Nils Lundgren och Marian Radetzki har skrivit en ny artikel på Newsmill och de menar att FN:s klimatpanel, IPCC, bör skrotas.

”IPCCs nuvarande ledning, personuppsättning och arbetssätt har förstört förtroendet för klimatforskningen. Klimatpanelen bör följaktligen skrotas och ersättas av en ny. De nu etablerade nätverken och kotterierna av forskare måste rensas ut. Den nya panelen måste vara helt fri från politiska hänsynstaganden och helt dominerad av forskare vars enda uppgift ska vara att göra objektiva bedömningar av vad klimatforskningen kommit fram till. Fler professores emeriti som ju inte är beroende av tjänster och forskningsanslag kan vara en väg. Det är slående att en mycket stor del av de forskare som har vågat gå emot klimatpanelen tillhör denna grupp.”

Alla är inte glada över mitt framträdande i Agenda. Idag hittade jag bloggen Warlenius, som drivs av Rikard Warlenius, en ”f d chefredaktör som nu frilansar och studerar humanekologi” (citat från bloggen).

Rikard är mycket förgrymmad över att blivit inbjuden till Agenda. Så här sammanfattar han sina känslor:

”Att låta Maggie Thauersköld vara med i en ”seriös” debatt om klimatforskningen är som att bjuda in UFO-sällskapet för att diskutera norrsken. Som att bjuda in nazister att diskutera en översyn av flyktingpolitiken. Som att bjuda in Pedofilsällskapet för en diskussion om barns sexualitet. Som att bjuda in Society for cutting up men till en diskussion om skärpt våldtäktslagstiftning. Som att bjuda in Jan Myrdal till en debatt om den kambodjanska demokratins utmaningar. Som att… jag tror ni hajar.”

En kul kille med andra ord.

Efter mitt framträdande i först Sydnytt och nu SVT1 har jag fått en hel del mail där jag anklagas för att vara egocentrisk, oetisk och oansvarig. Hur kan jag hävda att dagens problem är viktigare än framtidens? Hur kan jag sätta kommande generationers välgång på spel? Har jag inte hört talas om försiktighetsprincipen?

Jo, självklart. Saken är bara den att försiktighetsprincipen ofta används på ett felaktigt sätt. Vad det handlar om är att väga alla riskerna mot varandra. Hur stor är risken att vi är på väg mot en klimatkatastrof? Hur mycket kommer det att kosta att ”försäkra bort” den risken? Är det värt pengarna eller tjänar vi på att satsa på tillväxt idag och åtgärda eventuella problem i morgon?

Och hur stor är risken att de pengar vi satsar på klimatåtgärder inte har någon effekt? Kan vi verkligen styra jordens klimat och temperatur som vi vill? Det handlar ju trots allt om oerhörda summor, allt från 1 till 3 procent av världens totala BNP per år har nämnts. Har vi råd att betala så mycket när vi inte ens vet om det ger någon effekt?

”Har du en hemförsäkring?”, frågade någon. Javisst, det har jag. Men om försäkringspremien hade varit lika hög som det potentiella skadebeloppet och om jag dessutom inte hade någon garanti på att ersättningen skulle betalas ut, hade jag fortfarande tecknat försäkringen? Nja, tveksamt, eller hur? Då hade jag förmodligen lagt undan pengar på banken som en reserv för framtiden. Skulle något hända så hade jag i så fall varit väl rustad.

Men de fattiga då? De som drabbas hårdast? Anta att vi skulle lyckas att eliminera klimathotet helt. Hade då även fattigdomen, svälten, vattenbristen och malarian försvunnit? Och anta nu att vi i stället för att försöka stoppa klimatförändring skulle satsa på tillväxt. En större rikedom för alla, men framför allt för dem som idag är fattiga. Lite förenklat, om vi lyckas utrota fattigdomen så kommer även effekterna av en eventuell klimatförändring att vara mycket mindre märkbara. Det borde kännas självklart. Men det gör det tydligen inte.

I kvällens Adaktusson fick journalisten , författaren och SI-medlemmen Åke Ortmark möta forskaren med doktorstitel Mikael Karlsson från Naturskyddsföreningen. Frågan som ställdes vad: Är klimathotet överdrivet? Och svaret blev: nja, när skeptiker nekas tillträde till debatten och konspirationsteorier frodas så är ju journalistens roll att kritiskt granska. Någon sådan granskning förekommer inte idag, enligt Henrik Ekman, själv vetenskapsjournalist, som fick tala i inledningen till programmet.

Åke Ortmark gjorde med sin lugna karaktär ett mycket bättre intryck än Doktor Karlsson, som tydligen kände sig tvungen att framhäva sig själv (anfall är bästa försvar?) och som ständigt upprepade ett och samma mantrum om tusentals klimatforskare som är överens.

Själv höll jag på att sätta i halsen när den kvinnliga klimatkommentatorn påstod att Stockholmsinitiativet utövar mordhot i Storbritannien. Det var definitivt mer än vad jag visste, och ändå sitter jag med i SI:s styrelse. Skeptiker påstås vara aggressiva och omöjliga att debattera med. Hmm, och för bara några timmar sen trodde jag att det var precis tvärtom, att de s.k. alarmisterna vägrar att debattera med skeptiker.

Adaktusson himself får tummen upp, även om man märker att hans objektivitet sviktar något till fördel för skeptikersidan. Gå gärna in på Adaktussons hemsida och kommentera dagens program.

Ingemar Nordin och Jonny Fagerström är idag aktuella med ett svar på inlägget från Martinsson, Häggström och Westerstrand.

***

”FN:s klimatpanel IPCC, alla stora vetenskapliga akademier och den vetenskapliga litteraturen är överens”, hävdar Martinsson m.fl. trosvisst i sin replik (17/11 SvD). Allt i enlighet med den politiska propagandabilden. Kanske beror trosvissheten på ren okunskap. Men ”vetenskapen” är faktiskt inte överens.

Det finns 100-tals vetenskapligt granskade och vederbörligen publicerade artiklar i den verkliga klimatforskningen som inte håller med IPCC:s slutsatser. I SvD 16/11 ger professor C-G Ribbing exempel på tre mycket graverande forskningsresultat som går tvärs emot IPCC:s modeller. Dessa modeller har heller inte lyckats förutspå det senaste decenniets utplaning av den globala temperaturen, att ökningen havsnivån inte accelererar, eller att Antarktis temperatur minskat något. Ändå går FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och IPCC:s ordförande Rajendra Pachauri ut med det ena alarmistiska budskapet efter det andra med hänvisning till dessa ganska primitiva modeller.

Kanske är det massmedias oförmåga att objektivt spegla det korrekta forskningsläget som gör att Martinsson m.fl. heller inte verkar förstå vad kritiken av IPCC:s slutsatser går ut på. Ingen ifrågasätter att den globala temperaturen ökat sedan den lilla istiden fram till slutet av 1900-talet. Hela diskussionen rör sig om huruvida denna ökning beror på naturliga orsaker, såsom variationer i solaktivitet, molnbildning och havsströmmar, eller om den är orsakad av antropogena koldioxidutsläpp.

Anledningen till att många klimatforskare är skeptiska, är att temperaturökningarna började långt före det blev någon större mänsklig CO2-produktion från fossila bränslen, och att ökningstakten fram till slutet av 1900-talet låg helt i linje med den tidigare ökningen och med de naturliga variationer som man känner till. Att försöka gömma sig bakom att IPCC bara förutspår statistiska ”trender” är bara tomma ord så länge man inte har någon hållbar teori att komma med om hur klimatet faktiskt fungerar.

***

Bland kommentatorerna lägger vi märke till Anders Emretsson som anser att ”alla litteraturlistor och namninsamlingar de så kallade ”skeptikerna” kommer dragande med är (…) bara skräp”. Anders hänvisar därvid till en blogg som drivs av Mike Kaulbars (Friend of Charles Darwin) som tidigare forskat inom biologi, men som nu övergivit forskningen och ägnar sig åt ”public education” och aktivism. ”We already know more than we need, it’s long past time to act”, är Mikes devis. Ni kan själva bedöma tillförlitligheten av Emretssons källa.

Och till Anders: Jag gillar dig, men du kan knappast på allvar påstå att bara för att en klimataktivist sågat skeptikernas artikellista så är den ”bränd” för alltid.

Tre mot en. Så är ställningen inför nästa veckas paneldiskussion på Studieförbundet Vuxenskolan. Se inbjudan nedan.

Finns det plats för klimatskeptiker?

Onsdag den 25:e november arrangerar Studieförbundet Vuxenskolan tillsammans med FORES ett panelsamtal om klimatskepticism. Kan de som tvivlar på klimatförändringen göra sina röster hörda? Eller är det snarare så att klimatskeptikerna får för mycket utrymme i debatten? Hur kommer det sig att många anser att ”klimathoten” är överdrivna och hur påverkar detta förhandlingarna inför klimatmötet i Köpenhamn? Finns det ett konsensus bland politiker som inte är förankrat hos väljarkåren?

Medverkar gör Maggie Thauersköld, Stockholmsinitiativet; Jakop Dalunde, språkrör för Grön ungdom; Mikael Salo, Miljöaktuellt; samt Olle Häggström, professor i matematisk statistik.

Paneldeltagarna får inledningsvis ett par minuter för att ge sin syn på frågeställningarna. Detta följs sedan av diskussion och frågor från publiken.

Tid: onsdag 25 november 12:00 – 13:15

Plats: SV Stockholm, Eriksbergsg. 8B

Pris: 40:-, inkl smörgås

Anmälan senast 23/11 till kungsholmen@sv.se eller 08-693 03 90

Välkommen!

***

Jag hoppas naturligtvis på en stor uppslutning från skeptikersidan. Ta chansen och gör din röst hörd!

”There is no point in denying it: we’re losing. Climate change denial is spreading like a contagious disease”. George Monbiot är mycket frustrerad.

Trots att vetenskapen gång på gång försöker att banka in i huvudet på oss att vi närmar oss den slutliga katastrofen vägrar människor inse faran. Skepticismen frodas i böcker och på webben. Även om en kollega till Monbiot menar att de som följer bloggar som TCS är människor med ”rumstempererad IQ”.  Jag antar att man härvid avser Fahrenheitskalan.

Många skeptiker är, enligt Monbiot, äldre som inte behöver bry sig om framtiden eftersom den inte innefattar dem själva.

”[T]hey were brought up in a period of technological optimism; they feel entitled, having worked all their lives, to fly or cruise to wherever they wish.”

Men sen kommer Monbiot med en ny liten hypotes. Skeptiker är helt enkelt dödsförnekare. I takt med att tinningarna färgas grå försöker vi undermedvetet skjuta ifrån oss dödstanken och därmed även klimathotet, som ju i allra högsta grad sägs påverka vår förväntade livslängd. Vi vill vara osårbara och odödliga. Vi är helt enkelt ett gäng förvirrade före detta Super Heroes som desperat försöker kompensera för vår tappade glans. Djupt. Eller hur?

Någon som har lust att göra en motsvarande tolkning av s.k. klimatalarmister? Längtar de må tro efter döden?

Med anledning av Blog Action Day har professor Erik Svensson äntligen valt att beröra ämnet klimatförändring.

”Vi kan inte låta en liten men högljudd och tvärsäker minoritet blockera de politiska beslut som vi anser är nödvändiga och som har tillräckligt stark vetenskaplig förankring för att vi ska kunna hävda att det råder vetenskaplig konsensus om vad som bör göras.”

Herr Crusell brukar kalla mig för ”sin högtalare” för att jag ibland sjunger (i hans tycke) alldeles för högt, så visst kan jag vara högljudd. Tvärsäker är jag däremot allt mer sällan.

Mina vänner, jag har dåliga nyheter. Jag har blivit ombedd att inte filma eller sända live från lördagens Klimatforum, i varje fall själva paneldiskussionen med bl.a. Olle Häggström. Jag har inte fått reda på någon orsak till detta. Med tanke på ämnet: ”Hur man bemöter klimatskeptiker” hade jag väntat mig att arrangörerna skulle vara måna om att skeptikerna är med och lyssnar. Det gäller ju trots allt oss själva och vår framtid.

PS OBS att bilden har ingenting att göra med vare sig Olle H eller Klimatforum.

Det är inne att kunna tala med en skeptiker. Eller ska vi kanske säga: det är inne att försöka tala tillrätta en skeptiker.

Förutom boken ”Climate Cover-up”, som jag tipsade om tidigare, och Uppsalainitiativets Klimatforumprojekt finns även en mycket utförlig handledning i skeptikertilltal på Grist.org. Jag har knappt hunnit skumma igenom allting som tas upp. Författarna tycks dock verkligen ha gått på djupet med frågan.

Jag rekommenderar er att läsa inte bara Grists frågor och svar, utan även kommentarerna till dessa. En källa till mycken kunskap, minsann. På sätt och vis fungerar ju sidan även vice versa: hur man bemöter en AGW:are.