I onsdags höll FN-chefen Ban Ki-Moon och IPCC-chefen R.K. Pachauri presskonferens i FN:s reservpalats i New York. Den ordinarie “skrapan” rensas ju från “mänskligt tillförd asbest” gubevars. Asbest rekommenderade ju nyligen Dr.P. att klimatskeptiker skulle smörja i ansiktet. Svenska Skanska är inblandade i ombyggnaden av FN-skrapan. Media fick inte ställa några frågor. Detta sammanfattades som “Nordkoreanskt!”. Läs mer här.

Man kan då fråga sig varför Ban “Musslan” Ki-Moon eller den självutnämnde “Statsmannen” Dr. Pachauri inte ville svara på frågor från media?

Det enkla svaret är nog att man inte har några bra svar. Sedan ville nog inte Ban Ki-Moon ta risken att Dr.P kom “upp i varv”. Det var ju hans otämjda tunga som kritiserades på UNEP-mötet i Bali för två veckor sedan. Dr. P. är ganska unik med att starta alla publika framträdanden med öppningsfrasen “Excellencies, members of the media, distinguished ladies and gentlemen” i den ordningen.

Att inte säga något är en diplomatisk osed. Jag har mött många sådana figurer inom det Europeiska näringslivet. De sa aldrig något på möten och uppfattades då – framförallt i Norra Europa – som seriösa och intelligenta. Det visade sig längre upp i karriären att en del faktiskt inget hade att säga. Några omplacerades till ofarliga uppdrag i nationella och internationella industriorganisationer med huvuduppdraget att inte få något gjort.

Hur det står till med Ban Ki-Moon i detta sammanhang vet jag inte. Men ärliga pensionerade FN-byråkrater vet ju att FN till skillnad mot näringslivet inte är en meritokrati. Det är inbyggt i systemet. Man gör inte karriär vertikalt för att FN skall få nytta av personens erfarenheter. Karriärsteg får man söka i en evig “nyanställningprocess” där professionella kriteria inte alltid står speciellt högt på skalan. Ibland hjälper det att vara dotter och svärson till Ban Ki-Moon t.ex. läs här.

En halvtimme efter FN:s “pressmöte” höll IAC:s (InterAcademy Council) Co-Chair holländaren Robbert Dijkgraaf en presskonferens med möjlighet till dialog med media. Han underströk att uppdraget gällde framtiden och inte till att döma IPCC för gamla synder. IAC:s press release här.

Nu till de skriftliga “produkterna”. Sammanfattningsvis fick jag intrycket att de var skrivna av “lawyers and liers” vilket är en vanlig försvarstaktik när en organisation eller ett företag blir utsatt för kritik.

Här några konstateranden:

• IPCC har diskret och skamlöst ompositionerats från att fokusera på AGW med huvudvikt på “A”=Antropogenic till Climate Change rätt och slätt.

• Man introducerar en ny term “sub-global” utan någon definition. Menar man att vi i framtiden får “sub-global-warming”? Eller är det en segmentering av de som “skall betala” och de som skall “casha in”?

• Man skall försäkra sig om ”continued scientific credibility”! Det blir ingen lätt uppgift i en organisation som i WGI fritt blandar klimatvetenskap och meteorologi, observationer i verkligheten och modellering för att sedan via WGII och WGIII hamna i humanvetenskapernas interdisciplinära tanketräsk via sociologi, etnologi och i slutändan till det politiska målet för en annan intressegrupp dvs “Global Governance”. IPCC:s mest lästa rapport “Summary for Policymakers” publiceras endast efter politiskt godkännande i Plenum av medlemsländernas diplomater. Inte av vetenskapare.

• Man nämner inte med ett ord frågan om “jäv” när det gäller Dr. P:s sidointressen. Det finns inget med i direktiven om detta förutom i vaga termer om organisation och management. Ban Ki-Moon har således beslutat att Dr. P. INTE skall utsättas för FN:s egna “conflict-of-interest”-regler eller bättre. Troligen därför att de inte tål en närgången granskning. Dr. P. sade ju vid ett av sina försvarsuppträdanden i frågan att IPCC inte var en FN-organisation utan en “Intergovernemental organization” och därför inte berördes av FN:s regler. Skillnaden tycks vara hårfin. Men advokatyr är ju en speciell kompetens inom FN. Dr.P. har ju en för europeiska och nordamerikanska iakttagare väldigt begränsad idé om vad som menas med jäv. För honom är det när pengar byter ägare. Jäv omfattar oftast “inflytande” och där behöver man bara läsa Dr.P:s uppdragslista före och efter IPCC-ledarskapet och senare efter det delade Nobelpriset till IPCC för att på papper förstå vad “inflytande” består av. Ban Ki-Moon föredrar således ett fortsatt “no comments” i jävsfrågan.

Hur även svenska statliga Vattenfall “snyltat” på sina FN-relationer i klimatfrågan kan ni läsa här och här.

• IAC:s uppdrag är INTE att uttala sig om vad som föregått eller ingår i AR4. Uppdraget gäller bara “processen” i framtiden dvs med AR5 som publiceras 2013-2014. För att understryka detta avslutas IPCC:s press release med ett uttalande av Dr. Field – professor i biologi – och IPCC Co-Chair som följer: “We expect the recommendations from the IAC’s review to inform how the IPCC prepares its fifth major assessment of global climate change, due to be published in 2013-21014. Meanwhile, the conclusions from the IPCC’s 2007 report remain entirely valid. The climate is changing due to human activity, and the effects are already being felt around the globe. If anything, more recent data indicate that the IPCC’s 2007 assessment underestimated the degree to which human activity is changing our climate.” Det är så en “neutral” utredning banaliseras och politiceras.

Hela IPCC-releasen här.

Vad händer nu fram till den 31 augusti?

Jo på IPCC så hoppas man säkert på att man på klassiskt manér kan avvisa eventuella nya avslöjanden om tidigare IPCC-processer och “fakta” med det enkla argumentet att “frågan är under utredning”. Har vi hört den refrängen förr i politiska sammanhang?

Svaret på detta från kritiska vetenskapare bör vara att intensifiera granskandet och positionera IPCC:s vägran att svara på tilltal med att det är de som då är de verkliga “deniers” i klimatfrågan. Ban Ki-Moon’s spokesperson gav oss ett bra exempel den 3 februari.

Sedan har vi ju ett antal andra “reviews” som pågår i England och USA vilkas resultat inte kan friställas från IPCC.

I tillägg så pågår nu ett kontinuerligt journalistiskt grävande efter “värde” på investerade pengar: klimatforskningsbudgetar, NGO-bidrag, subventionerade gröna energikällor, gröna-jobb-löften, skatter och elräkningar mm. Politiker som skall väljas för en mandatperiod och inte för en klimatperiod får nog sänka sig till att ta del av den krassa verkligheten som den upplevs av väljarna.

Näruppdraget är nu att kritiskt granska IAC:s “ad hoc Independent Evaluation Group (IEG)” så att den är totalt “ren” från jäv av olika slag inklusive nuvarande eller tidigare medlemsskap i gröna organisationer.

På det geopolitiska planet så kanske Ryssland, Mexico, Kanada eller EU(!) och en del andra G-20-länder undrar varför de inte är bland de utvalda akademierna.

Kommentera gärna vidare här på TCS. Ni har redan postat många intressanta inlägg.

PS Färskt från The Telegraphs blogg: ”Climategate: the IPCC’s whitewash ‘review’ is the AGW camp’s biggest mistake yet.”

Tack vare en flitig bloggläsare hittade jag denna artikel.

Under pompa och ståt lanserade Ban Ki-moon och Rajendra Pachauri igår den oberoende granskningen av FN:s klimatpanel IPCC. Det hela kan ses på FN:s webcastsida. Och här hittar ni pressmeddelandet från IPCC.

Jag hoppas att Mr G återkommer med en kritisk genomgång av hela spektaklet.

Nils Lundgren och Marian Radetzki har skrivit en ny artikel på Newsmill och de menar att FN:s klimatpanel, IPCC, bör skrotas.

”IPCCs nuvarande ledning, personuppsättning och arbetssätt har förstört förtroendet för klimatforskningen. Klimatpanelen bör följaktligen skrotas och ersättas av en ny. De nu etablerade nätverken och kotterierna av forskare måste rensas ut. Den nya panelen måste vara helt fri från politiska hänsynstaganden och helt dominerad av forskare vars enda uppgift ska vara att göra objektiva bedömningar av vad klimatforskningen kommit fram till. Fler professores emeriti som ju inte är beroende av tjänster och forskningsanslag kan vara en väg. Det är slående att en mycket stor del av de forskare som har vågat gå emot klimatpanelen tillhör denna grupp.”

Jag vill tipsa om en bra artikel i gårdagens Guardian. Har ni inte redan läst den, så gör det.

Jag önskar alla läsare en riktigt skön fredagskväll. Här hos Crusells vankas det lammytterfilé och pinot noir.

”IPCC relies entirely on peer reviewed literature”. Ja, det hävdar Rajendra Pachauri, men vi vet redan att det inte stämmer. I WGII:s rapport, alltså den andra delen av den stora IPCC-rapporten, citeras artiklar från olika miljöorganisationer. Litteratur som knappast varit föremål för någon peer review. Nu visar dessutom ekonomen Richard Tol, att den tredje delen av IPCC:s rapport innehåller ännu mer ”grå” litteratur.

Och på samma sätt som den andra delen av rapporten överskattar konsekvenserna av den globala uppvärmningen, underskattar man i den tredje delen av rapporten kostnaderna för att minska utsläppen.

Det finns naturligtvis inga garantier för att peer review innebär att ett studieresultat är korrekt och trovärdigt. Å andra sidan, om finns det vetenskapligt granskade studier i ett ämne så borde väl IPCC föredra dem framför sådana som inte granskats. Framför allt när de sistnämnda kommer från statligt kontrollerade organisationer med egen agenda.

Läs mer här.

Var står näringslivet och Svenskt Näringsliv just nu i klimatfrågan?

Det är en öronbedövande tystnad från det hållet!

Inspirationen till det här inlägget fick jag när jag i söndags såg en TV-intervju med Hans Stråberg – VD på Electrolux – där han med rätta var stolt över företagets omstrukturering för global kostnadsoptimering men där han också var upprörd över att konkurrenter som inte var konkurrenskraftiga hålls under armarna av sina värdländer. Det är inte en ”level playing field” sa han. Det var också vad Caterpillar, BP och andra meddelade när de i början av februari lämnade USCAP – The US Climate Action Partnership.

Länders och EU:s åtgärder och lagstiftning påverkar ”the playing field” ( jag kan inte hitta på en bra översätttning – kanske ”den välharvade åkern”). Det är grundbulten till riskminimeringen vid investeringsbeslut med 20-30-årsperspektiv.

Men önskar sig företagen verkligen en perfekt fungerande marknad? Givetvis inte eftersom då prisbildningen också är rationell. Nej, idealsituationen är ett legalt monopol. Jag betonar legalt även om vi nästan varje månad läser om att någon antimonopolmyndighet gjort en gryningsräd hos misstänkt samarbetande konkurrenter.

Förenklat kan vi väl säga ett branschorganisationer sysslar med att ”harva åkern” och företagslobbyister med att plöja fördelsfåror.

Priset avgör de flesta inköpsbeslut, lönsamheten och företagets överlevande. Priset kan ändras på en nanosekund av den som har prissättningsmakten samtidigt som prissättning är det svåraste uppdraget eftersom priset inte är en funktion av den egna kostnaden utan av den upplevda kundnyttan och marknadens variabler.

Vilka är då de legala monopolen? Givetvis patent – tänk Ericsson och AstraZeneca. Patent är tidsbegränsade. Varumärken däremot är eviga monopol om de vårdas – tänk Volvo och Ikea.

”Location” är ett evigt monopol för fastigheter och affärslägen – tänk H&M och ditt eget sommarhus med havsutsikt. Staten tog t.o.m ut extra skatt för sjönära lägen. Kundkunskap och relationer är ett legalt monopol inom dataskyddslagens gränser – tänk Telia och Ica. Kunskap är ett legalt monopol om den skyddas och utvecklas. T.ex. logistik – tänk H&M, Ikea, Caterpillar. Eller användarteknik – tänk Sandvik. Personalpolitik och personalutveckling är ett legalt monopol – tänk Procter & Gamble.

Det finns flera exempel. De har det gemensamt att det tar lång tid och är svåra att kopiera.

Ibland kan det bli dramatiska skiften som när storföretagens 10-åriga kommunikationsfördel med egna Intranät försvann ”över en natt” med Internet.

Och de ”gröna” satsningarna? Klyftan mellan politiskt korrekta uttalanden i tidens anda och verkligheten är ofta generande stor – tänk Vattenfall. Vattenfall är dessutom ett bra exempel på en politikerdröm om ett multinationellt företags ”nationalitet”. De multinationella bolagen har ingen nationalitet. De lever i och utnyttjar alla de möjligheter som politiker, branschorganisationer och fackföreningar skapar i form av nationella, regionala (ex. EU), eller övernationella regler. Det kan gälla t.ex. produktnormer, valutapolitik, skatter, investeringsbidrag, forskningsbidrag, arbetskraftskostnader, miljöavgifter eller fria koldioxidutsläpp.

Och vad gör de små och medelstora företagen i denna situation? De kan bara anpassa sig. De företag och företagsledare som inte klarar sig med att strategiskt utnyttja de många legala monopolen har inte på marknaden – ”åkern” – att göra.

De klimatåtaganden och den lagstiftning som redan är införda kan få överraskande konsekvenser för politiker, investerare (t.ex. våra pensionsstiftelser), företag och medborgare. Den globala konkurrenskampen om relativa fördelar kommer aldrig att biläggas eftersom det gäller geopolitiska positioner.

EU:s gröna vision om en global konkurrensfördel via klimatrestriktioner riskerar att sluta i en mardröm.

Till slut några kloka ord saxade ur min församlings månadsbrev: ”Rädda människor kan inte förändra världen sägs det. Det är tyvärr fel. Det är de rädda människorna som förändrar världen. Till det sämre.”

Vad säger ”ärkeklimatologen” i Uppsala om detta? Blir det en ”bannfettisdagsbulla”?

Kommentera gärna här på TCS i väntan på fakta om IPCC’s ”Undersökningskommision”.

Erbjudande till aktieteckning i ett etablerat företag inom den gröna jobbsektorns klimatsegment

Företaget etablerades 1989 och har idag ca 160 medarbetare i ett komplext nätverk av  sju enheter i sex länder. Omsättningen 2008 var 167 miljoner SEK med en vinst på 1.5 miljoner. Affärsmodellen är en kopia av den redan 1974 etablerade indiska forsknings- och teknikutbytesstiftelsen TERI som nu har ca 800 medarbetare vid 13 enheter i sex länder. TERI leds sedan 1982 av IPCC-ordföranden Dr. R.K. Pachauri. Andra liknande institut är IGES Japan; IISD Canada; IDDRI Frankrike; IIED i England. Forskningsproduktionen fokuseras på IPCC’s  ”mjuka” segment WGII och WGIII.

Svenska konkurrenter är bl.a. IVL Svenska Miljöinstitutet AB, Statens väg-och transportforskningsinstitut, JTI Institutet för Jordbruks- och Miljöteknik och Nordiska Afrikainstitutet.

Företaget leds sedan 2003 av en halvtidsanställd VD – agronom med en PhD i systemekologi. Styrelsen  på 12 personer -  varav fyra svenskar -   erhåller skriftliga kvartalsrapporter och man möts en gång om året. Bristande intern styrning och kontroll har konstaterats. Styrelsesammansättningen kan eventuellt försvåra ansvarsutkrävande enligt svensk lag i ett skarpt läge.

Tillgångar:

Eget ackumulerat kapital är  8,3 miljoner. Bland andra finansiella tillgångar finns en förtidsfakturering till kunderna – s.k årsbudgetmaximering – av 42 miljoner kronor.

Fasta tillgångar: 1 miljon.

Immateriella tillgångar: Ett varumärke som är välkänt i Sverige och i den direkta kundkretsen men så gott som okänt utomlands. Man har t.ex. inget omnämnande i de s.k. CRU-mejlen vilket är ett mått på den betydligheten inom det internationella AGW-nätverket.

Inga patent sökes. All forskning publiceras. Bl.a. ett 30-tal  peer-reviewed artiklar per år.

Kundnytta anses av de direkta avnämarna hos huvudfinansiären motsvara en tiondel av det årliga garanterade inköpsbeloppet. De närmaste kunderna uppskattar företagets snabba service, one-stop-shop  samt  friheten av att slippa följa upphandlingskraven i Svensk Förvaltning och EU’s regler,

Kundspridning:  Den svenska staten står för över 75 % av intäkterna.

Verksamheten drivs i nuläget i stiftelseform med projektkostnadstäckning som mål.

Företaget söker  att placera minst 75 miljoner aktier à en krona på marknaden för en ombildning till en kommersiell verksamhet oberoende av politiskt betingade statsanslag. Med detta kapital vill man säkerställa fortsatt anställning av nyckelpersoner samt investera i en stark lednings- och ekonomistyrningsfunktion.

Köpare av 10.000 aktier får som bonus en VIP-plats i kön för medlemsskap i TERI’s gröna golfklubb. Det innebär också ett personligt delansvar för klubbens vattenkonsumtion som sommartid ligger på 1200 kubikmeter per dygn.

Teckningstid fram till 1 maj. En utvärdering av forskningsproduktionen väntas publiceras den 31 mars vilket kan påverka värderingen av företaget. Värderingen utförs av Formas – Forskningsrådet för Miljö, Areella näringar och Samhällsbyggande.

Bank: Ebberöds Klimatbank

Företagets namn: Stockholm Environment Institute (SEI)

Disclaimer: Ovanstående är byggt på fakta från företagets egna rapporter och Statskontorets studie. Tanken om en privatfinansiell räddning av företaget är min egen spekulation. Alla svenskar är ju redan delägare men denna typ av dubbelbetalning förekommer ju vid samtliga utförsäljningar av statliga bolag.

…………………….

Detta, mina vänliga bloggläsare, är en liten annorlunda summering av Statskontorets 138-sidiga rapport av den 11 februari. I mitt förra inlägg spekulerade jag i att detta projekt var ett politiskt genidrag. Det tror jag fortfarande. Studien beställdes av miljöminister Carlgren den 27 augusti f.å och diariefördes – efter en uppenbar snigelposttransport – den 9 september på Statskontoret. Sedan årsskiftet har jag upplevt att Andreas Carlgren varit ovanligt återhållssam i sina klimatuttalanden.

SIDA är en frikostig finansiär av SEI. Perioden 2006-08 överförde man 200 miljoner kronor varav 48 miljoner är s.k. IPS-pengar. IPS= Institutionellt ProgramStöd ”med syftet att stödja utveckling av institutets administration”. IPS-stödet 2010 är på 22 miljoner.

Vi svenskar är ju nästan världsmästare i u-landsstöd med 1% av BNP. Dr. Pachauri föreslog före COP15 att  industriländerna skulle bidraga med minst 1% och helst 3% av BNP. Detta stöddes aktivt av NGO-etablissemanget fram till den dag då det uppdagades att många länder planerade att dra klimatstödet från u-landsbudgeten.

Procenträkning är förrädisk. I dagarna publicerades en rapport om de fattiga hushållen i Sverige där 40% inte hade någon nettoförmögenhet och där medelnettoförmögenheten är 40.000 kronor. Låt oss göra tankekrumeluren att staten tvångssparade 1% av  BNP i ett konto som utbetalades till arvingarna. Medelsvensken lever nu 80 år. En nyfödd svensk idag börjar då att ”spara” 3500 kronor första året. Med en BNP-snittökning på 2% /år och en ränta på snitt 3% så får vi följande: det totala ”tvångssparandet” blir 677.936 kronor : Det sista året ”sparar” man 16.722. Med ränta på ränta utbetalas 2.078.079 till arvingarna. Detta är ingen skitsumma även i framtidens penningvärde. Multiplicera med antalet innevånare och den svenska statsskulden och den norska oljefonden blir småpengar. Om Dr. Pachauris förslag skulle genomföras via en folkomröstning så garanterar jag inte utfallet.

En rättelse. I förra inlägget skrev jag att den svenska u-landsbudgeten – ”biståndsramen” – var 38 miljarder. Den är 2010  31,4 miljarder. Man skall inte lita på sitt minne. Ursäkta!

Den största nyheten i veckan var UNEP/WMO-beslutet att beställa en genomgång av IPCC  och Dr.P’s ledarskap. Hur detta skall gå till har utlovats nästa vecka och utvärderingen skall vara klar till IPCC’s årliga ”stämma” i början av oktober. Man vill bl.a. analysera Dr P’s agerande och ”språkbruk”. AGW-teorin står fast. Intressant var att UNEP-chefen Achim Steiner i sitt anförande på UNEP-mötet i Bali inte nämnde IPCC med ett enda ord. Det är ju en kovändning mot hans hyllning av IPCC i UNEP’s broschyr som publicerades inför FN’s klimatmöte i september f.å. Se sidan 3.

UNEP lanserade också en ny “Low Carbon World”webbsajt.

Slutrapporten från UNEP-mötet har ni här.

Indiska media har tappat sin ”tunghäfta” och man följer nu alla turerna kring IPCC och Dr.P. En intressant artikel om bakgrunden till Himalaya-Gate finns här.

I USA har MSM ökat takten i rapporteringen drivet av den politiska agendan och Al Gore har dykt upp på Apples årsmöte – han sitter i styrelsen – där han fick både burop och applåder.

En mycket intressant bloggdebatt mellan en AGW-vetenskapare och en tvivlare kring frågan om förtroendet för klimatvetenskapen finns här och här.

I Australien börjar vetenskaparna känna olust inför klimatspektaklet. Och i England har man satt ljuset på den negligerade energiförsörjningspolitiken.

I Danmark har en ny skeptikerblogg på engelska öppnat upp med bl.a. Scandinavia-Gate som visar att Skandinaviens temp.data inte stämmer med IPCC:s.

I Finland delade man ut en medalj till Dr.P. Norrmännen ville att Sverige skall starta upp sina kärnkraftverk och i Sverige vill fru Olofsson debitera elen med timpriser. Varför inte!

Kommentera gärna och följ med på TCS och här hos Dr. North.

”Några få fel betyder ingenting för huvudinnehållet i klimatpanelens rapport”, hävdas det från AGW-håll. Men är det i själva verket inte så att de s.k. felen handlar om fundamentala saker, sådana som den globala uppvärmningens eventuellt negativa konsekvenser? Som ju en av er så riktigt påpekade är sannolikhet och risk två skilda saker. Risk är sannolikhet gånger konsekvens. Om konsekvenserna av den globala uppvärmningen inte är farliga då är även risken noll.

Nu har det visat sig att glaciärerna i Himalaya INTE smälter oroväckande snabbt, att havsnivån INTE stiger alarmerande fort, att uppvärmningen INTE kommer att förstöra 40% av Amazonas och att den INTE kommer att minska skördarna i Afrika.

Nyligen gick WMO med en rapport om att man inte kan påvisa att antalet stormar har ökat mellan 1970 och 2004.

”Thus, considering available observational studies, and after accounting for potential errors arising from past changes in observing capabilities, it remains uncertain whether past changes in tropical cyclone frequency have exceeded the variability expected through natural causes.”

Och kraftigare nederbörd då, hur är det med den saken?

”…a detectable change in tropical-cyclone-related rainfall has not been established by existing studies.”

Kontentan är alltså:

”…we cannot at this time conclusively identify anthropogenic signals in past tropical cyclone data.”

Nu är det alltså dags att ställa sig frågan: är då en eventuell fortsatt global uppvärmning en risk? Om inte, varför ska vi bry oss om den?

Det verkar som om de verkliga ”förnekarna” nu finns på AGW-sidan. Al Gore vidhåller fortfarande att antalet stormar kommer att öka, att nederbörden har ökat och att isarna smälter oroväckande fort. ”Vi kan inte önska bort den globala uppvärmningen”, säger Al Gore och jag börjar återigen undra över hans mentala tillstånd.

Efter den senaste tidens kritik mot FN:s klimatpanel, IPCC, meddelade Nick Nuttall, talesman för FN:s miljöprogram UNEP, i fredags att en oberoende reformkommission ska se över IPCC. Vilka som kommer att ingå i kommissionen är inte känt, mer än att det rör sig om ”högt uppsatta forskare”. Förhoppningsvis forskare som inte är partiska, dvs. spelar en nyckelroll i nuvarande klimatpanelen.

Samtidigt säger Indonesiens utrikesminister Marty Natalegawa att ”det första intrycket efter Köpenhamn var dystert” men att ”två månader senare är läget inte så dystert som det ser ut”. Vad han menar med det framgår inte.

EU:s nytillträdda klimatkommissionär Connie Hedegaard har nämligen  uttalat tvivel på att ett globalt bindande klimatavtal kommer att kunna presenteras före 2012 eftersom det råder mycket stor oenighet kring vad ett sådant avtal skulle innefatta.

Kanske menar Natalegawa att vi inte längre tycks stå inför en klimatkatastrof?