I skuggan av Climategate 2.0 och Durban så kom det en mycket tänkvärd rapport om IPCC som organisation. Den är skriven av Ross McKitrick, kanadensisk professor vid University of Guelph och expert på ekonomiska och statistiska frågor kring miljö och klimat.

Efter en bra genomgång av hur IPCC-processen går till så diskuterar han hur organisationen lever upp till vad en opartisk och vetenskaplig behandling av ämnet kräver. Kritiken är förödande. De grundläggande felen med IPCCs sätt att hantera sitt uppdrag kan sammanfattas enligt följande:

1) Urvalet av lead-authors och coordinating lead-authors. Detta sköts helt av “Byrån” (det styrande administrativa organet) och få vet hur det går till. Det är sant att de olika staterna föreslår kandidater. Men Byrån väljer sedan bland dessa förslag, och Byrån har också rätt att själva välja in sina egna experter. Eller som Phil Jones skriver i ett av Climategate 2.0 mejlen: “Getting people we know and trust is vital.”

Donna Laframboise har visat att många av de utvalda författarna kommer från NGOs som Greenpeace och WWF – många av dem utan några akademiska kvalifikationer inom de områden de sedan skriver om.

2) När sedan de olika kapitlen skall skrivas så väljer författarna ut de vetenskapliga artiklar som skall ligga till grund för rapporterandet. Här förekommer ofta en intressekonflikt på så sätt att det finns en klar överrepresentation av författarnas egna alster och en klar underrepresentation av sådana artiklar som framför motstridande resultat. Det är absurt att IPCC-författarna sedan sitter och recenserar sina egna artiklar, och sina motståndares.

3) När sedan den första versionen av IPCC-rapporten går ut för extern granskning, så är det återigen författarna som bedömer huruvida man skall bry sig om de externa granskarnas synpunkter eller inte. Ofta avfärdas invändningar med hänvisning till den egna forskningen. Och ibland motiveras avfärdandena inte alls.

4) I den sista versionen så är det författarna som själva står för formuleringarna och denna version går inte ut till förnyad granskning av externa experter.

5) Summary for policy makers är författad av huvudförfattarna och av politrucker från FN. Det är denna sammanfattning som sedan läses av politiker och journalister. Den är i allmänhet skriven innan själva huvudrapporten är klar (dvs, man har på förhand bestämt vad man vill ha fram för resultat av vetenskapen). Det finns ofta stora diskrepanser beträffande osäkerheter och annat mellan sammanfattningen och vad som sedan står i rapporten.

McKitrick jämför också med den kritik som framförts av Inter-Academy Council (IAC). Denna kritik var diplomatiskt inlindad, men i sak mycket hård. Han konstaterar också att IPCC i stort sett helt ignorerat kritiken och de reformförslag som IAC förde fram. Och inte heller verkar det som om de FN-organ som skall övervaka IPCCs arbete är särskilt intresserade av att sköta den uppgiften. McKitrick framför själv reformförslag som i stort sett går ut på att göra granskningsprocessen lika hård som den som normalt används av vetenskapliga tidskrifter.

Tja, vad skall man säga? Efter att ha sett hur IPCC ignorerat alla reformförslag av betydelse, så är jag nog ganska pessimistisk. IPCC är i praktiken kidnappad av ett 30-tal klimatforskare och aktivister som får sköta det här helt på egen hand. De har en helt unik maktposition i forskningsvärlden och kan mer eller mindre diktera både hur klimatforskningen skall bedrivas och, indirekt, vad de politiska besluten bör vara.

Jag är nog mest böjd att hålla med Willis Eschenbach i hans kommentar till Judith Currys diskussion om IPCC: “Kill it. Put it out of its misery …”

Källor: Rapporten, FP, GWPF1, GWPF2, Eschenbach

Expressen

Ingemar Nordin

Nu har Maggie även en artikel ute på SVT Debatt. Läs och kommentera gärna!

Förra veckan blev det en diskussion om Hide the decline, dvs det ifrågasatta sättet att selektera data för hockeykurvan, i kommentarsfältet i tråden Scientific Heresy här på TCS. Jag tyckte det verkade som en liten belysning av fakta i denna sak skulle kunna behövas. Här kommer några frågor och svar.

Var kommer uttrycket ”Hide the decline” ifrån?

Uttrycket spreds över världen efter Climategate 2009 där det fanns i det förmodligen mest kända e-mailet som här diskuteras av Steve McIntyre. Frasen, fetad av mig, finns i följande mening och vad som diskuteras är hur en viss hockeykurva har utformats:

I’ve just completed Mike’s Nature trick of adding in the real temps to each series for the last 20 years (ie from 1981 onwards) amd from 1961 for Keith’s to hide the decline.

Vad säger de grupper som granskade CRU om ”Hide the decline”?

Jag har funnit uttalande om Hide the decline i följande två rapporter. Den ena rapporten betecknar förfaringssättet Hide the decline som misleading, den andra som regrettable.

Muir Russell Review (July 2010)

The Independent Climate Change E-mails Review

23.On the allegation that the references in a specific e-mail to a „trick‟ and to „hide the decline‟ in respect of a 1999 WMO report figure show evidence of intent to paint a misleading picture, we find that, given its subsequent iconic significance (not least the use of a similar figure in the IPCC Third Assessment Report), the figure supplied for the WMO Report was misleading. We do not find that it is misleading to curtail reconstructions at some point per se, or to splice data, but we believe that both of these procedures should have been made plain – ideally in the figure but certainly clearly described in either the caption or the text.

Lord Oxburgh Scientific Assessment Panel (April 2010)

Report of the International Panel set up by the University of East Anglia to examine the research of the Climatic Research Unit.

7. Recent public discussion of climate change and summaries and popularizations of the work of CRU and others often contain oversimplifications that omit serious discussion of uncertainties emphasized by the original authors. For example, CRU publications repeatedly emphasize the discrepancy between instrumental and tree-based proxy reconstructions of temperature during the late 20th century, but presentations of this work by the IPCC and others have sometimes neglected to highlight this issue. While we find this regrettable, we could find no such fault with the peer-reviewed papers we examined.

Vad innebär ”Hide the decline”?

Med Oxburghrapportens ord kan det som kallas decline i denna fras formuleras som the discrepancy between instrumental and tree-based proxy reconstructions of temperature during the late 20th century. Det är nämligen så att de proxyrekonstruerade temperaturerna inte stiger och går till och med ner i slutet av 1900-talet samtidigt som termometeravlästa temperaturer stiger. Hide the decline innebär att man inte låter denna nedgång i proxyrekonstruerade temperaturer framgå vare sig i diagrammet eller i texten. Man hugger i hockeykurvorna av proxydata innan nedgången syns.

Richard Muller har i ett föredrag på ett mycket målande sätt beskrivit hur detta gick till i ett av fallen, hockeykurvan för 1999 års WMO-rapport:

I WMO-figuren kan man tala om Hide the decline premium eftersom proxydata inte bara är avhuggna utan också osynligt skarvade med de termometeravlästa temperaturerna. I IPCC:s Third Assessment Report 2001 (TAR) framgår det i hockeykurvorna var proxydata slutar men inte att de huggits av.

Finns ”Hide the decline” i IPCC TAR?

Den mest omdiskuterade hockeykurvan är den som finns i figur 1 (b) i Summary for Policy Makers i IPCC TAR 2001.

Den finns också i Technical Summary i figur 5.

I huvuddelen av rapporten finns nästan samma diagram som figur 2.20 men också en annan variant i figur 2.21:

I alla dessa fall råder Hide the decline dvs proxyrekonstruerade temperaturdata är avhuggna när de inte längre går i samma riktning som termometeravlästa temperaturer. Jag kan inte finna någon diskussion av detta och de osäkerhetsproblem i tolkningen av data som detta leder till någonstans i IPCC TAR 2001 (rätta mig om jag har fel).

Jämför vad professor John Christy, UAH (som för övrigt doktorerade med Kevin Trenberth som handledare och som samarbetat med vår svenske professor Lennart Bengtsson, klimatforskarvärlden är verkligen sammanvävd) säger i sitt senaste vittnesmål till den amerikanska kongressen:

Regarding the Hockey Stick of IPCC 2001 evidence now indicates, in my view, that an IPCC Lead Author working with a small cohort of scientists, misrepresented the temperature record of the past 1000 years by (a) promoting his own result as the best estimate, (b) neglecting studies that contradicted his, and (c) amputating another’s result so as to eliminate conflicting data and limit any serious attempt to expose the real uncertainties of these data.

Lägg märke till att när IPCC TAR kom till var Robert Watson IPCC:s ordförande och John Houghton var vice ordförande med ansvar för den vetenskapliga delen WG1. Ordförande Rajenda K. Pachauri och vice ordförande Susan Solomon när IPCC AR4 kom till 2007 skall alltså inte lastas för Hide the decline.

Finns ”Hide the decline” i IPCC Fourth Assessment Report AR4 2007?

I IPCC AR4 finns inget synbart att anmärka på i avseende på Hide the decline. Frågan diskuteras utförligt i avsnitt 6.6 där man i stället för decline talar om divergence och där man skriver:

This ‘divergence’ is apparently restricted to some northern, high-latitude regions, but it is certainly not ubiquitous even there. In their large-scale reconstructions based on tree ring density data, Briffa et al. (2001) specifically excluded the post-1960 data in their calibration against instrumental records, to avoid biasing the estimation of the earlier reconstructions (hence they are not shown in Figure 6.10), implicitly assuming that the ‘divergence’ was a uniquely recent phenomenon, as has also been argued by Cook et al. (2004a). Others, however, argue for a breakdown in the assumed linear tree growth response to continued warming, invoking a possible threshold exceedance beyond which moisture stress now limits further growth (D’Arrigo et al., 2004). If true, this would imply a similar limit on the potential to reconstruct possible warm periods in earlier times at such sites. At this time there is no consensus on these issues (for further references see NRC, 2006) and the possibility of investigating them further is restricted by the lack of recent tree ring data at most of the sites from which tree ring data discussed in this chapter were acquired.

Lägg märke till de av mig fetade orden. I frågan om kalibrering av trädringsdata mot termometeravlästa temperaturer kan ge pålitliga rekonstruktioner av temperaturen i gamla tider eller inte så finns det ingen konsensus.

Detta är bra att veta. Det finns alltså enligt detta ingen konsensus om vad proxyrekonstruerade temperaturer faktiskt kan säga om det fanns en global eller halvglobal medeltida värmeperiod eller inte och om den var varmare än nutiden eller inte.

Det har varit ganska tyst kring de klimatsamtal som pågått i Panama under veckan och som avslutades sent igår (fredag).

I dagens tidningar så har mötet via en mindre artikel från TT beskrivits som att inget genombrott erhållits.

Hoppet om att få till en förlängning av Kyotoprotokollet som löper ut 2012 ses också som mycket litet.

Gästinlägg av professor emeritus Wibjörn Karlén

Jordens undergång är nära. Så har mänskligheten blivit informerad vid ett antal tillfällen under historiens gång. Ofta har förutsägelserna varit baserade på individers tolkning av bibeln, ibland p.g.a. annalkande kometer eller himlakroppars inbördes läge. Nu senast baseras varningar om jorden undergång på ett antal miljöentusiasters syn på en stigande koncentration av CO₂ i atmosfären.

Figur från Ogurtsov et al., 2011

Enligt IPCC (2007) har såväl global temperatur som temperaturen inom angivna delområden stigit markant sedan sent 1970-tal. Dendrokronologier som omfattar tiden från 1880-talet ock fram till ca år 2000 visar god överensstämmelse med IPCC:s globala temperatur fram till omkring 1980. 1980-2000 visat dendrokronologier en svag antydan till uppvärmning medan temperaturen enligt IPCC stiger snabbt. Efter ett drygt tiotal år var divergensen mellan IPCC:s temperatur och den temperatur som rekonstruerats med hjälp av träds årsringar 0,3 ^oC. Beror detta på att träden blivit mindre känsliga för temperatur, något som föreslagits, ”the divergence problem” (Ogurtsov et al. 2011 och referenser i denna artikel)? Eller, skulle det kunna vara så att IPCC:s temperaturkurvor av någon anledning ger en för markant temperaturökning?

Ett antal dendrokronologer anser att den stora skillnaden mellan den temperatur som trädringar och IPCC:s temperaturkurvor visar, beror på att träden inte reagerat på den markanta temperaturhöjningen. Det är emellertid förvånande att de tre presenterade dendrokronologierna från norra halvklotets extratropiska område visar en nära nog identisk förändring av temperaturen, mycket avvikande från IPCC:s temperatur, när trädens reaktion på höjd temperatur tidigare har varit central för trädes årsringsvidd. Varför skulle temperaturen sedan tvärt slutar att ha betydelse för träds tillväxt? De tre på dendrokronologi presenterade temperaturerna överensstämmer för övrigt väl med beräknade temperaturer för Arktis, U.S.A. och Norden och andra områden för vilka långa temperaturserier finns.

Viss tveksamhet om IPCC:s temperaturkurvor har framförts. En orsak till för hög temperatur skulle kunna vara att ett antal stationer i kalla områdena som Sibirien och norra Kanada har lagts ner varför medelvärdet av tillgängliga data kommer att beräknas på stationer, som har en högre medeltemperatur än tidigare. Ett annat skäl, som adderar till det föregående, skulle kunna vara att många samhällen expanderat och härvid har mer data kommit att samlas in från urbana områden än tidigare. Det hävdas att IPCC:s data kompenserats för urban miljö men kompensation är obetydlig.

Temperaturdata för ett antal meteorologiska stationer finns presenterade av NASA och av andra organisationer. Många av dessa ger information om temperaturen fram emot de senaste åren. Genomgående är det svårt att hitta platser där temperaturen stiger på det sätt som IPCC:s diagram visar. Kan det vara så att användningen av ”gridded” data medför att fler stationer med urbant klimat har kommit att ingå i de data som IPCC använder och därmed har en trend som inte motsvaras av en verklig förändring erhållits.

Många studier där temperaturdata används refererar till IPCC:s temperaturkurvor. Om dessa inte är helt rättvisande kommer dessa studier att genomgående drabbas av svårigheter då resultat från fältstudier skall förklaras med temperaturförändringar. Prognoser om framtida tendenser i miljön kan knappast komma att visa realistiska tendenser. Det är troligt att forskare skulle vinna på att använda lokala temperaturdata i stället för IPCC:s temperaturkurvor.

En övertro på betydelsen av CO₂ för klimatet har ofta förekommit i rapporter. Ett tydligt exempel på feltolkningar p.g.a. den starka tron är en artikel av Kelley och Wigley publicerad i Nature 1992. Trots den uppenbart bättre korrelationen mellan solaktivitet och temperatur än mellan CO₂ och temperatur drar författarna slutsatsen att det måste vara CO₂ som styr klimatet. Hur denna artikel kunna passera en granskning är obegripligt.

REFERENSER

Kelley, P.M. and Wigley, T.M., 1992: Solar cycle length, greenhouse forcing and global climate. Nature 360: 328-330

Ogurtsov, M.G., Jungner, H., Helama, S., Lindholm, M. and Oinonen, M., 2011: Paleoclimatological evidence for unprecedented recent temperature rise at the extratropical part of the Northern Hemisphere. Geografiska Annaler Series A, 93, 17–26

Donna Laframboise är den kanske idag största experten på hur FNs klimatpanel, IPCC, blivit infiltrerad och styrd av de globala lobbyorganisationerna Världsnaturfonden och Greenpeace. I en serie artiklar på sin blogg har hon grävt i referenslitteraturen till IPCCs senaste rapport från 2007 och kunnat konstatera att c:a en tredjedel av referenserna inte alls är någon vetenskaplig, peer-reviewad, litteratur utan istället bygger på rapporter från dessa lobbyorganisationer.

I sin senaste serie artiklar så avslöjar hon hur den största av dem, WWF, systematiskt rekryterat forskare och arbetat sig in i IPCC. De säger själva att de lyckats rekryterat 130 klimatforskare, varav de flesta samtidigt arbetat för IPCC.

Rekryteringskampanjen går ut på att tillfråga lämpliga forskare om de vill fungera som granskare av ”vittnesmål” där vanligt folk få fundera över huruvida en storm, ett snöoväder, eller en värmebölja som de själva har bevittnat kan tänkas ha med den globala uppvärmningen att göra. Tanken är förstås att dessa forskare skall säga ungefär: Jovisst, det kan mycket väl bero på den globala uppvärmningen.

Forskarna skall också ståta med sin akademiska titel och hjälpa WWF med att öka allmänhetens förståelse för, och brådskan med, att handla politiskt för att stoppa koldioxidutsläppen. För, som WWF säger, så är deras agenda att skapa ett globalt nätverk av lagar som gör att olika stater kan övervaka varandras handlingar för att minska koldioxidutsläppen.

De vetenskapsmän som lånar sig till en sådan här politisk lobbyverksamhet kan få sitt namn inkluderat i WWFs egna kampanjer, de kommer beredas tillfälle att yttra sig i massmedia, och de kommer att få hjälp och stöd då WWF lobbar för nya forskningsmedel inom deras områden.

Vad har denna verksamhet betytt för IPCCs nobelprisbelönade rapport från 2007?

Den betydde att nästan två tredjedelar av kapitlen – 28 av 44, eller 64% – hade åtminstone en medarbetare som var rekryterad av WWF.

Den betydde att WWF-anknutna vetenskapsmän var med och skrev slutkapitlen för arbetsgrupp 2 – alla 20 kapitel.

Den betydde att 15 kapitel i rapporten hade en huvudförfattare (s.k. lead author) som var medlemmar i WWFs panel av vetenskapsmän. I tre fall så var t.o.m. två av huvudförfattarna WWF:are. I ett kapitel så hade hela åtta författare en koppling till WWF, och i ett annat så var det sex stycken.

WWF är en världsomspännande organisation med kontor i 30 länder och 5000 anställda. Budgeten för deras internationella nätverk ligger på nära fem miljarder kronor.

Man kan undra om alla de människor som i all välmening skänker en slant till WWF vet om att de stödjer en politisk agenda för att införa en global byråkrati som skall övervaka alla länder? Och ibland vet man knappt ens om att man stödjer organisationen, se t.ex. här.

Källor här och här.

Uppdatering: DL tar upp arbetsgrupp II, kap 1-5, för särskild granskning här.

Ingemar Nordin

Det har förekommit en debatt om innebörden av IPCC’s mandat. Vissa klimatrealister har hävdat att det är ett åläggande att ‘bevisa AGW-teorin’. Försvararna har tvärtom betonat att IPCC åläggs en vetenskaplig, neutral roll .

I “PRINCIPLES GOVERNING IPCC WORK” från 1998 I Wien, uppdaterade 2003 och 2006 sägs i pkt 2:

“The role of the IPCC is to assess on a comprehensive, objective, open and transparent basis the scientific, technical and socio-economic information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change, its potential impacts and options for adaptation and mitigation.”

Detta kan sägas ge ett finger åt båda parter i diskussionen. Å ena sidan objektiv och transparent , å den andra orsakad av människor.

Häromdagen hittade jag en formulering från juni 1987, ungefär från den tid när IPCC bildades. Det är från UN Environmental Program, dokument 14/20 i samarbete med WMO:

” The Governing Council

Aware that national and international studies continue to conclude that a global climate change will result form increases in the concentration of greenhouse gases from human activities …”

Det är för mig förbluffande att AGW-hypotesen redan 1987 ansågs vetenskapligt styrkt – “continues to conclude” – det är en lika tvärsäker formulering som i AR 4, 20 år senare:

“Fortsatta utsläpp av växthusgaser med stor sannolikhet leder till en fortsatt uppvärmning under 2000-talet som är större än den vi upplevt under 1900-talet.”

Har forskningsmiljonerna bara givit längre texter, men inte säkrare kunskap?

Nå, min slutsats beträffande hur hårt IPCC styrts av grundarnas mandat blir aningen resignerad mot bakgrund av hur IPCC faktiskt agerat. Det gäller t ex förekomsten och urvalet av gråa källor, frånvaron av dementier till påvisade felaktigheter och den bakvända publiceringen av exekutiva slutsatser i förhållande till vetenskaplig dokumentation. Detta visar att mandatet varit ungefär lika styrande, som ett fritt fall  av pappret det skrivits på.

Puh! Det har varit spännande att följa händelseutvecklingen beträffande Spencer och Braswell, och den följande debatten under veckan som gått. Centralt är förstås den vetenskapliga frågan som vi har bevakat ganska intensivt här på TCS, inte minst tack vare Pehr Björnboms gedigna insatser. Men det är också den dramatiska utvecklingen av drevet mot Spencer, Wagners avgång som chefredaktör på Remote Sensing och Trenberths triumferande smutskastning på The Daily Climate som fascinerat.  Inte sedan Climatgate har delar av Teamets agerande utspelats inför öppen ridå på detta sätt.

Så, låt oss koppla av lite med att kasta en blick bakåt i tiden istället. Lite TCS-historia från 2007:

Det har ibland klagats på att TCS-bloggen målar IPCCs arbete i alltför ideologiskt gröna färger; att det är fel av oss att påstå att IPCCs arbete i hög grad är en grön agenda av det slag som t.ex. Romklubben, Greenpeace, Världsnaturfonden och de flesta gröna partier i olika länder för fram.

Men här hittade jag ett intressant inlägg som Maggie skrev 22 maj 2007. Det är kort, och lyder i sin helhet:

Den 5 maj skrev Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson på sin blogg: ”FN-rapporten om klimatfrågan kan i stora stycken ses som ett grönt partiprogram.” Innebär det att Miljöpartiet blir Sveriges största parti vid nästa val? Tänkvärt. Och skrämmande.

Så där har vi svart på vitt hur i alla fall Miljöpartiet i Sverige såg på IPCCs rapport; ”som ett grönt partiprogram”. Fast klickar man på länken så visar det sig att Erikssons blogg är nedlagt. Inte heller använder sig Peter Eriksson av Twitter eller Facebook, enligt politikerbloggen.

Nåväl, kanske lika bra det. Inte skall man väl som politiker vara så tydlig med vad man anser att IPCCs arbete egentligen går ut på?

Ingemar Nordin

IPCC: s ordförande vill att vi ska glömma alla skandaler om hockeyklubbor och Himalayas glaciärer. Ja, så skriver Christopher Booker i The Telegraph den 30 juli. Läs nedan:

En av de mer bisarra episoderna under förra veckan var Dr Rajendra Pachauris ankomst till London som en del i vad som verkar vara ett samordnat försök att rehabilitera IPCC efter syndafloden av skandaler senaste året. Han gjorde i flera mysiga intervjuer med BBC och andra, och budskapet var att IPCC: s rapport från 2007 innehållit endast ”ett enda misstag” –  förutsägelsen att Himlayas glaciärer alla skulle ha försvunnit 2035. I övrigt skulle vi lita på IPCC.

Vad denna kampanj försöker utradera är naturligtvis minnet av de skandaler som skadat IPCC så svårt att dess auktoritet aldrig kan återställas. Det absurda påståendet om Himalayas glaciärer, som kan härledas via WWF, och som medvetet togs in trots protester från en av IPCC:s egna seniora forskare var bara ett av rapportens alarmerande förutsägelser som visade sig inte ha någon vetenskaplig grund alls. Andra skrämmande påståenden som att den globala uppvärmningen hotar att halvera afrikanska skördar eller förstöra 40 procent av Amazonas regnskog, visade sig ha varit helt enkelt uppfinningar av aktivister. Allt detta skedde under ledning av Dr Pachauri, som fortsätter att insistera på att IPCC baserat sin rapport enbart på ”peer-reviewed vetenskap”. En uttömmande studie har dock visat att cirka 30 procent av 18.531 källor hämtades – i uppenbar strid med IPCC:s egna regler – inte från peer-reviewed vetenskap utan från pressklipp, uppsatser och propaganda från miljöorganisationer.

Dessa avslöjanden – tillsammans med ytterligare brister involverade i IPCC:s slingrande försök att försvara sin berömda ”hockeyklubba” var så skadliga att i augusti förra året, antydde till och med världens ledande vetenskapliga akademier i en rapport som visade att kanske dr Pachauri borde avgå. Men fortfarande ett år efteråt poppar den gamle järnvägsingenjören upp för att försäkra intervjuarna om att IPCC förestår den finaste, fackgranskade vetenskapen. Det är på en sådan en stor del av världens ekonomiska framtid kan bero.

Gästinlägg av professor Emeritus Wibjörn Karlén

Den 27 juni 2011 publicerade Uppsala Nya Tidning en ledare under rubriken:

”Klimatpanelen måste bevaka trovärdigheten.” Av texten framgår att författaren är orolig för den tveksamhet som så kallade skeptiker emellanåt framför i klimatfrågan och att denna kritik kan minska det inflytande på den politik som klimatpanelen borde ha.

Klimatpanelens rapporter (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC 1992, 1996, 2001, 2007) har sedan den första publikationen utnyttjats i en allt större omfattning i klimatdebatten. Redan tidigt ifrågasatte enstaka forskare det vetenskapliga förfaringssättet att låta en begränsad, utvald grupp forskare och politiker summera och selektera vad som skulle framhållas av den omfattande litteratur som finns i ämnet. Det har hävdats att 3000 av världens bästa klimatforskare ligger bakom IPCC-rapporterna men det blev snart nog uppenbart att detta inte var helt korrekt. En och annan har senare gått så långt att de rubricerat rapporterna som ”kompendier”. Andra har hävdat att urvalet av huvudansvariga författare och refererande artiklar för de ingående kapitel är bra. Vid ett par tillfällen har det sagts att alla forskare skall förlita sig på dessa rapporter och inte på egen hand söka i den brokiga samling artiklar som publicerats.

Viss kritik har framförts mot detaljer. Efter ”climategateskandalen” , då ett antal e-brev av misstag (?) spreds via nätet,  har kritiken hårdnat och den har  framförts från en allt bredare krets av forskare. Den temperaturkurva (”hockeyklubban”), där uppvärmningen under de senaste 100-talen år överdrevs extremt, är ett exempel på tänkande inom IPCC där önskan om att förstärka rädslan för CO₂ överskuggat det realistiska och vetenskapliga tänkandet.  Nyligen blev det känt att en aktiv Greenpeacemedlem med intressen i alternativ energiindustri haft påtaglig inverkan på ett kapitel i en IPCC-rapport. Felet med den kraftigt överdrivna reträtten av glaciärer i Himalaya är ett exempel på hur icke granskat material accepterats okritiskt då det ansågs stödja idéerna om den omåttliga skada som en CO₂-förstärkt växthuseffekt kan medföra. Det inflytande på klimatdebatten som detta haft är kanske mindre allvarligt än att man inom IPCC-kretsar ständigt upprepar att enbart granskat material tillåts ligga till grund för slutsatser om människans eventuella inverkan på klimatet. Man har härigenom kunnat bromsa publiceringen av tankegångar, som inte understött skräcken för CO₂. Relevant litteratur har inte kunnat spridas via väl etablerade tidskrifter.

Är det rimligt att allmänheten via skatter skall betala för en snabb anpassning till ett samhälle där alla former för utsläpp av CO₂ begränsas trotts att dessa inskränkningar har en påtaglig negativt effekt på ekonomin och att en påtaglig effekt på klimatet inte är bevisad? (Observera att många åtgärder för att begränsa onödiga utsläpp av CO₂ är positiva oberoende av om denna gas påverkar klimatet påtagligt). Om även kritiska källor diskuterats och man fortfarande har skäl att tro på de katastrofala följderna vore det kanske rimligt med en skattefinansierad satsning, men nu när åsikten baseras på en ensidig belysning av problemet är satsningen tveksam. Det är kanske dags för en grundlig granskning av hela organisationen bakom klimatpanelen och de åsikter som framhålls av denna? Den i UNT:s ledarartikeln lite luddigt uttryckta negativa inställningen till att skeptiska åsikter sprids som bloggar och i debatter är kanske ett uttryck för ett sunt uppvaknande? Genom den anknytning IPCC nu har till FN har organisationen fått en status av oantastbarhet som måste ifrågasättas.  För många har uppvaknandet kommit sent men det är bättre sent än inte alls.

Wibjörn Karlén

Uppdatering: Fortsättning följer på ledarplats i dagens UNT