanske eventuellt i framtiden. Tyvärr höll jag på att säga, verkar alstret bara finnas i papperstidningen. Någon som hittat det i webbutgåvan?

Intressant är att i alla fall att Carlgren och Bojs mfl i gammelmedia inte längre tycks kunna negligera ”skeptikernas” argument utan nu är tvungna att öppet gå ut och bemöta oss.

”IPCC relies entirely on peer reviewed literature”. Ja, det hävdar Rajendra Pachauri, men vi vet redan att det inte stämmer. I WGII:s rapport, alltså den andra delen av den stora IPCC-rapporten, citeras artiklar från olika miljöorganisationer. Litteratur som knappast varit föremål för någon peer review. Nu visar dessutom ekonomen Richard Tol, att den tredje delen av IPCC:s rapport innehåller ännu mer ”grå” litteratur.

Och på samma sätt som den andra delen av rapporten överskattar konsekvenserna av den globala uppvärmningen, underskattar man i den tredje delen av rapporten kostnaderna för att minska utsläppen.

Det finns naturligtvis inga garantier för att peer review innebär att ett studieresultat är korrekt och trovärdigt. Å andra sidan, om finns det vetenskapligt granskade studier i ett ämne så borde väl IPCC föredra dem framför sådana som inte granskats. Framför allt när de sistnämnda kommer från statligt kontrollerade organisationer med egen agenda.

Läs mer här.

Nu har regeringen sagt ja till en jättelik vindkraftpark i Markbygden utanför Piteå. Parken ska kunna producera ca 8-12 TWh per år och kan därmed (i teorin) jämställas med vad en modern kärnreaktor kan leverera. Parken skall enligt planerna omfatta 1100 vindkraftverk och ta upp en yta på 450 km2.

Subventionerna blir enorma. För att det ska gå ihop krävs 20 miljoner kronor i bidrag per dag, vilket inte dagens elcertifikatsystem orkar med. Byggkostnaderna blir omkring 40-60 miljarder. Hur man skall komma upp i 12 TWh med 1100 vindkraftverk verkar dock vara en rätt omfattande glädjekalkyl även om man räknar verkningsgraden så högt som 29 %.

Se Bertil Perssons (Svenskt Landskapsskydd) analys av projektet.

Det enda positiva man kan säga om detta är väl att om nu Maud Olofson bestämt att det ska byggas 2000 vindkraftverk i Sverige fram till 2020 så kan det möjligen vara en fördel att 1100 av dessa byggs i ödemark (?). Samerna i området är dock inte glada.

Slutreplik i dagens Göteborgsposten, se längst ned:

Här följer också en uppdatering av debatten om vindkraftens finansiering som startades av P-O Eriksson, Björn Törnvall och mig själv i Göteborgsposten och Västerbottens tidning och som nu börjar spridas över landet. Slutrepliken i GP är längst ned.

Ursprungsartikeln i Göteborgsposten

Samma i Västerbottens tidning ”Norran” , ”Maud Olofssons hustidning”

Replik från Svensk Vindenergis Matthias Rapp

Replik från Billyvinds Vd Agneta Paulsson

Kristianstadsbladet

Vår slutreplik till Matthias Rapp i Göteborgsposten

Intressant läsning i Aftonbladet.

I dagens Corren skriver Stefan Fölster en krönika om forskningsfusket som media inte vill skriva om. Han säger:

Det tycks vara näst intill outhärdligt för många svenska media att rapportera om att åtskilligt av den ”klimatforskning” som de tidigare basunerat ut inte byggde på mer än miljöorganisationers spekulationer. Flera veckor efter rapporteringen i andra länder trycks nu små notiser om att Himalayas glaciärer inte smälter, och att chefen för FN:s Klimatpanel sannolikt tvingas avgå.

Och han nämner flera andra skandaler om IPCC:s rapport som inte tagits upp i stormedia. Vidare:

Det är inte slut med det. Framöver kommer också allt mer avslöjanden om att klimatpolitiken varit synnerligen ineffektiv. Miljöpartiets samlade förslag riskerar rentav att öka världens koldioxidutsläpp.

Jag tillhör de som anser att vi borde ta till mer och effektiva åtgärder mot koldioxidutsläpp. Därför är jag den första att beklaga att en del forskare, miljöorganisationer och många svenska media dribblar bort trovärdigheten som behövs för att väcka klimatengagemang.

Stefan Fölster skall ha all heder av att ta upp detta. Den offentliga debatten hade mått bättre av om svenska läsare fått en saklig och icke-missledande information.