Climate Reality-Projektet syftar till att visa verkligheten kring den globala uppvärmningen, heter det.

Det borde nästan kallas för ”En obekväm sanning 2,0.” Fem år efter att Al Gore lanserade sin ursprungliga dokumentär återvänder han med en ny kampanj som syftar till att exponera klimatkrisen. Gores Climate Reality-projekt sparkar igång som en 24-timmars livestreamad händelse den 14 september. Den kommer att innehålla en ny multimediapresentation av Gore som kommer att knytas ihop av extrema väderhändelser och klimatförändringar världen över.

Kampanjen är en blygsam comeback för Gore, som har minskat sin profilering kring klimatåtgärder de senaste åren – förmodligen av hänsyn till de politiska konsekvenserna för kollegan demokraten Barack Obama. Republikaner attackerar Gores klimatåtgärder som varande en symbol för regeringens överambitioner. Under senare år har den nya konservativa majoriteten i representanthuset gått ännu längre genom att ifrågasätta nästan alla miljöåtgärder – däribland även en övergång till lågenergilampor – som ett angrepp på personlig frihet.

Gore kom tillbaka in i rampljuset förra månaden i en uppsats i Rolling Stone där han även anklagade Obama för att inte kämpa hårt nog för klimatåtgärder. Gore föreslår nu en bredare motståndskamp. Eftersom effekterna av klimatförändringen blir allt vanligare så måste vi medverka till att hitta sanningen och genomföra lösningar. Precis som tobaksbolagen som tillbringat årtionden i förnekelse att rökning orsakar cancer är olje- och kolbolagen i sin tur fast beslutna att så förnekelse och förvirring kring vetenskapen om klimatförändringar, ignorera dess konsekvenser och skapa apati bland våra ledare”, menar Gore

”Det här evenemanget är det första steget i en större mångfacetterad kampanj för att berätta sanningen om klimatkrisen och förkasta desinformationen vi hör varje dag.” Gore gav ytterligare detaljer om projektet i en intervju med klimatbloggaren Joe Romm. Han berättar att eventet har ett nytt 30-minuters bildspel med video på extrema väderhändelser. Gore är värd för evenemanget från New York City men nytt innehåll läggs till bildspelet för varje av de 24 platser som används i varje tidszon.

Varje plats där en presentation sker kommer att ha i princip samma 30-minuters bildspel men med bilder som också belyser särskilda konsekvenser och särskilda insatser samt lösningar på den plats som representerar tidszonen. Det andra 30-minuterspasset av varje timme kommer att innehålla en paneldiskussion fokuserad på klimatkrisen och de lösningar som finns för just den platsen.

Se delar av bildspelet och originalartikeln i The Guardian

Uppdaterad

Utifrån en artikel av Al Gore i Rolling Stone skriver Walter Russell Mead, professor i Foreign  Affairs and Humanities, en serie inlägg om klimatrörelsens misslyckande. I det andra inlägget säger han:

Det är ett mått på hur långt Gore har fallit att det mesta av den knapphändiga uppmärksamhet som artikeln (i Rolling Stone) fått är fokuserat på Gores kritik av det som han ser som president Obamas misslyckande med att leda klimatrörelsen.

Gore ser tydligen inte sig själv som en ledare i denna kamp längre. Mead skriver mycket om Al Gore, och det är väl kanske ur ett amerikanskt perspektiv inte så konstigt att man ser, eller har sett, honom som den store företrädaren. Men intressantare för oss Européer är det som Mead skriver om klimatrörelsen som helhet. Följande stycken sammanfattar hans syn:

Gores misslyckanden handlar inte bara om ledarskap. Den strategiska vision som han utformade för den globala gröna rörelsen har totalt misslyckats. Detta är ingen tillfällighet; hela den gröna policyvisionen var så dåligt genomtänkt, så slarvigt konstruerad, så obalanserad och så full av motsägelser att den bara kunde frodas bland aktivister och entusiaster. Så fort den politiska kraften inom klimatrörelsen, understödd av en överslätande och okritisk press, hade pressat in klimatagendan i den riktiga politiken så var misslyckandet oundvikligt. Den enda frågan var huruvida den gröna härdsmältan skulle inträffa före eller efter det att rörelsen hade åstadkommit ett omfattande och bindande avtal om växthusgaserna.

Den frågan har nu besvarats; rörelsen misslyckades innan den fått sitt avtal, och medan media och etablissemanget fortfarande på det stora hela inte klarat av att analysera denna utveckling och dra konsekvenserna av den, så har den globala klimatrörelsen blivit den sortens pinsamhet som de intellektuella föredrar att ignorera.

Professor Mead, som själv är demokrat och stödjer president Obama, är skoningslös och brutal i sin uppgörelse med Al Gore och klimatrörelsens politiska kampanjer inom vetenskapen och media. Det är uppenbarligen en mycket besviken person som skriver.

Första delen finns här. Del tre kommer inom kort.

Donna Laframboise kommenterar här.

Uppdatering: länk till Meads tredje artikel här.

Ingemar Nordin

Tänka sig, nu kan Al Gore få ett andra Nobels fredspris! Det första fick han för sina insatser i klimatkriget. Vad motiverar det andra, undrar ni. Jo, det är så här att Internet som företeelse är en av de nominerade kandidaterna till årets fredspris. Och vi vet ju alla att Al är Internets fader. Eller hur var det nu?

Läs även här.

I gårdagens DN utgjuter sig Bo Pellnäs över säkerhetspolitikens koppling till klimatfrågan. I stort handlar det om att stärka försvaret när hundratals miljoner klimatflyktingar hotar att inta vårt land och stycka varenda Bregottko.

Det är en riktig katastrofframtid som Bo Pellnäs målar fram. [mina kommentarer inom hakparentes]

”Effekten av översvämningar när havsytan stiger [äh, var då någonstans?], torka i stora områden på grund av uppvärmningen [dessa modeller] och den ökande frekvensen av häftiga oväder [följer Pellnäs med i den aktuella forskningen eller läser han bara Al Gore?] kommer att få djupgående följder, samtidigt som världen alltså skall föda ytterligare tre miljarder människor. Områden som hotas att ställas under vatten har hundratals miljoner invånare, som efterhand då tvingas att lämna sina hem och söka sin utkomst någon annanstans. Torkan förändrar jordbrukets förutsättningar i ett bälte runt ekvatorn, ett par hundra mil brett, i Europa sträckande sig upp över Medelhavsländerna.

Sveriges geografiska läge innebär, trots de klimatförändringar som förutses, att vi ändå klarar oss undan med blotta förskräckelsen. Men det finns ett par faktorer som vi måste titta närmare på. Återkommande häftiga skyfall och stormvindar kan lamslå samhället om vi inte har tillräcklig beredskap. [ja, eller för den delen en vinter med normalt mycket snö]

Den som tror att vi har gott om tid att agera och ser tiden an kan snart bittert få ångra detta.”

Jag läser och förundras över var Bo Pellnäs hämtar sin kunskap om klimatförändring. Inte är det den aktuella forskningen i varje fall. Snarare har Bo Pellnäs gått på Aftonbladets feta rubriker.

I slutet av debattartikeln kommer kontentan. I ljuset av de stundande klimatkatastroferna är det dumt att avskaffa värnplikten. En ny vecka börjar med att jag återigen tar mig för pannan.

Idag fick jag ett brev från min stora idol, Al Gore. Så här skriver han:

Dear Maggie,

I know You´ve been waiting for my appearance and to be honest (which is not very easy), I´ve been busy helping people getting whitewashed around the globe. I´ve spent millions of sustainable money to get Pachauri, P.Jones, M.Mann et. al off the hook. I will not take part in any climate convent until the scare is totally restored. Keep an eye on the Maldives, by the way, we may have a surprise for you there! And go on, publish this as much as you like. Nobody will ever believe you anyway.

And my offer still stands: if you want to join me, we can arrange a nice climate scare package deal, making you the queen of climate change in Sweden.

May the forcings be with you!

Al Gore

PS. I´m not your father. DS

”Några få fel betyder ingenting för huvudinnehållet i klimatpanelens rapport”, hävdas det från AGW-håll. Men är det i själva verket inte så att de s.k. felen handlar om fundamentala saker, sådana som den globala uppvärmningens eventuellt negativa konsekvenser? Som ju en av er så riktigt påpekade är sannolikhet och risk två skilda saker. Risk är sannolikhet gånger konsekvens. Om konsekvenserna av den globala uppvärmningen inte är farliga då är även risken noll.

Nu har det visat sig att glaciärerna i Himalaya INTE smälter oroväckande snabbt, att havsnivån INTE stiger alarmerande fort, att uppvärmningen INTE kommer att förstöra 40% av Amazonas och att den INTE kommer att minska skördarna i Afrika.

Nyligen gick WMO med en rapport om att man inte kan påvisa att antalet stormar har ökat mellan 1970 och 2004.

”Thus, considering available observational studies, and after accounting for potential errors arising from past changes in observing capabilities, it remains uncertain whether past changes in tropical cyclone frequency have exceeded the variability expected through natural causes.”

Och kraftigare nederbörd då, hur är det med den saken?

”…a detectable change in tropical-cyclone-related rainfall has not been established by existing studies.”

Kontentan är alltså:

”…we cannot at this time conclusively identify anthropogenic signals in past tropical cyclone data.”

Nu är det alltså dags att ställa sig frågan: är då en eventuell fortsatt global uppvärmning en risk? Om inte, varför ska vi bry oss om den?

Det verkar som om de verkliga ”förnekarna” nu finns på AGW-sidan. Al Gore vidhåller fortfarande att antalet stormar kommer att öka, att nederbörden har ökat och att isarna smälter oroväckande fort. ”Vi kan inte önska bort den globala uppvärmningen”, säger Al Gore och jag börjar återigen undra över hans mentala tillstånd.

Ulf Nilsson skjuter skarpt i dagens Expressen:

”The bad news är att vädret är rent ut sagt för jävligt. På kort sikt blir det till att pulsa, skotta och svära över kylan. Den som så önskar får gärna för mig rikta några särskilt mustiga förbannelser mot dumskallarna i FN:s klimatpanel IPCC som hävdar att vi går mot en förödande global uppvärmning där Himalayas glaciärer smälter”.

Ord och inga visor. Bra Ulf!

Den fråga som allt fler ställer sig, är hur nästan hela västvärlden har kommit att gå på föreställningarna om den nära förestående klimatkatastrofen? Man kan lätt hitta ett antal mer eller mindre trovärdiga konspirationsteorier, men kanske är förklaringen betydligt enklare.

En rad miljölarm som på allvar började dyka upp på 60-talet ryckte oss i västvärlden ur den naiva utvecklingsoptimism som dittills präglat efterkrigstiden. Efter månlandningarna började vi känna tveksamhet inför framtiden och vi började skuldbelägga vår egen moderna livsstil. Skuldkänslorna gav näring åt en rad miljöorganisationer som sedan dess vuxit till en ekologisk lobbyindustri (ELO) som erbjöd arenor för vårt engagemang.

Jag själv var inget undantag. Under sex år på 90-talet var jag ordförande för den rörelsedrivande delen av ELO:n Det Naturliga Steget. Vi drev en miljökampanj som gick ut på att få människor, företag och andra organisationer att förstå grundläggande systemekologi. Kampanjen byggde på ett antal villkor för ett ekologiskt hållbart samhälle. De hade tagits fram av läkaren Karl-Henrik Robert och lagts till grund för ett utbildningsprogram i grundläggande systemekologi. Verksamheten gick lysande och försörjde ett femtiotal personer. Trots kungens stöd bröts framgången sedan framlidne fysikprofessorn Tor-Ragnar Gerholm i en skrift ifrågasatt de grundläggande villkoren.

DNS:s verksamhet byggde på föreställningen att det västerländska sättet att leva var på väg att ta kål på planeten. Ofta användes metaforen att vi skulle behöva ytterligare minst 2-3 jordklot. Vi skuldbelagde hela den västerländska civilisationen. För att inte tala om hur det skulle bli om Asiens miljarder kom på idén att vilja leva som vi. Det senare var ett skrämmande perspektiv som jag mötte och fortfarande ofta möter i miljödebatten. Vi måste ställa om vårt sätt att leva innan de tar efter oss! Miljarder bilåkande asiater – det får helt enkelt inte ske!

Här någonstans hittar vi roten till att klimatfrågan tagit den vändning den gjort. Tidsandan skuldbelade den västerländska livsstilen och lade grunden till vår ekoimperialism – vår strävan att hindra utvecklingsländerna från att ta efter oss. Samtidigt kom ny näring. Forskare började varna för konsekvenserna av stora utsläpp av koldioxid och många västliga politiker som t.ex. Margaret Thatcher upptäckte att dessa varningar kunde utnyttjas politiskt. I detta sammelsurium av intressen föddes klimatalarmismen.

Intressen hos den växande skrämselindustrin (som miljörörelsen blivit) och hos den politiska klassen smälte samman och formade en ensidig propaganda utan tidigare motstycke (Al Gore, kungligheter, IPCC, gammelmedia …). Med massiva forskningsanslag övertygade politikerna ett antal svagsinta forskare att det var angeläget att överdriva klimathoten för att allmänheten skulle förstå frågans allvar (IPCC, James Hansen, Michael Mann …). Forskarna började tillrättalägga data för att överdriva bilden av en global uppvärmning (Hockeystick, Climategate …) och skrämselindustrins organisationer (WWF, Tällberg …) fantiserade ihop katastrofala scenarier om smältande glaciärer (Himalaya), utrotningshotade isbjörnar (WWF), stigande havsnivåer, fler och värre orkaner, tipping-points … . Så skapades en masspsykos som till slut började leva sitt eget liv.

Det hade kunnat gå riktigt snett, men Jorden själv tog Det Naturliga Steget och satte stopp för psykosen genom att vädret (och klimatet?) började svänga mot det kallare för ett decennium sedan. Förtrollningen bröts och vi vanliga människor började ifrågasätta den ensidiga propagandan. På nätet hittade vi svaren.

Det skamliga var att den kritiskt granskande journalismen (SVT, SvD, DN m.fl.) fallerade! Det har lärt oss att själva skaffa informationen och att aldrig mer förlita oss på censurerande mellanhänder som Bojs och Baltscheffsky.

Idag presenterade Al Gore och ett team av forskare nya rapporter om vad som händer i den arktiska regionen.

”Northern polar sea ice has been retreating dramatically. These new projections suggest an almost-vanished summer ice cap much earlier than foreseen by a US government agency just eight months ago.”

Den ena rapporten som handlade om Grönlands istäcke är utgiven av Arctic Monitoring and Assessment Program, en expertgrupp som består av åtta arktiska länders regeringar, däribland USA. Den andra rapporten, beställd av Al Gore och Norges regering, är sammanställd av Norsk Polarinstitutt och handlar om isförhållandena runt om i världen. Dessvärre hittar jag ingen länk till den sistnämnda publikationen.

Uppdatering: Times avslöjar att Al Gore skruvat data för att få isavsmältningen att framstå som mer akut.

In his speech, Mr Gore told the conference: “These figures are fresh. Some of the models suggest to Dr [Wieslav] Maslowski that there is a 75 per cent chance that the entire north polar ice cap, during the summer months, could be completely ice-free within five to seven years.”

However, the climatologist whose work Mr Gore was relying upon dropped the former Vice-President in the water with an icy blast. “It’s unclear to me how this figure was arrived at,” Dr Maslowski said. “I would never try to estimate likelihood at anything as exact as this.”

Mr Gore’s office later admitted that the 75 per cent figure was one used by Dr Maslowksi as a “ballpark figure” several years ago in a conversation with Mr Gore.