Detta inlägg skriver jag med anledning av en kommentar till Ingemars senaste bloggartikel. ”Hur kan du [Ingemar] vara så tvärsäker?”, undrade kommentatorn. En väl befogad fråga. För vad kan vi egentligen vara säkra på?

Att den globala temperaturen har stigit? Antagligen, eftersom både markmätningar och satellitdata bekräftar det, oberoende av varandra. Att den har stigit mindre än 1 grad Celsius sedan 1850? Ja, det är nog ganska så säkert. Att en del av denna ökning beror på människans olika aktiviteter? Jag säger ”ja”. Utan tvekan påverkar vi verkligheten runt omkring oss.

Kan vi dock med säkerhet säga att temperaturökningen sedan 1850 är något unikt? Eller att den skett med oroväckande hastighet? Eller att allt tyder på att den kommer att fortsätta skoningslöst tills jorden förvandlats till ett inferno?

Kan vi med säkerhet säga att denna temperaturökning i huvudsak beror på människans aktiviteter? Och kan vi i så fall skilja ut exakt vilka aktiviteter den beror på?

Javisst är koldioxid en växthusgas. Och växthuseffekten är väl bevisad. Antagligen betyder ett tillskott av CO2 i atmosfären en viss temperaturökning. Hur stor beror naturligtvis på vilken koncentration vi börjar med. Vet vi med säkerhet vad ytterligare tillskott av koldioxid i atmosfären kan orsaka? Givet alla de andra faktorer som också påverkar klimatsystemet?

Jag kan förstå dem som hävdar att vi av ren försiktighet borde begränsa våra utsläpp av växthusgaser. Det verkar rimligt. Samtidigt får vi dock fundera över rekyleffekterna, framför allt de ekonomiska. Konsekvenserna av varje handling måste noga vägas innan vi företar oss något som potentiellt kan tillföra ytterligare skada. Det är så försiktighetsprincipen borde tolkas.

Det hade varit intressant, och möjligen deprimerande, att se hur mycket resurser som lagts på att försöka begränsa utsläppen av växthusgaser och vilken effekt de gett/ger/kommer att ge vad gäller temperatur och klimat. Var hittar man sådana uppgifter? Vem utvärderar effekterna av de klimatåtgärder som föreslås och genomförs? Om någon.

I en krönika med titeln ”Desperate days for the warmists” sammanfattar Christopher Booker läget inom klimatdebatten. Kontentan är att AGW:arna må vara de som sitter med pengarna, men några bra argument har de inte.

PS Jag har nu anlänt till Senoren för ännu en veckas slappande. Inläggen från min sida kommer fortsatt att vara sparsamma. Vi hörs dock ”på riktigt” snart!

Jag har många gånger förundrats över den aggressiva, förnedrande och förolämpande ton som ofta förekommer i klimatdebatten. Motståndarlagen tycks nästan tävla om vem som kan hitta på det mest nedsättande epitetet. Ska man tro vissa personer så befolkas oppositionen av pundhuvuden, idioter och patologiska lögnare. Med ett belåtet leende drämmer än den ena än den andra till med ett slag under bältet. Varför?

En förklaring kan vara att klimatdebatten anses vara existentiell, den rör vårt liv och vår död. Den för ögat osynliga växthuseffekten är ett närmast religiöst element. AGW delar upp människor i goda, dvs. de som tror, och onda, de som förnekar. I vårt alltmer sekulära samhälle behöver vi kanske något att frukta. Gud ersätts med klimatförändring. Och precis som Gud en gång straffade oss för våra synder, straffar klimatet oss med en global uppvärmning. Repent or die!

Finns det någon chans till dialog? Vissa skeptiker/AGW:are avvisar helt tanken på en dialog med motståndaren.

”Varför ska vi överhuvutaget bry oss om förnekarna?”

”Att försöka tala med en alarmist är bortkastad tid.”

Ändå visar det sig vid närmare eftertanke att båda sidorna ställer sig positiva till exempelvis energieffektivisering. Många AGW:are bejakar, precis som många skeptiker, kärnkraften. Båda sidorna är ofta påfallande överens om att det finns andra viktiga problem som vi måste ta itu med. Alternativa bränslen ses som något ofrånkomligt med tanke på världens kommande energibehov. Fast vi klarar inte av att tala med varandra.

Hur överbryggar vi det här gapet?

Mats F tipsar om en potentiellt intressant nyutkommen bo, A Vast Machine, som handlar om klimatmodellering.

Från förlagets hemsida:

”Global warming skeptics often fall back on the argument that the scientific case for global warming is all model predictions, nothing but simulation; they warn us that we need to wait for real data, ”sound science.” In A Vast Machine Paul Edwards has news for these skeptics: without models, there are no data. Today, no collection of signals or observations—even from satellites, which can ”see” the whole planet with a single instrument—becomes global in time and space without passing through a series of data models. Everything we know about the world’s climate we know through models. Edwards offers an engaging and innovative history of how scientists learned to understand the atmosphere—to measure it, trace its past, and model its future.

Edwards argues that all our knowledge about climate change comes from three kinds of computer models: simulation models of weather and climate; reanalysis models, which recreate climate history from historical weather data; and data models, used to combine and adjust measurements from many different sources. Meteorology creates knowledge through an infrastructure (weather stations and other data platforms) that covers the whole world, making global data. This infrastructure generates information so vast in quantity and so diverse in quality and form that it can be understood only by computer analysis—making data global. Edwards describes the science behind the scientific consensus on climate change, arguing that over the years data and models have converged to create a stable, reliable, and trustworthy basis for establishing the reality of global warming.”

Jag har precis beställt boken via Amazon. Det ska bli intressant att se vad Paul Edwards skriver om inte bara GW, utan AGW.

Jim Prall, som bland annat driver bloggen Green Herring och är en av författarna till studien ”Expert Credibility in Climate Change”, publicerad i PNAS, har sammanställt en imponerande lista över alla forskare som någonsin uttryckt skepticism över AGW. Inte mindre är 496 namn finns med på listan, bland dessa våra svenska Wibjörn Karlén, Peter Stilbs, David G Gee, Nils-Axel Mörner, Göran Ahlgren, Gösta Walin m.fl.

Det är som sagt ett imponerande arbete. Varför har då Jim Prall gjort sig allt detta besvär? Låt oss läsa hans egna ord:

”I’ve been studying climatology and the science behind global warming in my spare time for several years now. Through my studies, I’ve come to recognize the names of the top authors and research institutes. Through following this issue online and in the media, I’ve also grown all too familiar with the tiny minority of ‘climate skeptics’ or ‘deniers’ who try to minimize the problem, absolve humans of any major impact, or suggest there is no need to take any action.

I’ve gotten pretty fed up with the undue weight given to the skeptics in the media and online. Many media reports aimed for a false ‘balance’ by interviewing one mainstream scientist followed by one ‘skeptic.’ On the web, it’s even crazier, with numerous sites promoting ”climate denial” by collecting names of skeptics, ”quote-mining” for skeptical or ambiguous statements, and producing dodgy climate-denial ‘petitions’ claiming numerous ”scientists” as signatories. Most of these skeptics/deniers/petition signers have little to no academic credentials in this specific field, although a handful stand out as widely published in this or a somewhat related field.”

Lite av en besatthet, eller hur?

Rymden är stor, men så är världshaven. Kanske är det så NASA tänker när de nu utannonserar att de tänker åka ut på fältet och studera klimatförändring i Arktis. Ett team på 40 forskare kommer att tillbringa fem veckor ute på havet för att lära sig mer om de fysiska, kemiska och biologiska karakteristika för haven kring Nordpolen, framför allt Chukchi and Beaufort-havet utanför Alaska.

Det tycks dock inte vara någon som ifrågasätter att Arktis förändras fortare än någonsin och att detta beror på AGW.

“The ocean ecosystem in the Arctic has changed dramatically in recent years and it’s changing much faster and much more than any other ocean in the world,” säger Kevin Arrigo, forskare från Stanford University. ”We’re beginning to understand how the melting of Arctic sea ice is related to climate change. Unfortunately, we know very little about what these changes have in store for Arctic marine life.”

Det finns ett mycket intressant nytt inlägg på Roy Spencers blogg. Roy har, med hjälp av en egenhändigt gjord klimatmodell, försökt se om den senaste tidens uppvärmning skulle kunna förklaras av förändringar i PDO, AMO och SOI.

Eftersom uppvärmningen sedan 1960-talet varit mest märkbar på norra halvklotet har Roy Spencer i sina beräkningar utgått från CRUTem3 temperaturvariationer (förändringshastigheten, inte själva temperaturen) för norra hemisfären under perioden 1900-2009 och gjort en regressionsanalys mot årliga genomsnittsvärden för PDO, AMO, and SOI.

”I used the period from 1900 through 1960 for “training” to derive this statistical relationship, then applied it to the period 1961 through 2009 to see how well it predicted the yearly temperature change rates for that 50 year period. Then, to get the model-predicted temperatures, I simply added up the temperature change rates over time. The result of this exercise in shown in the following plot.”

Korrelationen är remarkabel, eller hur? Å andra sidan vet vi att ett samband inte nödvändigtvis måste vara ett orsakssamband.

Jag hoppas att nagra av er tog tillfallet i akt och lyssnade pa Richard Lindzens superba forelasning alldeles nyss. I annat fall har jag fatt en forsakran fran PJTV att alla sandningar kommer att ligga kvar.

Richard menar framfor allt att vi inte bor blanda ihop trivia med alarmism. Det faktum att CO2 ar en vaxthusgas och att vaxthuseffekten existerar innebar inte att AGW-hypotesen ar korrekt. Sa enkelt, men anda ar det sa manga som glommer bort det.

Vidare sager Lindzen: ”the claim of incontroversability has nothing to do with science. In science nothing is incontrovertible”.

Nar vi talar om den globala uppvarmningen ar det tva saker som bor lyftas fram:

• 1. magnituden av uppvarmningen och
• 2. kopplingen mellan en uppvarmning (oavsett magnitud) och en potentiell katastrof.

Allmanheten har overtygats om att varje uppvarmning eller for den delen avkylning, oavsett storlek, ar av vital betydelse. I sjalva verket pendlar klimatet hela tiden, sa en mindre klimatforandring borde ju kunna vara helt naturlig och inget att oroa sig over.

Lindzen menar aven att ett grundlaggande fel ar att data analyseras med malet att finna stod for klimatmodeller snarare an att testa dem. Det handlar alltsa om validering snarare an testning. Modeller kan dessutom inte testas genom att man jamfor dem med andra modeller. Bara for att alla modeller stammer overens betyder val inte att de ar korrekta?

Nagot som jag tyckte var extra intressant var nar Lindzen ifragasatte varfor vi kommit att betrakta klimatsystemet som styrt av en enda faktor - den globala medeltemperaturen. Dessutom antar vi att temperaturen i sin tur ocksa styrs av en enda faktor - mangden CO2 i atmosfaren. Visst ar det vart att fundera over varfor klimatet skulle vara ytterst beroende av just den globala medeltemperaturen?

Varfor hanger vi upp hela klimatdebatten just pa den globala medeltemperaturen, nar de farliga konsekvenser som en klimatforandring pastas kunna fora med sig alla beror pa forandringar i lokala medeltemperaturer? Nils-Axel Morner var inne pa samma tanke tidigare idag. Varfor vill politiker infora diverse klimatatgarder med utgangspunkt av den forvantade forandringen i den genomsnittliga globala havsnivan? Varfor skulle det vara ett battre matt an forandringar pa lokal niva? Det ar ju dessa som anses vara potentiellt farliga.

Ar det overhuvudtaget inte dags att vi borjar betrakta klimatproblematiken inte ur ett globalt, utan snarare lokalt perspektiv? Aven konsekvenserna av en helt naturlig klimatforandring kommer att drabba oss olika beroende pa geografiskt lage.

Samtidigt lite kritik. Det ar overvagande skeptiker pa konferensen och det hade inte skadat om fler hade varit mer skeptiska aven mot sin egen framstallning. Dick Lindzen ar overtygande, andra dessvarre betydligt mer kategoriska och overtygade om sin egen fortrafflighet. Hur som helst lar jag mig en hel del – om klimatet, om forskare och om mig sjalv. Det kommer att ta en stund att smalta allt.

I en kort artikel i Science diskuterade Kevin Trenberth och John Fasullo nyligen problemet med ”the missing heat”, den uteblivna värmen. De två forskarna har räknat ut att den inkommande solstrålningen i kombination med den ökande koncentrationen av växthusgaser i atmosfären borde ha resulterat i en dubbelt så stor uppvärmning. Frågan är då: vart har värmen tagit vägen och när kommer den upp till ytan igen? För Trenberth och Fasullo antar att den gömmer sig i havens djup.

“That heat will come back to haunt us sooner or later,” säger Trenberth och detta är sant om man antar att de nuvarande beräkningarna av klimatkänsligheten är korrekta.

Roy Spencer kommenterar Trenberth och Fasullos artikel på sin egen blogg.

”I’m sorry, but at some point we need to ask whether all of this missing warming and energy are missing because they really do not exist”, skriver Spencer. Tiden lär utvisa, eller hur?

Varför är isbrytaren Oden i Antarktis på södra halvklotets sommar när isen breder ut sig här hemma på vintern?

Sveriges största isbrytare – den enda med arktisk isklass byggdes i Göteborg 1988. Ett kontrakt om uthyrning till kanadensiska intressen för oljeprospektering i Arktis under sommarhalvåret förverkligades inte p.g.a. oljeprissituationen. Man utrustade då Oden för arktiska forskningsuppdrag i ett långsiktsavtal med det statliga Polarforskningssekretariatet. Den första expeditionen med Oden gick sommaren 1991 till Nordpolen.

Jag kan dock inte tänka mig att man därmed skulle sätta huvuduppgiften isbrytning i andra hand eftersom Sjöfartsverket (SöF) är ett seriöst affärsdrivande verk med 1,8 miljarder i omsättning där över 88% täcks av externa intäkter. Den största statliga «subventionen» är anslaget för Sjöräddningen och Fritidsbåts- och Skärgårdstrafiken på 190 milj dvs 11.6% av omsättningen.

De senaste veckorna har dock tusentals färjepassagerare och hundratals långtradare suttit fast i isen i Ålands hav, möjligen längre än vad Sjöfartsverkets uppdrag föreskriver. D.v.s att fartyg skall assisteras av isbrytare i genomsnitt inom fyra timmar. 2008 klarade man uppdraget på 52 genomsnittsminuter och 2009 blev det duktiga 2,5 timmar. Hur slutsiffran för vintern 2009-2010 blir vet vi inte förrän isbrytarsäsongen avslutats. Men som servicekonsumenter och just-in-time logistiker är vi idag otåliga och underinformerade om vad naturliga förlopp kan förorsaka. Det är ju inte så konstigt när vi har politiker som helt oemotsagda kan påstå att de kan kontrollera jordens temperatur om de ”bara” får lägga under sig kontrollen av kanske 1-3% av BNP i nya pålagor. I tillägg så larmar alla ”miljöorganisationer” och forskningsmedelssökande institutioner med att våra barnbarn får ett hetare helvete i livstiden än vad som i tvåtusen år föreskrivits i den stora boken.

Sjöfarten står för 26% av det svenska transportarbetet – mätt i ton – och beräknas öka andelen till 27% år 2020. På väg förs 64% och vår gröna järnväg transporterar 10% av godsmängden.

SöF äger fem egna isbrytare och har i tillägg avtal med Rederi AB TransAtlantic i Skärhamn för inhyrning av tre isbrytande specialfartyg-Isbrytare 2000 ”Vikingklassen” – som normalt arbetar inom oljesektorn med ankarhantering i Nordsjön. Det finns inga planer på nybyggnad av isbrytare. Man investerar 2010 och 2011 sammanlagt 166 miljoner i en livstidsförlängning av Atleklassens tre isbrytare så att de håller till 2030-2035 och därtill möter de nya miljökraven till sjöss. Det verkar vara en klok resursstrategi. Läs mera här.

Men ett antal milda vintrar med lindrig till normal isutbredning under 17 av de senaste 20 åren och och lönsamma uthyrningskontrakt och ett starkt politiskt och medialt tryck om global uppvärmning har kanske påverkat SjöS beslutsfattande. Några pålitliga långsiktsprognoser om framtida isutbredning kan inte de statliga kollegorna på SMHI leverera.

Man har historiska isdata från 1900 här på sidan 53.

I denna rapport från 2009 är det första gången jag hittar en ”trendlinje” dock utan några pekpinnar om AGW. SöF uppfyller givetvis sitt uppdrag att deltaga i de internationella förhandlingar som skall föra sjöfarten till renare och färre utsläpp. Läs här 2007 års redovisning av miljöledningsarbetet.

På sidan 10 i dokumentet behandlas Klimatfrågan där sjöfartens andel av CO2-utsläppen är 3%. I SöF:s årsrapport redovisas isbrytarnas utsläpp för verksamheten i svenska och närliggande vatten. Arktis- och Antarktisexpeditioner med Oden finns inte med vilket är anmärkningsvärt. Inte heller Polarforskningssekretariatet bekymrar sig över Odens transportsträcka till och från Arktis och Antarktis. På deras websajt skriver man: Sekretariatet arbetar aktivt för ett förbättrat skydd av miljön i polarområdena. Sedan 1994 är sekretariatet tillstånds- och tillsynsmyndighet för Lag (2006:924) om Antarktis. Förordning (2006:1111) om Antarktis är också betydelsefull för sekretariatets arbete i Antarktis. Polarforskningssekretariatet förvaltar de två svenska forskningsstationerna i Antarktis, Wasa och Svea.

På SöF talar man inte om havsnivåhöjning utan om landhöjningen. Man budgeterar p.g.a. denna år 2010 8,2miljoner för muddring i sex mindre kanaler. Underhållet av transportviktiga Trollhätte kanal drar större belopp med egen budget.

I SöF:s treårsplan 2010-12 skriver man : ”Uthyrningan av isbrytare för olika forskningsexpeditioner under icke isbrytarsäsong och till andra länders isbrytartjänst har varit framgångsrik med bibehållen hög beredskap för isbrytnng i svenska farleder och farvatten.” Läs mer här.

Och det är klart att om man drar man in runt 100 miljoner per år på uthyrningen av Oden eller ca 6% av SöF:s totala externa intäkter, motsvarande ca 40% av isbrytningens rörelsekostnader, så är det säkert frestande att fortsätta.

Därför arbetar Oden med sommarisbrytning – under Södra Halvklotets sommar – kring den amerikanska forskningsstationen McMurdo i Antarktis och inledde i början av februari återresan mot Sverige. På tillbakaresan genom Södra ishavet ska svenska och amerikanska forskare arbeta med undersökningar inom astropartikelfysik, geologi, oceanografi och marinekologi. Avresan från McMurdo var planerad till 8 februari och ca fyra veckor senare, den 12 mars, beräknades Oden vara i Punta Arenas i södra Chile där den fjärde Antarktis- expeditionen avslutas.

Polarforskningssekretariatet som bildades år 1984 är en statlig myndighet under Utbildningsdepartementet som har till uppgift att främja svensk polarforskning genom att organisera och leda forskningsexpeditioner till Arktis och Antarktis. Detta sker huvudsakligen i internationell samverkan. I forskningsplaneringen samarbetar sekretariatet med Vetenskapsrådet. Budgeten för 2010 ligger på 31.2 miljoner (2009: 27,4) plus en beräknad nettointäkt på runt 4 miljoner för vidareuthyrningen av Oden. Man har 20 fast anställda och hyr in ytterligare expertis för expeditionerna. Mer här.

Polarforskningssekretariatet är från och med 1 januari 2008 en enrådighetsmyndighet, vilket innebär att myndighetschefen är ansvarig för verksamheten. Regeringen har utsett ett insynsråd som ska utöva insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd. Myndighetschefen är ordförande i insynsrådet och skall hålla rådet informerat om verksamheten. Insynsrådets ledamöter är:

• Docent Tom Arnbom, WWF, Stockholm
• Forskningschef Ann-Britt Edfast, Sveaskog, Piteå
• Fil. dr. och vetenskapsjournalist Annika Nilsson, Huddinge
• Forskningschef Lennart Nordh, Rymdstyrelsen, Solna
• Professor Lars Rahm, Linköpings universitet, Linköping
• Forskningschef Eva Samakovlis, Konjunkturinstitutet, Stockholm

Nu har jag tagit steg två i min inventering av svensk klimatforskning:

Delsummering:

Stockholm Environment Institute: budget 167 miljoner: anställda 160

Polarforskningssekratariatet: budget 35 miljoner; anställda 20.

Jag gräver vidare och rapporterar i kommande inlägg.

I utländska media händer inte så mycket just nu. Det är litet nyhetstorka. Men jag rekommenderar att ni läser Sunday Telegraph nu på söndag och Richard Norths blogg.

Det lovas nya avslöjanden kring Klimatprofitörerna.

Dr. Pachauri reser hemma i Indien och säljer sig själv och sina sollyktor och laddningsstationer.

Dessa finansieras enligt uppgift via dyra mikrolån. Det “grävs” just nu aktivt efter mer fakta kring detta geschäft.

Vilken dag som helst skall WMO släppa sin årsrapport om klimatet år 2009. Det skall bli spännande att läsa hur/om de resonerar kring temperaturdatabasernas tillförlitlighet. Och i månadsskiftet väntas Formas rapport om SEI:s forskningsutbud.

I mellantiden rekommenderar jag aktiv bloggning här på TCS.