Nils Lundgren och Marian Radetzki har skrivit en ny artikel på Newsmill och de menar att FN:s klimatpanel, IPCC, bör skrotas.

”IPCCs nuvarande ledning, personuppsättning och arbetssätt har förstört förtroendet för klimatforskningen. Klimatpanelen bör följaktligen skrotas och ersättas av en ny. De nu etablerade nätverken och kotterierna av forskare måste rensas ut. Den nya panelen måste vara helt fri från politiska hänsynstaganden och helt dominerad av forskare vars enda uppgift ska vara att göra objektiva bedömningar av vad klimatforskningen kommit fram till. Fler professores emeriti som ju inte är beroende av tjänster och forskningsanslag kan vara en väg. Det är slående att en mycket stor del av de forskare som har vågat gå emot klimatpanelen tillhör denna grupp.”

En del av er har i den enkät som jag genomförde nyligen önskat ett mer internationellt perspektiv på klimatfrågan. Jag presenterar därför ännu en gästskribent, Mr G. Mr G har stenkoll på allt klimatrelaterat som händer runt om i världen och han ger oss i följande inlägg en överblick över vad som skrivs i internationella medier.

Mr G kommenterar 7 februari 2010

Maggie har bett mig kommentera den pågående medieaktiviteten från ett internationellt perspektiv. Jag gör ett försök och eftersom utvärderingen är snabb på en blogg så får vi redan idag svar på frågan om detta har något läsvärde.

Klimatskeptikernas (KlimS) största frustration är att vi varit utestängda från de traditionella massmedia, gammelmedia eller Main-Street-Media (MSM) som de också kallas. Opinionssidorna har antagit få inlägg och blogginlägg har censurerats. Våra egna bloggar har varit en säkerhetsventil och jag skulle gissa – utan peer-reviewfakta – att terrorbalansen mellan klimatskrämmare och klimatskeptiker är ganska jämn på webben.

Men för att nå den bredare allmänheten och den politiska opinionsprocessen måste man också ha ett «ansikte» i MSM. En operativ «broms» finns inom MSMs organisation där vetenskapsjournalister skriver om vetenskap, politiska/ledarside-journalister om politik, ekonomijournalister om sitt område och nyhetsjournalister söker dramatik. Var och en med sin definierade «läsekrets». Vad vi saknat inom KlimS är ett tillfälle där nyhetsjournalisterna inte kan avstå från att skriva och locka läsare/köpare med feta rubriker. Och «timingen» måste vara rätt.

CRU-Gate i november var en uppmjukare, COP15-utfallet visade på en splittrad geopolitik. Sedan följde Lord Moncktons öppna brev till Dr. Pachauri med uppföljning av Christopher Booker i Sunday Telegraph.

Dr. Pachauri är ett tacksamt journalistiskt objekt. En färgstark figur som lätt kan lockas till motsägelser. Han har till stor del sig själv att skylla eftersom han exponerat sitt personliga varumärke – eller ego – helt öppet på sin egen webbsajt.

Sedan kan man snabbt konstatera att FN’s olika organisationer har dålig beredskap för mediakriser. Vi upplevde något liknande under Tsunamikrisen där «Staten » fumlade med media. FN’s primära strategi är «No comments». Ett arv från den diplomatiska världen. Man har tills häromdagen INTE uttalat något stöd för Dr. Pachauri. Här från högsta ort i FN.

Nu har UNFCCC-chefen Yvo de Boer uttalat sig i indiska media i samband med en av Dr.P.’s arbetsgivare TERI organiserad ”10th Delhi Sustainable Development Summit”. De ”world” leaders som deltar i mötet kommer visst från Norge, Finland, Grekland och Bhutan.

UNEP-chefen Achim Steiner har låtit en webbaserad ”PR-firma” skriva en eloge till Dr.P. Från Kalifornien kom detta stöd från guvernör Schwarzenegger.

Vad som kanske överraskat oss i Europa är den starka pressreaktionen i Indien som ju är lätt för oss att följa på engelska. Indiska intressen och landets rykte är på spel. Nu har Indiska myndigheter startat ett försök att få kontroll över situationen. Nedan några exempel.

India EduNews

Notera att IPCC inte nämns med ett ord. Indien har nu skapat en egen klimatpanel. Här vill Indien kontrollera Dr.P. Och AGW-aktivisterna förstår att deras varumärke är i gungning. Opinionen i England viker. Och IPCC som aldrig förut behövt att officiellt försvara sin verksamhet har hittills fött fyra statements. Greenpeece, som påståtts krävs Dr P:s avgång har dementerat vad de tidigare sagt.

Brittiska MSM har nu till största delen övergett censuren av KlimS. Jag återkommer om andra länder i mitt nästa bidrag.

För att följa utvecklingen rekommenderar jag Dr. Richard Norths blogg.

Kommentera gärna!

Att IPCC gjort en kardinalmiss när det gäller glaciärerna i Himalaya har ni säkert reda på. Här tänkte jag samla olika länkar från svenskspråkig media. Tipsa mig gärna om ni läser något i er tidning. Bra att bevara för eftervärlden.

DN: FN-rapport om glaciärer felaktig (har Bojsan tappat stinget?)

Teknik 360: FNs klimatpanel medger himalayamiss (och lovar bättre korrekturläsning )

Svenska YLE: FN:s klimatrapport om Himalaya var bluff

SR Vetenskapsradion: IPCC skrev fel om glaciärer

Någon annan som har länkar om detta?

Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 COP15, visade att utvecklingsländerna nu tagit över initiativet i den globala miljöpolitiken. Konferensen var ett stort genombrott för Kina som framtidens ledande supermakt. Kina var dock inte ensamt. Man agerade i nära samarbete med Indien, Brasilien, Sydafrika och de arabiska oljestaterna i den s.k. BASIC-gruppen. Deras klimatståndpunkt och den hos resten av utvecklingsländerna var inte ny, men nu satte man ner klacken med mer eftertryck än tidigare. Miljöstrategier som bromsar den ekonomiska utvecklingen är oacceptabla för utvecklingsländerna. Den ståndpunkten visade man upp redan 1997 när man insisterade på att Kyoto-protokollet bara skulle vara bindande för de förment rika länderna.

I Köpenhamn satsade väst på att få med hela världen på en bindande klimatöverenskommelse, dvs att även länder som Kina och Indien skulle tvingas gå med på reduktioner av sina koldioxidutsläpp. Det blev ett fiasko för de västliga ledarna och FN-byråkraterna. Strategin var, att med en intensiv skrämselpropaganda orkestrerad av ett korrupt FN, tvinga på resten av världen ett klimatavtal som skulle ha bromsat den ekonomiska utvecklingen. Västs politiker och miljöbyråkrater hade blivit vilseledda av ELO (=ecolobbyorganisationer som t.ex. WWF, Greenpeace, Forum Syd, Friends of the Earth, Global Utmaning, Oxfam, Svenska Naturskyddsföreningen, TERI, Tällberg Foundation, Utan Gränser, Worldwatch Institute). Som vanligt hade dessa blandat samman sina egna intressen med utvecklingsländernas.

Kinas förstärkta auktoritet gav landet chansen att under kränkande former framföra utvecklingsländernas budskap till de västliga ledarna. Man sände en tjänsteman, inte en politisk ledare, att förhandla med USA:s president och EU:s ledare stängdes helt ute från den avgörande förhandlingen. De senare hade ju föreställt sig att det var de som skulle spela en huvudroll i Köpenhamn, man hade ju lovat mest. Typiskt var att när mötesordföranden, Danmarks statsminister, utsåg en indisk minister för att hjälpa till med en delförhandling, struntade denne helt enkelt i att infinna sig.

Den fanatism som genomsyrat den västliga klimatkampanjen har förblindat våra politiker och byråkrater så till den grad, att de tappat verklighetsförankringen och förmågan att bedöma vad som var politiskt möjligt. Följaktligen var det ett stort misstag att sända de högsta ledarna till mötet. Det har kraftigt försvagat västs auktoritet. Det är t.ex. fullständigt oförklarligt varför USA:s president Obama med öppna ögon lät sig förödmjukas på det sätt som skedde i Köpenhamn? Notabelt var att Kinas president stannade hemma, och han var den som gick segrande ur klimatmötet med stor marginal.

Det som moraliskt rättfärdigat de västliga ledarnas diplomatiska harakiri, är möjligen deras blinda tro på att de kan bromsa en global uppvärmning som man tror orsakats av människan. Men uppvärmningen har visat sig ytterst osäker sedan det avslöjats att FN:s forskare manipulerat de temperaturdata som samlats in för att underbygga hypotesen om global uppvärmning (Climategate-skandalen). Som det ser ut nu kan forskarna inte med säkerhet säga vad som hänt med den globala temperaturen, basdata är alldeles för osäkra och i total oordning. En del data har av allt att döma även förstörts för att hindra forskare utanför FN:s inre krets att göra egna analyser.

Det som moraliskt rättfärdigar det kinesiska och indiska ledarskapets prioritering av ländernas ekonomiska tillväxt, är deras 600 miljoner medborgare som fortfarande lever under fattigdomsgränsen. Om de skulle ge efter för kraven från främst EU och en rad ELO, att minska sina utsläpp för snabbt och för tidigt, så skulle fattigdomen återigen öka. Resultatet skulle då kunna bli att befolkningstillväxten åter tar fart.

I god ecoimperialistisk anda framförde flera ELO sin vanliga lösning på fattigdomsproblemet, nämligen mer bistånd. Om man kan lova mer bistånd i Köpenhamn blir det möjligt att nå en överenskommelse trodde därför ledare som Gordon Brown, Nicolas Sarkozy and Hillary Clinton. Vad de inte begrep var att de 100 miljarder US$ som utannonserades av Clinton inte skulle tillfredställa utvecklingsländerna. Eliten bland dagens ledare i dessa länder vet att biståndet från väst under 1900-talet snarast har medverkat till ekonomisk stagnation. Det som vuxit är mest korruption och passivitet. En betydande del av det västliga biståndet går även till de snabbt växande ELO-företagen, inte undra på att de alltid förordar mer bidrag istället för tillväxt.

Bistånd är en drog som håller länder och människor kvar i fattigdom och som ger näring åt ecoimperialismen. Senare års utveckling visar tydligt att det enda som löser problem med fattigdom och befolkningsökning är ekonomisk tillväxt. Det världens ledare borde ägna all energi åt är att skapa förutsättningar för en global tillväxt som är ekologiskt hållbar i stället för att jaga klimatspöken framräknade i FN:s datorer.

I dagens DN skriver Jan Eliasson att det inte krävs någon enhällighet för att FN ska kunna fatta beslut i klimatfrågan. Vad som krävs säger han dock inte. Måste det finnas en majoritet? Eller räcker det med att Yvo De Boer slår sig ihop med Rajendra Pachauri och bestämmer vad som gäller? Vem ska egentligen få bestämma?

Titicacasjön, Sydamerikas största sjö som ligger mellan Bolivia och Peru, sägs vara på väg att torka ut på grund av den globala uppvärmningen (what else!). Vattenståndet i Titicaca har fallit med 81 cm sedan april. Tala om att ha korta tidsperspektiv.

Ban Ki-Moon överväger att kalla in till ett nytt klimattoppmöte redan sex månader efter Köpenhamn. Detta förutsätter dock att den amerikanska senaten får tummen ur och tar beslut i klimatfrågan. Fast om jag känner FN-nissarna väl så tackar de väl aldrig nej till ännu en gratiskonferens.

Klimatmagasinet Effekt bjuder in till ett seminarium om s.k. urban odling. ”Hur får vi mat i Stockholm när oljan sinar och vi inte längre kan importera alla livsmedel vi behöver?”, är frågan som David Jonstad ställer. Och svaret är: odla din egen svamp, i källaren, inte mellan tårna. Eller något i den stilen. (Notera för övrigt de två föreläsarnas efternamn. )

Anthony Watts berättar om att issmältningen i Antarktis kompenseras av att en ny kolsänka uppstått. Mängder av phytoplankton blommar tydligen i området kring Antarktiska halvön. ”Reporting this week in the journal Global Change Biology, scientists from British Antarctic Survey (BAS) estimate that this new natural ’sink’ is taking an estimated 3.5 million tonnes* of carbon from the ocean and atmosphere each year.”

Och så förstås, årets nyhet: det finns vatten på månen!

Som skribent kan jag inte låta bli att fascineras av det nya språket som följer i klimathotets spår. I dagens SvD Debatt skriver FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon exklusivt för just Svenskan (reflektion: ville ingen mer betydelsefull, engelskspråkig tidning ta in hans artikel?). Lars Ryding har översatt och retoriken flödar av vackra, men tomma ord.

Vi ska ”bygga ett uthålligare förhållande till vår planet” och ”staka ut en ny väg mot ett lågfossilt välstånd för alla”, även kallat en ”världsomspännande grön tillväxt”. Det långsiktiga målet ska vara ”att hålla temperaturökningen i världen på en säker nivå” och ”sårbara befolkningar ska få hjälp att anpassa sig till de klimateffekter som redan finns inbäddade i atmosfären”.

Vilken otrolig massa floskler, eller hur? Varför inte ta tag i ett verkligt hot som vi dessutom kan lösa?

Dagens SvD Brännpunkt börjar med orden: ”Det är dags att säga som det är. FN:s klimatmöte i Köpenhamn är på väg mot en katastrof.” Det är två representanter för tankesmedjan Fores som skriver under. Fores har bl.a. gett ut en grön liten guide till Köpenhamnsmötet. Broschyren innehåller faktiskt en del matnyttigt, framför allt intressant är det att läsa om vägen fram till Köpenhamn och alla dessa klimatmöten runt om i världen. Ni kan ladda ner den här: Kopenhamnguide

Vem vågar säga det först? Ställ in Köpenhamnmötet. Just nu ser det ut att bli ett massivt slöseri med pengar. Gud vet hur många inbjudna som ska frottera sig med varandra i två veckor. De pengarna hade kunnat mätta många munnar i Afrika. Vill ni fortfarande mötas så sätt upp en tid i december 2010 i stället.

PS I den första versionen av artikeln anklagade jag den helt oskyldiga forskningsrådet Formas för att ha stått som avsändare för debattartikeln. Formas sysslar dock med en helt annan form av ”propaganda”.

I dagens DN Debatt skriver Tariq Banuri, chef för FN:s kommission för hållbar utveckling (CSD) och Svante Axelsson, generalsekreterare Naturskyddsföreningen, att vi behöver en Marshallplan för klimatet. Frågan är bara, var är kriget?

Tariq och Svante vill till varje pris pressa igenom satsningar på onödigt dyr förnybar energi. Enligt deras förslag ska industriländerna subventionera en massiv utbyggnad av vindkraft och solenergi. Förutom den enorma kostnaden förväntas vi även bidra med ännu mer pengar för att ”hantera alla de konsekvenser – stormar, översvämningar, torka och så vidare – av klimatförändringar som redan sker och kommer att ske, och som slår hårdast mot de fattigaste.”

Och när vi drivit oss själva i konkurs, vad gör vi då? Tänk vad härligt det måste vara att kunna spendera andras pengar utan att drabbas själv.

Det tredje seminariet på Klimatforum handlade om ”Mer kött på benen – mindre på tallriken” och var arrangerat av FAO Norden, Miljöförbundet Jordens Vänner, Fältbiologerna och Svensk mat- och miljöinformation (SMMI).

Den sistnämnda organisationen var en nyhet för mig. Namnet är ganska missvisande, eftersom det handlar om en organisation som propagerar för vegetarisk livsstil och köttskatt, inte ett objektivt upplysningsorgan.

Ulf Rasmusson från Miljöförbundet Jordens Vänner talade om skogsskövlingen i Amazonas som en orsak av den allt mer omfattande boskapshållningen i Brasilien. Han har säkerligen rätt i att betet skulle kunna göras mycket effektivare (just nu går det ett djur på varje hektar mark) och att uppfödningen borde ske på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt bör man komma ihåg att Brasilien tjänar pengar på sin köttexport och vi kan knappast begära att de ska sluta föda upp nötkreatur.

Även Fältbiologerna anser att köttkonsumtionen måste minska för ”en hållbar planet”. Enligt Maria Loxbo motarbetar samhället fortfarande vegetarianer. För inte så länge sen fick skoleleverna, enligt Maria, uppvisa ett läkarintyg för att få äta vegetarisk kost. Detta verkar naturligtvis vara ett överdrivet krav, däremot är det fullt förståeligt om skolan vill ha ett intyg från föräldrarna, i varje fall när det gäller yngre barn. Som yngre kan det nog ibland vara svårt att veta hur man ska äta för att få i sig alla de nödvändiga näringsämnena.

En intressant presentation svarade Jakob Lundberg för. Han representerar FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) i Norden och han tog upp den viktiga poängen om att animaliskt protein är livsviktigt för världens alla undernärda, vilket idag motsvarar över 1 miljard människor. För de fattiga är boskapsuppfödning ofta det enda alternativet att försörja sin familj. Det är orimligt att tro att världen skulle kunna klara sig helt utan kött- och mjölkproduktion. Men givetvis bör denna industri effektiviseras och anpassas så att den inte skadar miljön.

Dagens sista seminarium tillhörde David Jonstad som skulle berätta om sin idé med koldioxidransonering. Enligt David är ransonering ett effektivt och rättvist sätt att begränsa koldioxidutsläppen. Vid närmare utfrågning medger dock David att helt rättvist kan systemet aldrig bli. Dessutom verkar det ganska utopiskt att tro att hela världen skulle anamma hans tanke. Och hur skulle man efterleva systemet?

Jag råkar faktiskt ha personlig erfarenhet av ransonering. Inte från krigstiden, utan från 1980-talets Polen, då mattillgången var mycket begränsad. De enda varor som egentligen fanns att tillgå, och långt ifrån alltid, var smör och mjöl. I övrigt gapade butikshyllorna tomma. De som hade pengar kunde söka lyckan på den svarta marknaden, men för oss vanliga dödliga var det bara att anpassa sig.

I en av pauserna blev jag attackerad av en mycket lång man som efter att ha mätt mig med blicken sa: ”Hmm, det är faktiskt första gången jag ser en klimatskeptiker”. Kanske skulle vi kunna anordna något slags freak show för att få in pengar till den klimatskeptiska verksamheten.

Sammanfattningsvis var det ändå en bra och intressant dag. Jag passade på att tala med några av mina meningsmotståndare och konstaterade att det faktiskt går att hitta gemensamma ståndpunkter, trots många grundläggande åsiktsskillnader. Min vädjan är alltså: var öppna för andras åsikter, vi kan faktiskt lära av varandra.