Vattenfalls miljöchef, Mariana Davidsson, menar att det inte är realistiskt att på några tiotal år totalt ställa om världens energisystem utan mycket stora påfrestningar i form av energibrist.

Två tredjedelar av världens elproduktion kommer nämligen från fossila energikällor och behovet av elektricitet växer hela tiden. I dagsläget kan de olika teknikerna för förnybar energi inte helt ersätta fossila bränslen. Så enkelt är det bara. Om bara fler än Vattenfalls miljöchef ville erkänna det.

Allting kan idag diskuteras ur ett klimatperspektiv. Och det görs. På årets MR-dagar diskuteras nämligen mänskliga rättigheter och klimatförändring. MR-dagarna, Mänskliga Rättighetsdagarna, är  ifall du inte redan vet det, Nordens största mötesplats för praktiker, forskare, myndigheter, politiker och ideellt engagerade som arbetar med eller vill lära mer om mänskliga rättigheter. Årets stora konferens hålls 16-17 november på Stockholmsmässan.

Några blänkare ur det digra programmet:

Intresserade privatpersoner anmäler sig för 950 kronor. Studerande, pensionärer och arbetslösa går dock in för bara 390 kronor. Jag hade gärna bevistat detta spektakel, men avstår till förmån för ett mycket intressant seminarium i Bryssel, dit jag reser i egenskap av kamerakvinna. Det hade dock varit roligt om någon av er, kära bloggläsare, skickar en liten rapport från mässan.

Uppdatering: Ursäkta felstavningen i rubriken tidigare. Jag skrev detta inlägg halv fyra på morgonen.

Gösta Walin och Pär Krause har skrivit en mycket bra debattartikel i Aftonbladet Debatt.

Självklart ska utvecklingsländerna få möjligheter att komma ikapp rika väst, oavsett om det sker med hjälp av fossila bränslen eller annat. Dagens klimatpolitik motiveras ofta med omsorgen om de allra fattigaste, som sägs bli kraftigast drabbade av klimatförändringens konsekvenser. Om detta vet vi dock mycket lite. Konsekvenserna utmålas i bristfälliga klimatmodeller och de fattiga har haft det svårt hela tiden. Det moraliskt riktiga borde vara att hjälpa de fattiga länderna att utvecklas så att de själva kan hantera konsekvenserna av skiftande klimat.

Tobias Bäckström i Osby protesterar mot Svenska kyrkans engagemang i kampanjen Countdown to Copenhagen.

”Klimaträttvisa” är, enligt Tobias, att alla länder får samma chans till utveckling så att de har samma möjligheter att möta eventuella konsekvenser av de klimatförändringar som, trots allt, är oundvikliga.

I Sydsvenskan får Shell skäll av Lasse Gustavsson på WWF,  Svante Axelsson på Naturskyddsföreningen och Martina Krueger på Greenpeace. Varför Naturskyddsföreningen ingår allians med Greenpeace är lite oklart. Jag har svårt att tänka mig att de stödjer Greenpeace miljöaktivism på gränsen till miljöterrorism.

Dagens ämne är Shells planerade utvinning av naturgas i Skåne. Bolaget har fått tillstånd att leta gas i två områden som omfattar ca 20 procent av Skånes yta. Enligt artikelförfattarna har boende i de byar som berörs protesterat kraftigt.

Gustavsson et al motsätter sig naturligtvis med all kraft de planerade provborrningarna. Vi ska ju inte satsa på fossilt, utan på förnybart.

”Sverige bör istället utnyttja sina mycket goda förutsättningar för att utvinna energi från biomassa, vind, sol och vågor”, skriver trion. Lite kul i sammanhanget är att Lasse Gustavsson är med på deltagarlistan på Energy 2050, där det igår konstaterades att vindkraften aldrig kan bli mer än en marginell energikälla, att solenergin är ingenting för kalla Norden och att vågkraft överhuvudtaget inte bevisats kunna vara konkurrenskraftig. Med andra ord lever de två herrarna och damen i en drömvärld, något som kanske WWF och Greenpeace kan göra, men Naturskyddsföreningen borde veta bättre.

PS Dessvärre tycks inte artikeln vara öppen för kommentarer. Go figure.

Maldiverna och andra låglänta ögrupper, Afrikas fattiga länder, Kina och Indien – alla vill ha finansiell hjälp att klara klimatkrisen och dess konsekvenser. Men att Saudiarabien skulle sälla sig till de hjälpbehövande är något nytt. Tydligen anser saudierna att de ligger i riskzonen för att bli utfattiga. Om världen ställer om till förnybara bränslen så hamnar världens största oljeland i misär. Nu väntar jag bara på att norrmännen också ska be om pengar.

Tänk vilka skilda uppfattningar det finns i klimatdebatten. De flesta skeptiker är t.ex. överens om att en uppvärmning på 0,74 grader C bör anses som mycket moderat och tämligen ofarlig. Många tvivlar på att vi faktiskt inom de närmaste 100-200 åren kommer att få uppleva en global temperaturstegring med 2 grader, som är ”gränsen för vad klimatsystemet klarar av”. Just nu talas det i vissa kretsar om det rakt motsatta, en eventuell temperatursänkning som kan vålla problem för världens jordbruk.

Andreas Carlgren och Maud Olofsson har tagit fasta på IPCC:s rekommendationer om att begränsa uppvärmning till 2 grader.

Men det finns de som anser att denna taktik kommer att visa sig ha förödande konsekvenser för vår planet. En av dem är David Jonstad, som vid det här laget är en välkänd profil för de flesta på The Climate Scam. Att hålla kvar vid tvågradersmålet är, enligt Jonstad, detsamma som att sikta mot en ekologisk kollaps. Vad anser Jonstad vara rimligt? Ja, egentligen så tror jag att han önskar att vi kunde gå tillbaka till 1850 och börja om, fast utan kol, gas och olja. Hur? Det ger han inga svar på. Jag är ledsen David, men din dröm är rena utopin. Precis som kommunismen.

Fast du får gärna vidareutveckla hur du tänkt att vi ska gå tillväga.

Johan tipsar om en artikel i Hufvudstadsbladet. Författare är Johanna Westman (ledarskribent på Hbl) och Johan anser att det är positivt att så många skeptikerargument nämns.

Nedan följer artikeltexten.

***

Under de åtta senaste åren har den globala medeltemperaturen inte stigit. Inför det klimatpolitiska toppmötet i Köpenhamn intensifieras det verbala kriget om hur dessa mätresultat ska tolkas. I vetenskapens namn ifrågasätts klimatvetenskapen av skeptiker.

Klimatmötet i Köpenhamn närmar sig med stormsteg. Men mycket ska vara färdigt innan toppmötet börjar den 7 december. Bland annat borde USA ha sin nationella ståndpunkt klar.

Bara kongressen får president Obamas hälsovårdsreform ur händerna väntas senaten därför ta sig an den omstridda Waxman-Markey-lagen, som ska inrätta en nationell marknad för utsläppshandel. Ju närmare vi kommer Köpenhamnsmötet, desto intensivare blir förpostfäktningarna. De kompliceras av att uppvärmningen åtminstone tillfälligt tycks ha avstannat. Sedan åtta år tillbaka har den globala medeltemperaturen snarast sjunkit.

Enligt klimatfysikern Mojib Latif vid universitetet i Kiel beror avkylningen mest sannolikt på naturliga cykliska växlingar i atmosfären och Nordatlantens havsströmmar (New Scientist 12.9).

Latif är själv en av författarna i FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC , som i sina rapporter inte hade förutsett något avbrott i uppvärmningen. Han tvivlar emellertid inte alls på att uppvärmningen på lång sikt fortsätter, vilket han också sade vid en FN-konferens i Genève härom veckan. Latifs syfte är att i sin linda kväva den väckelse för så kallad klimatskepticism som kan väntas när nedkylningen sedan 2000 blir offentligt känd. Man kan inte slå sig till ro bara för att naturliga variationer tillfälligt övertrumfar en långsiktig trend, menar han.

Klimatskeptiker kallar vi dem som förnekar att det överhuvudtaget skulle förekomma någon antropogen global uppvärmning (AGU), alltså mänsklig klimatpåverkan, och hävdar att IPCC räknar helt fel.

Dessa tvivlare anser att IPCC har gjort sig skyldig till grova överdrifter i fråga om klimatets känslighet för växthusgaser. Den brittiska högerpolitikern och klimatskeptikern Christopher Monckton försäkrar till exempel att den temperaturhöjning som IPCC förutser på 100 års sikt är sexton gånger för stor ( On the Central Question of Climate Sensitivity , SPPI 2009).

Lord Monckton menar att det i vilket fall som helst är både enklare och billigare att göra ingenting, eller på sin höjd försöka anpassa mänskligheten till ett varmare klimat än att försöka motverka den AGU ”som IPCC inbillar sig men som varken äger rum eller kommer att äga rum”.

I samma anda skrivs insändare här i Finland, här i Hbl.

Det är mycket som påstås, i strid med den gemensamma uppfattning som IPCC står för: Medeltemperaturen stiger inte, glaciärerna smälter inte, istäcket kring Antarktis krymper inte. Men om det trots allt blir varmare så har det åtminstone ingenting med mänsklig aktivitet och fossila bränslen att göra. Och om det ändå skulle ha det så blir det ändå orimligt dyrt att försöka minska koldioxidutsläppen – i synnerhet som kostnaderna drabbar de fattigaste hårdast.

Denna klimatskepticism avvisas på sina håll som rena vetenskapsförnekandet och paralleller dras till kreationiströrelsen. I bägge fallen går nämligen ” strategierna ut på att underminera allmänhetens tilltro till vetenskapssamhället genom att sprida bilden av att vetenskapssamhället försöker utmana ny kunskap som utmanar konsensus ” (Markus Widengren i sin blogg på adressen libertasetveritas.blogspot.com ).

Skeptikerna väntar sig att vi ska tro på att just klimatforskare är särskilt korrumperade och opålitliga, och att klimatforskningen och IPCC är offer för politisk styrning.

Världens ledare – och journalister – utgår i stället från att IPCC inte kan ha helt fel i sin långsiktiga prognos, och att risken för att klimatpanelen tvärtom har rätt i vilket fall som helst inte kan nonchaleras. Konsekvensen av denna hållning är att det faktiskt är nödvändigt att försöka göra någonting. Men den som tycker så stämplas av klimatskeptiker som klimatalarmist eller klimatfanatiker.

Klimatalarmister påstås skrämma upp oskyldiga människor med den apokalyptiska syndaflodsmyten. Så också undertecknad när jag kortfattat återgav vad isforskaren Eric Rignot har att säga om islossningen kring Antarktis och havsytan: att denna kan komma att stiga med 2 meter före 2100 – och att den fortsätter att stiga också efter det, om inte uppvärmningen hejdas (Hbl 11.7).

Artikeln om Rignot och hans kolleger fanns i tidskriften New Scientist (4.7.2009), men denna seriösa publikation har ingen trovärdighet i klimatskeptiska ögon. Den viftas bort som ett språkrör för Greenpeace.

Världens fattigaste drabbas mest av klimatförändringen, oberoende av om den är någons ”fel”. Det ter sig ologiskt att hävda, som klimatskeptiker gör, att det vore i fattiga länders intresse att ingenting görs för att hejda uppvärmningen. Skeptiker tycker det kostar för mycket att minska utsläppen, medan världens statschefer förhandlar om hur kostnaderna ska fördelas så att livet på jorden som vi känner den ska kunna fortsätta.

Ansvaret för en maximalt hållbar utveckling inom överskådlig tid reduceras inte av sannolikheten för att vårt solsystem slocknar om ett okänt antal miljarder år.

Debattören Widengren som citerades ovan anser sig veta att ” den överväldigande andelen ‘klimatskeptiker’ är liberaler ”. Han talar med suverän övertygelse om en liberal ryggmärgsreflex som gör det frestande att ” förneka den verklighet som vetenskapen beskriver ”. Denna mekanism skulle ha samband med att en utbredd AGU-medvetenhet i sin förlängning kan ” leda till politiska beslut som många liberaler ogillar, exempelvis statliga regleringar och skatter ”.

Så enkelt är det knappast.

Widengrens hypotes gör inte mycket ens för att förklara varför finlandssvenskarna tycks vara överrepresenterade bland de inhemska klimatskeptiker som i vetenskapens namn ifrågasätter det som på global nivå görs i vetenskapens namn.

***

Uppdatering 22/9: Eftersom en kommentator blev duktigt arg på mig för att jag inte länkade till artikeln, kommer här i stället en liten bild på sid 15 i gårdagens Hbl.

Ibland undrar jag verkligen vad politik egentligen går ut på. Vad gör de där finklädda herrarna, flankerade av några lika finklädda damer, hela dagarna? Kan politikeryrket vara världens mest onödiga?

I dagens utgåva av Dagens Nyheter kan vi se ett exempel på vad som pågår i maktkorridorerna. Sex herrar utrikesministrar har författat ihop en debattartikel som utan tvekan även publicerats i de övriga inblandade länderna, dvs. Danmark, Finland, Storbritannien, Frankrike och Spanien. Av någon anledning hängde inte Tyskland med. För Sveriges del skrev Carl Bildt på.

Det hela går ut på att i många vackra ord säga så lite som möjligt samtidigt som man får det att framstå som ett högtidligt och viktigt löfte. En massa tomma svarta ord på ett vitt papper. Det är sådant våra skattepengar går till.

Se bara den här formuleringen:

”Vi kommer att engagera oss personligen för att ge full kraft åt våra diplomatiska insatser och mobilisera resurserna i våra gemensamma diplomatiska nätverk för att övertyga de viktigaste deltagarna i förhandlingarna att göra omfattande åtaganden.”

Blablablabla. Vad säger det egentligen? Att Carl Bildt ringer runt till några politikerpolare och säger: ”Hörni, vi måste enas om någonting för att inte tappa ansiktet”? Och de i sin tur säger: ”Hear, hear!”.

Den 20-procentiga minskningen av utsläpp har i artikeln blivit en 30-procentig. Men allvarligt talat, mina herrar, om ni verkligen verkligen menade allvar med att ”rädda klimatet” så borde ni väl förespråka ett totalstopp i användningen av alla fossila bränslen? Är det allvar och förödande konsekvenser så är det. Vad är det för halvhjärtade åtaganden? Det måste innebära att klimatkrisen egentligen inte är så allvarlig som den framställs, för annars borde vi väl i bästa Armageddon-anda mobilisera alla jordens resurser för att undvika katastrofen?

Oavsett om det blir 20 eller 30 procent så är det inte tillräckligt för att vi, enligt James Hansen och andra, ska kunna avstyra katastrofen. Varför göra något halvhjärtat? Vill man stänga ute lejonen så sätter man upp en ordentlig mur, inte ett hönsnät.

Men antagligen har våra herrar politiker vett nog att inse att det är fullkomligt omöjligt att inom rimlig tid göra en 90-procentig minskning av utsläppen utan att ta fullständig död på ekonomin. Vem kommer att ha modet att säga det rakt ut?

”Hörni, vänner forskare, vi kan omöjligen genomföra det ni föreslår, så vi föreslår att ni föreslår något annat. Kan vi inte använda pengarna till att försöka anpassa oss till eventuella klimatförändringar? Ni säger ju själva att det kommer att bli kallare de närmaste åren. Kan vi inte samla pengarna på hög och se vad som händer om femton eller tjugo år? Och under tiden fortsätta ta fram nya, miljövänliga och energisnåla teknologier?”

Den svenska politiker som först säger det har garanterat min röst i valet 2010.

”Idag kommer jag att reta upp många”, skriver Elisabet Höglund i Expressen. Och hon har säkert rätt. För dagens krönika handlar om naturliga klimatvariationer, om El Niño, om naturens urkrafter. El Niño har inget med människans förbränning av fossila bränslen att göra. Den kommer och går med eller utan oss.

”Så, kära politiker, fundera en stund på om ni verkligen klarar av att tygla naturen så att jordens medeltemperatur inte stiger med mer än +2 grader till år 2050 ed tanke på hur starka de urkrafter är, som styr väder och klimat”, fortsätter Elisabet. ”Då har jag ändå inte nämnt den starkaste av dem, solen.”

Och solen, ja, den fortsätter sin dvala.