Bild: Bjørn Christian Tørrissen

Karin Bojs kommenterar isutbredningen i sin vetenskapskrönika: Bottenrekord för isen i Arktis.

Men Karin Bojs verkar ha missat den nya danska studien av Svend Funder med flera (2011) i Science, A 10,000-Year Record of Arctic Ocean Sea-Ice Variability—View from the Beach:

Studien beskrivs också i ett pressmeddelande.

Denna studie visar bland annat att nuvarande isutbredning inte är dramatiskt låg jämfört med när den var som minst efter senaste istiden. Detta skedde för 8000 – 5000 år sedan. Isutbredningen i Arktis sjönk då enligt den nya danska studien till endast 50 % av det lägsta värde som uppmätts med satelliter år 2007.

Temperaturen i Arktis var då ett par grader varmare än idag och även jordens medeltemperatur var högre än vad vi ser idag. Detta var under den tidsperiod då den mänskliga civilisationen grydde så värmen stoppade alltså inte denna viktiga gryning.

Denna danska studie har inspirerat till inlägg på klimatbloggar till exempel två av Judith Curry, den ena heter Arctic Update direkt följd av Arctic Imperative.

En bloggare som grundligt diskuterat studien och dess konsekvensker är Andrew Revkin i New York Times. Han är inte klimatskeptiker men drar ändå slutsatsen att isläget i Arktis inte kan anses som dramatiskt eller illavarslande. Han skriver:

But even as I push for an energy quest that limits climate risk, I’m not worried about the resilience of Arctic ecosystems and not worried about the system tipping into an irreversibly slushy state on time scales relevant to today’s policy debates. This is one reason I don’t go for descriptions of the system being in a “death spiral.”

Den arktiska isens dödsspiral är ett uttryck som den alarmistiskt inriktade bloggaren Joe Romm har lanserat. I en kommentar till Joe Romm, som kritiserat Andrew Revkins inställning, skriver Revkin:

“The same Arctic feedbacks that are amplifying human-induced climate changes are amplifying natural variability,” explained Asgeir Sorteberg, a climate modeler at the Bjerknes Centre for Climate Research in Bergen, Norway.

Indeed, experts say, there could easily be periods in the next few decades when the region cools and ice grows.

De naturliga globala temperaturvariationerna förstärks alltså i Arktis jämfört med hur den globala medeltemperaturen varierar. Men detta går åt båda hållen. När den globala temperatuen minskar förstärks minskningen i Arktis och isen kan växa igen.

Robert Pielke Sr varnade i veckan för en datasammanställning, ERA-40, av de arktiska temperaturerna mellan 1957 och 2002. Den sammanställningen är oerhört ofta använd (över 2000 citeringar) för att beräkna temperaturtrenden i Arktis. Men denna databas leder till en betydande överdrift av temperaturökningen.

Samtidigt flaggas det för att även de Antarktiska mätningarna kan vara överdrivna. Vissa mätstationer visar upp till 10 C högre värme på sommaren än vad det är.

Istället, förstår ni, så är det ju i tropikerna som den mesta temperaturökningen förväntas ske. Det säger åtminstone I Mahlstein, R Knutti, S Solomon and R W Portmann i en ny artikel i Environmental Research Letters. (Jfr dock här.)

Jag måste erkänna att jag blev lite förvirrad av dessa nya resultat som tycks strida mot den tidigare bilden vi fått. Så jag var tvungen att kontakta min vän klimatforskaren Trofast om dessa uppochnedvända resultat. Han svarade: ”Vaddå, vi har väl aldrig sagt … Ingemar, sluta att förvrida orden!  Det är bättre om du, Peter, Pehr, Lena, C-G och alla ni andra håller er till ert och inte kommenterar och ifrågasätter vad vi klimatforskare säger. Lita på oss! Ni begriper inte det här.”

Ingemar Nordin

Obamas miljonelbilsprogram ifrågasätts, så även säkerheten, räckvidden och kostnaderna

Birger Schlaug pekar bla på att klimatfrågan försvunnit ur debatten, inte minst internt inom Miljöpartiet

Arktis blir ett ”hett” område.

På National Snow an Ice Data Center kan man gå in på ”Icelights” och får där ta del av de senaste nyheterna och analyserna av is och klimat. Man presenterar i det senaste inlägget prognoser av hur stor utbredningen av havsisen i Arktis kommer att vara i september i år. WattsUpWithThat har lämnat in en prognos som visar att utbredningen enligt dem kommer att vara 5,5 miljoner kvadratkilometer stor vilket är den näst högsta prognosen. De varierar från 4,0 till som högst 5,6. Prognoserna samlas in och presenteras av organisationen ARCUS och det visar sig att vem som helst kan skicka in sitt bidrag. Sista dag för att lämna in en motiverad prognos baserad på junis utbredning är den 6 juli.

Hur stor tror ni att utbredningen av havsisen i Arktis kommer att vara i september i år?

På bl a DMI (Danska Meteorologiska Institutet) kan man följa utvecklingen dag för dag och på NSIDC kan man få fram statistik över ex de senaste 10 åren.  Enligt Nasa var den väldigt låga utbredningen 2007 orsakad företrädesvis av vindar och självklart kan något liknande hända även år. Men vi skall väl vara positiva?

Idag blir Sverige ordförande i Arktiska rådet. Därför passar Expressen på att leverera en tendentiös artikel om klimatförändringarna som försvann – inte i verkligheten, utan i medievärlden. Det bekymrar Expressens Anna Wahlgren som påpekar att vi måste börja bry oss igen eftersom klimatförändringarna enligt forskningen sker i en allt snabbare takt. Allting har sitt ursprung i den gångna veckans rapport om issmältningen i Arktis. Eller rättare sagt mediernas högst ljumma mottagande av den. Var är alla isbjörnarna, tycks Anna Wahlgren undra.

”För ett par år sedan hade sannolikt en rapport av det här slaget resulterat i stort uppslagna reportage illustrerade med isbjörnar på isflak.”

Anders Wijkman, som citeras i artikeln, konstaterar också att intresset för klimatfrågan har sjunkit avsevärt. Felet är inte bara journalisternas, utan även politikernas. För klimathotet har inte minskat. Tvärtom. Framför allt i Arktis, som värms upp dubbelt så fort som resten av världen, skriver Anna Wahlgren. Risken är stor att hon talar för döva öron. Nu, när sommaren träder in i vårt medvetande och solen lämnar sitt avtryck på vår vinterbleka hud, är det få som bekymrar sig om att det håller på att bli varmare. Kanske dags att växla temat till rekordmånga bränder?

Gästinlägg av Lars Jonsson.

Igår (den 2:a maj 2011) kom en pressrelease från Lunds universitet angående den stora rapport som går under namnet ”Impacts of climate change on snow, water, ice and permafrost in the Arctic” som närmare 200 polarforskare sammanställt och som skall fungera som underlag för IPCC:s rapport år 2014. Vad kan vi vänta oss? Frågan får anses retorisk och jag måste erkänna att det känns tröttsamt att kämpa emot den ”samlade vetenskapen”, känns pressmeddelandets rubrik bekant? ”Ny forskningsrapport visar mer omfattande effekter av klimatförändringarna i Arktis än väntat”. Jag skulle gärna se att någon kalenderbitare ställde samman antalet rubriker i pressen under temat ”ny forskningsrapport”, eller ”enligt forskare… är klimatförändringarna värre än väntat”, jag har ett dussintal i min excerptsamling. Som lekman blir det svårt att gå in i debatt med 200 forskare med doktorsgrad (får vi förmoda) och påstå att de alla har fel. Det är väl den typen av ”antivetenskaplighet” som vi inom Stockholmsinitiativet anklagas för. Innan jag läst själva rapporten tänker jag inte ha någon åsikt om just den. Men jag känner ändå att jag måste göra ett stickprov utifrån texten i pressreleasen som börjar med ” kraftigt reducerat snötäcke, kortare vintersäsong och tinande tundra. Effekterna av klimatförändringen i Arktis är redan här”. Tajmningen kunde ju ha varit bättre, kom det inte lite snö idag och varnar inte SMHI för nattfrost? Alarmisterna tycks förföljda av Köpenhamnssyndromet, att det alltid blir kallt just när man skall slå ett slag för AGW-teorin.

Därför roade jag mig med att kolla hur snötäcket sett ut under de senaste decennierna. På Rutgers University Global Snow Cover Laboratory finns norra halvklotets snötäcke redovisat i tabeller. Jag tankar ner de månatliga värdena från Rutgers. Där kan vi konstatera att av de vintrar som har haft ett snötäcke under en månad som är större än 48 miljoner km2 sedan 1966 infaller tre stycken under de senaste 4 åren och ingen gensomsnittlig minskning kan utläsas under det senaste decenniet. Mot den bakgrunden blir det svårt att prata om “kraftigt reducerat snötäcke”. Siffrorna avser norra halvklotet och inte Arktis specifikt, men bör ju vara giltigt även för de högre breddgraderna. Här är top ten, ranking, årtal, månad och antal kvadratkilometer med snötäcke. Bara det högsta värdet för en månad under en och samma vinter har medtagits. Rekordåret 1978 hade t.ex. även mycket snö under januari månad. Vi konstaterar att 6o-talet hade 1 notering (tabellen börjar dock 1966) 70-talet hade 4, 80-talet 2. 90-talet 0 och 00-talet 3 om vi räknar med 2011. Jag är dock övertygad om att 60- och 70-talen hade mest snö och en regressionkurva från 1966 till 2007 visar säkerligen på en nedåtgående trend. Men detta anses väl vara en ovetenskaplig betraktelse, men lite intressant är det ju. Det är ju minskningen av snötäcket som förväntas vara en av de förstärkningseffekter som ofta talas om. Mindre snö, mindre albedo.

1  1978  02  51051696

2  1985  01  49868757

3  2008  01  49775846

4  1979  01  49119653

5  1977  01  48705492

6  1972  02  48633525

7  2011  01  48465436

8  2010  01  48269779

9  1967  01  48251064

10 1980 02  48224403

Nu stod det i artikeln/pressreleasen att ”snötäckningen minskat i maj och juni med närmare 20 %”. Därför finns en graf för maj månad perioden 1967 till 2010. För perioden efter 2000 när vi vet att temperaturen globalt inte stigit har jag värdena från maj och juni samt även mars så att detta år kommer med som en jämförelse, siffrorna avser miljoner km2.

Mer skickliga statistiker än jag får utläsa vad denna graf säger, men för mitt bildliga öga så ser det ut som om snötäcket i maj månad låg stabilt från ca 1967 till och med ca 1986 varefter det tog sig ner ett hack och låg ånyo relativt stabilt fram till 2010 där vi ser en ”dipp” igen. Kanske ser vi ett dike för 2010 som kommer att följas av ett hopp uppåt som för året 1968. Snötäcket i mars 2011 var i alla händelser det högsta för detta unga sekel.

Så här ser enligt UAH (University of Alabama Huntsville) temperaturförändringen ut mellan 60° och 82,5° nordlig bredd. Vi kan konstatera att temperaturen i denna del av världen klättrat från början av 90-talet och kanske fortfarande gör så, men det ser ut som om den lagt sig på en nivå 1° eller 1,5° C högre än under 80-talet. Kanske kan man avläsa att perioden fram till slutet av 80-talet låg stilla men sedan har tagit sig upp på en högre nivå men att man i bägge graferna kan avläsa två olika nivåer. Framtiden får väl avgöra om 2010 var ett tillfälligt hack ner eller början på en ny lägsta nivå. Om snötäcket följer med temperaturkurvan bör 2011 års maj månad ha mer snö än motsvarande 2010. Snart nog får vi se. Dock skall vi passa oss att läsa temperatur och snökurvor som börskurser, de skall ses över tid, lång tid.

Om vi tittar på alla de artiklar som publicerats rörande temperaturen i Arktis utifrån ett 100-årsprespektiv så framträder tydligt en långvågig cykel på 60-80 år där 30- och 40-talet var varma och 90-talet och de sista 10 åren varit varmare än normalt. Och det är ju klart att om man väljer att betrakta de sista 30 åren som ”alarmisterna” plägar att göra, dvs. efter 1979 och de första sattelitmätningarna så får man ju den kurva som eftersträvas, nämligen den del av cykeln som pekar uppåt. Många arbeten om temperaturen, issituationen, vattentemperaturen i Arktis som har publiceras under de senaste 10 åren visar ganska tydligt på att klimatet i Arktis följer med ett antal stora cykliska förlopp som skapas av havsströmmar och växlande ”modes” i den Arktiska Oscillationen och andra klimat-regimer. Att det under de senaste decennierna har varit varmt i Arktis är inget som jag eller andra klimatrealister förnekar, visst är det så, men varför och i vilket perspektiv skall dessa förändringar ses? Det finns hur mycket material som helst, här nedan redovisas en graf från Polyakov et al 2004 där vi ser hur den röda linjen beskriver vattentemperaturen i atlantiska delen av arktiska bassängen, den gröna lufttemperaturen i Arktis i marknivå och den blå linjen hur isens tjocklek varierat vid en station vid namn Sterlegova i Karahavet (där jag för övrigt varit). Vi ser att den som väljer att beskriva verkligheten från 1979 (markerat med rosa) kommer att kunna visa på dramatiska förändringar i temperaturer och isförhållanden. Men visst kan jag också skriva under på att ”effekterna av klimatförändringarna i Arktis är redan här”, för blir det varmare i Arktis förändras förutsättningarna, något annat vore otänkbart. Vad rapporten, eller snarare uppdragsgivaren IPCC dock vill att vi skall tolka resultaten som, är att 200 forskare har bevisat att mänskliga utsläpp av CO2 har förändrat livsbetingelserna i Arktis. Jag ser dock inget i den publicerade forskningen som pekar på detta samband.

Vi tar en graf till som handlar om Alaska. Där kan vi se att förändringen till en ny klimatregim skedde i mitten av 70-talet då PDO (Pacific Decadal Oscillation) skiftade från en negativ till en positiv fas. Den har sedan 2008 återgått till en negativ fas. Här syns ingen krypande uppvärmning utan två distinkta klimatregimer.

Uppdaterad med två nya grafer 4 maj 2011.

Lars Jonsson

Aftonbladet rapporterar att en ny studie i Nature kommit fram till att man hittills underskattat avsmältningen av isen på öarna i arktiska Kanada. På sex år har det smältvattnet bidragit till att den globala havsnivån stigit med 1 millimeter. Alex Garder som lett forskningsprojektet säger att detta är en region som man inte trodde bidrog med speciellt mycket till havsnivåhöjningen. Hmm, hur kommenterar man detta? 1 mm på sex år, är detta mycket? I relation till vad? Studien baseras på sex års observationer, knappast en statistiskt signifikant trend. Men lite katastroftänkande är kanske inte helt fel?

Referens:

Alex S. Gardner, Geir Moholdt, Bert Wouters, Gabriel J. Wolken, David O. Burgess, Martin J. Sharp, J. Graham Cogley, Carsten Braun, Claude Labine. Sharply increased mass loss from glaciers and ice caps in the Canadian Arctic Archipelago. Nature, 2011; DOI: 10.1038/nature10089

PS I abstract får vi reda på att den årliga havsnivåhöjningen som kan relateras till de kanadensiska glaciärerna är 0,17 ± 0,02 mm. Scary!

Nästa vinter kan ni alltså förvänta er ett: – Vad var det vi sa? Det blir kallare. Modellerna stämmer!

Ja, alltså om det verkligen blir en kall vinter. I annat fall börjar litaniorna om att det ska bli medelhavsklimat igen. Och man kan ge sig den på att ”modellerna stämmer” då också.

”De senaste tio åren har grönländarna upplevt ett allt varmare klimat och inlandsisen smälter med ökande hastighet”, börjar artikeln på Sveriges Radios hemsida. Min spontana reaktion är förstås: vadå de senaste tio åren? Och 1900-talet då? Har det inte blivit varmare då också? En tioårstrend är väl annars inte mycket värd.

”Ett par mil från Grönlands internationella flygplats, Kangerlussuaq, har inlandsisen smält ner 25 meter på bara fem år”, fortsätter SR. Men längre ner i samma artikel anges att mellan 1932 och 1933, alltså bara på ett enda år, försvann en istunga som var 8-10 kilometer lång. ”Den snabba avsmältningen på 1930-talet ger forskarna ett bra jämförelsematerial med dagens ökande avsmältningstakt”, fortsätter artikeln. Ja, verkligen, det går knappt att jämföra 5 meter med 8-10 kilometer.

De grönländska bönderna är i varje fall glada eftersom de nu fått längre växtsäsong och kan sälja mer närproducerade grönsaker. Och det är svårt att säga vad SR vill säga med artikeln. För man avslutar med att nämna att det mycket väl kan ha varit isfritt i Arktis sommartid under perioden 9000 till 5500 år sedan.

Enligt NSIDC kan havsisen i Arktis nu ha nått sitt maximum för säsongen. Det sägs vara det lägsta (tillsammans med 2006 års dito) maximum som uppmätts sedan satellitmätningarna började 1979. Eller så skulle man kunna säga (om man ser på bilen nedan) att havsisens utbredning fortsätter att vara lägre än vanligt. Allt beroende på vilken effekt man söker.

Enligt NANSEN data är situationen något annorlunda.

Läs mer på WUWT.