Det är inne att kunna tala med en skeptiker. Eller ska vi kanske säga: det är inne att försöka tala tillrätta en skeptiker.

Förutom boken ”Climate Cover-up”, som jag tipsade om tidigare, och Uppsalainitiativets Klimatforumprojekt finns även en mycket utförlig handledning i skeptikertilltal på Grist.org. Jag har knappt hunnit skumma igenom allting som tas upp. Författarna tycks dock verkligen ha gått på djupet med frågan.

Jag rekommenderar er att läsa inte bara Grists frågor och svar, utan även kommentarerna till dessa. En källa till mycken kunskap, minsann. På sätt och vis fungerar ju sidan även vice versa: hur man bemöter en AGW:are.

Tidigare skrevs det böcker om klimatförändring. Nu skrivs det däremot böcker om klimatskeptiker. Vi har blivit ett forskningsämne i sig: De som vägrar falla in i ledet.

DeSmogBlog tipsar om den nya boken som heter ”Climate Cover-Up” och är skriven av James Hoggan och Richard Littlemore. Nedan kan ni läsa vad några framstående AGW-propontenter säger om boken.

På Amazon.com beskrivs den på följande sätt:

”Talk of global warming is nearly inescapable these days — but there are some who believe the concept of climate change is an elaborate hoax. Despite the input of the world’s leading climate scientists, the urgings of politicians, and the outcry of many grassroots activists, many Americans continue to ignore the warning signs of severe climate shifts. How did this happen? Climate Cover-up seeks to answer this question, describing the pollsters and public faces who have crafted careful language to refute the findings of environmental scientists. Exploring the PR techniques, phony ”think tanks,” and funding used to pervert scientific fact, this book serves as a wake-up call to those who still wish to deny the inconvenient truth.”

DeSmogBlog citerar även miljöaktivisten Bill McKibben som anser att klimatförnekelse är ett epokens brott: ”Forget about the crime of the century – this probably qualifies as the crime of the geological epoch.”

Jag har precis beställt boken via brittiska Amazon, men jag hinner troligen inte få den före årets Klimatforum. Annars hade det varit en kul grej att ha med sig.

Kärt barn har många namn. De som inte tror att världen är på väg mot en klimatkatastrof blir ofta beskrivna som ”plattjordare”, ”kreationister” eller ”klimatförnekare”. Det finns värre epitet också och hatmail förekommer. På vissa håll föreslås det mer eller mindre allvarligt att sådana som vi borde åtalas för brott mot mänskligheten.

Klimatskeptiker påstås ha en strategi – att sprida osäkerhet. Det är lite lustigt, för vad de flesta skeptiker egentligen vill (tror jag) är att skapa större säkerhet. Men nej, vi är ute efter att förvirra, förvilla och förvanskliga. Allt enligt kritiker som t.ex. Uppsalainitiativet, som i sitt senaste inlägg undrar om klimatskeptikerna behöver bemötas. Borde man kanske bara låta förnekare som vi hålla på?

Men vi anses vara farliga, eftersom vår ”propaganda” syftar till att förstärka en av människans inneboende rädslor: rädslan för förändring. Vi, förnekare, påstås predika att status quo är den bästa strategin. Och de flesta människor vill gärna behålla världen precis som den är.

Visserligen är vi inte så många, skriver professor Olle Häggström, men man bör inte underskatta ens en minoritet.

Dessvärre tror jag att Olle Häggström har fel. Skeptikerna är förvånansvärt många, även om de inte alltid vågar vara det offentligt. Ett sätt att mäta det är att jämföra antalet besökare på olika bloggar. The Climate Scam har till exempel tio gånger fler besökare än Klimatmagasinet Effekt eller Arbetarens klimatblogg. Hur många som besöker Uppsalainitiativet vet jag inte, men jag skulle tippa på att de hamnar i närheten av de två sistnämnda.

Men skeptikerna sitter i en svår sits, eftersom vi sägs vara de ”onda”, de som förvägrar våra barn och barnbarn rätten till en beboelig planet. De som rycker undan mattan för de allra fattigaste. De som bara tänker egoistiskt kortsiktigt. De som inte är beredda att uppoffra sig själva på miljöns altare.

Varför ska man lyssna på en ond människa?

Klimatförnekare i all ära, men Financial Times skriver att de verkliga förnekarna är i själva verket klimatlobbyn, som fortfarande tycks tro att alla världens klimatproblem kommer att lösas i Köpenhamn.

”[T]he chances of Copenhagen delivering a deal that meets the goals for carbon dioxide emissions set by the United Nations Panel on Climate Change is vanishingly small. In private, many climate change activists will admit this. But Copenhagen is the only game in town – so they keep playing.”

Varken Indien eller Kina tänker förbinda sig till några minskningar av utsläpp. ”Det är väst som har orsakat den högre koldioxidhalten och följaktligen är det väst som bör göra något åt saken”, säger de. Totala utsläpp är en sak, men sett ur per capita-synvinkel har både indierna och kineserna långt kvar till den genomsnittlige amerikanen.

”The state of international negotiations presents a huge dilemma for climate change activists. Most genuinely believe that a failure to achieve an international agreement in Copenhagen would be catastrophic. But they also know that, even if a deal is reached, it is likely to be feeble and ineffective. If they admit this publicly, they risk creating a climate of despair and inaction. But if they press ahead, they are putting all their energy into an approach that they must know is highly unlikely to deliver.”

Missa inte Richard Lindzens artikel i australiensiska Quadrant Online. Artikeln heter ”Resisting climate hysteria”.

Ibland får jag kritiska och oförstående mail som innehåller fraser som: ”vad är ni för slags idioter som förnekar klimathotet?”, ”väx upp för fan och inse fakta” och ”vem betalar dig för att sabba för resten av mänskligheten?”. Klimatdebatten är fylld av heta känslor. De som ifrågasätter AGW påstås vara dumma i huvudet eller rent av onda. De som varnar för en klimatkatastrof sägs å andra sidan vara tokiga, kommunister och blinda för världens ”verkliga” problem.

Vad krävs det för att en person som idag tror på AGW ska ändra åsikt? Ytterligare ett decennium av sakta fallande temperaturer? Skulle det räcka? Ytterligare fem eller femton studier vars resultat tyder på att andra faktorer än CO2 påverkar klimatet i högre grad än växthusgaser?

Och vad skulle det krävas för en ”skeptiker” att ändra åsikt och börja tro på klimathotet?

Själv har jag gjort en resa från en väldigt svartvit ”förnekare” som bryskt tillbakavisade alla argument om att människan är i stånd att påverka klimatet till en betydligt mer öppen ”skeptiker”. Jag är tämligen övertygad om att vi, genom våra aktiviteter, i viss mån påverkar klimatet, framför allt lokalt. Jag ifrågasätter inte att koldioxid är en växthusgas med förmåga att värma jordens atmosfär. Det är mycket möjligt att en del av den temperaturökning vi upplevde under 1900-talet beror på ökade halter av CO2. Däremot är jag skeptisk till påståendet om att ”större delen av temperaturökningen” skulle bero på just växthusgaser. Jag är heller inte övertygad om att mer CO2 i atmosfären är av ondo. Till och med gamle Arrhenius trodde ju att mer koldioxid var bra för jorden.

Vad skulle krävas för att få mig att ändra åsikt?

Den globala temperaturen har ökat sedan mitten på 1800-talet. Är det konstigt, med tanke på att perioden innan (Lilla istiden) tillhörde en av de kallare? Samtidigt skedde en befolkningsexplosion på vår planet. Jordbruket förändrades, skogar avverkades, urbaniseringen ökade kraftigt, städer och vägar byggdes. Visst måste det i viss mån ha bidragit till att temperaturen steg? Men är det ett problem och bör vi bekymra oss?

Ja, säger de som menar att högre temperatur leder till mer extremväder, torka, översvämningar och andra hemskheter. Men vad har vi för belägg för att det är på det viset? Kan det tänkas bli tvärtom? Att jordens klimat utjämnas, de torra områdena får mer regn och de blöta mindre? Att antalet oväder minskar när skillnaderna mellan ekvatorn och polerna blir mindre?

Jag förstår att många oroar sig för vilken framtid vi kommer att möta. Men har inte förhållandena på jorden gradvis förbättrats? Och varför är miljörörelsen så måna om att hävda motsatsen – att allt går åt skogen? Är det något slags medveten taktik för att ge oss dåligt samvete och därmed göra oss mer mottagliga för allehanda åtgärder som inkräktar på vårt liv och vår personliga frihet? Varför tror så många att människan är en parasit, vars spridning bör begränsas och vars aktiviteter bör noga övervakas?

Många, många frågor. Kanske har några av er frågat er själva samma sak? Låt mig höra vad ni tycker.

Det började med gårdagens artikel om Mr Rajendra Pachauri, som av DN jämställs med hela FN:s klimatpanel. Trots att Pachauri tidigare uttalat sig om att Indien inte kommer att kompromissa om sina utsläpp och sin fortsatta tillväxt, kritiserar Pachauri gärna dem som kritiserar honom (läs: IPCC).

I New York Times kallar Paul Krugman dem som röstat mot Waxman-Markey-förslaget för ”planetförrädare”. De förråder jorden eftersom de motsätter sig att USA inför handel med utsläppsrätter.

”[W]e’re facing a clear and present danger to our way of life, perhaps even to civilization itself. How can anyone justify failing to act?”, undrar Paul Krugman.

Att vara klimatskeptiker är alltså mer eller mindre ett brott mot mänskligheten. Kommer vi att åtalas för detta otänkbara och moralvidriga brott? Var går gränsen för detta högförräderi? Måste man skriva under ett upprop mot vindkraften? Eller räcker det med att uttrycka tvivel om kvällstidningarna har fog för sina katastrofrapporter?

Det spelar ingen roll om den anklagade påpekar att det snarare är de som i all hast pressade ut etanolbränslet på marknaden som ”förrådde” mänskligheten, eller i varje fall världens fattiga. Det spelar ingen roll om vi påpekar att en global koldioxidskatt kan verka som ett handelshinder för utvecklingsländerna. Det spelar inte heller någon roll om vi hävdar att vi visst bryr oss om människorna. Vi är dömda därför att vi inte vill sälla oss till ledet av de rättrogna som klimatkompenserar sitt resande och sin köttkonsumtion. Vi är dömda därför att vi nekar våra barn och barnbarn en klimaträttvis framtid. Vi är dömda därför att vi vågar påstå att vi ostraffat kan förgripa oss på naturen. Vi, onda människor som bara tänker på sin egen kortsinniga vinning.

Och på kultursajten Voltaire gör Jerker Jansson sitt bästa för att svärta ner klimatskeptikerna. Han jämför oss med dem som ifrågasätter evolutionsteorin (inget nytt, i och för sig, men fortfarande väldigt ”off-side”) och dem som inte tror att människan är skapad för att äta blandkost (vilket för mig är en ny jämförelse). Klimatskeptiker påstås vara känslostyrda rättshaverister som ”likställer sin minoritetsställning med sanningshalt”.

Men om FN:s klimatpanel säger att det är mycket troligt (very likely, eller ca 90% säkert) att en stor del av den uppvärmning vi sett under andra hälften av 1900-talet är orsakad av människans utsläpp av växthusgaser, så markerar de ändå en relativt stor osäkerhet. Och så länge det inte är till hundra procent säkert att just vi orsakat den 0,7 graders temperaturhöjning som det talas om, kan väl sanningen lika gärna ligga hos skeptikerna? Minoriteten har haft rätt tidigare och kommer att ha rätt igen. Inte varje gång, men det kommer att inträffa.

Men enligt Jerker Jansson är klimatskeptikerna alltså ”vetenskapens rättshaverister och det är tydligt att de ofta har en bakomliggande agenda som är allt annat än snygg”.

Vad menar du med det, Jerker? Vad är en snygg agenda? Och vad är motsatsen? Vad tror du att Stockholmsinitiativet har för agenda? Vad tror du att jag i hemlighet är ute efter? Vem betalar mig och andra klimatskeptiker för att vara förrädare av mänskligheten? Jag vill gärna veta.

Lite sent omsider har Steve Tracton på The Washington Post publicerat ett reportage från Heartlands klimatkonferens som hölls i Washington, D.C., den 3 juni.

/utdrag ur artikeln/

What most surprised and amazed me about the conference was the level of self-righteousness, sarcasm, derogatory humor, and vitriol of the participants. That’s not to say these descriptors never apply to other climate-related meetings open to the public. In my personal experience, however, that’s not been the case to the extent and degree witnessed here. Some lowlights…

* Fred Singer, director of the Science and Environmental Policy Project and a major contributor and editor of the NIPCC report, said that the debate about global warming and the political effort to regulate carbon dioxide emissions ”is about money and power” and ”is not about the science.”

* To the ”money and power” statement by Singer, someone from the audience yelled, ”and slavery.” Whatever that meant, it received loud applause. Someone else shouted, ”and religion,” to which Singer added that IPCC scientists want to be viewed as saviors, which again was followed by applause and audible guffaws.

* Rep. F. James Sensenbrenner (R-Wisc.), ranking member of the House Select Committee on Energy Independence and Global Warming, which is weighing the merits of legislation to cap greenhouse gas emissions, argued that the bills under consideration are by-and-large tax bills. He and others expressed reasonable concerns about the legislation and about the U.S. signing on to an international climate agreement, to be considered at December’s international climate meeting in Copenhagen, Denmark. But Sensenbrenner’s statements then devolved into wondering whether supporters of carbon dioxide restrictions would also introduce legislation levying a ”cow fart tax” (cow’s emit methane, another greenhouse gas, into the air when they pass gas). Sensenbrenner’s talk ended with an enthusiastic standing ovation.

/slut på utdrag/

Som ni förstår är Steve Tracton inte odelat positiv till s.k. klimatskeptiker. Och jag kan hålla med om att de två Heartland-konferenser jag deltagit i stundvis tett sig mer som någon sorts väckelsemöten än vetenskapliga tillställningar. Å andra sidan har jag en viss förståelse för det. När människor som normalt sett känner sig ganska ensamma i sina ”avvikande” åsikter samlas till ett möte där hundratals likasinnade deltar är det lätt hänt att entusiasmen tar över. Därmed inte sagt att dessa konferenser inte levererar en hel del vetenskapliga aha-upplevelser.

Lars Bern är idag åter aktuell med en artikel på Newsmill.

/citat ur artikeln/

Bland västvärldens politiker har man därför kommit att betrakta klimatlarmen som en utmärkt förevändning, för att dels minska västs starka beroende av importerad olja och dels som en ursäkt för omfattande nya skatter och avgifter. De flesta politiker vet att åtgärderna knappast kommer att påverka klimatet, men det är ett bra argument som inbillar människor att de räddar planeten när de betalar de nya skatterna.

/slut på citat/

Jag håller med Lars om att det troligen finns politiker som ser klimatfrågan som en väg att befria sig från utländskt oljeberoende. En sorts win-win situation. Världen vinner och det egna landet vinner. Att Barack Obama tänkt i de banorna är jag ganska säker på. USA är ju starkt beroende av oljeimport och klimatkrisen ger en anledning att skynda på omställningen till grönare bränslen.

Däremot är jag inte alls lika övertygad om som Lars att de flesta politiker tror att klimatåtgärder bara är spel för gallerierna. Det vore att generalisera alltför grovt.

Jag vill passa på att tacka alla er som varit inne på någon av boksajterna AdLibris, Bokia, Bokus och CDON och recenserat Chill-out. Ett speciellt stort tack till de två gentlemän som sågat boken (jag och Lars hade väntat oss fler dräpande ord, varför så lite?). Frågan är förstås vem som är den anonyma kunden. Snillen spekulerar?

”Inbilsk amatör”, det är jag det. Jag gillar även formuleringen pensionerad näringslivschef. Uppenbarligen vågade Egon K inte skriva ”föredetting”.

Här vill jag bara gärna påpeka att jag ännu inte är gift, varför jag egentligen borde tilltalas fröken.