Vi har nog alla sett någon version av nedanstående diagram som visar hur den s k globala medeltemperaturen och atmosfärens koldioxidhalt, enligt mät­ningarna på Mauna Loa, har varierat under de senaste dryga 50 åren med ökande fossilförbrukning. Den svarta, streckade kurvan är den ytterligare medelvärdesbildade medel­temperaturen i tre linjära delar.



Båda kurvorna visar en nettostegring under tidsintervallet. I en mycket enkel mening kan de därför sägas vara korrelerade.  Låt oss för ögonblicket acceptera detta. Då är det ett lika ofta påpekat som bortglömt faktum, att korrelation ingalunda bevisar att den ena faktorn – “koldioxidhalten” orsakar variationen hos den andra – “temperaturökningen”. I detta speciella fall finns det dessutom välgrundade skäl för den motsatta tolkningen, dvs att en ökande temperatur minskat havens löslighet för koldioxid, så att mer avges till atmosfären. Inte ens om korrelationen vore mycket hög, kan alltså diagram av denna typ bekräfta AGW-hypotesen.

I denna enkla betraktelse vill jag  första hand koncentrera mig på att ifrågasätta att korrelation föreligger. En närmare observation av kurvorna visar att samvariationen är mycket svag. Längs x-axeln i den nedre kanten markeras när den lineariserade medel­tempera­turen sjönk respektive steg.  Vi noterar två tidsintervall 1958 – 77 och 2002 – 09 när medeltemperaturen i själva verket sjönk, i motsats till perioden 1977-2002 när den ökade. Under hela perioden, när CO₂-halten oavbrutet ökar, så stiger medeltemperaturen alltså endast i det mittre intervallet och sjunker i de två övriga. Från IPCC sägs att de båda intervallen med sjunkande temperatur uppträder p g a andra orsaker – aerosoler har mer eller mindre blivit den officiella förklaringen. Mellan skål och vägg har man medgivit möjligheten att naturliga variationer i t ex havsströmmar kanske har spelat en roll. Det är viktigt att notera att  man då samtidigt erkänner att det inte är koldioxiden som på ett dominerande sätt styr temperaturen.

En för­utsättningslös betraktelse ger vid handen att under dessa 50 år så har koldioxid­halten stigit approximativt linjärt med tiden, under det att medel­temperaturen ev kan förenklas till en tredjegradskurva med ett minimum och ett maximum. Nu har vi – i åratal – av politiker och media informerats om att växthuseffekten finns, och att koldioxiden är en växt­husgas, så därför krävs en an­strängning att vara förutsättningslös. Om man gjort denna ansträngning, så  finner man att  kurvornas uppträdande inte tyder på att den ökande koldioxidhalten är en dominerande orsak till temperaturökningen.

Genom att utnämna koldioxiden till den primära orsaken (“forcing”) och degra­dera vattenångan till en “feedback” har anhängarna av koldioxidhypotesen rundat vissa svårigheter. Priset är att man tvingats förstärka koldioxidens växt­huseffekt med en så stor faktor att man lämnar väletablerad strålningsfysik bakom sig. Dessutom kan man inte ange en tidsfaktor som karaktäriserar det förmodade orsakssammanhanget!

Ett gästinlägg av C-G Ribbing

I senaste Nature (14 juni News Alert) berättar Daniel Cressey att British Council inom en snar framtid kommer att avbryta sina klimatrelaterade projekt. Det handlar inte om forskning, och givetvis inte om att “göra något åt vädret”, utan det gäller som sagt British Council, som delat ut 3 millioner £/år, i huvudsak från Utrikesdepartementet. Projekten kan beskrivas som en blandning av internationell goodwill- och propagandaverksamhet. De sägs: “has involved some 100 million people from around the world in projects that build links between scientists, artists, policy-makers and members of the public.”  T ex kommer två program för att träna media and samverkan med ledare för trossamfund att avslutas inom kort.

Nature, är som vanligt AGW-sympatiskt, så redogörelsen är aningen tårdrypande.  De flesta av TCS’ läsare kan nog behärska sina snyftningar. Möjligen kan man känna en viss besvikelse när det berättas om två program som överlever budgetslakten: Det globala flaggskeppsprojektet  “The Climate Generation initiative”, som riktar sig till unga klimataktivister och “Climate4Classrooms project” som ger resurser till skolbarn. De anses tydligen oundgängliga.

Den rättrogenhet genemot AGW som präglar det redaktionella materialet i Nature gäller tackochlov inte de kommentarer som redan finns efter krönikan.

De skulle kunna vara författade av TCS’ skribenter!

C-G. Ribbing

Ett gästinlägg av Sten Kaijser

Current challenges in climate modelling, så hette en tvådagars workshop anordnad av Center for Interdisciplinary Mathematics vid Uppsala universitet. Jag tyckte att det var självklart att delta så mycket som jag kunde, vilket innebar att jag var med hela torsdagen den 26 maj (däremot hade jag andra förpliktelser under fredagen).

Det innebar att jag fick tillfälle att lyssna till sex föreläsningar och att jag också fick träffa flera av deltagarna vid en middag på kvällen.

Jag vill också säga att min uppgift var inte att störa mötet utan jag var där för att lära mig. Det jag ville lära mig var helt enkelt hur de som arbetar med klimatmodeller – eller som det skulle visa sig – matematiska modeller som kan få forskningsanslag genom en mer eller mindre uppenbar koppling till klimatfrågan.

De föredragshållare jag lyssnade till var Henk Dijkstra från Utrecht, Valerio Lucarini från University of Reading, Francesco d’Ovidio och Silvia de Monte, båda verksamma i Paris – alla dessa före lunch. På eftermiddagen talade Leonard Smith verksam vid London School of Mathematics och Matthew Collins från Exeter. Att ge en rättvisande beskrivning av alla föredragen skulle bli för långt för TCS men låt mig bara säga att syftet med konferensen inte var att övertyga skeptiker om sanningshalten i AGW, utan att diskutera problem inom klimatmodelleringen. En enkel sammanfattning av mina intryck är väl att jag varken blev mer eller mindre skeptisk än tidigare.

En hel del av den kritik som vi skeptiker brukar framföra sades av deltagarna själva. Några saker som sades var:

• påståendet ”visserligen är de modeller vi har inte särskilt bra – men det är det bästa vi har för att veta något om det framtida klimatet” är meningslöst
• ”ju noggrannare en modell kan beskriva klimatförändringar fram till idag – ju mindre trovärdig är den för att förutsäga framtiden”
• ”för många överdrivna prognoser kommer att gradvis urholka trovärdigheten för vårt budskap”

[Eftersom många klimatforskare är - och framförallt har varit - allvarligt oroade över vad deras på strålningsbalansen baserade uträkningar kommit fram till, nämligen en snabb och kraftig uppvärmning inom några få år - så har de i tron att det faktiskt varit bråttom att hejda koldioxidökningen - kommit med uppmärksammade alarmistiska prognoser. När uppvärmningen sedan blivit mycket mindre än vad som förutsagts så har de själva eller några andra gjort liknande uträkningar och kommit fram till exakt samma snabba och kraftiga uppvärmning - den enda skillnaden är att de inte kan börja där de tidigare prognoserna förutsagt, utan snarare på ungefär samma nivå som de tidigare.]

Detta var vad som sades av några av mest erfarna och respekterade av deltagarna.

Slutligen vill jag nämna vad jag hörde vid middagen när någon sade ”fråga mig inte vad jag tror om det framtida klimatet – jag arbetar med klimatmodellerna och vet hur dåliga de är – min uppgift är att göra det jag är bra på – d.v.s. att lösa de ekvationer som andra ger mig”.

Tyvärr hade jag inga möjligheter att lyssna på det föredrag som skulle ha intresserat mig mest, nämligen ett föredrag med titeln ”mot en matematisk teori för klimatkänslighet”

Sten Kaijser

Jag vill minnas att Labbibia tagit upp detta i en kommentar, men studien som det rör sig om är värd att lyftas till ett eget inlägg.

För första gången någonsin har alltså klimatforskare lyckats knyta enstaka översvämningar till människans utsläpp av växthusgaser. Det är närmare bestämt en forskargrupp som letts av Myles Allen vid University of Oxford som lyckats visa att de svåra skyfallen och översvämningarna i England och Wales år 2000 var orsakade av just våra utsläpp. Studien finns publicerad i Nature.

Hur har de gått tillväga? Modeller, mina vänner. Det går ju inte att fråga vattnet varför det kommer. Forskargruppen körde klimatmodeller om och om igen, tusentals gånger [ja, för då ökar ju tillförlitligheten], för att förutspå sannolikheten att översvämningarna i Storbritannien år 2000 skulle inträffa. Processen gjordes med två olika scenarion – ett ”realistiskt” scenario är mixen av gaser i atmosfärer representerade den verkliga situationen år 2000 och ett scenario om en värld där människan aldrig hade producerat växthusgaser. Genom att jämföra utfallet av dessa två scenarion kunde forskarna sedan se hur växthusgaserna ändrade sannolikheten att översvämningarna år 2000 skulle inträffa och när de gjorde det.

Om ni frågar mig så låter det mycket skumt och suspekt. En sak att kunna knyta översvämningar till högre temperatur, men växthusgaser låter lite långsökt i mina otränade vetenskapsöron. Är det någon annan med större erfarenhet som reagerar?

Studien omnämns i bl.a. Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Dagens Arena, Göteborgs-Posten, Aftonbladet, Metro och Sydsvenskan. Jag kan riktigt höra jublet inne på redaktionerna.

I DN säger dessutom professor Sten Bergström på SMHI att ”Den tydligaste signalen på klimatförändringarna är att de riktigt kalla vinterdagarna blivit färre. Det är helt i linje med teorin.” Det måste vara något fel på min termometer och min väderstation.

(PS Tack även till Per F som var först med tipset!)

Debatten om miljö- och klimatfrågorna är genomsyrad av olika vetenskapliga argument. Detta har ställts på sin spets i den känsloladdade klimatdebatten där debattinlägg ofta är nerlusade med referenser till påstått vetenskapliga studier. Från klimatalarmistiskt håll hävdar man ofta att man stödjer sig på vetenskaplig konsensus och FN:s klimatpanel påstår att deras larmrapporter har starkt vetenskapligt stöd. Detta har under senare år visat sig vara en sanning med många undantag. Det man stött sig på har ofta visat sig vara lösa antaganden och texter från kampanjorganisationer som lever på larmen. FN:s forskare har även utnyttjat sin maktställning för att försöka styra den vetenskapliga granskningen för att tysta den fria vetenskapliga debatten, vilket framgått av Climategate-skandalen.

I centrum för klimatdebatten står meteorologer som ägnar sig åt klimatforskning. När deras klimatmodeller mött kritik och invändningar har de indignerat slagit tillbaka med argument som att dessa vilar på naturvetenskapliga grundlagar. Vi som haft invändningar mot modeller och hypoteser har visat att vi ”inte begriper fysikens grundlagar.” Man har även hävdat att klimatvetenskapen är så avancerad och komplex att den inte kan begripas av oss andra. Meteorologer jämför gärna sin vetenskap med fysiken som är den grundläggande naturvetenskapen, men inget kan vara mer vilseledande.

Fysiken drar ofta till sig våra yppersta vetenskapliga begåvningar och håller därför en mycket hög standard. Där sätter man upp en hypotes för ett strikt avgränsat fenomen och sedan använder man matematik för att försöka räkna sig fram till en teoretisk beskrivning av fenomenet som stämmer med observationer. Man eftersträvar att begränsa antalet frihetsgrader för att göra problemet matematiskt lösbart. Så gjorde Albert Einstein när han räknade sig fram till Relativitetsteorin och analogin mellan strålning och materia. Han förutsåg atomenergin innan den var empiriskt påvisad.

Meteorologin har ingen likhet med fysiken, mer än att man där det går använder fysikernas formelspråk för de delprocesser i det komplexa klimatsystemet som man tror sig behärska. Klimatvetenskapen handlar om att utifrån en rad hypoteser och observationer försöka sammanfatta miljontals variabler i en komplex modellbeskrivning av en sannolik utveckling. En av de centrala delprocesserna i klimatsystemet som handlar om molnbildning och molnens inflytande på energibalansen, behärskar man t.ex. mycket dåligt. Solens avgörande inverkan behandlas i princip som en konstant faktor.

Symtomatiskt är att meteorologerna trots tillgång till världens kraftfullaste superdatorer inte klarar av att förutsäga vädret mer än någon vecka. Den ledande institutionen bakom FN:s klimatpanel brittiska Met Office har flera år i rad lämnat halvårsprognoser för vädret och förutsägelser om klimatet några decennier framåt som nästan utan undantag slagit fel. Samtidigt har oberoende forskare som Piers Corbyn med sin Solar-Lunar-Action-Technique (SLAT) lyckats med prognoser som ofta träffat rätt och det med hjälp av bara en vanlig pc. Han förutsåg t.ex. den ryska värmeböljan, den Pakistanska översvämningen och de kalla vintrarna. Förklaringen i Corbyns fall har varit att han nöjt sig med att bara studera systemet i ett makroperspektiv och att hans underliggande hypotes inte är fixerad på antropogen klimatpåverkan. Hans teknik använder bl.a. förutsägbara solaktiviteter som partikelflöden och magnetiska soleffekter tillsammans med påverkan från månen.

Den vetenskap som man bör jämföra meteorologin med är nationalekonomin. Den försöker också beskriva en utomordentligt komplicerad verklighet med grova förenklingar i form av matematiska modeller. Själv har jag ofta haft anledning att ifrågasätta en del av ekonomernas slutsatser som jag inte tyckt stämma med en observerbar verklighet. Min misstro mot alla typer av långtidsprognoser med matematiska modeller bygger på erfarenhet från egen forskning. Jag har dock aldrig stött på någon nationalekonom som gjort anspråk på att kunna förutsäga hur ekonomin kommer att gestalta sig om hundra år, trots att världsekonomin är mycket mindre komplex än klimatet.

Klimatforskningens dilemma är den enorma politiska uppmärksamhet man fått sedan man bildade FN:s klimatpanel IPCC med uppdraget att leta efter mänsklig påverkan på klimatet. I själva mandatet låg ett underförstått politiskt uppdrag att påvisa ett samband mellan klimat och vår energianvändning. Frestelsen gick inte att motstå, meteorologerna levererade det beställda och fick som belöning näst intill obegränsade anslag att livnära sig på. Man brydde sig inte om yttre faktorer som solen, vilket idag visar sig genom totalt misslyckade prognoser. Desperationen i det politiska läger som planerat att utnyttja ”klimatvetenskapen” för sina syften är uppenbar. Nu förklarar man skamlöst alla extrema väderfenomen (som alltid inträffar) med mänsklig påverkan och fortsätter sina krav på systemskiften och ökande skatteuttag.

Mitt råd till meteorologerna är att lämna den politiska debatten åt politiker och nationalekonomer och att dra sig tillbaka till sina institutioner och forska. När man klarar av att förutsäga långtidsväder och klimatutveckling några decennier framöver bättre än sådana som Corbyn, då kan man komma tillbaka i debatten i en anständig roll.

Lars Bern

”Många menar att klimatförändring har blivit vad filosofer och logiker kallar en icke-falsifierbar hypotes”, skriver Steven F. Hayward på The Enterprise Blog i The American. Vad som än händer tillskrivs det den globala uppvärmningen, från en ökning i tonårsfinnar till krympande hjärnor och ett uppsving i prostitution. Varmare vintrar? AGW. Ovanligt kalla vintrar? AGW, vad annars? Mycket regn? AGW. Inget regn? Också AGW. Någonstans måste man väl ändå dra gränsen? Men diverse ”mikrofonkåta” individer vill gärna hitta en koppling även där det inte finns någon sådan.

“What might have been and has been / Point to one end, which is always present,” skrev T S Eliot.

En ganska klok liten krönika.

Saxat ur The Huffington Post.

***

December 23, 2010

Dear Santa Claus,

I am writing out of concern, because you may have to move from the North Pole due to the dramatic melting of Arctic sea ice. The Navy’s chief oceanographer says that by the summer of 2020 the North Pole may not have summer ice and other scientists project that an ice-free Arctic is possible as soon as 2012!

Scientists overwhelmingly agree that polar ice is melting because of greenhouse gas pollution and I am working hard to reduce these emissions. But there is probably nothing we can do in time to save the North Pole. I am worried about your safety and your ability to deliver billions of Christmas gifts if the ice cap on the North Pole no longer stays frozen all year. What will happen to your house, your workshop, the elves’ houses and your reindeer barns?

I want you to know that if you want to relocate to the beautiful state of New Jersey, I would be proud to assist you. But given the climate you are accustomed to, I will understand if you would like to relocate to the South Pole. Just be sure not to move to the Antarctic Peninsula or West Antarctic ice sheet, areas that are also experiencing rapid ice melt.

Please know that I will work to mobilize the U.S. federal government to assist when you relocate. I am sure we can both agree that on a warming planet, we need to do all we can to save Christmas.

Sincerely,

Robert Menendez

U.S. Senator

***

Tror man på tomten så…

Med risk för att åter bli anklagad för cherry-picking kan jag ändå inte låta bli att dela med mig av denna sida från NASA. Den här gången har jag för säkerhets skull tagit med hela texten.

Ovanstående tycker jag inte låter speciellt trevligt, framför allt när snön vräker ner utanför fönstret.

”Ställ dig framför tåget med (…) och du kommer att bli belönad i himmelen för att du så hjältemodigt avbröt er egen belastning av miljön i tid!”

Ovanstående är tydligen ett citat ur ett email skickat till SvD:s Idagredaktion efter artikelserien om klimatångest. Ja, vad säger man? Jag kan bara beklaga att det finns människor som kan uttrycka sig på det viset. Jag tyckte själv att artikelserien var dum, ensidig och vinklad, men att önska livet ur personen som skrev texten, nej, det skulle jag verkligen inte kunna göra.

Jag vet att det förekommer en hel del påhopp från skeptikers sida på AGW:are. Ibland används mycket fula ord och uttryck. Hånen och ironin flödar. Jag vet inte i vilken omfattning samma sak gäller för AGW:ares behandling av skeptiker. Själv har jag fått motta några aggressiva email, men hittills har ingen velat se mig död. Jag försöker numera att hålla en så respektfull ton jag kan och jag är ledsen om jag inte lyckas fullt ut. Lustigt nog blir jag anklagad av ”mina egna” för att vara för snäll och tillmötesgående. Ingen pardon, verkar vara parollen för en del.

Om någon känner sig träffad, kom ihåg att klimatfrågan bara utgör en liten del av vårt totala engagemang. Om en person tycker annorlunda än du vad gäller klimatförändring säger det i sig inget om personen i övrigt. Det kan mycket väl hända att ni bara är oense om denna enda sak. Och att båda två i grund och botten vill väl. A leap of faith är allt jag ber om. Och jag ber om ursäkt för de gånger jag själv varit respektlös. Jag ska göra mitt allra bästa för att detta inte ska upprepas.

Efter en andra dag av konfererande i Berlin känner jag mig ganska mör, men mycket nöjd. Tack alla som hjälpte mig att komma hit. Det har varit en otroligt bra upplevelse med mycket nätverkande.

Idag lyssnade jag bl.a. på Jan Veizer, Ian Plimer och Emmanuel Martin. Dessutom fick jag en mycket trevlig pratstund med Bob Carter, som strax innan sommaren kom ut med en ny bok – Climate: The Counter Consensus. Jag har själv inte hunnit skaffa den, men James Delingpole är lyrisk och skriver följande:

”Just been reading… Climate the Counter Consensus – and it’s a cracker. By the end, you’re left feeling… that the scientific case against AGW is so overwhelming that you wonder how anyone can still speak up for so discredited a theory without dying of embarrassment.”

Några saker som dök upp i huvudet under dagen:

Temperaturmätningar på land och hav respektive proxies – hur tillförlitliga är de? Vi skeptiker anklagas ibland för s.k. cherry-picking, då vi gladeligen stödjer oss på proxydata för att försöka bevisa vårt case och samtidigt förkastar när andra använder proxies för att bevisa AGW-hypotesen. Samma sak gäller temperaturer. Varför litar vi på vissa data och inte på andra? Och vilka mätningar/proxies kan vi egentligen vara helt säkra på?

Om konsensus i klimatfrågan är en produkt av grupptänk, hur övertygar vi andra om att klimatförändring i huvudsak har naturliga orsaker? Skeptiker försöker ofta bemöta AGW-argument med fakta, statistik och empiri, men debatten som förs är inte längre rationell utan vimlar av etiska, moraliska och emotionella argument. Sådana argument kan inte bemötas med kall logik. Så vad gör man?

Vi vet alla att klimatet förändras. Och så har det alltid varit. Å andra sidan har inte människan funnits på jorden mer än under en bråkdel av dess 4,5 miljarder långa historia. Under den tiden har klimatet varit påfallande stabilt. Alltså är klimatförändring naturlig för planeten, men inte nödvändigtvis för oss. Klimatförändring representerar ett existentiellt hot mot mänskligheten och kanske är det inte ordet ”klimat” som skapar mest rädsla, utan snarare ”förändring”? Är vi generellt sett inte alltid rädda för just förändring? Och kan denna rädsla motivera varför yngre människor (vars liv till största delen ligger framför dem) har lättare att ta till sig klimathotet som begrepp än gamla skeptikerrävar?

Vad tror ni?