Vad skulle efffekten bli av ett FN-beslut om global kontroll för att begränsa utsläppen av växthusgaser?

TCS’are  tror inte att det kommer att ske – och önskar det inte heller. Likväl kan det vara lärorikt med ett tankeexperiment.

Ett sådant beslut kommer inte att tas utan en samtidig överenskommelse om verifikation. Det publiceras visserligen  siffror på hur mycket koldioxid som emitteras genom fossilförbrukning i olika länder. I många länder är koldioxid redan skattebelagd. Denna beskattning är då i huvudsak en nationell angelägenhet. Kyotoavtalet är/var endast en mjuk förövning i mellanstatligt självplågeri. I ett läge med kännbar internationell kvotering, blir dessa siffror  glödheta potatisar och beskyllningar om fusk med statistiken kommer att hagla i Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen.

Jag vet inte om det skulle vara tekniskt/ekonomiskt möjligt att bygga ett system av IR-spanande satelliter som samtidigt mäter CO2-utsläppen från alla länder. Även om ett sådant fanns på plats skulle det inte lösa problemet, eftersom eldning av biobränslen är undantagen kvoteringsreglerna. Det är en separat stollighet att CO2, som kommer från vedeldning inte räknas i de begränsningar man förhandlar om.

Kan någon föreställa sig en grupp FN-inspektörer som reser runt bland Kinas kolkraftverk för att kontrollera om där förekommer eldning med ”svart kol” uppsmugglat ur en annan gruva än den rapporterade? Irakkriget föregicks som bekant av att FN-inspektörer fick, inte fick, sedan fick osv tillträde till misstänkta kärnkraftverk. Då är ändå radioaktivitet betydligt lättare att mäta än koldioxidflöden. Med detta i tankarna är det ännu mer hårresande att IPCC och Al Gore fick Nobels fredspris.  Det gav i sin tur en kraftig kick till propagandan för en global kvotering av fossilförbrukning.

——–

Jag vill minnas att någon av de ledande  ”Tällbergarna” i höstas anförde att vi måste ha en beredskap för att vidtaga sanktioner mot CO2-syndare. Det påminde om Martin Ljungs  replik i Pippi på de sju haven: ”Hördu Blod-Svente – det där hårdare medlen kan vi inte ta till dom meddesamma”.

Det har ofta konstaterats att det tandlösa Koytoavtalet  inte lett till någon minskad förbrukning av fossila bränslen. Det har däremot medfört globalt omfattande ekonomiska bedrägerier och korruption. Tanken på det elände ett internationellt avtal med bett, skulle medföra i form av konflikter och förtryck är i sanning skrämmande.

Jesper på Klimathotet har hittat en kul historia. För ett antal år sedan varnade tydligen FN för att vi före år 2010 skulle få se 50 miljoner klimatflyktingar. 2010 kom och gick men flyktingarna uteblev. Det är till och med så att befolkningsmängden i de ”hotade” områdena har ökat och det har inte att göra med alla hjälparbetare som kommit dit.

Nedan ser ni kartan som den presenterades.

Anthony Watts på WUWT har uppmärksammat att flyktingvågen nu flyttats 10 år framåt i tiden. Skulle flyktingarna utebli då också så går det ju att tänja ännu mer på tidsgränsen.

Los Angeles Times rapporterar om hur FN och Hollywoodstjärnor kan samarbeta för att rädda vår planet:

FN har under lång tid uppvaktat Hollywood-kändisar som Mia Farrows, Ricky Martin, George Clooney och Angelina Jolie. Generalsekreterare, Ban Ki-Moon menar att detta är ett lyckat samarbete där Hollywoodstjärnor kan få poäng för att framstå som miljöengagerade medan FN vill ha publicitet.

”Vanligtvis talar jag med premiärministrar och presidenter, men det har sina begränsningar”, säger Ban Ki-moon. ”Filmproducenter, regissörer, skådespelare – de har ett globalt inflytande.”

Under ett endagssymposium skall det diskuteras djupa ämnen som ”FN och Hollywood för en grönare och bättre planet”, och ”Stärkandet av kvinnor och skyddandet av barn för en säkrare värld”.  Panelen består av sådana klimatologiska toppnamn som IPCCs ordförande ”den indiske ekonomen (sick!) Rajendra Pachauri” och Christiana Figueres som var ordförande för förhandlingarna i Cancún.

Tänker möjligen FNs generalsekreterare på klimatengagerade succéfilmer som ”An Inconvienent Truth”, eller den domedagsinspirerade ”The Day After Tomorrow”? Ban Ki-moon svarar lite klurigt: ”Jag är säker på att Hollywood kan göra bra historier av det här”.

Ahhh… Vilken otrolig visdom och framförhållning den gode generalsekreteraren ådagalägger! Vi kan känna oss trygga när världens öden ligger hos sådana här globala ledare! (Irony off)

Ingemar Nordin

Robert Orr, en av Ban Ki-Moons närmaste medarbetare på FN, säger att IPCC:s nästa rapport kommer att vara mycket dramatisk än den förra eftersom det är dit alla data pekar. Som ni dock vet väntas inte nästa rapport förrän år 2014, så att redan idag dra slutsatsen om den kommande rapportens innehåll känns rätt tidigt. Om det inte är så att man redan bestämt sig för hur den ska skrivas.

Just nu pågår ett internationellt FN-möte om biodiversitet i japanska Nagoya. Efter en veckas förhandlingar har dock de deltagande länderna knappast närmat sig varandra och situationen börjar likna den i Nopenhagen. I stället för att engagera sig i att minska förlusten av biodiversitet globalt tycks varje land agera i eget intresse, skriver The Guardian.

I Köpenhamn satte man hoppet til Obama, Wen Jiabao, Gordon Brown, Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. I Nagoya lyser statscheferna med sin frånvaro. Om man inte räknar drottningen av Palau och Monacos kronprins Albert. Starkt jobbat, FN!

Jag brukar ofta påpeka att medan vi fokuserar på koldioxid allena glömmer vi samtidigt bort andra viktiga miljöproblem. Ett exempel är Aralsjön som till följd av massiv konstbevattning nu riskerar att försvinna helt. Det som tidigare varit en rik fiskesjö är nu en skeppskyrkogård. Problemet har varit känt länge, men är svårt att lösa. Framför allt när ingen egentligen bryr sig. Nu har Ban Ki-Moon turnerat runt i området och han är klart chockad. Han uppmanar  ledarna i Centralasien att sätta övriga oenigheter åt sidan och fokusera på att rädda Aralsjön. Han lovar även FN:s stöd i frågan. Men kan man lösa detta klassiska fångarnas dilemma med hjälp av FN-bistånd?

Nils Lundgren och Marian Radetzki har skrivit en ny artikel på Newsmill och de menar att FN:s klimatpanel, IPCC, bör skrotas.

”IPCCs nuvarande ledning, personuppsättning och arbetssätt har förstört förtroendet för klimatforskningen. Klimatpanelen bör följaktligen skrotas och ersättas av en ny. De nu etablerade nätverken och kotterierna av forskare måste rensas ut. Den nya panelen måste vara helt fri från politiska hänsynstaganden och helt dominerad av forskare vars enda uppgift ska vara att göra objektiva bedömningar av vad klimatforskningen kommit fram till. Fler professores emeriti som ju inte är beroende av tjänster och forskningsanslag kan vara en väg. Det är slående att en mycket stor del av de forskare som har vågat gå emot klimatpanelen tillhör denna grupp.”

En del av er har i den enkät som jag genomförde nyligen önskat ett mer internationellt perspektiv på klimatfrågan. Jag presenterar därför ännu en gästskribent, Mr G. Mr G har stenkoll på allt klimatrelaterat som händer runt om i världen och han ger oss i följande inlägg en överblick över vad som skrivs i internationella medier.

Mr G kommenterar 7 februari 2010

Maggie har bett mig kommentera den pågående medieaktiviteten från ett internationellt perspektiv. Jag gör ett försök och eftersom utvärderingen är snabb på en blogg så får vi redan idag svar på frågan om detta har något läsvärde.

Klimatskeptikernas (KlimS) största frustration är att vi varit utestängda från de traditionella massmedia, gammelmedia eller Main-Street-Media (MSM) som de också kallas. Opinionssidorna har antagit få inlägg och blogginlägg har censurerats. Våra egna bloggar har varit en säkerhetsventil och jag skulle gissa – utan peer-reviewfakta – att terrorbalansen mellan klimatskrämmare och klimatskeptiker är ganska jämn på webben.

Men för att nå den bredare allmänheten och den politiska opinionsprocessen måste man också ha ett «ansikte» i MSM. En operativ «broms» finns inom MSMs organisation där vetenskapsjournalister skriver om vetenskap, politiska/ledarside-journalister om politik, ekonomijournalister om sitt område och nyhetsjournalister söker dramatik. Var och en med sin definierade «läsekrets». Vad vi saknat inom KlimS är ett tillfälle där nyhetsjournalisterna inte kan avstå från att skriva och locka läsare/köpare med feta rubriker. Och «timingen» måste vara rätt.

CRU-Gate i november var en uppmjukare, COP15-utfallet visade på en splittrad geopolitik. Sedan följde Lord Moncktons öppna brev till Dr. Pachauri med uppföljning av Christopher Booker i Sunday Telegraph.

Dr. Pachauri är ett tacksamt journalistiskt objekt. En färgstark figur som lätt kan lockas till motsägelser. Han har till stor del sig själv att skylla eftersom han exponerat sitt personliga varumärke – eller ego – helt öppet på sin egen webbsajt.

Sedan kan man snabbt konstatera att FN’s olika organisationer har dålig beredskap för mediakriser. Vi upplevde något liknande under Tsunamikrisen där «Staten » fumlade med media. FN’s primära strategi är «No comments». Ett arv från den diplomatiska världen. Man har tills häromdagen INTE uttalat något stöd för Dr. Pachauri. Här från högsta ort i FN.

Nu har UNFCCC-chefen Yvo de Boer uttalat sig i indiska media i samband med en av Dr.P.’s arbetsgivare TERI organiserad ”10th Delhi Sustainable Development Summit”. De ”world” leaders som deltar i mötet kommer visst från Norge, Finland, Grekland och Bhutan.

UNEP-chefen Achim Steiner har låtit en webbaserad ”PR-firma” skriva en eloge till Dr.P. Från Kalifornien kom detta stöd från guvernör Schwarzenegger.

Vad som kanske överraskat oss i Europa är den starka pressreaktionen i Indien som ju är lätt för oss att följa på engelska. Indiska intressen och landets rykte är på spel. Nu har Indiska myndigheter startat ett försök att få kontroll över situationen. Nedan några exempel.

India EduNews

Notera att IPCC inte nämns med ett ord. Indien har nu skapat en egen klimatpanel. Här vill Indien kontrollera Dr.P. Och AGW-aktivisterna förstår att deras varumärke är i gungning. Opinionen i England viker. Och IPCC som aldrig förut behövt att officiellt försvara sin verksamhet har hittills fött fyra statements. Greenpeece, som påståtts krävs Dr P:s avgång har dementerat vad de tidigare sagt.

Brittiska MSM har nu till största delen övergett censuren av KlimS. Jag återkommer om andra länder i mitt nästa bidrag.

För att följa utvecklingen rekommenderar jag Dr. Richard Norths blogg.

Kommentera gärna!

Att IPCC gjort en kardinalmiss när det gäller glaciärerna i Himalaya har ni säkert reda på. Här tänkte jag samla olika länkar från svenskspråkig media. Tipsa mig gärna om ni läser något i er tidning. Bra att bevara för eftervärlden.

DN: FN-rapport om glaciärer felaktig (har Bojsan tappat stinget?)

Teknik 360: FNs klimatpanel medger himalayamiss (och lovar bättre korrekturläsning )

Svenska YLE: FN:s klimatrapport om Himalaya var bluff

SR Vetenskapsradion: IPCC skrev fel om glaciärer

Någon annan som har länkar om detta?

Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 COP15, visade att utvecklingsländerna nu tagit över initiativet i den globala miljöpolitiken. Konferensen var ett stort genombrott för Kina som framtidens ledande supermakt. Kina var dock inte ensamt. Man agerade i nära samarbete med Indien, Brasilien, Sydafrika och de arabiska oljestaterna i den s.k. BASIC-gruppen. Deras klimatståndpunkt och den hos resten av utvecklingsländerna var inte ny, men nu satte man ner klacken med mer eftertryck än tidigare. Miljöstrategier som bromsar den ekonomiska utvecklingen är oacceptabla för utvecklingsländerna. Den ståndpunkten visade man upp redan 1997 när man insisterade på att Kyoto-protokollet bara skulle vara bindande för de förment rika länderna.

I Köpenhamn satsade väst på att få med hela världen på en bindande klimatöverenskommelse, dvs att även länder som Kina och Indien skulle tvingas gå med på reduktioner av sina koldioxidutsläpp. Det blev ett fiasko för de västliga ledarna och FN-byråkraterna. Strategin var, att med en intensiv skrämselpropaganda orkestrerad av ett korrupt FN, tvinga på resten av världen ett klimatavtal som skulle ha bromsat den ekonomiska utvecklingen. Västs politiker och miljöbyråkrater hade blivit vilseledda av ELO (=ecolobbyorganisationer som t.ex. WWF, Greenpeace, Forum Syd, Friends of the Earth, Global Utmaning, Oxfam, Svenska Naturskyddsföreningen, TERI, Tällberg Foundation, Utan Gränser, Worldwatch Institute). Som vanligt hade dessa blandat samman sina egna intressen med utvecklingsländernas.

Kinas förstärkta auktoritet gav landet chansen att under kränkande former framföra utvecklingsländernas budskap till de västliga ledarna. Man sände en tjänsteman, inte en politisk ledare, att förhandla med USA:s president och EU:s ledare stängdes helt ute från den avgörande förhandlingen. De senare hade ju föreställt sig att det var de som skulle spela en huvudroll i Köpenhamn, man hade ju lovat mest. Typiskt var att när mötesordföranden, Danmarks statsminister, utsåg en indisk minister för att hjälpa till med en delförhandling, struntade denne helt enkelt i att infinna sig.

Den fanatism som genomsyrat den västliga klimatkampanjen har förblindat våra politiker och byråkrater så till den grad, att de tappat verklighetsförankringen och förmågan att bedöma vad som var politiskt möjligt. Följaktligen var det ett stort misstag att sända de högsta ledarna till mötet. Det har kraftigt försvagat västs auktoritet. Det är t.ex. fullständigt oförklarligt varför USA:s president Obama med öppna ögon lät sig förödmjukas på det sätt som skedde i Köpenhamn? Notabelt var att Kinas president stannade hemma, och han var den som gick segrande ur klimatmötet med stor marginal.

Det som moraliskt rättfärdigat de västliga ledarnas diplomatiska harakiri, är möjligen deras blinda tro på att de kan bromsa en global uppvärmning som man tror orsakats av människan. Men uppvärmningen har visat sig ytterst osäker sedan det avslöjats att FN:s forskare manipulerat de temperaturdata som samlats in för att underbygga hypotesen om global uppvärmning (Climategate-skandalen). Som det ser ut nu kan forskarna inte med säkerhet säga vad som hänt med den globala temperaturen, basdata är alldeles för osäkra och i total oordning. En del data har av allt att döma även förstörts för att hindra forskare utanför FN:s inre krets att göra egna analyser.

Det som moraliskt rättfärdigar det kinesiska och indiska ledarskapets prioritering av ländernas ekonomiska tillväxt, är deras 600 miljoner medborgare som fortfarande lever under fattigdomsgränsen. Om de skulle ge efter för kraven från främst EU och en rad ELO, att minska sina utsläpp för snabbt och för tidigt, så skulle fattigdomen återigen öka. Resultatet skulle då kunna bli att befolkningstillväxten åter tar fart.

I god ecoimperialistisk anda framförde flera ELO sin vanliga lösning på fattigdomsproblemet, nämligen mer bistånd. Om man kan lova mer bistånd i Köpenhamn blir det möjligt att nå en överenskommelse trodde därför ledare som Gordon Brown, Nicolas Sarkozy and Hillary Clinton. Vad de inte begrep var att de 100 miljarder US$ som utannonserades av Clinton inte skulle tillfredställa utvecklingsländerna. Eliten bland dagens ledare i dessa länder vet att biståndet från väst under 1900-talet snarast har medverkat till ekonomisk stagnation. Det som vuxit är mest korruption och passivitet. En betydande del av det västliga biståndet går även till de snabbt växande ELO-företagen, inte undra på att de alltid förordar mer bidrag istället för tillväxt.

Bistånd är en drog som håller länder och människor kvar i fattigdom och som ger näring åt ecoimperialismen. Senare års utveckling visar tydligt att det enda som löser problem med fattigdom och befolkningsökning är ekonomisk tillväxt. Det världens ledare borde ägna all energi åt är att skapa förutsättningar för en global tillväxt som är ekologiskt hållbar i stället för att jaga klimatspöken framräknade i FN:s datorer.