…när man läser intervjuer i SvD med två ledande makthavare inom hälsovårdsetablissemanget rörande antibiotikaresistens. Herrarna Otto Cars och Lars-Erik Holm drar en parallell mellan överförskrivning av antibiotika och, hör och häpna, utnyttjandet av fossila bränslen. Det finns paralleller mellan en allt svårare antibiotikaresistens och klimathotet, påstår de. Det som skrämmer mig är inte den påstådda parallellen, utan det faktum att två personer med så ansvarsfulla befattningar rörande vår hälsa kan dra en så tokig slutsats.

Bygger forskningen rörande antibiotikaresistens även på forskningsfusk precis som i Climategate? Och var finns likheten mellan användningen av ett energislag och muterande bakterier? Om det varit kärnkraften kunde man möjligen ana ett samband mellan mutationerna och läckande strålning, men även det hade varit långsökt.

Jag hittar bara en parallell mellan klimatvetenskapen och den medicinska vetenskapen, nämligen uppfattningen om koldioxidens farlighet som har stora likheter med uppfattningen om farligheten hos naturligt mättat fett. I båda fallen är den vetenskapliga evidensen svag till obefintlig. I båda fallen har vi drabbats av obegripliga masspsykoser med enorma samhällsekonomiska konsekvenser.

Att personer i en ledande ställning, på det här sättet, drar långsökta växlar på klimatfrågan visar snarast hur totalt urspårad klimatdebatten blivit bland alla våra makthavare. På något sätt känner de som försöker vara maktapparaten till lags, att de pliktskyldigt måste svära sin tro till klimatreligionen.

Att hälsominister Göran Hägglund i samma artikel faller in i klimatparallellen, är mer förståeligt med hänsyn till hans relation till sin chef statsministern. Hägglund är ju bara politiker, så man kan inte ställa lika höga krav på honom som på de andra två herrarna.

Problemet med resistens mot antibiotika är till skillnad från klimathotet ett verkligt hot och därför allt för allvarligt för att dras in i den politiskt infekterade klimatdebatten. Det jag däremot saknade i intervjun med de två medicinskt bildade herrarna, var en idé om hur vi skall få läkemedelsforskarna att ägna sig åt antibiotika mot verkliga sjukdomar, i stället dagens prioriterade forskning rörande dyr livslång medicinering för friska människor. Men det kanske är ett för känsligt ämne?

Björn Lomborg ifrågasätter inte den globala uppvärmningen, men han är mycket kritisk till den klimatpolitik som föreslås.

”Istället borde världen fokusera på att göra icke-nedsmutsande energikällor billigare än fossila bränslen. Vi borde förhandla fram en internationell överenskommelse om radikalt ökade investeringar i forskning och utveckling kring grön energi – till 100 miljarder dollar om året, eller 0,2 procent av världens samlade bnp. Utan en sådan gemensam ansträngning kommer alternativa teknologier helt enkelt inte att klara av att ersätta fossila bränslen.”

Läs hans debattartikel i dagens Sydsvenskan.

Ett av mina inlägg i Världen idag har bemötts med kritik från två representanter för kristdemokraterna. Deras syn på saken finns publicerad i dagens utgåva av Världen idag tillsammans med ett kort svar från mig.

”De åtgärder som krävs för att minska utsläppen av koldioxid är till allra största delen sådana att vi inte behöver ångra dem i efterhand, även om det skulle visa sig att forskningen om klimatförändringen visar sig vara felaktig”, skriver Liza-Maria Norlin och Martin Wisell. ”Det handlar om att påskynda en nödvändig omställning från fossila bränslen. Samtidigt gör vi vinster i form av minskade utsläpp av svavel, partiklar och andra avgaser som är skadliga för miljön och människors hälsa. Dessutom kan vi komma bort ifrån beroendet av antidemokratiska regimer i de oljeproducerande länderna.”

Och mitt svar är som följer:

”Liza-Maria Norlin och Mar­tin Wisell, båda KD, menar att vi, genom att kräva en minskning av utsläppen av växthusgaser som koldioxid, drar en dubbel vinstlott. Vi påskyndar övergången från ändliga, fossila bränslen och minskar samtidigt utsläppen av andra hälsofarliga partiklar.

Jag håller med om att båda dessa ändamål är värda att sträva efter. Vad jag vänder mig emot är den hårt påtvingade takten med vilken utsläppsminskningarna väntas ske. Det finns i dag ingen möjlighet för fattiga länder att kombinera fortsatt ekonomisk utveckling med en snabb utfasning av fossila bränslen till förmån för förnybara.
Så det moraliska valet handlar snarare om vi ger de fattiga lika rätt till utveckling som vi själva fick.”

Missa inte Jonny Fagerströms debattartikel i dagens SvD. Mycket skepticism i en och samma tidning.

Vattenfalls miljöchef, Mariana Davidsson, menar att det inte är realistiskt att på några tiotal år totalt ställa om världens energisystem utan mycket stora påfrestningar i form av energibrist.

Två tredjedelar av världens elproduktion kommer nämligen från fossila energikällor och behovet av elektricitet växer hela tiden. I dagsläget kan de olika teknikerna för förnybar energi inte helt ersätta fossila bränslen. Så enkelt är det bara. Om bara fler än Vattenfalls miljöchef ville erkänna det.

Allting kan idag diskuteras ur ett klimatperspektiv. Och det görs. På årets MR-dagar diskuteras nämligen mänskliga rättigheter och klimatförändring. MR-dagarna, Mänskliga Rättighetsdagarna, är  ifall du inte redan vet det, Nordens största mötesplats för praktiker, forskare, myndigheter, politiker och ideellt engagerade som arbetar med eller vill lära mer om mänskliga rättigheter. Årets stora konferens hålls 16-17 november på Stockholmsmässan.

Några blänkare ur det digra programmet:

Intresserade privatpersoner anmäler sig för 950 kronor. Studerande, pensionärer och arbetslösa går dock in för bara 390 kronor. Jag hade gärna bevistat detta spektakel, men avstår till förmån för ett mycket intressant seminarium i Bryssel, dit jag reser i egenskap av kamerakvinna. Det hade dock varit roligt om någon av er, kära bloggläsare, skickar en liten rapport från mässan.

Uppdatering: Ursäkta felstavningen i rubriken tidigare. Jag skrev detta inlägg halv fyra på morgonen.

Gösta Walin och Pär Krause har skrivit en mycket bra debattartikel i Aftonbladet Debatt.

Självklart ska utvecklingsländerna få möjligheter att komma ikapp rika väst, oavsett om det sker med hjälp av fossila bränslen eller annat. Dagens klimatpolitik motiveras ofta med omsorgen om de allra fattigaste, som sägs bli kraftigast drabbade av klimatförändringens konsekvenser. Om detta vet vi dock mycket lite. Konsekvenserna utmålas i bristfälliga klimatmodeller och de fattiga har haft det svårt hela tiden. Det moraliskt riktiga borde vara att hjälpa de fattiga länderna att utvecklas så att de själva kan hantera konsekvenserna av skiftande klimat.

Tobias Bäckström i Osby protesterar mot Svenska kyrkans engagemang i kampanjen Countdown to Copenhagen.

”Klimaträttvisa” är, enligt Tobias, att alla länder får samma chans till utveckling så att de har samma möjligheter att möta eventuella konsekvenser av de klimatförändringar som, trots allt, är oundvikliga.

I Sydsvenskan får Shell skäll av Lasse Gustavsson på WWF,  Svante Axelsson på Naturskyddsföreningen och Martina Krueger på Greenpeace. Varför Naturskyddsföreningen ingår allians med Greenpeace är lite oklart. Jag har svårt att tänka mig att de stödjer Greenpeace miljöaktivism på gränsen till miljöterrorism.

Dagens ämne är Shells planerade utvinning av naturgas i Skåne. Bolaget har fått tillstånd att leta gas i två områden som omfattar ca 20 procent av Skånes yta. Enligt artikelförfattarna har boende i de byar som berörs protesterat kraftigt.

Gustavsson et al motsätter sig naturligtvis med all kraft de planerade provborrningarna. Vi ska ju inte satsa på fossilt, utan på förnybart.

”Sverige bör istället utnyttja sina mycket goda förutsättningar för att utvinna energi från biomassa, vind, sol och vågor”, skriver trion. Lite kul i sammanhanget är att Lasse Gustavsson är med på deltagarlistan på Energy 2050, där det igår konstaterades att vindkraften aldrig kan bli mer än en marginell energikälla, att solenergin är ingenting för kalla Norden och att vågkraft överhuvudtaget inte bevisats kunna vara konkurrenskraftig. Med andra ord lever de två herrarna och damen i en drömvärld, något som kanske WWF och Greenpeace kan göra, men Naturskyddsföreningen borde veta bättre.

PS Dessvärre tycks inte artikeln vara öppen för kommentarer. Go figure.

Maldiverna och andra låglänta ögrupper, Afrikas fattiga länder, Kina och Indien – alla vill ha finansiell hjälp att klara klimatkrisen och dess konsekvenser. Men att Saudiarabien skulle sälla sig till de hjälpbehövande är något nytt. Tydligen anser saudierna att de ligger i riskzonen för att bli utfattiga. Om världen ställer om till förnybara bränslen så hamnar världens största oljeland i misär. Nu väntar jag bara på att norrmännen också ska be om pengar.