I en intressant artikel på R. Pielke Jr: s blogg skriver Nico Stehr och Hans von Storch om hotet mot demokratin:

”Ledande klimatforskare deklarerar att mänskligheten står inför ett avgörande vägval. En fortsättning på den nuvarande ekonomiska och politiska trenden leder till katastrof … För att åstadkomma ett globalt hållbart sätt att leva så måste man genomföra, vad den tyske klimatforskaren Joachim Schellnhuber kallar, ’en genomgripande förändring’.”

Enligt de australiensiska forskarna David Shearman och Joseph Wayne behöver vi en auktoritär form av styre för att kunna implementera den vetenskapliga konsensusen om utsläppen av växthusgaser. Den välkände klimatforskaren James Hansen tilllägger: ”den demokratiska processen fungerar inte”. En av miljörörelsens hyllade förgrundsfigurer, James Lovelock, betonar att vi måste överge demokratin för att möta klimathotet. Vi måste handla, genast. Enligt New York Times kolumnist Paul Krugman är varje tvekan att göra detta ett ”förräderi mot planeten”, och hans kollega Thomas Friedman menar att det auktoritära Kina är något som vi bör beundra, och kanske kopiera i väst.

Det tycks alltså som om demokrati och vetenskap kan ha svårt att samsas. Tanken är inte ny, utan går tillbaka ända till Platon och hans politiska utopi i dialogen Staten. Platon hatade den Atenska demokratin och frågar retoriskt vem som är lämpligast att styra; de klokaste och kunnigaste, eller den medelmåttiga och okunniga massan av vanligt folk?

Men innan vi kastar oss över det till synes självklara svaret måste vi stanna upp och fundera på vad ”kunskap” här innebär. I synnerhet måste vi fundera på vilka möjligheter och begränsningar som den vetenskapliga kunskapen har. För det är åtskilliga odemokratiska ideologier som motiverats med just vetenskap. Marx betraktade inte sin lära som någon simpel politisk ideologi utan som ren vetenskap. På samma sätt var det med Hitler och hans något grumliga, men för den tiden allmänt spridda, idéer om vad en vetenskaplig raslära säger. Detta sagt utan några jämförelser i övrigt med dagens klimatalarmistiska rörelse.

På SvDs brännpunkt den 5/1 skriver professor Peter Stenumgaard* en tänkvärd artikel om vetenskapens natur. Han säger bl.a. ”Vetenskapsfilosofer har sedan länge visat att det inte finns någon slags slutledningsprocedur som tillåter oss att på ett tillförlitligt sätt härleda vetenskapliga teorier ur experimentella resultat och observationer. De har visat att det inte finns någon metod att bevisa att vetenskapliga teorier är sanna, eller ens sannolikt sanna.” Man kan ur i stort sett samma observationer dra helt olika slutsatser om vad det innebär för klimatet.

Visst, detta är en viktig sak att ta hänsyn till även i diskussionen om demokrati och vetenskap. Den filosof som framförallt utvecklat tanken om vetenskapens begränsningar, Karl Popper, har också skrivit 1900-talets kanske viktigaste bidrag till försvar för demokratin; Det öppna samhället och dess fiender (1945). Argumentet där är i korthet följande: Villfarelsen att vetenskapen kan ge oss absolut och säker kunskap har gång på gång gett upphov till olika totalitära och utopiska regimer där de härskande lutat sig mot än den ena, än den andra teorin som det rått en påstådd konsensus om. Men eftersom ingen vetenskaplig teori kan bevisas med säkerhet måste vi istället räkna med att teorin så småningom kommer att falsifieras och ersättas med någon bättre. Därför är det helt nödvändigt att ett rationellt (och dessutom moraliskt försvarbart) samhälle fungerar enligt principen trial-and-error i små steg. Reformer som misslyckas skall ersättas med andra, regimer som inte lever upp till vad de ställer i utsikt måste kunna avsättas och bytas ut mot nya. Detta förutsätter ett öppet samhälle med återkommande val och individuella fri- och rättigheter.

Alla de klimatforskare, FN-organ, journalister och politiker som idag trosvisst deklarerar att CO₂ är den växthusgas som kommer att värma jorden till katastrofala nivåer, och att den därför måste tas ned med drastiska metoder, borde ta till sig insikten om vetenskapens begränsningar. I synnerhet gäller det alla dem som i vettlös fanatism börjat tröttna på det öppna samhället och ropar efter auktoritära system istället. Demokrati är måhända ett ganska uselt styrelsesystem. Men det är, som Churchill uttryckte det, det minst dåliga av alla system som prövats.

Ingemar Nordin

*F.ö. en gammal elev till mig på en kurs i vetenskapsteori – så nu fick jag sagt det också

En mycket läsvärd intervju med klimatforskaren John Christy från University of Alabama finns att läsa i Fortune. Christy sägs i artikeln vara klimatalarmisternas mardröm eftersom han 1. motsäger AGW och 2. inte har tagit emot några medel från kol- eller oljeindustrin och kan därmed inte lastas för att eventuellt vara partisk.

John Christy är dessutom en kollega till Roy Spencer som gästade Sveriges riksdag för ett par dagar sen, och som ni även kunnat se i onsdagens Aktuellt kl 21.

/en passus ur artikeln om relationen mellan John Christy och Jim Hansen/

During your House Ways and Means testimony, you showed a chart juxtaposing predictions made by NASA’s Jim Hansen in 1988 for future temperature increases against the actual recorded temperature increases over the past 20 years. Not only were the actual increases much lower, but they were lower than what Hansen expected if there were drastic cuts in CO2 emissions – which of course there haven’t been. [Hansen is a noted scientist who was featured prominently in Al Gore's global warming documentary, "An Inconvenient Truth."] Hansen was at that hearing. Did he say anything to you afterwards?

We really don’t communicate. We serve on a committee for NASA together, but it only deals with specific satellite issues. At the Ways and Means hearing, he was sitting two people down from me, but he did not want to engage any of the evidence I presented. And that seems to be the preferred tactic of many in the alarmist camp. Rather than bring up these issues, they simply ignore them.

(Contacted by Fortune, Hansen acknowledges that his 1988 projections were based on a model that ”slightly” overstated the warming created by a doubling in CO2 levels. His new model posits a rise of 3 degrees Celsius in global temperatures by 2100, vs. 4.2 degrees in the old one. Says Hansen, ”The projections that the public has been hearing about are based on a climate sensitivity that is consistent with the global warming rate of the past few decades.” Christy’s response: ”Hansen at least admits his 1988 forecasts were wrong, but doesn’t say they were way wrong, not ’slightly,’ as he states.” Christy also claims that even Hansen’s revised models grossly overestimated the amount of warming that has actually occurred.)

/slut på citat/

Svenska Dagbladet berättar idag att trots vårt ständigt dåliga klimatsamvete är det få resenärer som vill betala en slant extra för att klimatkompensera sin resa. Idag är det knappt 2 procent av alla charterresenärer som klimatkompenserar.

Charter har för mig alltid varit synonymt med billigt. Är det då så konstigt att de som väljer en charterresa medvetet undviker allt som skulle kunna fördyra den? Ett av de företag som fixar klimatkompensation, Atmosfair (kul namn, nu ska även atmosfären vara rättvist fördelad), vill ha drygt 350 kr extra per person för en resa till Mallis.

Charterarrangörerna funderar på att bygga in klimatkompensationen i bokningsprocessen. Ni vet, en sådan där option som du måste bocka av om du inte vill betala för. ”Nej tack, jag vill inte klimatkompensera”. Det är säkert fler som skulle känna sig skyldiga att betala vid en sådan formulering.

Fritidsresor har redan infört ett så kallat ”klimatbidrag” där kunden kan betala 5 kronor, oavsett hur lång flygningen är. Pengarna går sedan till två specifika miljöprojekt. Förra året deltog 60 procent av resenärerna, vilket innebar drygt 5 miljoner kronor.

Klimatkompensation är ett luddigt begrepp, skriver SvD, och jag kan inte annat än instämma. Återigen känns bara som ytterligare ett sätt att tjäna pengar på att vi tror att vi driver vår planet mot en katastrof. Hur ett klimatkompensationsprojekt utformas är antagligen väldigt olika. Detsamma gäller nyttan av projektet.

Ett experiment jag funderat på är att ställa mig med en sparbössa på parkeringen framför en ICA Maxi och tigga ihop klimatkompensation från dem som tagit bilen till affären. ”Klimatkompensera” dina utsläpp, skänk en femma. Hur många tror ni skulle ge pengar utan att ens ifrågasätta varför jag står där och hur en sådan klimatkompensation går till? Ungefär lika många som ifrågasätter alla etiketter som ”ekologisk”, ”klimatneutral” och ”fair-trade”?

The Climate Scam och dess läsare söker klimatrealistiska politiker som kandiderar till EU-parlamentet. Med klimatrealistisk avses en politiker som anser att klimatdebatten inte är över och att det är av stor vikt att alla åsikter bör höras. En klimatrealistisk politiker vet att konsensusbegreppet inte är relevant inom vetenskapen, eftersom en av vetenskapens huvudprinciper är just skepticism och ständigt sökande efter nya förklaringar. En klimatrealistisk politiker vill främja fortsatt klimatforskning och utveckling av nya, mer effektiva och miljövänliga energislag. Han eller hon inser dock att vindkraften förmodligen inte är någon bra lösning för framtidens energiförsörjning. Inte heller vill han eller hon fortsätta att gynna etanolbränslet i dess nuvarande form.

Om du känner dig träffad vill vi lära känna dig.

Svensk politiker är numera synonymt med populist i kubik. Inför valet till EU-parlamentet spelar det ingen roll vem man frågar, moderat som vänster svarar att klimatet är i fokus. Är det för att de tror att allmänheten vill höra det, eller för att deras partiledare berordrar det? Är det överhuvudtaget någon av dessa människor som ordentligt funderat över klimatfrågan? Tror någon av dem på allvar att vi kan ”stoppa klimatförändringen”? Eller att världen blir svalare av att alla byter till lågenergilampor?

Hanna Löfqvist, 31 år, är kvinnopolitisk sekreterare i Vänsterpartiet och har tillbringat två år i Bryssel som sakkunnig. Idag bor hon i Stockholm. De viktigaste frågorna i EU-valet är enligt henne: jobben, klimatet och demokratin, mer av allt det finns vänsterut.”

Camilla Brunsberg, 37, är organist och körledare i Amiralitetsförsamlingen i Karlskrona, trebarnsmor och bor på landet utanför Rödeby. Dessutom kandiderar hon till EU-valet för moderaterna. De viktigaste EU-frågorna är: klimat- och energi,  ekonomin och tryggheten.

Miljöpartiets Carl Schlyter vill förändra och förbättra. Det han vill förbättra är klimatarbetet som måste bli mer ambitiöst, annars misslyckas de stora förhandlingarna i Köpenhamn.

Ni hittar säkert fler lokala exempel. Som tur är finns det även fyra klartänkta riksdagspolitiker i Stockholm som på onsdag anordnar ett klimatseminarium dit både AGW-sidan och skeptikerna är välkomna.

Jag erkänner. Jag röstade moderat i förra riksdagsvalet. Tyckte då att moderaterna var en relativt schysst lösning. Men Fredrik Reinfeldt har i mina ögon tyvärr visat sig vara en inställsam mes. Han verkar ha lika lite integritet som hårväxt på huvudet. Du får ursäkta mig, Fredrik, men ditt senaste utspel på SvD Brännpunkt bekräftar bara hur förtvivlat gärna du vill följa med strömmen.

”Världen upplever sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talet”, skriver du i SvD Brännpunkt idag. Och ja, många av oss känner en viss oro för framtiden. Varslen fortsätter och allt fler blir arbetslösa.

”Världsekonomin måste komma på fötter igen”, säger du. Jag håller med. Men hur gör man? Hjälper vi världsekonomin genom att tvinga fram global handel med utsläppsrätter, eller en koldioxidskatt som slår mot import från utvecklingsländer, och därmed även deras utveckling? Som du så riktigt påpekar står Sverige för endast 0,2 procent av världens utsläpp av växthusgaser (här menar du förmodligen CO2). Men enligt dig kan vi, och bör vi, påverka resten av världen att följa vårt exempel. Länder som inte är lika lyckligt lottade som vi, som får lejonparten av vår energi från icke-fossila källor. Länder vars tunga industri är helt beroende av kolkraft.

Länder vars befolkning lever i svält och misär, ska de också handla med utsläppsrätter? Ska Nigeria bygga vindparker och Sierra Leone solpaneler på de fattigas skjul? Ska EU i gammal god kolonialistanda diktera för de fattiga länder vad de får och inte får göra?

Visst ska vi fortsätta att forska fram nya sätt att framställa energi. Visst ska vi hitta alternativa bränslen för våra bilar. Visst vore det bra om världen kunde bli kvitt sitt beroende av utländsk olja, om inte annat så av säkerhetsskäl. Visst ska vi se till att ta hand om vår miljö och inte utöva rovdrift på naturen. Men det finns nog bättre sätt att göra det på än genom att demonisera de två atomer syre och en atom kol som troligen spelar en betydligt mindre roll i det stora klimatsystemet än vad som framförs av IPCC.

Jag har dessvärre inga svar. Men jag tvivlar på att dagens planerade klimatåtgärder går hand i hand med en ekonomisk återhämtning.

År 2010 är det riksdagsval igen. Mycket talar för att min röst inte går till de nya mesmoderaterna.

Uppdatering: Tack, Torsten och Anders, för kemipåpekandet. Givetvis har ni rätt. Jag fattar inte att jag kunde skriva det. Det är ju elementärt.

Ur dagens Södermanlands nyheter:

Tvivel på webben
SKEPSIS Det finns folk som inte tror på allt bara för att det kommer från präster, politiker och före detta presidentkandidater.

Några betvivlar till exempel att mänskliga utsläpp av koldioxid i nämnvärd grad påverkar klimatet. De misstänker att en av vintergatans många eldar, SOLEN, kan ha något med saken att göra.

På nätet kryllar det av skeptiker. En ganska välbesökt sidorna är ”The Climate Scam”. Namnet till trots är den svensk. Rätt eller fel? Avgör själv.

Men något ligger det väl i Tage Danielssons ord: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”.

I dagens GP undrar Ann Löfving-Henriksson vad Thomas Huxley skulle säga om dagens klimatdebatt och användningen av begreppet konsensus.

Tack Ann, och tack Sten för att du tipsade!

Professor Olle Häggström går idag till attack mot Jonny Fagerström och Stockholmsinitiativet. Enligt honom har de sedan i somras ”ihärdigt spridit desinformation om klimatfrågan i svensk dagspress”.

Jonny Fagerström låter hälsa: ”Underbart att en obetydlig person som jag kan få så mycket skit i Rikspressen  ”