De verkar veta allt. De vet vilka investeringar som kommer att generera inkomster och jobb. De vet vilken teknik som kommer att fungera i framtiden. De vet vilken typ av bränsle som är lämpligast för framtidens transporter. De vet vad framtida generationer kommer att önska sig, och de är så säkra på sin sak att de t.o.m. säger sig tala med röster från framtiden.

Det är klart: om man vet allt det här så behöver man ju inte fråga dagens industriledare, energitekniker, kemister eller medborgare i allmänhet om så mycket. Man bara kör igång med den nödvändiga lagstiftningen.

Å andra sidan så är det kanske inte fråga om någon genuin kunskap, utan att det hela mer handlar om arrogans, hybris och lusten att styra och ställa? Vem vet? Här är hursomhelst några exempel på hur en del politiker och andra beslutsfattare åtminstone gärna vill framställa sig själva som allvetande.

SvD hade nyligen en artikel som innehåller ett remarkabelt uttalande av Danmarks statsminister, Helle Thorning Schmidt, när hon tog över ordförandeklubban för EU. Det gäller det egna landets och EUs stora satsningar på vindkraft: ”Detta måste bli det område där vi ser nästa våg av tillväxt och jobb i Europa. Det finns ingen annan väg.” Att vindkraftsbolaget Vestas förra året sparkat 3000 och just meddelat att de kommer att sparka ytterligare 2300 arbetare i Europa, verkar inte bekomma henne det minsta. Inte heller verkar det som om de rapporter som gjorts angående s.k. gröna jobb i Spanien, USA och i andra länder, att satsningen på ”hållbar energi” hittills lett till stora förluster och färre jobb, spelar någon roll. Hon vet att sådana satsningar är de enda rätta.

Donna Laframboise har tittat lite närmare på en organisation som kallar sig World Future Council och deras hemsida ”Voice of the Future”. Det är ju alltid intressant att lyssna på framtidens röster, men tyvärr visar det sig inte alls vara något sådant man kan göra där. De har inte lyckats uppfinna någon tidsmaskin, eller någon annan kommunikationskanal mellan tidsepokerna. Istället är det nu levande personer som säger sig tala för framtida generationer. Bland dem som säger sig kunna kommunicera med framtiden hör ett par av våra egna allvetande världförbättrare, nämligen Bo Ekman och Anders Wijkman från Tällberg Foundation.

Ett tredje exempel är Environmental Protection Agency (EPA). De bötfäller nämligen bensinbolag för att dessa inte blandar in ett biobränsle som inte ens finns. Biobränslet görs på flis och växtdelar. Det låter ju urbra. Det är bara det att något sådant bränsle ännu inte tekniskt kan produceras i tillräckliga mängder. Det hindrar emellertid inte EPA från att begära att bensinbolagen redan förra året skulle blandat in 6,6 miljoner gallon av detta icke-existerande bränsle. Och EPA tyckte uppenbarligen att det hela var så lyckat att man nu höjer kvoten till 8,65 miljoner gallon av detta som inte finns annat än i världsförbättrarnas önskedrömmar.

Vad är det man brukar säga? ”Politik är att vilja” och ”om kartan inte stämmer med terrängen, så är det kartan som gäller”.

Ingemar Nordin

Man måste fråga sig om det verkligen är rimligt att låsa fast Sverige tillsammans med ett bankrutt EU i en klimatpolitik som kommer att kosta oss vår välfärd och riskerar att förpassa Europa till historiens skräphög.

Så skriver jag på Newsmill idag.

Gå gärna in och kommentera

Chefen för EU:s klimatdirektorat, Jos Delbeke, säger att EU vill ha parallella förhandlingar om vad dessa länder kan tänka sig att göra frivilligt.

– Eftersom bara uppåt 15 procent av växthusgas-utsläppen regleras i Kyotoprotokollet, så behövs parallella uppgörelser om hur man ska begränsa de återstående 85 procenten, säger Jos Delbeke som är chef för EU:s klimatdirektorat. Just nu sliter ju EU framförallt med finanskrisen. Jos Delbeke menar att det inte får skymma det faktum att investeringar nu i klimatvänlig teknik också kan ge bättre ekonomi i framtiden, och det ganska snart.

Uppfattningen att ”klimatvänligt teknik” skulle ge bättre ekonomi är nog en uppfattning som Delbeke bara delar med miljörörelsen och det miljöindustriella komplexet. De flesta andra vet nog vid det här laget att den typen av ”investeringar” kräver subventioner och åter subventioner. I ett par årtionden nu har det hävdats att tex vindkraft och solceller inom kort skall bli lönsamma, trots detta visar det sig gång på gång att man är djupt drogberoende av just subventioner, något som man givetvis förnekar i den offentliga debatten samtidigt som man fortfarande hävdar att ”snart är vi lönsamma”. Det enda goda med finanskrisen är att den sannolikt bidrar till att föra fram subventionsbölden i ljuset.

Från Mark Henderson i The Australian (ursprung: The Times)

Ekologisk odling kan vara mindre effektiv för att skydda tex vilda djur än intensiva metoder enligt ny forskning som undergräver dess anspråk på att vara den mest miljövänliga formen av jordbruk. Organiskt jordbruk som försöker skapa gemensamma ytor för grödor och djur orsakar ofta större skada på den biologiska mångfalden än konventionella metoder vars syfte är att maximera skördarna har nu en stor studie avslöjat.

Markdelningsmetoder brukar ge lägre avkastning än intensivt jordbruk och de kräver mycket mer mark för att producera samma mängd mat, fann forskare vid University of Cambridge och Royal Society. Detta innebär att viktiga vildmarksmiljöer måste förstöras för att skapa extra jordbruksmark, vilket lätt uppväger alla små fördelar med att göra fält vänligare för djurlivet. Forskningen, som bedrivs i Ghana och Indien, fann att de flesta arter av fåglar och träd, vanliga eller sällsynta, skulle ha större populationer om produktionsytorna i dess närhet var så små som möjligt och istället producerade maximal avkastning. Denna strategi måste dock kombineras med åtgärder för att skydda vildmarkens livsmiljöer.

Forskarna bakom studien, som publiceras i tidskriften Science, sade att det ekologiska jordbruket dock kan spela en roll, förutsatt att det genererar hög avkastning. De varnade också för att resultaten kanske inte gäller i alla delar av världen, och de har därför börjat ny forskning i Polen för att utvärdera europeiska förhållanden. Resultaten ifrågasätter dock om den organiska metoden är den mest hållbara strategin för jordbruk, och att intensiva system skulle vara dåligt för den biologiska mångfalden.

”Miljönytta har varit ett av försäljningsargumenten för ekologisk odling, men det vi ofta ser är lägre avkastning, och fördelarna för vilda djur är inte så stora som det påstås”, säger Ben Phalan, som ledde den ghananska studien. ”Man säljer budskapet att man både kan klara biodiversiteten och livsmedelsproduktionen och att de kan samexistera i ett ekologiskt jordbruk. Men vår forskning tyder på att detta förmodligen är optimistiskt och kan vara önsketänkande.”

Hans kollega Malvika Onial, som ledde den indiska forskningen, sade: ”Det skulle vara trevligt att tro att vi skulle kunna bevara arter och producera mycket mat, allt på samma mark, men våra data från Ghana och Indien visar att det inte är det bästa alternativet för de flesta arter”.

Resultaten kan också få konsekvenser för EU: s jordbrukspolitik. Martin Harper, Royal Society: ”Europeiska kommissionen föreslår att omstrukturera en tredjedel av jordbruksstödet i Europa till sk grönt stöd. Studien i Science visar att om inte de föreslagna gröna åtgärderna verkligen ger betydande och varaktiga miljövinster så skulle det vara bättre att använda dessa pengar direkt till naturreservat och rädda hotade arter”. Han tillade dock att det fortfarande finns starka argument för att resurser också ska användas för att hjälpa jordbrukare att göra plats för vilda djur på landsbygden.

Några paralleller kan dras till de artiklar vi tidigare haft här på The Climate Scam:

• Jorden blir grönare
• Att äta grönt och ändå ha det kvar

Europaparlamentet röstade idag 347-258 mot att höja utsläppsminskningsmålet 2020 från 20  till 30 procent jämfört med 1990-års nivåer

Omröstningen var ursprungligen planerad till slutet av förra månaden, men var försenat fram till lunchtid idag, då ledamöterna röstade 347-258 mot förslaget, med 62 nedlagda röster.

Storbritannien, Frankrike och Tyskland hade slagit sig ihop med ett antal andra medlemsstater för att verka för högre mål, med argumentet att effekterna av lågkonjunkturen på utsläppsnivåer gör att det mer ambitiösa målet skulle kunna uppnås vid en relativt liten extra kostnad.

Deras ställning stärktes när Europeiska kommissionens ”färdplan 2050-rapport” varnat för att nedskärningar i utsläppen med 30 procent till år 2020 skulle krävas om EU ska uppfylla sitt långsiktiga mål om en 80 procent minskning av utsläppen till mitten av århundradet.

Rapporten förutspådde att de € 270 miljarder av investeringar som krävs för att uppfylla mer ambitiösa mål skulle uppvägas mer än väl av de € 320 miljarder i besparingar i bränslekostnader och luftkvalitet (De sistnämnda värda upp till € 88 miljarder per år från 2050.)

Polen som just har tagit över ordförandeskapet för EU, och energi kommissionären Günther Oettinger, argumenterade framgångsrikt mot att höja målet så länge andra stora ekonomier är ovilliga att skriva på lika ambitiösa mål för minskade utsläpp. Detta skulle undergräva EU: s konkurrenskraft och uppmuntra många kolintensiva tillverkningsindustrier att lämna EU-blocket.

Omröstningen kommer också att visa sig vara pinsam för David Cameron, som såg ett antal konservativa parlamentsledamöter trotsa statsministern genom att rösta nej.

Omröstningen är ett hårt slag mot insatser för att uppmuntra EU att leverera mer ambitiösa mål.  Det hade tidigare diskuterats ett förslag om ett 25 procentmål, (se tidigare bloggpost) men det ser ut som någon förändring uppåt från 20 procentmålet kommer läggas på hyllan tills internationella klimatförhandlingar kan visa att andra stora ekonomier, som USA och Kina, är villiga att komma överens om mer ambitiösa kol mål.

Gröna grupper uttryckte bestörtning över det relativt lilla (?) nederlaget för förslaget.

Det verkar som om kortsiktiga politiska intressen har gått emot långsiktiga offentliga behov när det gäller att rösta för 30 procentssänkningar, sade Catherine Pearce i European Environmental Bureau.” Tråkigt nog finns det några eftersläntrare i parlamentet som fortfarande inte inser fördelar med att gå över till 30 procent och hur lätt det är att göra det.

Låt oss vara tydliga: Att höja målen till 30 procent krävs och industrin, som representerar miljontals arbetstillfällen kräver tuffare åtgärder – de ser de ekonomiska fördelarna som kan vinnas..”

Vi har tidigare uppmärksammat TCSs läsare om den stora energipotential som finns i skifferlagren djup under jord, t.ex. här och här. Dessa nya energikällor- främst gas men även olja – har blivit tillgängliga tack vare ny teknik som medger horisontell borrning och s.k. ”fracking”. I USA har man redan börjat använda dessa tillgångar sedan flera år.

I den gröna rörelsen så gillar man inte alls detta. Även om gasen bara avger hälften så mycket koldioxid som kol, så vill man inte veta av det. I Europa så har de nu hittat en osannolik allianspartner för att förbjuda utvinningen av skiffergas inom EU, nämligen Frankrike. Frankrike är osannolik därför att landet helst vill värna om sin kärnkraftsindustri, vilket naturligtvis heller inte gillas av de gröna. Men om Frankrike kan stoppa utvinningen av skiffergas därför att den utgör ett hot mot kärnkraften så må det vara hänt. Polen ger emellertid inte upp.

Medan England och Tyskland står och velar, så vill Polen definitivt exploatera de gasrikedomar som gömmer sig under jorden. De har gott om skifferlager och vill gärna att Europa skall vara oberoende av ryska gasleveranser. Så vi kan se fram mot storgräl inom EU om detta. Trots allt så är ju skiffergas den största energirevolutionen på decennier.

Symptomatiskt nog så nämner IPCC knappt varken kärnkraft eller skiffergas när de nu står i färd med att leverera sin kommande rapport om framtidens energi. Som Donna Laframboise så klarsynt noterar så är det lite märkligt att ett internationellt organ som FNs klimatpanel inte sätter upp och analyserar flera olika energiscenarier, t.ex. utbyggnaden av kärnkraft och skiffergas, om det nu vore en minskning av CO2 som man åstundar. Men det är enbart ”förnyelsebar” energi som kommer i fråga. IPCC verkar numera enbart fungera som ett internationellt organ för världens gröna partier. De bedriver helt enkelt partipolitik i vetenskapens namn.

Roger Pielke Jr kommentarer IPCCs rapport här och här.

Ingemar Nordin

WBGU är en vetenskaplig rådgivningsgrupp för den tyska regeringen, med klimatforskaren Hans Joachim Schellnuber som ordförande. I den senast rapportens Summary for Policy-makers har de stakat ut ett politiskt program för Tyskland, EU och Världen som de kallar ”Socialt kontrakt för hållbarhet”.

Siktet är inställt på en radikal förändring  av den sociala, ekonomiska och politiska ordningen. Det centrala målet är att få bort fossilt bränse (ja, även kärnkraft) och ställa om transporter, jordbruk och industri. Allt skall ersättas med s.k. förnyelsebar och ”hållbar” produktion (s.9-21). Även forsknings- och utbildningssystemen måste läggas om och inriktas på att underlätta förändringsprocessen (s. 21-25). Finansieringen skall ske genom regionala cap- and tradesystem som kopplas samman globalt, genom koldioxidbeskattning och genom stora omfördelningar av resurser från onödig koldioxidbaserad konsumtion till ekologiskt förnyelsebart, och till fattiga utvecklingsländer.  Gruppen menar att den omställning som krävs för att rädda planeten är lika genomgripande som övergången från jordbrukssamhället till industrisamhället en gång var.

Här finns dock en liten skillnad, säger de (s.2). Då industrialismen växte fram så skedde det inom ramen för en fri marknad, okontrollerad uppfinningsrikedom och ett demokratiskt system. Den nya omställningen kräver helt andra mekanismer: 1) Förstärkning av den nationella statsmakten, 2) ett intensivt internationellt samarbete, samt, i slutändan, 3) ett globalt styre genom EU, Världsbanken, FN och andra internationella organ.

Den här rapporten är ett ganska typiskt exempel på ideologiproduktion i utopibranschen.

Man talar om medborgarinflytande och demokratiska gräsrotsorganisationer, men förutsätter hela tiden att allt sker under mer eller mindre total enighet om målsättningarna. Alla - individer såväl som enskilda nationer - ges ”an offer you cannot refuse”, och sedan är det bara att köra så det ryker. För det är nödvändigt att skynda på, menar författarna. Det är bråttom, bråttom!

Rapporten upprepar så vitt jag kan se ungefär samma budskap som formulerades redan av Romklubben och vid Riokonferensen för 20 år sedan.

Detta dokument är präglat av samma blandning av amatörism på det samhällvetenskapliga-historiska området och rent önsketänkande som så mycket annat inom den utopistiska litteraturen; alltifrån Campanellas Solstaten och Bacons Det nya Atlantis till Pol Pot och Maos lilla röda. Denna gröna utopi, med globala maktambitioner, är givetvis helt orealistisk. Den kommer aldrig att kunna genomföras. Inte desto mindre så är den - just genom att förespegla vackra möjligheter utan att man bryr sig om de bistra konsekvenserna - helt livsfarlig. EU (och Tyskland) ges en framträdande roll i programmet, medan t.ex. USA är märkligt frånvarande. Det måste kännas kittlande attraktivt för våra EU-parlamentariker.

Gosselins kommentare til Schellnhuber här. Schellnuber kommer som inbjuden talare till nobelpristagarnas symposium om global hållbarhet i Stockholm 16-19 maj. Hans von Storch misströstar om klimatforskningens trovärdighet här.

Uppdatering: Schellnhuber sitter också i SEIs styrelse och är mannen bakom 2-gradersmålet. (h/t Peter S.) 

Ingemar Nordin

En snabb titt på nyheterna avslöjar bl.a. följande:

Wijkman och Jakobsson har fått mothugg i Peak Oil kontra klimat-debatten. Av ingen mindre än Christian Azar som menar att de höga oljepriserna och hotet om Peak Oil gör att det relativt sett blir mer lönsamt att använda kol eller oljesand, som ger ännu högre CO2-utsläpp än olja. Azar vill ha specifika styrmedel som straffar koldioxidutsläpp, exempelvis handel med utsläppsrätter [för den fungerar ju, eller hur?] och finansiellt stöd till utveckling solceller och vindkraft [att de aldrig ger sig med vindkraften].

EU-kommissionen godkände på tisdagen en plan för att sänka utsläppen av växthusgaser med 80 procent till 2050, skriver Dagens Industri. Detta kommer att kräva årliga investeringar motsvarande 15 procent av BNP, eller 270 miljarder euro utöver de nuvarande investeringarna på 19 procent av BNP. ”270 miljarder euro kan verka vara ett enormt belopp”, säger klimatkommissionär Connie Hedegaard, ”men samtidigt betyder det besparingar på mellan 175 och 320 miljarder euro per år från lägre kostnader från olja och naturgas”. Hittar vi inom några år en helt ny teknik att utvinna energi så ska Connies mål inte vara omöjligt. Men bevare oss för vindkraften.

EU-parlamentet har röstat igenom ett förslag om en europeisk skatt på finansiella transaktioner och en skatt på koldioxid. I förslaget ingår att intäkterna bör användas för att finansiera klimatåtgärder. Attac-rörelsen är mycket positiv till de nya förslagen. ”Nu är det viktigt att Sveriges regering stöttar den fortsatta processen för att införa en skatt på finansiella transaktioner och på koldioxid och verkar för att pengarna ska kanaliseras till utvecklingsländer”, säger Francisco Contreras, ordförande för Latinamerikagrupperna. Har han möjligen missat att vi redan har en koldioxidskatt?

Detta kom just in. Tack till Kenth!

En spännande utveckling väntar inom EU.

Det behöver inte längre råda någon tvekan om att klimatpolitiken inom EU har helt andra motiv än klimatet. Den franska regeringen försökte den 1 januari att driva igenom en skatt på koldioxidutsläpp på 173 SEK per ton. Lagförslaget underkändes dock av det franska konstitutionsrådet med två motiveringar:

• undantagen som enligt lagtexten medgavs från kolskatten stred mot det primärt deklarerade syftet med skatten, att minska koldioxidutsläpp för att bekämpa global uppvärmning, och
• undantagen skulle göra att skatten bara drabbade bensin och brännoljor och inte andra koldioxidutsläpp, vilket stred mot principen att skatt skall vara jämt och rättvist fördelad.

Den franska skattens utformning visar tydligt att dess enda syfte är att öka statens skatteintäkter och minska oljeimporten. Enligt beräkningarna skulle 93% av industrins utsläpp inte drabbas inkluderande mer än ett tusen av Frankrikes största utsläppskällor. Trots detta har President Nicolas Sarkozy mage att hävda att skatten är nödvändig för att bekämpa klimatförändringar och minska oljeberoendet. Bara det senare påståendet är trovärdigt.

Sannolikt skulle skatten ha fått mycket ringa effekt på utsläppen av koldioxid, precis som konstitutionsrådet påpekat. Den var beräknad att ge hela 42 miljarder SEK under 2010, ett betydande tillskott till Sarkozys statskassa m.a.o. Nu måste han leta efter de pengarna någon annanstans.

Sarkozy skulle lätt få ihop beloppet genom att minska på de planekonomiska subventionerna till jordbruket inom EU. Det inträffade är talande eftersom det sätt på vilket jordbruket bedrivs inom EU sannolikt skadar miljön mycket mer än koldioxidutsläppen från EU. I det senare fallet vet vi inte hur mycket det påverkar klimatet, sannolikt är påverkan ganska måttlig. Utsläppen kan t.o.m. ha en positiv effekt för växtligheten som uppväger eventuella klimateffekter. När det gäller jordbruket vet vi med säkerhet vilka de negativa miljöeffekterna är. Samma sak gäller det hämningslösa rovfiske som bedrivs av vissa länder inom EU. Mycket talar för att det är ett mångfalt större hot mot miljön än EU:s koldioxidutsläpp.

Vad får politikerna inom EU att bete sig på det här sättet? Jo, de intressen som finns bakom jordbruk och fiske har alltid haft mycket starka lobbyresurser som kan påverka väljarna. Hur ofta har vi inte sett franska bönder på vägarna så fort man försökt ändra på deras generösa villkor? Och den politiker som försöker utmana de starka fiskeintressena inom EU bränner alltid fingrarna. Så, det är mycket enklare att dryga ut statsinkomsterna genom att lura i medborgarna att de medverkar till att rädda världen med att snällt accepterar de nya skatterna.

EU:s miljöpolitik är djupt cynisk. Man tar munnen full med tvivelaktiga argument om hur vi påstås påverka klimatet för fattiga i Afrika, samtidigt som vi i princip tar maten från deras bord med vårt rovfiske. Det är dags att tona ner klimathysterin och börja ta itu med några av världens betydligt allvarligare miljöproblem.

Men det kräver politiskt mod och handlingskraft och ger inga skatteinkomster till politikernas extravaganser.

Och när skall vår classe politique börja leva som de lär? När skall de göra något åt allt konferensande, resande och middagsätande och skapa en resurssnål politisk sektor?

Vad tror ni kära medborgare och skattebetalare?