Gästartikel av C-G Ribbing

En mindre famös klubba.

I dagens läge är det svårt att komma med någon ny synpunkt på Manns hockeyklubba – dess uppgång och fall från 1998-2004 med en höjdpunkt i IPCC’s rapport för år 2001*. Historien finns utförligt återgiven på www.climateaudit.org

I IPCC-rapporten på 90-talet nämndes de problem som var förknippade med att använda årsringar som en proxy för medeltemperaturen. Likväl var Manns hockeyklubbsliknande temperaturdiagram något av en logga för 2001 års IPCC-rapport. Trots att det härrörde från ett tvivelaktigt urval av träringsdata återgavs det på åtminstone fyra ställen i rapporten, och det utnyttjades som ett avgörande argument för att 1900-talets temperaturutveckling varit unik. Detta blev möjligt genom att diagrammet utelämnade både den varma medeltiden 900-1300, och den lilla istiden 1280-1850. Denna avvikelse från tidigare omfattande, och väl etablerad forskning var nödvändig, för att den i själva verket måttliga temperaturhöjningen under 1900-talet skulle kunna presenteras som dramatisk. ”Hockeyklubban” krävde ett ”rakt skaft” för att bli slagkraftig.

Det krävdes några år av jakt på originaldata och statistisk analys för att S. McIntyre och R. McKitrick på ett tillintetgörande sätt skulle kunna demonstrera de fundamentala felen och misstagen som gjorts när hockey­klubban fick skaft och blad. Jag hänvisar återigen till Climateaudit för en komplett redogörelse. I detta sammanhang räcker att relatera att McIntyre och McKitrick visade att MBHs metodik ger den karaktäristiska klubbformen, även när slumptal användes som indata.

Om IPCC hanterat detta debacle på ett juste sätt genom att dra tillbaka diagrammet och beklaga de felaktigheter som presenterats, hade detta kunnat reduceras till ett värdefullt exempel inom vetenskapshistorien. Nu är detta ingalunda fallet, utan det är endast ett fåtal individer, t ex Hans von Storch, inom den den officiella kretsen av ”IPCC-forskare”, som mer eller mindre motvilligt medgivit att diagrammet hade svagheter. IPCC har ingalunda dementerat framställningen i 2001 års rapport. Däremot visar 2007 års rapport endast ett enstaka hockeyklubbsliknande diagram i en undanskymd position. IPCCs torpeder på bloggen RealClimate hävdade att ’det mesta varit korrekt’ och inledde en fortbildningskurs i den matematiska PC-teknik som MBH missbrukat.

Det är ingen tvekan om att förhållandet mellan klimatrörelsen och dess forna ikon utvecklats i neurotisk riktning!

En ytterligare reflektion anmälde sig när jag läste det 2:a kapitlet ”History” i Ian Plimers ”Heaven and Earth – global warming the missing science”. Plimer ger en ambitiös sammanfattning av hur jordens klimat varierat under årmiljoner. Han dementerar med ett antal ytterligare exempel det fortfarande vanliga påståendet att 1900-talets klimatutveckling i något avseende varit extremt. Det är inte frågan om dagens frontlinjeforskning, utan Plimer refererar till mer än 300 vetenskapliga rapporter. Det flesta förelåg när IPCC 2001 band sig för det motsatta, dvs att 1900-talet varit extremt. Man kan inte undgå att fråga sig hur detta var möjligt. Att man så okritiskt accepterade några enstaka rapporter från några enskilda forskare. Att man var beredd att utan noggranna undersökningar och utan djupgående diskussion kasta överbord etablerad kunskap från så många olika vetenskapsområden . Detta är obegripligt och verifierar sannerligen inte det skryt över IPCC-proceduren, med den noggranna kontrollen, som vi undfägnas med när IPCC-rapporterna presenteras. Däremot stämmer det väl överens med den serie av ”gates”, som blivit kända sedan november förra året, då East Anglia-mailen blev offentliga.

C-G Ribbing

Michael Manns skötebarn och IPCC:s forna stolthet – hockeyklubban – har dödförklarats av Storbritanniens ledande statistiker, professor David Hand, uppger Realtid.se. David Hand sa igår att underlaget till klimatpanelens statistik samlats in på ett ”opassande” sätt.

”Den använde en statistisk metod som överdriver effekten (av uppvärmningen)”, sa han till Financial Times.

Vi säger bara: ”Vila i frid”.

Storbritanniens ambassadör i Sverige, Andrew Mitchell, är idag aktuell med en debattartikel i SvD på tema klimat. Storbritannien, hemmanationen för UEA och CRU, är idag en av de främsta försvararna av AGW-teorin. Och Andrew Mitchell gör sitt bästa för att blåsa nytt liv i vårt intresse för klimatfrågan. Med stöd i Ed Millibands rapport ”Bortom Köpenhamn: Brittiska regeringens internationella åtgärdsplan för klimatförändringar” identifierar han fyra viktiga slutsatser.

För det första att Köpenhamn står för ett viktigt steg framåt. Där tror jag att man får vara försedd med både ögonbindel och hörselskydd för att kunna instämma. Nu befarar man tvärtom på flera AGW-håll att även Mexikosamtalen blir fruktlösa. Att rika länder förbundit sig att bidra med klimatfinansiering är en vacker tanke, men hur dessa pengar ska överlämnas och framför allt hur man ser till att de används på rätt sätt är en helt annan femma.

För det andra konstaterar Andrew Mitchell, något försiktigt, att ”den globala uppvärmningen är verklig och inte kan förklaras utan att man inkluderar människans handlingar”. Där är vi nog alla överens. Frågan är bara i vilken grad människans handlingar bidrar.

”Om vi inte gör något kommer klimatförändringarna att leda till ett ökat hot mot vår säkerhet”, skriver Mitchell vidare. Ja, ett förändrat klimat kan självklart innebära ett hot. Men det gäller även om klimatet växlar till en kallare fas. Vi bör vara förberedda på alla eventualiteter.

Slutsats nummer tre är att vi bör driva på omställningen från fossilt till förnybart. Om vi i förnybart inkluderar kärnkraften så är jag klart överens. Men att dissa de fossila bränslena och ersätta dem med vindsnurror funkar inte. Och att täcka halva Sahara med solpaneler är fortfarande bara en dröm.

Till sist menar Andrew Mitchell att vi naturligtvis behöver en omfattande juridiskt bindande överenskommelse för att säkerställa att utvecklingen går åt rätt håll. ”För att nå framsteg på vägen mot en omfattande överenskommelse måste vi stärka UNFCCC-processen och försäkra att framsteg i Köpenhamnsöverenskommelsen bygger på formella förhandlingar”, är hans recept. Mer konkret än så blir det inte. Andrew Mitchell serverar därför en riktigt tunn soppa som varken mättar eller övertygar. Ursäkta uttrycket, men detta är ordbajseri av stora mått.

Något sent omsider, men ändå ett måste att lyfta upp på TCS. SvD gjorde igår en omsvängning och publicerade helt plötsligt ett kritiskt uppslag om IPCC.

Kommentarerna strömmade in, blogglänkarna likaså. Och före Earth Hour var ju en av ledarskribenterna kritisk under strecket. Håller SvD på att vända skutan eller är detta bara ren opportunism i syfte att vinna fler läsare?

I onsdags höll FN-chefen Ban Ki-Moon och IPCC-chefen R.K. Pachauri presskonferens i FN:s reservpalats i New York. Den ordinarie “skrapan” rensas ju från “mänskligt tillförd asbest” gubevars. Asbest rekommenderade ju nyligen Dr.P. att klimatskeptiker skulle smörja i ansiktet. Svenska Skanska är inblandade i ombyggnaden av FN-skrapan. Media fick inte ställa några frågor. Detta sammanfattades som “Nordkoreanskt!”. Läs mer här.

Man kan då fråga sig varför Ban “Musslan” Ki-Moon eller den självutnämnde “Statsmannen” Dr. Pachauri inte ville svara på frågor från media?

Det enkla svaret är nog att man inte har några bra svar. Sedan ville nog inte Ban Ki-Moon ta risken att Dr.P kom “upp i varv”. Det var ju hans otämjda tunga som kritiserades på UNEP-mötet i Bali för två veckor sedan. Dr. P. är ganska unik med att starta alla publika framträdanden med öppningsfrasen “Excellencies, members of the media, distinguished ladies and gentlemen” i den ordningen.

Att inte säga något är en diplomatisk osed. Jag har mött många sådana figurer inom det Europeiska näringslivet. De sa aldrig något på möten och uppfattades då – framförallt i Norra Europa – som seriösa och intelligenta. Det visade sig längre upp i karriären att en del faktiskt inget hade att säga. Några omplacerades till ofarliga uppdrag i nationella och internationella industriorganisationer med huvuduppdraget att inte få något gjort.

Hur det står till med Ban Ki-Moon i detta sammanhang vet jag inte. Men ärliga pensionerade FN-byråkrater vet ju att FN till skillnad mot näringslivet inte är en meritokrati. Det är inbyggt i systemet. Man gör inte karriär vertikalt för att FN skall få nytta av personens erfarenheter. Karriärsteg får man söka i en evig “nyanställningprocess” där professionella kriteria inte alltid står speciellt högt på skalan. Ibland hjälper det att vara dotter och svärson till Ban Ki-Moon t.ex. läs här.

En halvtimme efter FN:s “pressmöte” höll IAC:s (InterAcademy Council) Co-Chair holländaren Robbert Dijkgraaf en presskonferens med möjlighet till dialog med media. Han underströk att uppdraget gällde framtiden och inte till att döma IPCC för gamla synder. IAC:s press release här.

Nu till de skriftliga “produkterna”. Sammanfattningsvis fick jag intrycket att de var skrivna av “lawyers and liers” vilket är en vanlig försvarstaktik när en organisation eller ett företag blir utsatt för kritik.

Här några konstateranden:

• IPCC har diskret och skamlöst ompositionerats från att fokusera på AGW med huvudvikt på “A”=Antropogenic till Climate Change rätt och slätt.

• Man introducerar en ny term “sub-global” utan någon definition. Menar man att vi i framtiden får “sub-global-warming”? Eller är det en segmentering av de som “skall betala” och de som skall “casha in”?

• Man skall försäkra sig om ”continued scientific credibility”! Det blir ingen lätt uppgift i en organisation som i WGI fritt blandar klimatvetenskap och meteorologi, observationer i verkligheten och modellering för att sedan via WGII och WGIII hamna i humanvetenskapernas interdisciplinära tanketräsk via sociologi, etnologi och i slutändan till det politiska målet för en annan intressegrupp dvs “Global Governance”. IPCC:s mest lästa rapport “Summary for Policymakers” publiceras endast efter politiskt godkännande i Plenum av medlemsländernas diplomater. Inte av vetenskapare.

• Man nämner inte med ett ord frågan om “jäv” när det gäller Dr. P:s sidointressen. Det finns inget med i direktiven om detta förutom i vaga termer om organisation och management. Ban Ki-Moon har således beslutat att Dr. P. INTE skall utsättas för FN:s egna “conflict-of-interest”-regler eller bättre. Troligen därför att de inte tål en närgången granskning. Dr. P. sade ju vid ett av sina försvarsuppträdanden i frågan att IPCC inte var en FN-organisation utan en “Intergovernemental organization” och därför inte berördes av FN:s regler. Skillnaden tycks vara hårfin. Men advokatyr är ju en speciell kompetens inom FN. Dr.P. har ju en för europeiska och nordamerikanska iakttagare väldigt begränsad idé om vad som menas med jäv. För honom är det när pengar byter ägare. Jäv omfattar oftast “inflytande” och där behöver man bara läsa Dr.P:s uppdragslista före och efter IPCC-ledarskapet och senare efter det delade Nobelpriset till IPCC för att på papper förstå vad “inflytande” består av. Ban Ki-Moon föredrar således ett fortsatt “no comments” i jävsfrågan.

Hur även svenska statliga Vattenfall “snyltat” på sina FN-relationer i klimatfrågan kan ni läsa här och här.

• IAC:s uppdrag är INTE att uttala sig om vad som föregått eller ingår i AR4. Uppdraget gäller bara “processen” i framtiden dvs med AR5 som publiceras 2013-2014. För att understryka detta avslutas IPCC:s press release med ett uttalande av Dr. Field – professor i biologi – och IPCC Co-Chair som följer: “We expect the recommendations from the IAC’s review to inform how the IPCC prepares its fifth major assessment of global climate change, due to be published in 2013-21014. Meanwhile, the conclusions from the IPCC’s 2007 report remain entirely valid. The climate is changing due to human activity, and the effects are already being felt around the globe. If anything, more recent data indicate that the IPCC’s 2007 assessment underestimated the degree to which human activity is changing our climate.” Det är så en “neutral” utredning banaliseras och politiceras.

Hela IPCC-releasen här.

Vad händer nu fram till den 31 augusti?

Jo på IPCC så hoppas man säkert på att man på klassiskt manér kan avvisa eventuella nya avslöjanden om tidigare IPCC-processer och “fakta” med det enkla argumentet att “frågan är under utredning”. Har vi hört den refrängen förr i politiska sammanhang?

Svaret på detta från kritiska vetenskapare bör vara att intensifiera granskandet och positionera IPCC:s vägran att svara på tilltal med att det är de som då är de verkliga “deniers” i klimatfrågan. Ban Ki-Moon’s spokesperson gav oss ett bra exempel den 3 februari.

Sedan har vi ju ett antal andra “reviews” som pågår i England och USA vilkas resultat inte kan friställas från IPCC.

I tillägg så pågår nu ett kontinuerligt journalistiskt grävande efter “värde” på investerade pengar: klimatforskningsbudgetar, NGO-bidrag, subventionerade gröna energikällor, gröna-jobb-löften, skatter och elräkningar mm. Politiker som skall väljas för en mandatperiod och inte för en klimatperiod får nog sänka sig till att ta del av den krassa verkligheten som den upplevs av väljarna.

Näruppdraget är nu att kritiskt granska IAC:s “ad hoc Independent Evaluation Group (IEG)” så att den är totalt “ren” från jäv av olika slag inklusive nuvarande eller tidigare medlemsskap i gröna organisationer.

På det geopolitiska planet så kanske Ryssland, Mexico, Kanada eller EU(!) och en del andra G-20-länder undrar varför de inte är bland de utvalda akademierna.

Kommentera gärna vidare här på TCS. Ni har redan postat många intressanta inlägg.

PS Färskt från The Telegraphs blogg: ”Climategate: the IPCC’s whitewash ‘review’ is the AGW camp’s biggest mistake yet.”

Tack vare en flitig bloggläsare hittade jag denna artikel.

Under pompa och ståt lanserade Ban Ki-moon och Rajendra Pachauri igår den oberoende granskningen av FN:s klimatpanel IPCC. Det hela kan ses på FN:s webcastsida. Och här hittar ni pressmeddelandet från IPCC.

Jag hoppas att Mr G återkommer med en kritisk genomgång av hela spektaklet.

Nils Lundgren och Marian Radetzki har skrivit en ny artikel på Newsmill och de menar att FN:s klimatpanel, IPCC, bör skrotas.

”IPCCs nuvarande ledning, personuppsättning och arbetssätt har förstört förtroendet för klimatforskningen. Klimatpanelen bör följaktligen skrotas och ersättas av en ny. De nu etablerade nätverken och kotterierna av forskare måste rensas ut. Den nya panelen måste vara helt fri från politiska hänsynstaganden och helt dominerad av forskare vars enda uppgift ska vara att göra objektiva bedömningar av vad klimatforskningen kommit fram till. Fler professores emeriti som ju inte är beroende av tjänster och forskningsanslag kan vara en väg. Det är slående att en mycket stor del av de forskare som har vågat gå emot klimatpanelen tillhör denna grupp.”

Jag vill tipsa om en bra artikel i gårdagens Guardian. Har ni inte redan läst den, så gör det.

Jag önskar alla läsare en riktigt skön fredagskväll. Här hos Crusells vankas det lammytterfilé och pinot noir.

”IPCC relies entirely on peer reviewed literature”. Ja, det hävdar Rajendra Pachauri, men vi vet redan att det inte stämmer. I WGII:s rapport, alltså den andra delen av den stora IPCC-rapporten, citeras artiklar från olika miljöorganisationer. Litteratur som knappast varit föremål för någon peer review. Nu visar dessutom ekonomen Richard Tol, att den tredje delen av IPCC:s rapport innehåller ännu mer ”grå” litteratur.

Och på samma sätt som den andra delen av rapporten överskattar konsekvenserna av den globala uppvärmningen, underskattar man i den tredje delen av rapporten kostnaderna för att minska utsläppen.

Det finns naturligtvis inga garantier för att peer review innebär att ett studieresultat är korrekt och trovärdigt. Å andra sidan, om finns det vetenskapligt granskade studier i ett ämne så borde väl IPCC föredra dem framför sådana som inte granskats. Framför allt när de sistnämnda kommer från statligt kontrollerade organisationer med egen agenda.

Läs mer här.