Miljöjournalisternas förening och Bert Bolin centret på Stockholms universitet inleder nu en serie medieträffar mellan journalister och klimatforskare.

Första tillfället är söndagen den 22 maj klockan 15.00 – 17.00. Då kan ni få höra professor Erland Källéns syn på den s.k. Climategate-affären och få reda på förhållandet mellan de ovanligt kalla vintrarna i Europa och den ökande globala medeltemperaturen.

Dessutom kommer professor Henning Rodhe att tala om varför jorden inte har värmts upp så mycket som man kunnat förvänta sig.

Eftermiddagen avslutas av professor Olle Häggström som ska tala om klimatförnekare och deras metoder att skapa förvirring.

Om ni är intresserade av att vara med (och har koll på blodtrycket) ska ni skicka ett litet email till bjorn.gunnarson@natgeo.su.se eller ludvig.lowemark@geo.su.se. Anmälan måste ske före fredagen 13 mars, alltså senast nu på torsdag!

Platsen är Fakultetsklubben i Manne Siegbahnvillan.

Uppdatering: Med hänsyn till ALLA omnämnda modereras tråden i viss mån.

Alltsedan Climategate för drygt ett år sedan har det blivit fler och fler forskare som sagt ifrån om vad de tycker om den forskning som presenterats av IPCC.

I stormedia så har man från början lydigt levererat den officiella bilden som IPCC och politikerna velat ge, nämligen att breven inte avslöjar något av intresse beträffande forskningen. Det är bara ”klimatförnekare” som försöker blåsa upp ovidkommande yttranden till något allvarligt. Man har också tillsatt utredningar som rentvått alla inblandade.

Men även om vare sig politiker eller journalister begripit särskilt mycket om vad Climategatebreven handlar om, så finns de andra som gjort det; bl.a. forskarna själva. Och här har det hänt ganska mycket under året. Det har skrivits skarpa brev till olika akademiska sällskap där man bett ledningarna om att upphöra med sin politiska propaganda och istället lyssna på de forskande medlemmarna. Det har skrivits analyserande och ingående redogörelser för hur allvarligt det som kom fram i breven är för hela klimatforskningen. Och åtskilliga enskilda forskare har under året tagit det djärva steget att gå från tystnad till öppen protest.

En sådan forskare är Richard Muller, fysikprofessor från Berkeley universitetet i Kalifornien. I videosnutten ovan förklarar han på ett mycket pedagogiskt sätt problemet med ”Hide the Decline” tricket och varför han beslöt sig för att våga säga ifrån. Han är också delaktig i det stora projekt som skall försöka göra en helt ny och oberoende rekonstruktion av de globala yt landtemperaturerna under 1900-talet – något som gruppen ser som helt nödvändigt efter de avslöjade missförhållandena inom klimatforskningen och den kritik som kommit fram.

Hela presentationen finns här. Ytterligare kommentarer av Donna Laframboise.

Ingemar Nordin 

Ni minns kanske att en av utredningarna kring IPCC med anledning av Climategate gjordes av InterAcademy Council (IAC), kommenterad bl.a. på TCS här  och här. IAC:s kritik riktade sig mot processen snarare än mot vetenskapen. Deras kritik var hård i sak men var inlindad i ett diplomatiskt språk. Bl.a. ansåg man att IPCC:s reviewprocess inte fungerade, och man sade indirekt att ordföranden Pachauri borde avgå.

I samband med denna undersökning så inbjöds personer att kommentera. Dessa kommentarer har bloggaren och journalisten Donna Laframboise nu plöjt igenom och redovisar succesivt resultatet. Hon har valt ut de personer som har bidragit till skrivandet eller som varit direkt involverade i IPCC:s arbete på annat sätt. Vad säger de involverade själva om hur IPCC fungerar?

Vilka får t.ex. vara med i IPCC? Hur sker urvalsprocessen? Ingen, utom IPCC:s innersta ledning verkar veta hur detta går till. Eller som en kommentator säger: ”Bortsett från de vaga formuleringarna på IPCC:s hemsida … så är detta ett fullständigt mysterium för mig”. En annan säger: ”Jag är inte säker på om denna process är helt transparent … Jag tror att det finns mycket politik omkring det …”

Hon synar också medarbetarnas kommentarer om hur de tycker att IPCC fungerar som en objektiv granskare av vetenskaplig litteratur. Många klagar på att forskarna mer och mer har blivit leverantörer av passande litteratur till de ständigt pågående rapporterna. Det betyder att IPCC inte har den distanserade och rent granskande roll som man ofta säger sig ha, utan istället driver man sin egen agenda inom klimatforskningen – en agenda som sannerligen inte gör livet enklare för de forskare som vill stå oberoende.

Läs även vad klimatforskarna anser om klimatmodellerna som används av IPCC. Och om vad medarbetarna anser vara IPCC:s verkliga syfte.

Donna Laframboise menar att pdf-filen med alla kommentarer är i klass med Climategatebreven och hon kallar den följaktligen för Climategate 2.0. Det här materialet kommer att spela en stor roll i hennes kommande bok.

Men det finns även annat som denna i sanning grävande journalist rotat fram. I ett tidigare arbete har hon exempelvis gått igenom och synat det ständigt återkommande påståendet att IPCC:s rapporter enbart bygger på peer-reviewad litteratur. I själva verket är 30 % av referenserna (5587 av 18531) inte granskade på detta sätt utan består av rapporter, pressreleaser, och material från miljögrupper.

Ingemar Nordin

Föga förvånande gillas SVT:s dokumentär om Climategate av Vetenskapsradions Klotet.

Men Marie-Louise Kristola borde ha tänkt en gång till innan hon skrev sina slutrader:

Vi känner väl igen argumenten och hans slutsats är beklämmande:

- Climategate kan vara kulmen på klimatkriget, men det kan också bara vara början. Krigets första offer är kanske sanningen, i djupare mening klimatforskningen…

Jag kunde knappast sagt det bättre själv. Undrar om Marie-Louise inser hur rätt hon har.

Några av er har nämnt Judith Currys senaste blogginlägg i era kommentarer, men jag tycker att hennes uttalanden är så spektakulära att de förtjänar att lyftas upp extra mycket. Därav detta inlägg. Ni som inte läst vad Judith Curry skriver, gör det nu. Så skriver en forskare med integritet. Hatten av för Judith. Hon är en sann vetenskapskvinna.

Nedan ett axplock av hennes tankar.

”There has been a particularly toxic positive feedback loop between climate science and policy and politics, whose direction has arguably been reversed as result of Climategate.

The scientists provided the initial impulse for this feedback loop back in the 1970’s and 1980’s.  The enviro advocacy groups quickly saw the possibilities and ran with it, with the scientists’ blessing.   The enviro advocacy groups  saw the climate change issue as an opportunity to enlist scientific support for their preferred energy policy solution. Libertarian think tanks, the traditional foes of the enviro advocacy groups, began countering with doubts about the science.  International efforts to deal with the climate change problem were launched in 1992 with the UNFCCC treaty.

Wait a minute, what climate change problem?  In 1992, we had just completed the first IPCC assessment report, here was their conclusion:  “The size of this warming is broadly consistent with predictions of climate models, but it is also of the same magnitude as natural climate variability.  . . The unequivocal detection of the enhanced greenhouse effect from observations is not likely for a decade or more.”

Nevertheless, the policy cart was put before the scientific horse, justified by the precautionary principle.  Once the UNFCCC treaty was a done deal, the IPCC and its scientific conclusions were set on a track to become a self fulfilling prophecy.  The entire framing of the IPCC was designed around identifying sufficient evidence so that the human-induced greenhouse warming could be declared unequivocal, and so providing the rationale for developing the political will to implement and enforce carbon stabilization targets.   National and international science programs were funded to support the IPCC objectives.  What should have been a political debate about energy policy, environmental quality, and reducing vulnerability to weather and climate disasters, became a debate about the nuances of climate science, with climate scientists as the pawns and whipping boys.”

(…)

”[A]t the heart of the IPCC is a cadre of scientists whose careers have been made by the IPCC.  These scientists have used the IPCC to jump the normal meritocracy process by which scientists achieve influence over the politics of science and policy.  Not only has this brought some relatively unknown, inexperienced  and possibly dubious people into positions of influence, but these people become vested in protecting the IPCC, which has become central to their own career and legitimizes playing power politics with their expertise.”

(…)

”I was pretty much the only voice out there amongst the scientists that were supporters of the IPCC.  I became deafened by the silence of my colleagues, and more important from the institutions that support science.  Pachauri’s defense of the IPCC, and his apparent conflicts of interest, added fuel to the fire.  I began asking whether the IPCC could survive this, and even whether it should survive this.   I began trying to provide some constructive suggestions for the community to rebuild trust through greater transparency and greater attention to uncertainties.   Not only did I receive virtually no support from my colleagues, but they started to view me as part of the problem. At some point, I decided that I could no longer in good faith support the IPCC and its assessments.    At the moment, it seems that many regard me as the main problem.”

Vad kan jag säga, jag är djupt imponerad av Judiths mod att gå emot etablissemanget.

”Bara stollar, fuskare och lögnare tror fortfarande på AGW”, skriver James Delingpole som rubrik till sin artikel om Heartland-konferensen i Chicago. Delingpole var en av talarna på konferensen och deltog i samma panel som kanske något mer celebra Joe D’Aleo, Fred Singer och Ross McKitrick. Jag fanns med i publiken och lyssnade. Delingpole var inbjuden i egenskap av mannen som var först med att avslöja Climategate och som praktiskt taget myntade namnet. Han är en ung och energisk journalist med en sarkastiskt-ironisk humor som inte drar sig för att sätta allehanda mer eller mindre förlöjligande etiketter på sina motståndare. Han är rolig och underhållande och garanterat en sådan här typ som alarmister formligen avskyr. Personligen tycker jag att han överdriver nästan lika mycket som de sistnämnda och hans rubrik ovan må vara ironiskt menad, men får mig ändå att känna ett visst obehag.

För det är inte bara stollar, fuskare och lögnare som tror på AGW. Tvärtom består de trognas skara av en mängd människor som uppriktigt bekymrar sig för mänsklighetens framtid. De allra flesta har inget ont uppsåt och jag har all förståelse för att de ifrågasätter oss, skeptiker eller contrarians. De oroliga har många gånger vilseletts av sensationssökande journalister som gärna blåser upp vartenda larm till ett Armageddon av oanade mått. För även bland AGW-förespråkare är det få som tror på de mest alarmistiska scenarierna. Det finns naturligtvis ett tiotal alarmistforskare, som Hansen och Schellnhuber, men de tillhör en högljudd minoritet.

Det som var slående på Chicagokonferensen är hur lite ny skeptisk forskning det tillkommit på området. Det är i princip bara Roy Spencer och Richard Lindzen som kan stoltsera med lite nypublicerat material. I övrigt var föreläsningarna i stort sett en repetition av fjolårets. Med tillägg för många och långrandiga utgjutelser över Climategate förstås.

Missförstå mig inte, det var mycket bra som sades i Chicago, men tonen var ofta alltför raljerande och segerviss. Vi är långt ifrån att ha avfärdat klimathotet. Tack vare Climategate och de senaste månadernas avslöjanden om IPCC:s misstag står vi möjligen något bättre rustade och tas på något större allvar. Det finns nu bevis för att FN:s klimatpanel inte är den allsmäktiga och ofelbara instans som den utmålats som. Men vi har fortfarande en lång väg att gå innan förnuftet kan segra. Och även när det har segrat innebär det inte att världens problem är över. För låt oss vara ärliga, det finns fortfarande stora problem. Vi har sju miljarder människomunnar att mätta. Många av dessa människor lever i extrem fattigdom. De saknar det mest basala som tillgång till rent vatten och elektricitet, möjlighet till utbildning och utveckling, jämlikhet och jämställdhet, sjuk- och hälsovård och mycket, mycket annat. Att ta död på klimatspöket är bara första steget. Men ett viktigt sådant. Att kalla sina motståndare stollar, fuskare och lögnare hjälper oss knappast att ta det tidigare.

Gästinlägg av C-G Ribbing

I en färsk rapport av E. R. Long “Contiguous U. S. temperature trends using NCDC Raw and Adjusted data for one-per-state Rural and Urban stations sets” SPPI Original Paper, Feb. 27 (2010), ges en intressant illustration av problemen med temperaturstatistik.  Det som på engelska kallas “Urban-heat-island” (UHI) syftar på att tätorter  lokalt har en högre temperatur, och att utvecklingen gjort att allt fler temperaturmätstationer kommit att ligga i tätbebyggda områden. Detta blir ett mätproblem när man studerar långa tidsserier för att finna en ev trend – i första hand lokalt, sedan regionalt, och i sista hand det äventyrliga steget att sätta samman  den globala medeltemperaturen. Den blygsamma ökningen av denna under de senaste 100 åren: 0,7  ^oC, tas som be­kant på stort allvar i den klimat­politiska debatten.

Från den klimatrealistiska sidan har länge framhållits att de växande tät­orterna och mätstationernas lokalisering är en väsentlig felkälla i uppmätta tempera­turtrender. I en rapport av A. Watts, Is the U.S. Surface Temperature Record Reliable? Chicago, IL,The Heartland Institute, 2009, ges en drastisk beskrivning av hur många temperatur­stationer i USA som är uselt lokaliserade för att ge representativa temperaturvärden. Varja gång detta har påtalats i klimatdiskussionen, har vi fått det oprecisa beskedet att dessa felkällor är välkända och att korrektioner görs för att mätningarna skall bli rättvisande.

Den stora förtjänsten med Longs rapport är att den ger en kvantitativ bild av vad dessa korrektioner inneburit när det gäller mätningar i USA. Long har samlat in både primära och  vederbörligen korrigerade temperaturdata från 114 mätstationer för en period på mer än 100 år. Med ett  distinkt kriterium har därefter materialet delats upp i data för 48 “lantliga” och 48 “urbana” mätstationer. Det visar sig då mycket riktigt att grupperna har signifikant olika temperatur­utveckling framför allt efter 1960. Linjäranpassning av primärdata för enstaka år och 11-årsmedelvärden ger en temperaturökning på 0,13 ^oC/sekel resp 0,11 ^oC/sekel för data från landsbygden, enligt diagrammet nedan.

Motsvarande ökning för tätorter är 0,79 ^oC/sekel och 0,72 ^oC/sekel. Skillnaden mellan 0,12 och 0,76 ^oC/sekel är en första ordningens approximation till UHI-effekten i USA från 1890 – 2005. Uppenbarligen är denna en stor andel av den uppmätta tempera­tur­ökningen under tidsperioden.

Det verkligt förvånande resultatet i Longs rapport framkommer i nästa steg när han gör samma jämförelse för de temperaturdata som korrigerats av NCDC. Detaljerna i denna korrektion anges inte, men rapporten ger en tydlig bild av vilken effekt de har. I nästa figur (=fig. 8 i rapporten) citeras justerade landsbygdsdata.

Kurvornas förlopp är givetvis ungefär detsamma i de båda fallen, men häpnads­väckande nog visar det sig att justeringen medfört  att de linjära temperatur­koefficienterna femdubblats till 0,64 resp 0,58 ^oC/sekel. Justeringen av tätortsdata ger däremot praktiskt taget oförändrade koefficienter  0,77 resp 0,72 ^oC/sekel.

Slutsatsen är ofrånkomligen att NCDCs “justering” ingalunda korrigerar för tätorts­felen, utan tvärtom upphöjer dem till norm. Istället för att använda den långsammare temperaturstegringen på landsorten för att justera ner den överdrivna ökningen i tätorter har justeringen istället effekten att öka stegringen hos landsortsdata. Det är uppenbart att besked från IPCC-håll inte kan tagas för kontanta, utan det är istället angeläget att undersöka om motsvarande förvrängning vidlåter den publiceerade globala temperaturstegringen. Detta sätter ännu en strålkastare på  CRUgate och den där manifesterade oviljan att lämna ut primärdata.

C-G. Ribbing

Med anledning av professor Olle Häggströms debattinlägg i Aftonbladet vill jag gärna replikera i detta forum.

Olle Häggström anser att det är sorgligt att ”den grupp som kallar sig ”klimatskeptiker” – personer som till exempel Elisabet Höglund, Jonny Fagerström, Lars Bern, Maggie Thauersköld Crusell och Nils Lundgren – för debatten på en så beklämmande låg nivå”. Jag kan inte svara för de andra anklagade, bara för mig själv. Jag beklagar att Olle Häggström anser att min argumentation håller en låg nivå. Jag önskar att jag kunde leva upp till Olles höga krav, men dessvärre fruktar jag att det är mer troligt att en kamel slinker igenom ett nålsöga än att jag vinner sympati hos professor Häggström. Själv försöker jag att bemöta honom med respekt och skilja på sak och person.

Olle Häggström menar även att klimatskeptikerna förvandlats till huliganer och nästintill kriminella. Ja, inte alla, men i varje fall de som stulit filerna från University of East Anglias server (det s.k. Climategate). Han ondgör sig vidare över skeptikermobben som mötte honom under en paneldebatt i Stockholm, där även jag deltog. Ledd av Stockholmsinitiativets generalsekreterare Göran Ahlgren försökte mobben att med hånskratt ”göra ned” de i panelen som inte delade deras uppfattning. Jag kan hålla med om att något som kan klassas som hånskratt förekom. Men även jag blev illa berörd av dessa. Jag önskar att debatten kunde föras på en mer sansad nivå och jag gör mitt bästa för att så ska ske, även om Olle Häggström kanske tycker det precis motsatta.

Jag vill dock gärna påpeka att den s.k. huliganismen med sina billiga one-liners förekommer inte bara på skeptikersidan. Och naturligtvis inte bara inom klimatdebatten. Liksom Olle Häggström önskar jag att fler offentliga debatter kunde föras på ett konstruktivt sätt, i stället för att sjunka ner till sandlådenivå. Vi har många viktiga problem kvar att lösa och vi lär inte kunna göra det genom att bombardera varandra med sarkastiska haranger.

Följande rader kommer från Göran Ahlgren på Stockholmsinitiativet:

Nu på onsdag 24.3 kl 13 organiserar riksdagsmännen Ingemar Vänerlöv (kd), Lars Gustafsson (kd), Jan Ericson (m) och Sven Yngve Persson (m) ett seminarium för riksdagens ledamöter och tjänstemän på temat ”Vad händer med klimatfrågan 2010?”.

Göran Ahlgren hoppas kunna videosända direkt från riksdagshuset. Mer om detta senare.

PS Jag kan dessvärre inte närvara.