När jag läser om ännu en konferens om skeptiker, och om varför allmänheten inte tycks vara så övertygade om AGW, så undrar man varför dessa bekymrade alarmister är så okunniga. Är det verkligen så att de inte begriper? Kanske har de helt enkelt fallit offer för sin egen vrångbild av hur ”förnekare” tänker och vad det är för personer som är skeptiska?

Från AGW-propagandisternas håll får man exempelvis ofta höra att skeptiker inte tror på att den globala temperaturen har ökat sedan 50-talet. Det här är en typisk halmgubbe. Själv kan jag inte påminna mig en enda av de kända skeptikerna som skulle ha sagt så. Och jag anser mig ha rätt bra koll på skeptikerbloggarna världen över. Däremot finns det många som är skeptiska till de olika institut som gör sådana mätningar. Framförallt är man skeptisk till de statistiska metoder som används för att behandla data, t.ex. uppskattningar av temperaturutvecklingen kring polerna och den s.k. urbana effekten. Men det är ju inte detsamma som att förneka att det blivit varmare med tiden. Tvärtom är nog de allra flesta helt ense om att den globala temperaturen ökat sedan både 50-talet och den lilla istiden.

En annan missuppfattning är att skeptiker förnekar fysiken. Den stora majoriteten av skeptikerna är helt enig om att växthusgaser kan bidra till uppvärmningen, åtminstone till en del. Att det också finns häftiga diskussioner kring fysiken är inget nytt; det har det funnits sedan Svante Ahrrenius dagar. Men det är ganska få skeptiker som verkligen för fram detta som ett huvudargument.

En tredje missuppfattning rör vem man tror motståndarna är. Och här har AGW-alarmisterna verkligen fallit offer för sin egen propaganda. Man klumpar ihop alla skeptiker och säger i princip att de är okunniga, outbildade och att de inte förstår ”vetenskapen”. I vart och vartannat uttalande så sätter man upp en falsk motsättning mellan vad ”the scientists” säger och vad ”the deniers” säger.

Men denna motsättning bygger på ett retoriskt språk som man medvetet försöker plantera bland media och allmänhet. För det första så finns det ingen grupp, ”scientists”, som säger en viss sak. Det finns ingen konsensus, och det har aldrig funnits någon sådan. Det finns framstående klimatforskare på båda sidor. För det andra finns det också forskare som inte direkt är klimatforskare på båda sidor, men som har olika åsikter om hur god forskning bör gå till. Så att vara skeptisk är verkligen inte att vara ”anti-science”. Och för det tredje är det nog snarare så att de skeptiker som inte är forskare i allmänhet är mer insatta i ämnet än de som tror på den bild som politiker och media så unisont förmedlar varje dag.

En sista typ av missuppfattningar som många alarmister faktiskt verkar tro på är att det finns en ”denier-machine” som är finansierad av oljebolagen. Detta är så konspiratoriskt och uppenbart lögnaktigt att det inte ens är värt att kommentera.

I åratal har de värsta AGW-propagandisterna försökt prångla ut sin nidbild av skeptiker så att oinformerade människor skall tro på den. Och till viss del har de lyckats, åtminstone beträffande stormedia, politiker och sig själva. Men det verkar inte som om folk i allmänhet blivit särskilt övertygade om skeptikernas ondska. Tvärt om tycks opinionen gå åt motsatt håll. Och ju mer PR-folket lägger sina pannor i djupa veck och grubblar över hur de skall förmedla sin ”vetenskap” till de obildade och skeptiska massorna, desto mer tveksamma blir människor.

Jag vet inte om det är särskilt smart av mig att ge dem ett tips. Men hur skulle det vara med att ge en sanningsenlig bild av denna vetenskapliga kontrovers? Kanske skulle deras trovärdighet öka något då?

Ingemar Nordin

Uppdatering: Jag återfann den här välskrivna artikeln av Warren Meyer från i höstas. Han gör en bra sammanfattning av vad skeptiker är skeptiska till, tycker jag.

Skeptiker och förnekare i all ära, men nu har klimataktivisterna skaffat sig en ny benämning på oss som ifrågasätter det s.k. klimathotet. Vi betraktas numera som ”climate cranks” – klimatgalningar. Mannen som lanserar det nya epitetet är Mark Hertsgaard, miljöjournalist och författare till boken ”Generation Hot: Living Through the Next Fifty Years on Earth”. Hör honom själv motivera varför skeptiker är galna fanatiker.

The Guardians Leo Hickman varnar dock för att använda den nya benämningen och han är kritisk till Hertsgaards uttalanden, som han menar är cherry-picking och överdrifter. Alltid något.

Ni har säkert sett och läst att stora företag som BP påstås sponsra ”klimatförnekande” amerikanska politiker. Nu utpekas även ett antal europeiska bolag, bl.a. BASF och Bayer. Och styrelseordföranden för svenska BP, Carl-Henric Svanberg, avkrävs svar av självaste Naturskyddsföreningen.

Men bortsett det absurda i att jaga människor och organisationer som ger bidrag till politiker som inte köper AGW (för det är ju att konstatera att skepticism mot AGW är något omoraliskt och olagligt) så är det verkligen dags att skrota epitetet ”förnekare”.

Kan inte ni, snälla snälla AGW:are, förstå att ingen FÖRNEKAR klimatet. Ingen förnekar heller klimatförändring (mer än möjligen någon totalstolle som inte fattat någonting). Få ”förnekar” att människan påverkar sin närmiljö och det lokala klimatet. De flesta accepterar att CO2 är en växthusgas som bidrar till växthuseffekten. Det finns till och med en hel del skeptiker som anser att våra utsläpp av CO2 i någon mån bidrar till den uppvärmning som observerats under 1900-talet. Vi vet också att fossila bränslen inte är någon långsiktigt hållbar lösning och är lika måna som ni om att hitta bättre, billigare och mer miljövänliga energikällor.

Är det inte dags att sätta punkt för våra schismer och enas om sådant som vi alla stödjer?

På senare tid tycks det ha blivit populärt att försöka utröna varför klimatskeptiker är just skeptiska. Om de inte ljuger och vilseleder medvetet så kanske det handlar om en sjukdom eller något slags psykisk störning. Flera forskningslag har till och med bemödat sig att skriva studier om detta. Den senaste kommer från Australien och publicerades i Bulletin of the American Meteorological Society. Två Sydneybaserade psykologer tror sig ha identifierat mekanismerna bakom klimatskepticism. Snart kommer det kanske att erbjudas kognitiva terapisessioner för ”förnekare”…

Mer på samma tema kan ni läsa i detta dokument från SPPI. We_are_thinking_the_wrong_thoughts

I en specialrapport i New Scientist berättas det utförligt om den moderna tidens förnekare. Om dem som förnekar klimatet och evolutionen. Om dem som ifrågasätter behovet av vaccinering. Ja, ni vet. Förnekare av allmänhet.

Vi får t.ex. reda på att en klimatskeptiker undersöker och bedömer alla fakta och är villig att följa dem oavsett vart de leder. En klimatförnekare, däremot, har från början valt en position och accepterar bara sådana data som stödjer hans eller hennes uppfattning.

”All denialists see themselves as underdogs fighting a corrupt elite engaged in a conspiracy to suppress the truth or foist a malicious lie on ordinary people”, skriver Debora MacKenzie.

Hur vinner man över förnekare, frågar sig författaren. Och svaret är: bara genom att lära sig att tala till de innumerata, som annars utgör ett lätt byte för en skicklig förnekare. Förnekelse orsakar människors död och förnekarrörelserna hotar oss alla, är kontentan.

Om ni orkar att läsa om hur man jämställer klimatskeptiker med dem som förnekar Förintelsen, så varsågod, läs på. Annars kan ni vänta till det kommande numret av Effekt som granskar svenska klimatförnekare.

”Bara stollar, fuskare och lögnare tror fortfarande på AGW”, skriver James Delingpole som rubrik till sin artikel om Heartland-konferensen i Chicago. Delingpole var en av talarna på konferensen och deltog i samma panel som kanske något mer celebra Joe D’Aleo, Fred Singer och Ross McKitrick. Jag fanns med i publiken och lyssnade. Delingpole var inbjuden i egenskap av mannen som var först med att avslöja Climategate och som praktiskt taget myntade namnet. Han är en ung och energisk journalist med en sarkastiskt-ironisk humor som inte drar sig för att sätta allehanda mer eller mindre förlöjligande etiketter på sina motståndare. Han är rolig och underhållande och garanterat en sådan här typ som alarmister formligen avskyr. Personligen tycker jag att han överdriver nästan lika mycket som de sistnämnda och hans rubrik ovan må vara ironiskt menad, men får mig ändå att känna ett visst obehag.

För det är inte bara stollar, fuskare och lögnare som tror på AGW. Tvärtom består de trognas skara av en mängd människor som uppriktigt bekymrar sig för mänsklighetens framtid. De allra flesta har inget ont uppsåt och jag har all förståelse för att de ifrågasätter oss, skeptiker eller contrarians. De oroliga har många gånger vilseletts av sensationssökande journalister som gärna blåser upp vartenda larm till ett Armageddon av oanade mått. För även bland AGW-förespråkare är det få som tror på de mest alarmistiska scenarierna. Det finns naturligtvis ett tiotal alarmistforskare, som Hansen och Schellnhuber, men de tillhör en högljudd minoritet.

Det som var slående på Chicagokonferensen är hur lite ny skeptisk forskning det tillkommit på området. Det är i princip bara Roy Spencer och Richard Lindzen som kan stoltsera med lite nypublicerat material. I övrigt var föreläsningarna i stort sett en repetition av fjolårets. Med tillägg för många och långrandiga utgjutelser över Climategate förstås.

Missförstå mig inte, det var mycket bra som sades i Chicago, men tonen var ofta alltför raljerande och segerviss. Vi är långt ifrån att ha avfärdat klimathotet. Tack vare Climategate och de senaste månadernas avslöjanden om IPCC:s misstag står vi möjligen något bättre rustade och tas på något större allvar. Det finns nu bevis för att FN:s klimatpanel inte är den allsmäktiga och ofelbara instans som den utmålats som. Men vi har fortfarande en lång väg att gå innan förnuftet kan segra. Och även när det har segrat innebär det inte att världens problem är över. För låt oss vara ärliga, det finns fortfarande stora problem. Vi har sju miljarder människomunnar att mätta. Många av dessa människor lever i extrem fattigdom. De saknar det mest basala som tillgång till rent vatten och elektricitet, möjlighet till utbildning och utveckling, jämlikhet och jämställdhet, sjuk- och hälsovård och mycket, mycket annat. Att ta död på klimatspöket är bara första steget. Men ett viktigt sådant. Att kalla sina motståndare stollar, fuskare och lögnare hjälper oss knappast att ta det tidigare.

Referaten från Ängelsberg börjar så smått dyka upp på diverse bloggar. Hittills verkar ingen överdrivet positiv. Klotets reporter Johan Bergendorff gör tydligt att han inte hyser någon större respekt för klimatskeptiker, vars hånskratt och pinsamma lustigheter gör sig påminda i varje sammanhang där de syns. På Engelsbergs bruk fick skeptikerna, enligt Bergendorff, sitt lystmäte. De var ”i förkrossande majoritet och bjöds därmed inte på något stort motstånd men väl champagne, lyxmiddag och operasång”.

Uppsalainitiativets Patrik Lindenfors beklagar att Olle Häggström kastat bort en hel dag på eländet. ”Den som trodde sig inbjuden på en informerad debatt drog alltså en nitlott”, skriver Lindenfors. Men allvarligt talat, var det någon som trodde det?

Själv hade jag knappast några förhoppningar om att det idylliska Ängelsberg skulle locka fram någon samarbetsvilja hos parterna. Jag åkte dock dit för att visa att jag är villig att lyssna och diskutera. Lyssna fick jag, diskussionen blev dock inte speciellt givande. Det kan jag hålla med om.

Gång på gång upprepas samma mönster. Företrädare för AGW går i försvarsställning (ibland sker detta försvar med hjälp av frontalanfall) och skeptiker attackerar på detaljnivå. Jag förstår faktiskt att Markku Rummukainen känner sig trött på ”eländet”. Allvarligt talat börjar jag också bli det.

Som jag sa uppe i Ängelsberg: Jag är positiv till energieffektivisering och forskning för att hitta nya energikällor som varken belastar miljön eller vår plånbok. Inte för att jag vill minska koldioxidutsläppen, utan för att det hör till vanligt sunt förnuft. Samma sunda förnuft säger mig att en sådan omställning inte låter sig göras över en natt, ett år eller kanske ens ett decennium. Förnuftet säger mig också att ingenting kan vara klimatsmart. Helt enkelt därför att vi fortfarande inte förstår hur klimatsystemet är sammansatt och hur de olika delarna interagerar.

Det har gått en hausse i klimatism och det ser jag inte som positivt. Båda sidorna gör sig skyldiga till en hel del stolligheter. Båda sidorna gör sig skyldiga till personangrepp och irrationell argumentation. Båda sidorna tycks lika ovilliga att sänka gardet och lyssna på varandra. Och vad som är ännu tråkigare är att båda sidorna tycks ha gett upp hoppet om att motståndaren har någonting att ge. Klimatdebatten har verkligen blivit ett skyttegravskrig och jag vet allvarligt talat inte hur man löser den situationen.

Ulf Danielsson har helt rätt när han skriver att ”svårigheten att få till en meningsfull dialog i det här ämnet verkar vara oöverstiglig”.

Men jag tänker inte ge upp. Inte ännu. Jag har gjort resan från AGW-troende till förhärdad skeptiker till något som närmast kan klassas som nyfiken skeptiker. Därför kommer jag under den närmaste tiden att bjuda in till detaljdiskussion i klimatvetenskapliga frågor. Jag kommer att ta upp ett ämne i taget. Låt oss lufta våra synpunkter, utväxla kunskap och länkar till viktiga artiklar. Låt oss avstå från ”hånskratt” och pinsamma putslustigheter. Blir någon förbannad, lämna bloggen en stund och coola ner er. Skriv av er någon annanstans. Här vill jag att vi visar respekt för varandra.

Jag hoppas naturligtvis att även mina s.k. antagonister ansluter till debatten.

I går släppte Sydsvenskan nyheten om att kött inte är så klimatfarligt som det tidigare hävdats. En grupp finska forskare har kommit fram till  att det inte gör någon stor skillnad för klimatet om man låter bli kött. Inte ens veganen är speciellt mycket ”klimatsmartare”. Dessutom anser forskarna att det har blivit för mycket fokus på kopplingen mellan mat och klimat.

Det finns många andra stora miljöproblem som kommit att skymmas bakom klimatfokuseringen, säger Helmi Risku-Norja och nämner övergödningen som ett stort bekymmer för just Finland.

Samtidigt tvingas FN-organet FAO backa från påståendet att köttproduktionen är värre för klimatet än transporterna och medger att de jämfört äpplen med päron. För fyra år sedan slog de fast i en rapport att köttproduktionen bidrar med 18 procent av mänskligt genererade växthusgaser. Och ni minns kanske rubrikerna i svensk press. Köttet är en klimatfara, basunerades det ut och veganerna jublade.

Nu visar det sig dock att i siffran för köttproduktionen ingick hela produktionsledet från produktion av gödsel till markröjning, metanutsläpp och fordonstransporter på gårdarna. Transportsiffran tog däremot bara hänsyn till avgasutsläppen och inte all annan produktion som är nödvändig för att bygga bilar och hålla dem rullande.

”Jag måste ärligt säga att vi vägde in allt i köttproduktionen men inte i transporterna”, medgav nyligen Pierre Gerber vid FAO för BBC.

Miljöaktuellt tar upp köttets klimatpåverkan i en artikel med rubriken ”Den dystra sanningen om klimatsmart mat?”. Man citerar den finska studien, men låter bli att nämna att även FN backat i frågan om köttets klimatpåverkan.

I kommentarerna till artikeln syns några upprörda grönsaksätare protestera vilt.

”Detta är exempel på samma eländiga argumentation som intresseorganisationer av olika slag så ofta använder: just vår påverkan är så liten jämfört med den totala, så det spelar så liten roll”, skriver en person. ”Jag minns BilSweden som under 90-talet brukade visa ett cirkeldiagram på hur stora, eller snarare små, Sveriges CO2-utsläpp var jämfört med hela världens…Gå inte på såna lätta trix!”

”Detta känns verkligen som ett beställningsjobb, jmf Bil Sweden(Stefan)”, skriver en annan. ”Köttindustrin jublar. Tråkigt och förvånande att seriösa media som Sydsvenskan och Miljöaktuellt sväljer detta med håll och hår.”

Och sen kallar de oss förnekare.

Miljöaktuellt lyfter upp en undersökning om klimatskeptiker som nyligen gjorts av Greenpeace-folket. Enligt denna är en stor del av den klimatskeptiska rörelsen i USA, men även i Europa, finansierad av det anonyma, men extremt rika, amerikanska oljeföretaget Koch Industries. Några av de grupper som fått finansiering från Koch Industries är Mercatus Center, The Heritage Foundation,  The Cato Institute, Washington Legal Foundation aoch The Foundation for Research on Economics and the Environment (FREE). Även Heartland Institute finns med på listan över dem som tidigare gynnats av Koch (dock inte på senare år).

För att förekomma eventuella frågor är min enda kommentar för tillfället att ni nog själva sett vem som finansierar TCS:s verksamhet.

Det är frustrerande att vara s.k. klimatskeptiker (eller bör jag kalla mig själv AGW-agnostiker?). Ibland undrar jag om det är lika frustrerande att stå på andra sidan och försöka övertyga världen om behovet av att strypa konsumtionen av fossila bränslen.

Framför allt gillar jag inte den ständiga striden mellan ”skeptiker” och ”alarmister”. Det är ett fult krig där alla grepp är tillåtna och vissa personer drar sig inte för att riktigt förolämpa och förödmjuka sina motståndare. Detta gäller båda sidorna av debatten.

Samtidigt ligger det en del i påståendet om att både skeptiker och AGW:are strävar mot samma sak: att vi ska frigöra oss från beroendet av fossila bränslen och hitta alternativa energikällor som kan försörja framtidens 9 miljarder jordinvånare.

Skillnaden är bara hur snabbt man vill att omställningen ska ske. NUMEDDETSAMMA eller när vi har långsiktigt hållbara alternativ.

Samtidigt skulle jag vilja att debatten breddades från att enbart röra klimat och koldioxid till att handla om energifrågan, om vattenförsörjningen och om andra former av miljöförstöring. Men så länge AGW-agnostiker blir stämplade som rättshaverister och idioter kan vi väl knappast förvänta oss att bli tagna på allvar i de andra frågorna heller.

Mitt mål är att ”klimatskeptiker” (i varje fall de som slåss med ärliga medel) ska ses som en ”förnuftets röst”. Hur kommer vi dit?