I en specialrapport i New Scientist berättas det utförligt om den moderna tidens förnekare. Om dem som förnekar klimatet och evolutionen. Om dem som ifrågasätter behovet av vaccinering. Ja, ni vet. Förnekare av allmänhet.

Vi får t.ex. reda på att en klimatskeptiker undersöker och bedömer alla fakta och är villig att följa dem oavsett vart de leder. En klimatförnekare, däremot, har från början valt en position och accepterar bara sådana data som stödjer hans eller hennes uppfattning.

”All denialists see themselves as underdogs fighting a corrupt elite engaged in a conspiracy to suppress the truth or foist a malicious lie on ordinary people”, skriver Debora MacKenzie.

Hur vinner man över förnekare, frågar sig författaren. Och svaret är: bara genom att lära sig att tala till de innumerata, som annars utgör ett lätt byte för en skicklig förnekare. Förnekelse orsakar människors död och förnekarrörelserna hotar oss alla, är kontentan.

Om ni orkar att läsa om hur man jämställer klimatskeptiker med dem som förnekar Förintelsen, så varsågod, läs på. Annars kan ni vänta till det kommande numret av Effekt som granskar svenska klimatförnekare.

”Bara stollar, fuskare och lögnare tror fortfarande på AGW”, skriver James Delingpole som rubrik till sin artikel om Heartland-konferensen i Chicago. Delingpole var en av talarna på konferensen och deltog i samma panel som kanske något mer celebra Joe D’Aleo, Fred Singer och Ross McKitrick. Jag fanns med i publiken och lyssnade. Delingpole var inbjuden i egenskap av mannen som var först med att avslöja Climategate och som praktiskt taget myntade namnet. Han är en ung och energisk journalist med en sarkastiskt-ironisk humor som inte drar sig för att sätta allehanda mer eller mindre förlöjligande etiketter på sina motståndare. Han är rolig och underhållande och garanterat en sådan här typ som alarmister formligen avskyr. Personligen tycker jag att han överdriver nästan lika mycket som de sistnämnda och hans rubrik ovan må vara ironiskt menad, men får mig ändå att känna ett visst obehag.

För det är inte bara stollar, fuskare och lögnare som tror på AGW. Tvärtom består de trognas skara av en mängd människor som uppriktigt bekymrar sig för mänsklighetens framtid. De allra flesta har inget ont uppsåt och jag har all förståelse för att de ifrågasätter oss, skeptiker eller contrarians. De oroliga har många gånger vilseletts av sensationssökande journalister som gärna blåser upp vartenda larm till ett Armageddon av oanade mått. För även bland AGW-förespråkare är det få som tror på de mest alarmistiska scenarierna. Det finns naturligtvis ett tiotal alarmistforskare, som Hansen och Schellnhuber, men de tillhör en högljudd minoritet.

Det som var slående på Chicagokonferensen är hur lite ny skeptisk forskning det tillkommit på området. Det är i princip bara Roy Spencer och Richard Lindzen som kan stoltsera med lite nypublicerat material. I övrigt var föreläsningarna i stort sett en repetition av fjolårets. Med tillägg för många och långrandiga utgjutelser över Climategate förstås.

Missförstå mig inte, det var mycket bra som sades i Chicago, men tonen var ofta alltför raljerande och segerviss. Vi är långt ifrån att ha avfärdat klimathotet. Tack vare Climategate och de senaste månadernas avslöjanden om IPCC:s misstag står vi möjligen något bättre rustade och tas på något större allvar. Det finns nu bevis för att FN:s klimatpanel inte är den allsmäktiga och ofelbara instans som den utmålats som. Men vi har fortfarande en lång väg att gå innan förnuftet kan segra. Och även när det har segrat innebär det inte att världens problem är över. För låt oss vara ärliga, det finns fortfarande stora problem. Vi har sju miljarder människomunnar att mätta. Många av dessa människor lever i extrem fattigdom. De saknar det mest basala som tillgång till rent vatten och elektricitet, möjlighet till utbildning och utveckling, jämlikhet och jämställdhet, sjuk- och hälsovård och mycket, mycket annat. Att ta död på klimatspöket är bara första steget. Men ett viktigt sådant. Att kalla sina motståndare stollar, fuskare och lögnare hjälper oss knappast att ta det tidigare.

Referaten från Ängelsberg börjar så smått dyka upp på diverse bloggar. Hittills verkar ingen överdrivet positiv. Klotets reporter Johan Bergendorff gör tydligt att han inte hyser någon större respekt för klimatskeptiker, vars hånskratt och pinsamma lustigheter gör sig påminda i varje sammanhang där de syns. På Engelsbergs bruk fick skeptikerna, enligt Bergendorff, sitt lystmäte. De var ”i förkrossande majoritet och bjöds därmed inte på något stort motstånd men väl champagne, lyxmiddag och operasång”.

Uppsalainitiativets Patrik Lindenfors beklagar att Olle Häggström kastat bort en hel dag på eländet. ”Den som trodde sig inbjuden på en informerad debatt drog alltså en nitlott”, skriver Lindenfors. Men allvarligt talat, var det någon som trodde det?

Själv hade jag knappast några förhoppningar om att det idylliska Ängelsberg skulle locka fram någon samarbetsvilja hos parterna. Jag åkte dock dit för att visa att jag är villig att lyssna och diskutera. Lyssna fick jag, diskussionen blev dock inte speciellt givande. Det kan jag hålla med om.

Gång på gång upprepas samma mönster. Företrädare för AGW går i försvarsställning (ibland sker detta försvar med hjälp av frontalanfall) och skeptiker attackerar på detaljnivå. Jag förstår faktiskt att Markku Rummukainen känner sig trött på ”eländet”. Allvarligt talat börjar jag också bli det.

Som jag sa uppe i Ängelsberg: Jag är positiv till energieffektivisering och forskning för att hitta nya energikällor som varken belastar miljön eller vår plånbok. Inte för att jag vill minska koldioxidutsläppen, utan för att det hör till vanligt sunt förnuft. Samma sunda förnuft säger mig att en sådan omställning inte låter sig göras över en natt, ett år eller kanske ens ett decennium. Förnuftet säger mig också att ingenting kan vara klimatsmart. Helt enkelt därför att vi fortfarande inte förstår hur klimatsystemet är sammansatt och hur de olika delarna interagerar.

Det har gått en hausse i klimatism och det ser jag inte som positivt. Båda sidorna gör sig skyldiga till en hel del stolligheter. Båda sidorna gör sig skyldiga till personangrepp och irrationell argumentation. Båda sidorna tycks lika ovilliga att sänka gardet och lyssna på varandra. Och vad som är ännu tråkigare är att båda sidorna tycks ha gett upp hoppet om att motståndaren har någonting att ge. Klimatdebatten har verkligen blivit ett skyttegravskrig och jag vet allvarligt talat inte hur man löser den situationen.

Ulf Danielsson har helt rätt när han skriver att ”svårigheten att få till en meningsfull dialog i det här ämnet verkar vara oöverstiglig”.

Men jag tänker inte ge upp. Inte ännu. Jag har gjort resan från AGW-troende till förhärdad skeptiker till något som närmast kan klassas som nyfiken skeptiker. Därför kommer jag under den närmaste tiden att bjuda in till detaljdiskussion i klimatvetenskapliga frågor. Jag kommer att ta upp ett ämne i taget. Låt oss lufta våra synpunkter, utväxla kunskap och länkar till viktiga artiklar. Låt oss avstå från ”hånskratt” och pinsamma putslustigheter. Blir någon förbannad, lämna bloggen en stund och coola ner er. Skriv av er någon annanstans. Här vill jag att vi visar respekt för varandra.

Jag hoppas naturligtvis att även mina s.k. antagonister ansluter till debatten.

I går släppte Sydsvenskan nyheten om att kött inte är så klimatfarligt som det tidigare hävdats. En grupp finska forskare har kommit fram till  att det inte gör någon stor skillnad för klimatet om man låter bli kött. Inte ens veganen är speciellt mycket ”klimatsmartare”. Dessutom anser forskarna att det har blivit för mycket fokus på kopplingen mellan mat och klimat.

Det finns många andra stora miljöproblem som kommit att skymmas bakom klimatfokuseringen, säger Helmi Risku-Norja och nämner övergödningen som ett stort bekymmer för just Finland.

Samtidigt tvingas FN-organet FAO backa från påståendet att köttproduktionen är värre för klimatet än transporterna och medger att de jämfört äpplen med päron. För fyra år sedan slog de fast i en rapport att köttproduktionen bidrar med 18 procent av mänskligt genererade växthusgaser. Och ni minns kanske rubrikerna i svensk press. Köttet är en klimatfara, basunerades det ut och veganerna jublade.

Nu visar det sig dock att i siffran för köttproduktionen ingick hela produktionsledet från produktion av gödsel till markröjning, metanutsläpp och fordonstransporter på gårdarna. Transportsiffran tog däremot bara hänsyn till avgasutsläppen och inte all annan produktion som är nödvändig för att bygga bilar och hålla dem rullande.

”Jag måste ärligt säga att vi vägde in allt i köttproduktionen men inte i transporterna”, medgav nyligen Pierre Gerber vid FAO för BBC.

Miljöaktuellt tar upp köttets klimatpåverkan i en artikel med rubriken ”Den dystra sanningen om klimatsmart mat?”. Man citerar den finska studien, men låter bli att nämna att även FN backat i frågan om köttets klimatpåverkan.

I kommentarerna till artikeln syns några upprörda grönsaksätare protestera vilt.

”Detta är exempel på samma eländiga argumentation som intresseorganisationer av olika slag så ofta använder: just vår påverkan är så liten jämfört med den totala, så det spelar så liten roll”, skriver en person. ”Jag minns BilSweden som under 90-talet brukade visa ett cirkeldiagram på hur stora, eller snarare små, Sveriges CO2-utsläpp var jämfört med hela världens…Gå inte på såna lätta trix!”

”Detta känns verkligen som ett beställningsjobb, jmf Bil Sweden(Stefan)”, skriver en annan. ”Köttindustrin jublar. Tråkigt och förvånande att seriösa media som Sydsvenskan och Miljöaktuellt sväljer detta med håll och hår.”

Och sen kallar de oss förnekare.

Miljöaktuellt lyfter upp en undersökning om klimatskeptiker som nyligen gjorts av Greenpeace-folket. Enligt denna är en stor del av den klimatskeptiska rörelsen i USA, men även i Europa, finansierad av det anonyma, men extremt rika, amerikanska oljeföretaget Koch Industries. Några av de grupper som fått finansiering från Koch Industries är Mercatus Center, The Heritage Foundation,  The Cato Institute, Washington Legal Foundation aoch The Foundation for Research on Economics and the Environment (FREE). Även Heartland Institute finns med på listan över dem som tidigare gynnats av Koch (dock inte på senare år).

För att förekomma eventuella frågor är min enda kommentar för tillfället att ni nog själva sett vem som finansierar TCS:s verksamhet.

Det är frustrerande att vara s.k. klimatskeptiker (eller bör jag kalla mig själv AGW-agnostiker?). Ibland undrar jag om det är lika frustrerande att stå på andra sidan och försöka övertyga världen om behovet av att strypa konsumtionen av fossila bränslen.

Framför allt gillar jag inte den ständiga striden mellan ”skeptiker” och ”alarmister”. Det är ett fult krig där alla grepp är tillåtna och vissa personer drar sig inte för att riktigt förolämpa och förödmjuka sina motståndare. Detta gäller båda sidorna av debatten.

Samtidigt ligger det en del i påståendet om att både skeptiker och AGW:are strävar mot samma sak: att vi ska frigöra oss från beroendet av fossila bränslen och hitta alternativa energikällor som kan försörja framtidens 9 miljarder jordinvånare.

Skillnaden är bara hur snabbt man vill att omställningen ska ske. NUMEDDETSAMMA eller när vi har långsiktigt hållbara alternativ.

Samtidigt skulle jag vilja att debatten breddades från att enbart röra klimat och koldioxid till att handla om energifrågan, om vattenförsörjningen och om andra former av miljöförstöring. Men så länge AGW-agnostiker blir stämplade som rättshaverister och idioter kan vi väl knappast förvänta oss att bli tagna på allvar i de andra frågorna heller.

Mitt mål är att ”klimatskeptiker” (i varje fall de som slåss med ärliga medel) ska ses som en ”förnuftets röst”. Hur kommer vi dit?

Nils Lundgren och Marian Radetzki har skrivit en ny artikel på Newsmill och de menar att FN:s klimatpanel, IPCC, bör skrotas.

”IPCCs nuvarande ledning, personuppsättning och arbetssätt har förstört förtroendet för klimatforskningen. Klimatpanelen bör följaktligen skrotas och ersättas av en ny. De nu etablerade nätverken och kotterierna av forskare måste rensas ut. Den nya panelen måste vara helt fri från politiska hänsynstaganden och helt dominerad av forskare vars enda uppgift ska vara att göra objektiva bedömningar av vad klimatforskningen kommit fram till. Fler professores emeriti som ju inte är beroende av tjänster och forskningsanslag kan vara en väg. Det är slående att en mycket stor del av de forskare som har vågat gå emot klimatpanelen tillhör denna grupp.”

Alla är inte glada över mitt framträdande i Agenda. Idag hittade jag bloggen Warlenius, som drivs av Rikard Warlenius, en ”f d chefredaktör som nu frilansar och studerar humanekologi” (citat från bloggen).

Rikard är mycket förgrymmad över att blivit inbjuden till Agenda. Så här sammanfattar han sina känslor:

”Att låta Maggie Thauersköld vara med i en ”seriös” debatt om klimatforskningen är som att bjuda in UFO-sällskapet för att diskutera norrsken. Som att bjuda in nazister att diskutera en översyn av flyktingpolitiken. Som att bjuda in Pedofilsällskapet för en diskussion om barns sexualitet. Som att bjuda in Society for cutting up men till en diskussion om skärpt våldtäktslagstiftning. Som att bjuda in Jan Myrdal till en debatt om den kambodjanska demokratins utmaningar. Som att… jag tror ni hajar.”

En kul kille med andra ord.

Efter mitt framträdande i först Sydnytt och nu SVT1 har jag fått en hel del mail där jag anklagas för att vara egocentrisk, oetisk och oansvarig. Hur kan jag hävda att dagens problem är viktigare än framtidens? Hur kan jag sätta kommande generationers välgång på spel? Har jag inte hört talas om försiktighetsprincipen?

Jo, självklart. Saken är bara den att försiktighetsprincipen ofta används på ett felaktigt sätt. Vad det handlar om är att väga alla riskerna mot varandra. Hur stor är risken att vi är på väg mot en klimatkatastrof? Hur mycket kommer det att kosta att ”försäkra bort” den risken? Är det värt pengarna eller tjänar vi på att satsa på tillväxt idag och åtgärda eventuella problem i morgon?

Och hur stor är risken att de pengar vi satsar på klimatåtgärder inte har någon effekt? Kan vi verkligen styra jordens klimat och temperatur som vi vill? Det handlar ju trots allt om oerhörda summor, allt från 1 till 3 procent av världens totala BNP per år har nämnts. Har vi råd att betala så mycket när vi inte ens vet om det ger någon effekt?

”Har du en hemförsäkring?”, frågade någon. Javisst, det har jag. Men om försäkringspremien hade varit lika hög som det potentiella skadebeloppet och om jag dessutom inte hade någon garanti på att ersättningen skulle betalas ut, hade jag fortfarande tecknat försäkringen? Nja, tveksamt, eller hur? Då hade jag förmodligen lagt undan pengar på banken som en reserv för framtiden. Skulle något hända så hade jag i så fall varit väl rustad.

Men de fattiga då? De som drabbas hårdast? Anta att vi skulle lyckas att eliminera klimathotet helt. Hade då även fattigdomen, svälten, vattenbristen och malarian försvunnit? Och anta nu att vi i stället för att försöka stoppa klimatförändring skulle satsa på tillväxt. En större rikedom för alla, men framför allt för dem som idag är fattiga. Lite förenklat, om vi lyckas utrota fattigdomen så kommer även effekterna av en eventuell klimatförändring att vara mycket mindre märkbara. Det borde kännas självklart. Men det gör det tydligen inte.

I kvällens Adaktusson fick journalisten , författaren och SI-medlemmen Åke Ortmark möta forskaren med doktorstitel Mikael Karlsson från Naturskyddsföreningen. Frågan som ställdes vad: Är klimathotet överdrivet? Och svaret blev: nja, när skeptiker nekas tillträde till debatten och konspirationsteorier frodas så är ju journalistens roll att kritiskt granska. Någon sådan granskning förekommer inte idag, enligt Henrik Ekman, själv vetenskapsjournalist, som fick tala i inledningen till programmet.

Åke Ortmark gjorde med sin lugna karaktär ett mycket bättre intryck än Doktor Karlsson, som tydligen kände sig tvungen att framhäva sig själv (anfall är bästa försvar?) och som ständigt upprepade ett och samma mantrum om tusentals klimatforskare som är överens.

Själv höll jag på att sätta i halsen när den kvinnliga klimatkommentatorn påstod att Stockholmsinitiativet utövar mordhot i Storbritannien. Det var definitivt mer än vad jag visste, och ändå sitter jag med i SI:s styrelse. Skeptiker påstås vara aggressiva och omöjliga att debattera med. Hmm, och för bara några timmar sen trodde jag att det var precis tvärtom, att de s.k. alarmisterna vägrar att debattera med skeptiker.

Adaktusson himself får tummen upp, även om man märker att hans objektivitet sviktar något till fördel för skeptikersidan. Gå gärna in på Adaktussons hemsida och kommentera dagens program.