Det behöver inte längre råda någon tvekan om att klimatpolitiken inom EU har helt andra motiv än klimatet. Den franska regeringen försökte den 1 januari att driva igenom en skatt på koldioxidutsläpp på 173 SEK per ton. Lagförslaget underkändes dock av det franska konstitutionsrådet med två motiveringar:

• undantagen som enligt lagtexten medgavs från kolskatten stred mot det primärt deklarerade syftet med skatten, att minska koldioxidutsläpp för att bekämpa global uppvärmning, och
• undantagen skulle göra att skatten bara drabbade bensin och brännoljor och inte andra koldioxidutsläpp, vilket stred mot principen att skatt skall vara jämt och rättvist fördelad.

Den franska skattens utformning visar tydligt att dess enda syfte är att öka statens skatteintäkter och minska oljeimporten. Enligt beräkningarna skulle 93% av industrins utsläpp inte drabbas inkluderande mer än ett tusen av Frankrikes största utsläppskällor. Trots detta har President Nicolas Sarkozy mage att hävda att skatten är nödvändig för att bekämpa klimatförändringar och minska oljeberoendet. Bara det senare påståendet är trovärdigt.

Sannolikt skulle skatten ha fått mycket ringa effekt på utsläppen av koldioxid, precis som konstitutionsrådet påpekat. Den var beräknad att ge hela 42 miljarder SEK under 2010, ett betydande tillskott till Sarkozys statskassa m.a.o. Nu måste han leta efter de pengarna någon annanstans.

Sarkozy skulle lätt få ihop beloppet genom att minska på de planekonomiska subventionerna till jordbruket inom EU. Det inträffade är talande eftersom det sätt på vilket jordbruket bedrivs inom EU sannolikt skadar miljön mycket mer än koldioxidutsläppen från EU. I det senare fallet vet vi inte hur mycket det påverkar klimatet, sannolikt är påverkan ganska måttlig. Utsläppen kan t.o.m. ha en positiv effekt för växtligheten som uppväger eventuella klimateffekter. När det gäller jordbruket vet vi med säkerhet vilka de negativa miljöeffekterna är. Samma sak gäller det hämningslösa rovfiske som bedrivs av vissa länder inom EU. Mycket talar för att det är ett mångfalt större hot mot miljön än EU:s koldioxidutsläpp.

Vad får politikerna inom EU att bete sig på det här sättet? Jo, de intressen som finns bakom jordbruk och fiske har alltid haft mycket starka lobbyresurser som kan påverka väljarna. Hur ofta har vi inte sett franska bönder på vägarna så fort man försökt ändra på deras generösa villkor? Och den politiker som försöker utmana de starka fiskeintressena inom EU bränner alltid fingrarna. Så, det är mycket enklare att dryga ut statsinkomsterna genom att lura i medborgarna att de medverkar till att rädda världen med att snällt accepterar de nya skatterna.

EU:s miljöpolitik är djupt cynisk. Man tar munnen full med tvivelaktiga argument om hur vi påstås påverka klimatet för fattiga i Afrika, samtidigt som vi i princip tar maten från deras bord med vårt rovfiske. Det är dags att tona ner klimathysterin och börja ta itu med några av världens betydligt allvarligare miljöproblem.

Men det kräver politiskt mod och handlingskraft och ger inga skatteinkomster till politikernas extravaganser.

Och när skall vår classe politique börja leva som de lär? När skall de göra något åt allt konferensande, resande och middagsätande och skapa en resurssnål politisk sektor?

Vad tror ni kära medborgare och skattebetalare?

Idag börjar klimatmötet i Köpenhamn. Men redan igår tjuvstartade skeptikerna med en egen konferens i Folketinget. Jyllands-Posten (papperstidningen) tar pliktskyldigt upp mötet och kommer, hör och häpna, inte med någon kritik. Det är ovanligt objektivt skrivet. Climategate nämns kort i en liten faktaruta intill huvudartikeln.

I Sverige får Fredrik Reinfeldt kritik av EU-journalisten Emily von Sydow. Han skulle ena och leda EU. I stället riskerar Köpenhamn att bli ett fiasko. Delvis för att Reinfeldt själv sänkt bidragit till att sänka förväntningarna. ”Ett legalt bindande avtal som vi förordar i Europa, det går helt enkelt inte att leverera”, sa Reinfeldt under sitt besök hos Obama i november.

Susanna Baltscheffsky levererar en mycket blek redogörelse för vad COP15 egentligen handlar om.

Expressen drar till med en rubrik i äkta ”kvällsblaskestil”: Ett kallt krig om en värme alla vill slippa. Med all respekt, och med risk för att återigen anklagas för att vara egocentrisk, jag skulle gärna vilja ha lite mer värme. Och om värmen även innebär att det växer bättre och att det dessutom växer på ställen som tidigare varit obrukbar mark så tror jag att fler än jag ansluter sig till ”värmesidan”.

Men vad är det som har hänt på Norrbottens-Kuriren? I dagens ledarartikel står det bl.a.:

”Klimatfrågan är i högsta grad politisk. Och den innefattar som alla politiska frågor riskbedömningar, avvägningar, hantering av intressekonflikter. Positivt måste vägas mot negativt. Inte ens jordens framtida klimat är värt vilka uppoffringar som helst. (…) Jordens klimat styrs av krafter vi inte bemästrar. Att tro att vi ska kunna finjustera världens temperatur måste vara historiens värsta hybris. Naturens nycker kan få alla prognoser att gå åt pipan. Hur mycket regeringen än klimatkompenserar sina resor.

Det finns goda argument för att inte släppa ut koldioxid och annat i onödan. Inget är riskfritt. Energieffektivisering och fler fossilfria alternativ skulle dessutom göra världen minde beroende av en del otrevliga oljestater.

Tala mer om det och mindre om temperaturer i Köpenhamn.”

Bravo!

”Vi fattiga skapade inte klimatkrisen” skriver fyra debattörer i Aftonbladet Debatt. ”Vi kämpar dagligen för att de fattiga i våra hemländer ska ha möjlighet att hantera klimatförändringarnas negativa konsekvenser. (…) Vi kan inte vänta längre – vi behöver ett rättvist klimatavtal nu.”

Vad fattiga länder behöver är inte klimaträttvisa, för det går knappast att lyfta dem ur deras nuvarande geografiska läge och placera dem på ett mer gynnsamt ställe. Men de behöver i allra högsta grad rättvisa. Rätt till ekonomisk tillväxt. Och visst bör vi hjälpa dem på alla sätt vi kan. Men inte genom att kräva att de ska minska sina koldioxidutsläpp. Det är ju bara patetiskt.

Nästa vecka kommer att bli spännande. På onsdag agerar jag nämligen kamerakvinna när AGW-motståndarna intar EU-parlamentet i Bryssel. Konferensprogrammet ser ut som följer:

En grundlig redogörelse från eventet följer och jag hoppas även kunna erbjuda er videoupptagningar av de enskilda föredragen.

F d överåklagare Christer van der Kwast anser att det borde finnas något slags skydd mot korruption inom miljöområdet.

”Det är närmast en självklarhet för den som sysslat med korruptionsbrottslighet att EU-ländernas åtaganden inom miljö- området riskerar att bli ineffektiva till följd av korruption”, skriver Christer. Och även om han i klartext inte skriver ut att miljöarbetet inom EU är starkt korrumperat och att skattemedel helt enkelt försvinner så är det tydligen precis det han menar. Det känns tryggt, eller hur?

Det finns stora män och så finns det små män som gärna skulle vilja vara stora. Reinfeldt tillhör nog den sistnämnda kategorin. Som tillförordnad tillika tillfällig ordförande för EU har han bestämt sig för att lösa hela världens klimatproblem.

”Vid toppmötet i slutet av förra veckan satte EU ett eget långsiktigt mål för utsläppsminskning, 80–95 procent till 2050″, skriver Reinfeldt i DN Debatt och förväntar sig antagligen en klapp på axeln.

EU-kommissionen har även räknat ut att kostnaden för att ”begränsa eller helt eliminera utsläppen” i utvecklingsländer beräknas uppgå till 100 miljarder euro per år och att ”medlen behöver komma från offentlig och privat sektor i utvecklade länder, den globala utsläppsmarknaden och internationell kapital”.

Enligt Reinfeldt står nu EU mer enat än någonsin tidigare. Men det räcker inte. För ett lyckat klimatmöte i Köpenhamn krävs att USA, Kina och Indien följer i Reinfeldts och EU:s spår. Reinfeldt turnerar därför runt i världen och talar med storheter som Obama och och Singh. Med nyslipad retorik i kombination med valpögon hoppas Reinfeldt kunna övertyga världens stormakter att vrida åt koldiodixkranen.

”[M]ed dagens kunskap är det inte rimligt att anta att vissa länder innehar en rätt till ökade utsläpp”, mässar Reinfeldt och riktar sin blick mot Indien och andra växande ekonomier.

Studerar man EIA:s information om Indien så visar det sig att 40 procent av de indiska hushållen saknar tillgång till elektricitet. I storstäder är det vanligt med blackouts. Världsbanken rapporterar att en tredjedel av Indiens företagare anser att bristande tillgång till elektricitet är ett av största hindren för att utveckla verksamheten. Hur tänker du åtgärda det, Fredrik? Vackra ord räcker inte.

Bildkälla: Cop15.dk

Fredrik Reinfeldt har fått EU att förbinda sig till finansiell hjälp för utvecklingsländer. EU:s ledare kom överens om att utvecklingsländerna kommer att behöva i runda tal 100 miljarder euro per år för att kunna handskas med klimatförändring och dess konsekvenser.

Frågan är dock om detta kan ses som en framgång för Reinfeldt. EU har nämligen inte bestämt hur mycket Europa ska bidra med, bara hur mycket världen i helhet borde sponsra.

Barroso anser dock att redan detta är mycket. ”We can now look the rest of the world in the eyes and say we Europeans have done our job,” sa han efter överenskommelsen i Bryssel.

Egentligen är det väl lite pinsamt att Reinfeldt inte lyckats utkräva något annat än en in blanco-check från sina europeiska compadres. Utan någon summa ifylld är den ju inte värd mer än pappret den är tryckt på. Men sådan är kanske politikens värld. En skriftlig överenskommelse anses vara en triumf även om den inte innehåller något av värde.

Igår demonstrerades det för klimatet över hela världen. I Stockholm hade tre hundra frusna aktivister samlats på Sergels torg för att kroppsligen bilda det magiska talet – 350, enligt en artikel i DN gränsen för vad vårt klimatsystem tål innan det skenar. Med tanke på att vi redan idag ligger en bit över 350 ppm borde det rent tekniskt sett vara över för vår del. 666, snarare än 350. Är det koldioxiden som är den fruktade Antikrist?

På EU:s utvecklingsdagar som pågick i Stockholm samtidigt konstaterade  Haitis premiärminister Michéle Duvivier att Haiti redan idag ”i allt större grad utsätts (…) för naturkatastrofer som är en direkt konsekvens av livsstilen i världens rika länder.”

Kommentarerna till artikeln är nästan odelat skeptiska. Klimathotet existerar måhända i våra medier, men allt fler människor ifrågasätter nyktert de ständigt eskalerande larmen.

Provokativ bromskloss. Hyser en djup ovilja mot EU. Avfärdar oron för global uppvärmning som hysterisk panik. Det, mina damer och herrar, är Tjeckiens president, om SvD får beskriva honom. Václav Klaus har säkerligen fler fiender än vänner. Å andra sidan tror jag inte att han bryr sig om det.

Läs Svenskans artikel och kommentera gärna.

PS Jag har för övrigt haft nöjet att träffa Václav Klaus inte bara en, utan två gånger, och är djupt imponerad av hans integritet. Ingen är perfekt, men Klaus är en beundransvärd person.

Hans Bergströms debattartikel i dagens DN Opinion borde göra alla vänner av koldioxidskatt glada. Hans Bergström sågar nämligen globala utsläppssystem vid fotknölarna. Det kommer helt enkelt inte att funka. Flera forskare, däribland de som faktiskt en gång i tiden lanserade tanken om cap-and-trade, tar nu avstånd från systemet. Att Kina, Indien och andra utvecklingsländer inte tänker gå med på något sådant system framstår också som klart.

Bergström ifrågasätter inte behovet av klimatpolitiska åtgärder, men vad han föreslår är en rak koldioxidskatt som kompenseras med sänkta skatter på kapital och arbetsinkomst.

Bortsett från frågan om en sådan skatt behövs, för här råder ju naturligtvis starkt delade meningar, skulle detta system fungera? Eller skulle det att leda till ökad protektionism och svåra handelshinder? Och hur löser man fördelningsfrågan? Det hade varit intressant att få höra Hans Bergströms syn på detta.

Det blev en tidig söndagsmorgon i huset i Ramlösa. Klockan sju var jag på väg mot Göteborg och för alla miljömedvetnas skull vill jag påpeka att: ja, jag körde bil. Uppe vid Falkenberg konfronterades jag med ett exempel på hur man effektivt kan förfula landskapet.

De stod faktiskt och snurrade lite lojt allihop, för en gångs skull. Men personligen blev jag beklämd av denna syn. Det liknar inte jorden jag växte upp på, paradigmskifte eller ej.

Klockan nio var jag framme.

Det var första gången jag var på Bokmässan, men förhoppningsvis inte sista. Det är ett riktigt spektakel. Efter en timme är man så förvirrad att man inte längre kan ta in några nya intryck.

Överallt är det rea, fyndpriser och mässpriser. Ser man illa kan man köpa läsglasögon för halva priset.

I Stevalis monter, som handhar Kalla Kulors försäljning och marknadsföring, låg en nätt liten hög med Chill-out. Högen såg ut att ha naggats i kanten.

Och åsynen av programmet gjorde mig något nervös.

Lars Bern kunde dessvärre inte vara med på grund av sjukdom, så jag fick bereda mig på att ta emot den eventuella pajen i ansiktet alldeles själv. Tack, alla ni som kom för att lyssna! Jag är djupt tacksam för alla vänliga ansikten och uppmuntrande leenden.

Självklart var jag nyfiken på det nya klimatmagasinet. Ett ex fick hänga med hem och kommer att recenseras senare.

Jag hann dessutom hälsa på David Jonstad, folket i VoF-montern och några trevliga, om än lite bortkomna miljöaktivister hos Jordens Vänner.

Det fanns en hel del att bläddra i, bland annat denna bok.

Jag medverkade vid en bloggarpresentation hos Världen idag och till sist fick jag chansen att se Margot Wallström och några klimatengagerade lärare och elever.

Två lärare vid Kullaviksskolan i Kungsbacka hade nämligen tagit initiativ till en bildtävling för Sveriges skolelever och Margot Wallström och Andreas Carlgren stödde deras projekt. Temat var ”Bevara planeten levande” och barnen fick  tillfälle att presentera sin syn på klimathotet och andra miljöproblem. Det vinnande bidraget från Kungsbacka var nedanstående bild.

”We need your help” säger några strandade isbjörnar. Har ni hört den förut? Konstnären heter Malin de Sousa Mestre.

Överlag var jag förvånad över hur mycket ”klimatalarmistiskt” material det fanns på plats.

Miljöförbundet Jordens Vänner inriktade sig på att brännmärka konsumtionen.  ”Import är inte bra för klimatet”, sägs det i deras Miljötidning.

Ordfront bjöd in till MR-dagarna med tema: ”Mänskliga rättigheter och klimatkrisen”.

Hos Europeiska kommissionen hittade jag broschyren ”Kampen mot klimatförändringarna”. Ur innehållet:

”Jordens medeltemperatur var i stort sett oförändrad under 10 000 år fram till den industriella revolutionen.”

Formas bjöd på fina små vykort.

Skeptikermaterial? Nja… ja, Chill-out fanns ju. Och jag.