IPCC gör inga prognoser utan har scenarier som sedan används av politiker som prognoser. Hur tillförlitliga är klimatmodellerna? Kan vi lita på att globala temperaturen kommer att stiga 1.5 – 4.5 grader de närmaste 100 åren?

Redan spannet 3 grader bör få oss misstänksamma – det är i sig en stor osäkerhet. Klimatmodellerna är uppbyggda av samma principer som väderprognoser. Jorden delas in i ett rutnät i 3 dimensioner och så räknar man sig framåt. Alla vet att väderprognoser slår fel inom ett par dagar. Hur kan vi då tro att en 100-årig prognos med samma principer ska bli rätt? Åtminstone nästa år borde väl bli rätt eller? Men det blir det inte – faktum är att körningarna från respektive klimatmodell ser ut som ett spaghettinystan. De körs många gånger för de har inga riktiga initialvärden för rutnätet. Dessutom är klimatmodellerna betydligt mer komplexa än vädermodellerna och det är dess svaghet.

Att göra bra prognoser är en egen vetenskap. Scott Armstrong är en av experterna i välden på prognosmetoder och han har granskat klimatmodellerna. Han har granskat IPCC AR4 kapitel 8 för att se om klimatmodellerna håller måttet. För det första så saknas det referenser i AR4 om vilka prognosmetoder som använts. Av 140 kända principer och regler för att göra prognoser kunde Armstrong identifiera 89 som gick att bedöma. Av dessa 89 bröt IPCC mot 72 prognosprinciper!!! Flera av dessa var avgörande och kritiska. Forskning om prognoser visar att experters prognoser inte är tillförlitliga när osäkerheter och komplexitet finns. Detta gäller i hög grad IPCC:s klimatmodeller.

Forskning har visat att experter har svårt att ta till sig information och bevis som går emot den egna övertygelsen. I fallet IPCC så är alla modeller uppbyggda på samma principer och det är meteorologer som dominerar starkt i alla länder. Detta gäller också Sverige. Politikerna styr pengarna till de som ger de resultat som önskas.

Den som vill se vilka prognosprinciper IPCC:s klimatmodeller bryter mot kan läsa referenserna. Jag tar bara upp ett par av de 72 priciperna IPCC bryter mot.

• Tillförsäkra att prognoserna är oberoende av politik
• Undvik datakällor som kan ha metodfel
• Tillse att prognosmetoderna är enkla
• Låt oberoende experter bedöma metoderna

Klimatmodellerna är ovaliderade och att de stämmer 50 år bakåt i tiden säger inget om tillförlitligheten framåt.  Armstrong går så långt att han säger att klimatmodeller är ett matematiskt sätt för experter att uttrycka sina åsikter.

Klimatet är oerhört komplext och det kan vara så att det inte går att förutsäga med nuvarande kunskapsnivå. Bara en sådan enkel fråga som är det koldioxid som orsakar högre temperatur eller högre temperatur som orsakar högre koldioxidhalt är svår att svara på.

Faktum är att en mycket enkel modell kan vara bättre än IPCC:s komplexa modeller. Ingen av IPCC:s modeller har förutspått att globala temperaturen har legat nästan oförändrad de senaste 10 åren även om det ligger i det undre intervallet för spridningen. Inom ett par år kan modellerna dömas ut om inte globala temperaturen börjar stiga.

Det s.k. tvågradersmålet är meningslöst. Det är ett politiskt mål för att införa det typ av samhälle som politikerna önskar. Osäkerheten i modellerna är enorm och borde inte ligga till grund för politiska beslut. Gammelmedia har här svikit sin granskande roll och är numera maktens megafoner.

Referenser:

GLOBAL WARMING: FORECASTS BY SCIENTISTS VERSUS SCIENTIFIC FORECASTS

IPCC AR4

IPCC har fått mycket kritik från olika håll. Objektiviteten ifrågasätts, vetenskapliga misstag har gjorts, politiska styrningen är total. Den senaste skandalen var plagieringen av en Greenpeace rapport.

IPCC säger att vi ska få en global uppvärmning i storleksordningen 1.5 – 4.5 grader de närmaste hundra åren. Mycket förenklat bygger ”beviset” på en indirekt bevisföring. De klimatmodeller som IPCC refererar till säger så och om man tar bort antropogena växthusgaser från modellerna så fås inte denna uppvärmning under 1900-talet. Hela IPCC:s ”bevis” bygger på att klimatmodellerna är korrekta. I ett senare inlägg ska jag återkomma till varför klimatmodellerna inte duger att göra prognoser med.

IPCC slagit fast sannolikheter för framtiden och vad som hänt inom olika områden. Här är den viktigaste slutsatsen i IPCC:s AR4 rapport från 2007.

Most of the observed increase in global average temperatures since the mid-20th century is very likely due to the observed increase in anthropogenic greenhouse gas concentrations.

Om vi tittar på definitionen av “very likely” ser vi att det avser större än 90%. Vi kan nu konstatera att IPCC säger att det är upp till 10% sannolikhet att det mesta av uppvärmningen sen 1950 INTE beror på våra växthusgasutsläpp. Redan detta borde vara en tankeställare för de som hånar skeptiker till IPCC:s hypotes om kommande global uppvärmning. Men var kommer detta 90% ifrån? Säger man 90% finns det väl ett vetenskapligt underlag för det? Varför är det inte 99% eller 10%?

Vid försök till granskning om var siffran 90% kommer ifrån finner jag att vetenskapligt underlag saknas utan det är ett tyckande. IPCC skyller på att de 10% beror på osäkerheter i ”methodologies”.  IPCC definerar två typer av osäkerheter – värdeosäkerheter och struktuella osäkerheter., se nedan (kapitel 1.6 i AR4).

Uncertainties can be classified in several different ways according to their origin. Two primary types are ‘value uncertainties’ and ‘structural uncertainties’. Value uncertainties arise from the incomplete determination of particular values or results, for example, when data are inaccurate or not fully representative of the phenomenon of interest. Structural uncertainties arise from an incomplete understanding of the processes that control particular values or results, for example, when the conceptual framework or model used for analysis does not include all the relevant processes or relationships. Value uncertainties are generally estimated using statistical techniques and expressed probabilistically. Structural uncertainties are generally described by giving the authors’ collective judgment of their confidence in the correctness of a result.

I vårt specifika fall med ”methodologies” tolkar jag att de måste vara struktuella och då är det författarnas tyckande som är styrande.

Vem varför 90%? Det saknas vetenskapligt underlag för detta utan det är ett tyckande av en ”expert panel” som består av de som skrivit artikeln.  Detta låter väl svagt. Är IPCC:s viktigaste mening uppbyggd av ett tyckande och inte vetenskap?

Om någon av läsarna av TCS hittat någon sann vetenskaplig förklaring till de 90% så hör av er.

Min slutsats är att politikerna får de resultat de önskar. De tillsätter nämligen deltagarna som ska skriva IPCC:s rapporter. Kritiska vetenskapsmän får naturligtvis ingen plats i IPCC.

Referens: IPCC AR4

Framtidens energi

Det började med att en del klimatforskare tidigt på 2000-talet hoppade av IPCC, FNs klimatpanel, i protest mot hur panelen handskades med sitt uppdrag att ge ett vetenskapligt underlag för världens regeringar angående klimatet. Avhoppen kom sig av att IPCC i sin Summary for Policymakers helt enkelt struntade i de forskningsrapporter som talade emot tesen att koldioxiden skulle vara den huvudsakliga orsaken till global uppvärmning och att denna skulle medföra en katastrofal risk för sjukdom och andra negativa effekter.

När Steve McIntyre och Ross McKitrick sedermera visade att den berömda ”hockey-kurvan” i rapporten från 2001 grundades på ett snedvridet urval av trädringsserier samt en felaktig statistisk metod, så började fler av världens klimatforskare och meteorologer att undra hur denna kurva kunde få framstå som det yttersta som klimatforskningen hade att bidra med.

Med Climategate 2009 blev det uppenbart att IPCC mer eller mindre hade kidnappats av en liten klick forskare och miljöaktivister som mer inriktade sig på att använda IPCC som ett medel för den egna forskningskarriären och för att skapa rubriker i media än att söka sanningen om hur klimatet verkligen fungerar. Deras fokus var helt inriktad på att skapa ett lämpligt underlag för nästa rapport och att hålla all skeptisk forskning utanför.

I en rad undersökningar av bl.a. Donna Laframboise visas hur IPCC infiltrerats av Greenpeace och WWF och hur dessa organisationer bidrar med både författare och litteratur som sedan framförs, som om det vore vetenskap, i IPCCs rapporter.

Den senaste i en lång rad av skandaler handlar just om miljöorganisationernas stora inflytande. Den 9:e maj gick IPCC ut med ett pressmeddelande som sa att 80% av världens energiförsörjning kunde ske genom ”förnyelsebar” energi år 2050.  Den 14 juni släpptes själva rapporten. McIntyre har läst den och kunde konstatera att bland huvudförfattaren fanns en representant för Greenpeace, Sven Teske (Tyskland). Till grund för IPCC-rapportens optimistiska syn på förnyelsebar energi låg en Greenpeace-rapport av sagde Sven Teske, med förord av IPCCs ordförande Pachauri. Det visade sig också att Teske är med i ledningen för en europeisk intresseorganisation för just förnyelsebar energi!

Inte nog med att Greenpeace, i samarbete med energilobbyn, är med och skriver fantasifulla ”forskningsrapporter” till IPCC, de är också med som granskare till sitt eget material. Tänk som det kan bli . Donna LF har en vass kommentar här.

Men det är inte bara skeptiker till IPCC som har reagerat på detta förfarande. Även AGW-trogna journalister som Mark Lynas (och här) och Andrew Revkin är kritiska till att IPCC så tydligt lierar sig med miljöaktivistiska organisationer och med den industri vars vinstintressen gynnas av panelens rekommendationer till politikerna.

Ben Pile har grävt vidare. Och tidningarna har hakat på här, här, här och här (jag har inte hittat några svenska dock). IPCCs trovärdighet verkar ha nått ett nytt bottenläge.

Ingemar Nordin

Gästinlägg av C-G Ribbing

Hypotesen att mänskliga CO2-utsläpp har stor betydelse för en pågående och snart farlig global temperaturhöjning presenteras som ett vetenskapligt resultat. Man söker i detta sammanhang marginalisera den kritik som framförts. I värsta fall hävdas att det inte finns någon seriös vetenskaplig kritik i granskade tidskrifter. Ett beryktat exempel på detta är ett inlägg av senatorn och presidentkandidaten John Kerry:

”You realize that there are something like two or three thousand studies all of which concur which have been peer reviewed, and not one of the studies dissenting has been peer reviewed?”

Den som vill kritisera felaktigheter av denna karaktär kan sedan 13:e april i år använda ett värdefullt uppdaterat “förråd” av motbevis hos tidskriften Popular Technology.

Detta är en bibliografi med mer än 900 AGW-kritiska tidskriftsartiklar. Samtliga artiklar har gått igenom s k peer-review, vilket onödiggör en trist debattrunda om denna speciella aspekt. Förteckningen är i huvudsak ordnad alfabetiskt efter första ordet i titeln, men ordningen bryts i någon utsträckning av att referenser till ev kommentarer införes direkt efter originalartikeln. Det finns också ett antal underrubriker som Antarctica, Arctic, Clouds, Coral Reefs etc för att underlätta sökning. De allra flesta artiklarna är från 2000-talet, men ett antal klassiker från 20-30 år tillbaka finns också med.

I slutet av den långa förteckningen finns 31 kommentarer till denna och den föregående upplagan. De flesta vill lägga till ytterligare kritiska artiklar, men jag fann en annan av särskilt intresse. Författaren har jämfört listan med en motsvarande från UNEP: « The 2009 Climate Change Science Compendium» (Published on September 22 with the purpose of filling the gap of published climate research between the IPCC AR-4 of 2007 and the AR5 due to be released in 2014.)

FN- rapporten innehöll totalt 376 vetenskapliga artiklar varav 316 publicerats under perioden 2007-2009. Listan från Popular Technology hade vid det tillfället 133 artiklar från samma period 2007-09, men inte en enda av dessa fanns med i UNEP-rapporten. Varken en opartisk eller en slumpmässig sortering kan ha åstadkommit en så perfekt sortering!

Denna observation är ingen ursäkt för Kerrys fadäs i ovanstående citat, men den illustrerar vådan av att endast lita till FN-källor om man vill informera sig om klimatvetenskap och dess resultat.

Förteckningen är värdefull genom att den demonstrerar hur massiv och omfattande den vetenskapliga kritken mot AGW-hypotesen faktisk är. Den också praktiskt nyttig för oss amatörkritiker som vill ifrågasätta någon del av de påståenden om klimatförändringen och dess orsaker, som nära nog dagligen framföres i gammelmedia.

C-G Ribbing

För några dagar sedan skrev Maggie om WWFs vice-president Dr Richard Moss och hans mångåriga arbete inom IPCC. Notisen baserades på Donna Laframboises idoga kartläggningar.

Häromdagen hade Donna LF. grävt lite om Greenpeace och dess medverkan i klimatpanelen. Bland Greenpeace-aktivisterna i IPCCs arbete nämner hon Richard Klein som bidragit till inte mindre än fem rapporter sedan 1994 och som varit koordinerande huvudförfattare vid två tillfällen. Sin doktorsgrad lyckades han erövra först 2003, så han fick delta som författare flera gånger redan under sin doktorandtid.

Bill Hare har varit talesman för Greenpeace sedan 1992, och deltog som en av huvudförfattarna i IPCCs rapport 2007 med en hel del andra uppdrag inom panelen från 2000. Hare har nu ännu en gång blivit utsedd till författare i den kommande rapporten 2013.

En annan Greenpeace-aktivist, som även har skrivit saker ihop med Hare, är Malte Meinshausen. Han bidrog också med sitt författarskap till inte mindre än tre av kapitlen i IPCCs 2007. Självklart refererar de friskt till sina egna arbeten. Meinshausen blev doktor 2005.

Donna LF. ger många fler exempel på hur infiltrerad IPCC är av Greenpeace och andra miljöorganisationer, både genom personal och genom all den litteratur som organisationen producerat och som rapporten från 2007 citerar.

Oh, javisst ja. Även självaste ordföranden för IPCC, Rajendra Pachauri, har varit insyltad i den gröna lobbyorganisationen. Han har bl.a. skrivit förordet till en Greenpeace-skrift om klimatet som publicerades i början av 2007. (Att IPCC leds av en grön extremist har väl stått klart sedan länge, inte minst efter att han offentligt kallade all seriös forskning som var kritisk mot att Himalayas glaciärer skulle vara borta år 2035 för ”voodoo-science”. Extremismen kom nyligen till uttryck igen i The Times of India, där han påstår att jordbävningar och tsunamis orsakas av den globala uppvärmningen.)

Skulle inte IPCC representera världseliten inom klimatforskningen, som världens politiker kan lita på? Skulle inte panelen stå oberoende av olika särintressen, och bara objektivt och neutralt presentera vad vetenskapen säger i frågan? Det är i alla fall vad jag har hört .

Ingemar Nordin 

Donna Laframboise avslöjar på sin blogg No Frakking Consensus att en av de seniora forskare som är knuten till IPCC (och Review Editor för blivande kapitel 15), Dr Richard Moss, samtidigt är vicepresident för WWF. Moss har varit engagerad i IPCC sedan 1993, enligt CV på WWF:s hemsida.

Hur kan Moss, som en av huvudpersonerna bakom stundvis mycket alarmistiska WWF, samtidigt ses som en neutral och objektiv forskare, undrar Donna Laframboise. Och jag med henne.

Det är inte längre ovanligt att forskare även är aktivister. Se på James Hansens försvar av civil olydnad och ekoterrorism. I Canada finns Dr David Suzuki, zoolog och en av grundarna till David Suzuki Foundation. Bloggen Climate Progress drivs av Dr Joe Romm, som fått en utmärkelse för att vara en av de 100 människor som ”återuppfinner Amerika” och kallats ”Amerikas mest brinnande aktivist-bloggare när det gäller klimatförändring”.

Går det att förena rollen som objektiv, skeptisk vetenskapsman som ständigt söker efter sanningen med rollen som engagerad aktivist som verkligen brinner för sin sak?

Los Angeles Times rapporterar om hur FN och Hollywoodstjärnor kan samarbeta för att rädda vår planet:

FN har under lång tid uppvaktat Hollywood-kändisar som Mia Farrows, Ricky Martin, George Clooney och Angelina Jolie. Generalsekreterare, Ban Ki-Moon menar att detta är ett lyckat samarbete där Hollywoodstjärnor kan få poäng för att framstå som miljöengagerade medan FN vill ha publicitet.

”Vanligtvis talar jag med premiärministrar och presidenter, men det har sina begränsningar”, säger Ban Ki-moon. ”Filmproducenter, regissörer, skådespelare – de har ett globalt inflytande.”

Under ett endagssymposium skall det diskuteras djupa ämnen som ”FN och Hollywood för en grönare och bättre planet”, och ”Stärkandet av kvinnor och skyddandet av barn för en säkrare värld”.  Panelen består av sådana klimatologiska toppnamn som IPCCs ordförande ”den indiske ekonomen (sick!) Rajendra Pachauri” och Christiana Figueres som var ordförande för förhandlingarna i Cancún.

Tänker möjligen FNs generalsekreterare på klimatengagerade succéfilmer som ”An Inconvienent Truth”, eller den domedagsinspirerade ”The Day After Tomorrow”? Ban Ki-moon svarar lite klurigt: ”Jag är säker på att Hollywood kan göra bra historier av det här”.

Ahhh… Vilken otrolig visdom och framförhållning den gode generalsekreteraren ådagalägger! Vi kan känna oss trygga när världens öden ligger hos sådana här globala ledare! (Irony off)

Ingemar Nordin

USA:s representanthus beslöt idag, med rösterna 244 mot 179, att ta bort sin finansiering av IPCC. De ger inte längre IPCC sitt förtroende att genomföra fler utredningar om klimatet för deras räkning.

Detta beslut betyder kanske inte slutet för IPCC. Trots allt bidrar USA med bara en delsumma (bortåt 13 miljoner dollar). Men samtidigt är det en oerhört viktig markering: man litar inte på IPCC längre! Lägg därtill att två andra av världens industriella stormakter, Indien och Kina, står utanför Kyotoavtalet, samt att Japan hoppade av detsamma i julas. Så, vad har vi kvar av världens stora? Jo, EU. Och bland EU-staterna är det väl egentligen bara England, Tyskland och Sverige som fortfarande är CO₂-hotsentusiaster.

JoNova kommenterar: ”En majoritet av forskarna inom IPCC kommer från amerikanska institutioner och organisationer. När denna nya attityd sprider sig i riktning mot forskningsanslag, ”PR” enheter, och andra nationer, så kan det börja bita ordentligt. Tänk om USAs kongress börjar stödja oberoende revisioner, eller solens betydelse för klimatet, eller fler insamlingar av satellitdata?”

Och det är mer som står på spel i representanthuset: ”Husets republikaner och 13 demokrater skickade igår in åtgärdsförslag för att eliminera lönerna för president Obamas internationella klimatförhandlare och andra topptjänstemän.” Blir t.ex. Holdren av med sin lön nu?

Nu bränner det till. Låt oss följa detta drama mycket noggrant. Nya länkar och kommentarer välkomnas!

Ingemar Nordin

Ni minns kanske att en av utredningarna kring IPCC med anledning av Climategate gjordes av InterAcademy Council (IAC), kommenterad bl.a. på TCS här  och här. IAC:s kritik riktade sig mot processen snarare än mot vetenskapen. Deras kritik var hård i sak men var inlindad i ett diplomatiskt språk. Bl.a. ansåg man att IPCC:s reviewprocess inte fungerade, och man sade indirekt att ordföranden Pachauri borde avgå.

I samband med denna undersökning så inbjöds personer att kommentera. Dessa kommentarer har bloggaren och journalisten Donna Laframboise nu plöjt igenom och redovisar succesivt resultatet. Hon har valt ut de personer som har bidragit till skrivandet eller som varit direkt involverade i IPCC:s arbete på annat sätt. Vad säger de involverade själva om hur IPCC fungerar?

Vilka får t.ex. vara med i IPCC? Hur sker urvalsprocessen? Ingen, utom IPCC:s innersta ledning verkar veta hur detta går till. Eller som en kommentator säger: ”Bortsett från de vaga formuleringarna på IPCC:s hemsida … så är detta ett fullständigt mysterium för mig”. En annan säger: ”Jag är inte säker på om denna process är helt transparent … Jag tror att det finns mycket politik omkring det …”

Hon synar också medarbetarnas kommentarer om hur de tycker att IPCC fungerar som en objektiv granskare av vetenskaplig litteratur. Många klagar på att forskarna mer och mer har blivit leverantörer av passande litteratur till de ständigt pågående rapporterna. Det betyder att IPCC inte har den distanserade och rent granskande roll som man ofta säger sig ha, utan istället driver man sin egen agenda inom klimatforskningen – en agenda som sannerligen inte gör livet enklare för de forskare som vill stå oberoende.

Läs även vad klimatforskarna anser om klimatmodellerna som används av IPCC. Och om vad medarbetarna anser vara IPCC:s verkliga syfte.

Donna Laframboise menar att pdf-filen med alla kommentarer är i klass med Climategatebreven och hon kallar den följaktligen för Climategate 2.0. Det här materialet kommer att spela en stor roll i hennes kommande bok.

Men det finns även annat som denna i sanning grävande journalist rotat fram. I ett tidigare arbete har hon exempelvis gått igenom och synat det ständigt återkommande påståendet att IPCC:s rapporter enbart bygger på peer-reviewad litteratur. I själva verket är 30 % av referenserna (5587 av 18531) inte granskade på detta sätt utan består av rapporter, pressreleaser, och material från miljögrupper.

Ingemar Nordin

Debatten om miljö- och klimatfrågorna är genomsyrad av olika vetenskapliga argument. Detta har ställts på sin spets i den känsloladdade klimatdebatten där debattinlägg ofta är nerlusade med referenser till påstått vetenskapliga studier. Från klimatalarmistiskt håll hävdar man ofta att man stödjer sig på vetenskaplig konsensus och FN:s klimatpanel påstår att deras larmrapporter har starkt vetenskapligt stöd. Detta har under senare år visat sig vara en sanning med många undantag. Det man stött sig på har ofta visat sig vara lösa antaganden och texter från kampanjorganisationer som lever på larmen. FN:s forskare har även utnyttjat sin maktställning för att försöka styra den vetenskapliga granskningen för att tysta den fria vetenskapliga debatten, vilket framgått av Climategate-skandalen.

I centrum för klimatdebatten står meteorologer som ägnar sig åt klimatforskning. När deras klimatmodeller mött kritik och invändningar har de indignerat slagit tillbaka med argument som att dessa vilar på naturvetenskapliga grundlagar. Vi som haft invändningar mot modeller och hypoteser har visat att vi ”inte begriper fysikens grundlagar.” Man har även hävdat att klimatvetenskapen är så avancerad och komplex att den inte kan begripas av oss andra. Meteorologer jämför gärna sin vetenskap med fysiken som är den grundläggande naturvetenskapen, men inget kan vara mer vilseledande.

Fysiken drar ofta till sig våra yppersta vetenskapliga begåvningar och håller därför en mycket hög standard. Där sätter man upp en hypotes för ett strikt avgränsat fenomen och sedan använder man matematik för att försöka räkna sig fram till en teoretisk beskrivning av fenomenet som stämmer med observationer. Man eftersträvar att begränsa antalet frihetsgrader för att göra problemet matematiskt lösbart. Så gjorde Albert Einstein när han räknade sig fram till Relativitetsteorin och analogin mellan strålning och materia. Han förutsåg atomenergin innan den var empiriskt påvisad.

Meteorologin har ingen likhet med fysiken, mer än att man där det går använder fysikernas formelspråk för de delprocesser i det komplexa klimatsystemet som man tror sig behärska. Klimatvetenskapen handlar om att utifrån en rad hypoteser och observationer försöka sammanfatta miljontals variabler i en komplex modellbeskrivning av en sannolik utveckling. En av de centrala delprocesserna i klimatsystemet som handlar om molnbildning och molnens inflytande på energibalansen, behärskar man t.ex. mycket dåligt. Solens avgörande inverkan behandlas i princip som en konstant faktor.

Symtomatiskt är att meteorologerna trots tillgång till världens kraftfullaste superdatorer inte klarar av att förutsäga vädret mer än någon vecka. Den ledande institutionen bakom FN:s klimatpanel brittiska Met Office har flera år i rad lämnat halvårsprognoser för vädret och förutsägelser om klimatet några decennier framåt som nästan utan undantag slagit fel. Samtidigt har oberoende forskare som Piers Corbyn med sin Solar-Lunar-Action-Technique (SLAT) lyckats med prognoser som ofta träffat rätt och det med hjälp av bara en vanlig pc. Han förutsåg t.ex. den ryska värmeböljan, den Pakistanska översvämningen och de kalla vintrarna. Förklaringen i Corbyns fall har varit att han nöjt sig med att bara studera systemet i ett makroperspektiv och att hans underliggande hypotes inte är fixerad på antropogen klimatpåverkan. Hans teknik använder bl.a. förutsägbara solaktiviteter som partikelflöden och magnetiska soleffekter tillsammans med påverkan från månen.

Den vetenskap som man bör jämföra meteorologin med är nationalekonomin. Den försöker också beskriva en utomordentligt komplicerad verklighet med grova förenklingar i form av matematiska modeller. Själv har jag ofta haft anledning att ifrågasätta en del av ekonomernas slutsatser som jag inte tyckt stämma med en observerbar verklighet. Min misstro mot alla typer av långtidsprognoser med matematiska modeller bygger på erfarenhet från egen forskning. Jag har dock aldrig stött på någon nationalekonom som gjort anspråk på att kunna förutsäga hur ekonomin kommer att gestalta sig om hundra år, trots att världsekonomin är mycket mindre komplex än klimatet.

Klimatforskningens dilemma är den enorma politiska uppmärksamhet man fått sedan man bildade FN:s klimatpanel IPCC med uppdraget att leta efter mänsklig påverkan på klimatet. I själva mandatet låg ett underförstått politiskt uppdrag att påvisa ett samband mellan klimat och vår energianvändning. Frestelsen gick inte att motstå, meteorologerna levererade det beställda och fick som belöning näst intill obegränsade anslag att livnära sig på. Man brydde sig inte om yttre faktorer som solen, vilket idag visar sig genom totalt misslyckade prognoser. Desperationen i det politiska läger som planerat att utnyttja ”klimatvetenskapen” för sina syften är uppenbar. Nu förklarar man skamlöst alla extrema väderfenomen (som alltid inträffar) med mänsklig påverkan och fortsätter sina krav på systemskiften och ökande skatteuttag.

Mitt råd till meteorologerna är att lämna den politiska debatten åt politiker och nationalekonomer och att dra sig tillbaka till sina institutioner och forska. När man klarar av att förutsäga långtidsväder och klimatutveckling några decennier framöver bättre än sådana som Corbyn, då kan man komma tillbaka i debatten i en anständig roll.

Lars Bern