I Newsweek hittar jag (tack, Bengt) en mycket intressant artikel som manar oss till att vidga våra perspektiv. Artikeln har titeln ”The Earth Doesn’t Care” och baserar sig på en längre artikel i The American Scholar, skriven av Robert B. Laughlin, en av vinnarna av Nobelpriset i fysik år 1998.

Tesen som Laughlin driver är att vi borde tänka mer i ett geologiskt tidspespektiv i stället för att fokusera på nuet och den omedelbara framtiden.

”What humans do to, and ostensibly for, the earth does not matter in the long run, and the long run is what matters to the earth”, skriver Laughlin. Att förstöra jorden är lättare att föreställa sig än att verkligen åstadkomma, menar han. Jorden är en överlevare och den kommer att överleva oss alla.

Den urspungliga, längre artikeln avslutas med följande ord:

”Climate change (…) is a matter of geologic time, something that the earth routinely does on its own without asking anyone’s permission or explaining itself. The earth doesn’t include the potentially catastrophic effects on civilization in its planning. Far from being responsible for damaging the earth’s climate, civilization might not be able to forestall any of these terrible changes once the earth has decided to make them. Were the earth determined to freeze Canada again, for example, it’s difficult to imagine doing anything except selling your real estate in Canada. If it decides to melt Greenland, it might be best to unload your property in Bangladesh. The geologic record suggests that climate ought not to concern us too much when we’re gazing into the energy future, not because it’s unimportant, but because it’s beyond our power to control.”

Läs båda och begrunda vår litenhet.

PS I ett annat nummer av The American Scholar finns ännu en intressant artikel om geoengineering – ”Prozac for the Planet”.

Idag presenterar Greenpeace sin rapport Energy [R]evolution, en diger lunta som jag, tack vare Anders Hellberg, fick redan i Almedalen. Av rapporten framgår bland annat att 97 procent av elektriciteten och hela 92 procent av EU:s totala energiförbrukning skulle år 2050 kunna komma från förnybara källor, med dagens befintliga teknik.

”Lägger vi investeringarna på rätt ställen och undviker kol- och kärnkraft från och med nu, är 100 procent förnybart fullt möjligt”, säger Anders Hellberg i ett pressmeddelande.

Rapportens pressbrief börjar på ett lite underligt sätt. Så här skriver nämligen Greenpeace:

”Forty years ago [1970, min anmärkning], climate change was unheard of, fossil fuels were plentiful and renewable energy from wind, water, sun and heat was little more than a dream.”

Vad som följer sedan är en märklig utopi. Greenpeace menar nämligen att vi kan nå ovannämnda mål (97 procent av elektriciteten och 92 procent av energiförbrukningen från förnybara källor) samtidigt som vi snabbt fasar ut både kol- och kärnkraften. Dessutom skapar satsningen på förnybart nästan 1 miljon nya jobb år 2020. Det överstiger vida antalet jobb som samtidigt går förlorade i den ”fossila” sektorn.

I själva rapporten (s.11) kan vi läsa följande om kol- och kärnkraften:

”We need to phase out coal and nuclear power. We cannot continue to build coal plants at a time when emissions pose a real and present danger to both ecosystems and people. And we cannot continue to fuel the myriad nuclear threats by pretending nuclear power can in any way help to combat climate change.There is no role for nuclear power in the Energy [R]evolution.”

Den som har lust hittar en länk till hela rapporten här.

Igår presenterade alliansen sin miljöpolitik för kommande mandatperiod. I den föreslås bland annat att Sverige år 2050 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser i atmosfären. Dessutom är tanken att Sverige år 2020 ska ha 50 procent förnybar energi. Och våra bilar ska år 2030 vara oberoende av fossila bränslen.

Sverige har redan i dag den i särklass högsta andelen förnybar energi i EU. 2008 uppgick den enligt Energimyndighetens rapport Energiläget 2009 till 44,1 procent, mycket tack vare vår omfattande utbyggnad av vattenkraft och användning av biomassa. Att nå 50 procent borde med andra ord vara högst rimligt. Mer osäkert är nog att skapa en fossiloberoende bilflotta. Bara för att en bil drivs av ett batteri betyder inte att den är fossilfri.

På Kungliga Vetenskapsakademien presenterades igår fyra framtidsscenarier i grönt, brunt, grått och nattsvart. Det var bl.a. SEI som hade dragit ihop till ett seminarium Johan Rockström, Kjell Aleklett, Marie-Louise Kristola, Karl Hallding och Henrietta Palmer. Efter seminariet möttes kvintetten utanför SEI:s lokaler för att träffa Klotet.

Seminariet på KVA illustrerades med denna allt annat än muntra bild.

De fyra scenarierna som presenterades kan ses i bilden nedan.

Det hela bygger alltså på en kombination av två hot – det om klimatförändring och det som handlar om sinande fossila bränslen. Enligt Karl Hallding finns det robust forskning som stöd för alla teorierna.

Man skulle naturligtvis kunna göra modellen ovan flerdimensionell och lägga till katastrofscenarier sådana som ett vulkanutbrott i Yellowstone eller ett asteoidnedslag som tar död på större delen av allt levande på jorden. Mig veterligen finns det minst lika robust forskningsstöd även för dessa teorier.

Jag förvånas dock hela tiden över den pessimism som präglar stora delar av miljödebatten. Hans Rosling står i bjärt kontrast mot denna svartsyn som breder ut sig bland såväl forskare som politiker och allmänheten. De flesta ifrågasätter starkt business-as-usual och menar att vår konsumistiska livsstil är på väg att driva oss mot den yttersta gränsen för vad vår planet klarar av. Detta är dock ingen ny företeelse. Redan de gamla grekerna ansåg att allt bara blir sämre. Om bland annat detta handlar min kommande bok, som jag hoppas ha klar någon gång under hösten.

Vad händer när 1700 personer från 120 olika länder samlas i natursköna Leksand i svenska Dalarna? Kan de på fyra dagar lösa problemet med att inom femtio år skapa uppemot en miljard nya arbetstillfällen utan att äventyra ekonomi och miljö och förvärra de eventuella konflikter som finns? Ja, det vet jag faktiskt inte. Målet är ädelt och ambitionerna höga. De förväntansfulla unga entreprenörer som kommit hit brinner av entusiasm, men får de gehör för sina idéer?

Innan jag kom hit blev jag förvarnad om att mycket lite skulle handla om klimat. Men under invigningskvällen duggar klimathotet tätt, de fossila bränslen framställs som det värsta som hänt mänskligheten och västerlandet beskylls för i stort sett all missväxt och torka, och alla översvämningar och konflikter som drabbar de fattiga länderna.

De nya jobbtillfällen det talas om är förstås så kallade gröna jobb. Det handlar om att samla biomassa till ett kraftverk i Ghana. Det handlar om småskalig vindkraft och solpaneler. Är detta lönsamt? Vem betalar? Och vem kommer att få ta hela kostnaden den dagen som subventionerna ebbar ut?

På ena sidan av bordet den rika delen av världen med sina förskräckligt dyra alternativa bränslen, elektriska bilar och ekologiskt odlade grönsaker. På andra sidan de fattiga från Asien och Afrika som mer eller mindre förväntar sig att väst ska betala för allt. Är detta en rimlig väg att gå?

Det skulle vara intressant att följa upp hur många av de 150 initiativ som presenteras i Leksand som faktiskt överlever morgondagen och verkligen skapar nya arbetstillfällen, minskar fattigdom, bygger välstånd. Kommer vi någonsin att få reda på det? Carl Mossfeldt, projektansvarig på Tällberg Foundation, menar att hela processen är transparent, att alla projekten hela tiden följs upp och att vem som helst har insyn i verksamheten. Gäller det ända fram till 2050 eller bara till nästa års Tällberg Forum? Låt oss hoppas på det förstnämnda.

Storbritanniens ambassadör i Sverige, Andrew Mitchell, är idag aktuell med en debattartikel i SvD på tema klimat. Storbritannien, hemmanationen för UEA och CRU, är idag en av de främsta försvararna av AGW-teorin. Och Andrew Mitchell gör sitt bästa för att blåsa nytt liv i vårt intresse för klimatfrågan. Med stöd i Ed Millibands rapport ”Bortom Köpenhamn: Brittiska regeringens internationella åtgärdsplan för klimatförändringar” identifierar han fyra viktiga slutsatser.

För det första att Köpenhamn står för ett viktigt steg framåt. Där tror jag att man får vara försedd med både ögonbindel och hörselskydd för att kunna instämma. Nu befarar man tvärtom på flera AGW-håll att även Mexikosamtalen blir fruktlösa. Att rika länder förbundit sig att bidra med klimatfinansiering är en vacker tanke, men hur dessa pengar ska överlämnas och framför allt hur man ser till att de används på rätt sätt är en helt annan femma.

För det andra konstaterar Andrew Mitchell, något försiktigt, att ”den globala uppvärmningen är verklig och inte kan förklaras utan att man inkluderar människans handlingar”. Där är vi nog alla överens. Frågan är bara i vilken grad människans handlingar bidrar.

”Om vi inte gör något kommer klimatförändringarna att leda till ett ökat hot mot vår säkerhet”, skriver Mitchell vidare. Ja, ett förändrat klimat kan självklart innebära ett hot. Men det gäller även om klimatet växlar till en kallare fas. Vi bör vara förberedda på alla eventualiteter.

Slutsats nummer tre är att vi bör driva på omställningen från fossilt till förnybart. Om vi i förnybart inkluderar kärnkraften så är jag klart överens. Men att dissa de fossila bränslena och ersätta dem med vindsnurror funkar inte. Och att täcka halva Sahara med solpaneler är fortfarande bara en dröm.

Till sist menar Andrew Mitchell att vi naturligtvis behöver en omfattande juridiskt bindande överenskommelse för att säkerställa att utvecklingen går åt rätt håll. ”För att nå framsteg på vägen mot en omfattande överenskommelse måste vi stärka UNFCCC-processen och försäkra att framsteg i Köpenhamnsöverenskommelsen bygger på formella förhandlingar”, är hans recept. Mer konkret än så blir det inte. Andrew Mitchell serverar därför en riktigt tunn soppa som varken mättar eller övertygar. Ursäkta uttrycket, men detta är ordbajseri av stora mått.

…när man läser intervjuer i SvD med två ledande makthavare inom hälsovårdsetablissemanget rörande antibiotikaresistens. Herrarna Otto Cars och Lars-Erik Holm drar en parallell mellan överförskrivning av antibiotika och, hör och häpna, utnyttjandet av fossila bränslen. Det finns paralleller mellan en allt svårare antibiotikaresistens och klimathotet, påstår de. Det som skrämmer mig är inte den påstådda parallellen, utan det faktum att två personer med så ansvarsfulla befattningar rörande vår hälsa kan dra en så tokig slutsats.

Bygger forskningen rörande antibiotikaresistens även på forskningsfusk precis som i Climategate? Och var finns likheten mellan användningen av ett energislag och muterande bakterier? Om det varit kärnkraften kunde man möjligen ana ett samband mellan mutationerna och läckande strålning, men även det hade varit långsökt.

Jag hittar bara en parallell mellan klimatvetenskapen och den medicinska vetenskapen, nämligen uppfattningen om koldioxidens farlighet som har stora likheter med uppfattningen om farligheten hos naturligt mättat fett. I båda fallen är den vetenskapliga evidensen svag till obefintlig. I båda fallen har vi drabbats av obegripliga masspsykoser med enorma samhällsekonomiska konsekvenser.

Att personer i en ledande ställning, på det här sättet, drar långsökta växlar på klimatfrågan visar snarast hur totalt urspårad klimatdebatten blivit bland alla våra makthavare. På något sätt känner de som försöker vara maktapparaten till lags, att de pliktskyldigt måste svära sin tro till klimatreligionen.

Att hälsominister Göran Hägglund i samma artikel faller in i klimatparallellen, är mer förståeligt med hänsyn till hans relation till sin chef statsministern. Hägglund är ju bara politiker, så man kan inte ställa lika höga krav på honom som på de andra två herrarna.

Problemet med resistens mot antibiotika är till skillnad från klimathotet ett verkligt hot och därför allt för allvarligt för att dras in i den politiskt infekterade klimatdebatten. Det jag däremot saknade i intervjun med de två medicinskt bildade herrarna, var en idé om hur vi skall få läkemedelsforskarna att ägna sig åt antibiotika mot verkliga sjukdomar, i stället dagens prioriterade forskning rörande dyr livslång medicinering för friska människor. Men det kanske är ett för känsligt ämne?

Björn Lomborg ifrågasätter inte den globala uppvärmningen, men han är mycket kritisk till den klimatpolitik som föreslås.

”Istället borde världen fokusera på att göra icke-nedsmutsande energikällor billigare än fossila bränslen. Vi borde förhandla fram en internationell överenskommelse om radikalt ökade investeringar i forskning och utveckling kring grön energi – till 100 miljarder dollar om året, eller 0,2 procent av världens samlade bnp. Utan en sådan gemensam ansträngning kommer alternativa teknologier helt enkelt inte att klara av att ersätta fossila bränslen.”

Läs hans debattartikel i dagens Sydsvenskan.

Ett av mina inlägg i Världen idag har bemötts med kritik från två representanter för kristdemokraterna. Deras syn på saken finns publicerad i dagens utgåva av Världen idag tillsammans med ett kort svar från mig.

”De åtgärder som krävs för att minska utsläppen av koldioxid är till allra största delen sådana att vi inte behöver ångra dem i efterhand, även om det skulle visa sig att forskningen om klimatförändringen visar sig vara felaktig”, skriver Liza-Maria Norlin och Martin Wisell. ”Det handlar om att påskynda en nödvändig omställning från fossila bränslen. Samtidigt gör vi vinster i form av minskade utsläpp av svavel, partiklar och andra avgaser som är skadliga för miljön och människors hälsa. Dessutom kan vi komma bort ifrån beroendet av antidemokratiska regimer i de oljeproducerande länderna.”

Och mitt svar är som följer:

”Liza-Maria Norlin och Mar­tin Wisell, båda KD, menar att vi, genom att kräva en minskning av utsläppen av växthusgaser som koldioxid, drar en dubbel vinstlott. Vi påskyndar övergången från ändliga, fossila bränslen och minskar samtidigt utsläppen av andra hälsofarliga partiklar.

Jag håller med om att båda dessa ändamål är värda att sträva efter. Vad jag vänder mig emot är den hårt påtvingade takten med vilken utsläppsminskningarna väntas ske. Det finns i dag ingen möjlighet för fattiga länder att kombinera fortsatt ekonomisk utveckling med en snabb utfasning av fossila bränslen till förmån för förnybara.
Så det moraliska valet handlar snarare om vi ger de fattiga lika rätt till utveckling som vi själva fick.”

Missa inte Jonny Fagerströms debattartikel i dagens SvD. Mycket skepticism i en och samma tidning.