Ett team av amerikanska och kanadensiska forskare spår att de flesta av jordens mindre glaciärer kommer att smälta bort innan år 2100. Hälften av de glaciärer som är mindre än 5 km² förväntas försvinna helt. Avsmältningen kommer att leda till att havsytan höjs med ca 12 centimeter. Studien bygger naturligtvis helt och hållet på klimatmodeller och använder sig av IPCC:s mittenscenario vad gäller framtida utsläpp av växthusgaser.

”Glaciologist Ted Scambos of the US National Snow and Ice Data Center in Boulder, Colorado says it is reassuring that the IPCC and the new study have independently reached the same conclusion. ”Both could be wrong, but it gives more confidence that both are approximately right,” he says.”

”Regeringen fuskar om utsläppen”, skriver Jens Holm och Jonas Sjöstedt, båda vänsterpartister, i SvD Brännpunkt. I stället för att satsa på att minska utsläppen på hemmaplan betalar man andra länder för att de i sin tur ska minska sina utsläpp. Detta kan vid första anblick tyckas vara bra, men de två debattörerna menar att Sverige slösar bort pengar på projekt som ändå hade blivit av, även utan vår hjälp. Våra satsningar leder alltså per se inte till minskade utsläpp, de är bara pengar i sjön. Jens Holm och Jonas Sjöstedt vill i stället se (dyra) klimatinvesteringar på hemmaplan.

”Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö”, skriver Bo Ekman på DN Debatt och frågar sig varför all miljöforskning, miljöpolitik m.m. misslyckats med att stabilisera ekosystemen. Enligt Ekman mår nämligen miljön sämre än för femtio år sedan. Han säger dock inte vilken miljö (och var) han avser. Han bara kastar ur sig ett påstående. Men hans debattartikel andas ändå viss tillnyktring.”Varför flockas arbetet fortfarande kring den murknade processen kring FN:s klimatkonferenser”, undrar han och låter därmed påskina att även han hyser misstro mot IPCC och dess förmåga att rädda världen. Dessutom menar han att miljörörelsens automatiska ”nej-till-tillväxt” är en dålig inställning, då tillväxten är en förutsättning för fortsatt teknologiutveckling.

”Klimatkrisen kräver en ny utvecklingsmodell”, menar två latinamerikaner (får man skriva så?) i GP Debatt och spinner därmed vidare på Morales vision om en Moder Jord med egna rättigheter. Till detta tillkommer att de rika länderna (det är vi det) måste betala sin klimatskuld (neologism) och tillåta en tillbakagång till småskalighet inom jordbruk. ”Flera nya studier – om den arktiska isen, uppvärmningen av den sibiriska tundran, försurningen av våra hav – tyder på att vi närmar oss farliga tröskeleffekter som kan få den globala uppvärmningen att skena och rucka förutsättningarna för livet på jorden”, skriver Miguel Palacín och Carmen Blanco Valer. Tyvärr nämner de inte vilka studier. Vi förväntas veta det ändå.

”Försiktig optimism inför klimatmötet”, kan vi läsa i Helsingborgs Dagblad som sedan intervjuar tre politiker. Alla tre sågar möjligheterna till ett nytt klimatavtal i Cancún. Så vad optimismen gäller vet jag faktiskt inte. I samma tidning får vi även reda på att Ängelholms kommun tänker betala 700 000 till konsulter som ska ta reda på hur kommunen kan komma att drabbas av extremare klimat och höjd havsnivå. Det känns verkligen som väl använda pengar. Ängelholmsborna bör snarare förvänta sig en höjd kommunalskatt.

Och till sist, saxat ur Effektbloggen. ”Ingen mer desinformation?”, undrar Matilda Welin och riktar ett varningens finger mot alla ”klimatförnekare”. ”Nu höjs röster om att ‘förnekelse av klimatförändringar’ ska läggas till listan över erkända brott mot mänskligheten”, skriver Matilda och citerar bl.a. Donald Brown (Associate Professor of Environmental Ethics, Science, and Law vid Penn State University). Det är tacken för att jag nominerat dem till Beautiful Blogger Award.

Robert Orr, en av Ban Ki-Moons närmaste medarbetare på FN, säger att IPCC:s nästa rapport kommer att vara mycket dramatisk än den förra eftersom det är dit alla data pekar. Som ni dock vet väntas inte nästa rapport förrän år 2014, så att redan idag dra slutsatsen om den kommande rapportens innehåll känns rätt tidigt. Om det inte är så att man redan bestämt sig för hur den ska skrivas.

Jag vill gärna tipsa om en ny bok av Roger Pielke Jr. Bokens titel är ”The Climate Fix: What Scientists and Politicians Won’t Tell You About Global Warming” och den beskriver på vilket sätt världen misslyckats med de flesta hittills genomförda klimatåtgäder. Pielke Jr ger även sin syn på hur klimat- eller rättare sagt energipolitiken borde utformas.

Citat ur Spiked debate:

If we don’t have the low-carbon technologies to replace current energy sources cheaply and effectively, and we are not willing to restrain or even reverse economic growth in order to reduce emissions, something has to give: the emissions targets. The result, says Pielke, is that ‘we engage in elaborate mechanisms or accounting tricks to make it look like we’re doing something when in reality it’s business as usual’.

Pielke Jr anser att CO2 svarar för möjligen hela eller i varje fall en ansenlig del av uppvärmningen under de senaste 150 åren, men att IPCC fokuserat alldeles för mycket på koldioxidutsläpp och samtidigt ignorerat andra faktorer. Han är även kritisk mot de klimatmodeller som används idag.

Det verkar vara en mycket läsvärd bok och jag beställer nog min kopia redan idag.

Köp boken från Amazon UK.

Några av er har nämnt Judith Currys senaste blogginlägg i era kommentarer, men jag tycker att hennes uttalanden är så spektakulära att de förtjänar att lyftas upp extra mycket. Därav detta inlägg. Ni som inte läst vad Judith Curry skriver, gör det nu. Så skriver en forskare med integritet. Hatten av för Judith. Hon är en sann vetenskapskvinna.

Nedan ett axplock av hennes tankar.

”There has been a particularly toxic positive feedback loop between climate science and policy and politics, whose direction has arguably been reversed as result of Climategate.

The scientists provided the initial impulse for this feedback loop back in the 1970’s and 1980’s.  The enviro advocacy groups quickly saw the possibilities and ran with it, with the scientists’ blessing.   The enviro advocacy groups  saw the climate change issue as an opportunity to enlist scientific support for their preferred energy policy solution. Libertarian think tanks, the traditional foes of the enviro advocacy groups, began countering with doubts about the science.  International efforts to deal with the climate change problem were launched in 1992 with the UNFCCC treaty.

Wait a minute, what climate change problem?  In 1992, we had just completed the first IPCC assessment report, here was their conclusion:  “The size of this warming is broadly consistent with predictions of climate models, but it is also of the same magnitude as natural climate variability.  . . The unequivocal detection of the enhanced greenhouse effect from observations is not likely for a decade or more.”

Nevertheless, the policy cart was put before the scientific horse, justified by the precautionary principle.  Once the UNFCCC treaty was a done deal, the IPCC and its scientific conclusions were set on a track to become a self fulfilling prophecy.  The entire framing of the IPCC was designed around identifying sufficient evidence so that the human-induced greenhouse warming could be declared unequivocal, and so providing the rationale for developing the political will to implement and enforce carbon stabilization targets.   National and international science programs were funded to support the IPCC objectives.  What should have been a political debate about energy policy, environmental quality, and reducing vulnerability to weather and climate disasters, became a debate about the nuances of climate science, with climate scientists as the pawns and whipping boys.”

(…)

”[A]t the heart of the IPCC is a cadre of scientists whose careers have been made by the IPCC.  These scientists have used the IPCC to jump the normal meritocracy process by which scientists achieve influence over the politics of science and policy.  Not only has this brought some relatively unknown, inexperienced  and possibly dubious people into positions of influence, but these people become vested in protecting the IPCC, which has become central to their own career and legitimizes playing power politics with their expertise.”

(…)

”I was pretty much the only voice out there amongst the scientists that were supporters of the IPCC.  I became deafened by the silence of my colleagues, and more important from the institutions that support science.  Pachauri’s defense of the IPCC, and his apparent conflicts of interest, added fuel to the fire.  I began asking whether the IPCC could survive this, and even whether it should survive this.   I began trying to provide some constructive suggestions for the community to rebuild trust through greater transparency and greater attention to uncertainties.   Not only did I receive virtually no support from my colleagues, but they started to view me as part of the problem. At some point, I decided that I could no longer in good faith support the IPCC and its assessments.    At the moment, it seems that many regard me as the main problem.”

Vad kan jag säga, jag är djupt imponerad av Judiths mod att gå emot etablissemanget.

Utan tvekan har biologisk mångfald blivit det nya innehotet. I Norran skriver Andreas Carlgren i en debattartikel att förhandlingarna i Nagoya (som handlar just om att rädda den biologiska mångfalden) ytterst handlar om vår egen överlevnad. Carlgren driver även på för att man bildar en internationell panel liknande IPCC – Intergovernmental science-policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services (IPBES) – som ska arbeta för den biologiska mångalden.

”Jordens arter hotas av skövlingen av regnskogar, förstöringen av korallreven, ja över huvud taget av överutnyttjande och icke hållbart nyttjande av naturens resurser”, skriver Carlgren. ”Vi närmar oss i snabb takt den gräns som finns för planetens belastning.”

Vi riskerar, enligt Carlgren, att ”såga av den gren vi sitter på”. Formuleringarna känns igen från alla skriverier om klimatet. Frågan är bara: har biologisk mångfald tillräcklig moralisk tyngd för att kunna ta över rollen som skräckscenario nummer ett?

Känner ni till Judith Curry? Det borde ni göra. Under det senaste året har Judith Curry nämligen gjort något som tidigare varit tabu i AGW-kretsarna: hon har börjat tala med skeptiker. Hon menar att det finns flera skeptiker som kommer med sunda argument.

“Yes, there’s a lot of crankology out there,” säger hon. “But not all of it is. If only 1 percent of it or 10 percent of what the skeptics say is right, that is time well spent because we have just been too encumbered by groupthink.”

Judith Curry är djupt kritisk mot IPCC och dess processer. Få forskare skulle hävda att IPCC är perfekt, men Curry anser att klimatpanelen behöver genomgå en ordentlig reform. Hon går så långt att hon anklagar IPCC för korruption.

“I’m not going to just spout off and endorse the IPCC, because I think I don’t have confidence in the process.”

Läs mer om Judith Curry i en ganska överraskande artikel i Scientific American.

Hatten av för Judith. När man respekterar andra möts man själv av respekt.

”Svenska professorer ifrågasätter FN-rapport” är rubriken på en debattartikel i Ny Teknik undertecknad av Pehr Björnbom och C-G Ribbing, båda välkända för läsare av TCS. Det hela handlar om klimatkänsligheten och hur mycket en dubbling av CO2-halten påverkar den globala temperaturen. Många av TCS läsare håller säkert med om att klimatkänsligheten är den springande punkten i hela klimatdebatten och att den troligen överskattas av IPCC. Roy Spencer har länge försökt bevisa att klimatkänsligheten i själva verket är betydligt lägre än vad FN:s klimatpanel påstår och att IPCC:s klimatmodeller borde anpassas därefter.

Ingressen till artikeln tycks vara satt av redaktionen: ”Man måste söka nya förklaringar och undersöka om klimatförändringarna beror på naturliga orsaker eller om människan har orsakat denna på ett annat sätt än genom koldioxidutsläpp. Det skriver professorerna Pehr Björnbom och Carl-Gustaf Ribbing.” För ingenstans i artikeln ser jag att de två herrarna faktiskt skrivit det. Inte ens mellan raderna.

Igår kom nyheten om att ”världens ledande klimatskeptiker”, Björn Lomborg, svänger i klimatfrågan och nu erkänner att den globala uppvärmningen är ett av dagens största hot. Allt enligt Expressen, som dock uppenbarligen inte läst på tillräckligt. Lomborg har nämligen aldrig utgett sig för att vara klimatskeptiker. Han har hela tiden accepterat IPCC:s resultat, men förordat att vi fokuserar på andra, mer akuta problem. Dessutom har Lomborg varit negativt inställd till att införa en koldioxidskatt. Vad han och Copenhagen Consensus gemensamt kom fram till år 2009 kan ni läsa här.

Det Lomborg däremot blivit kraftigt kritiserad för är sin framtidsoptimism. Något som inspirerat mig till att börja skriva en ny bok om just framtidstro och svartsynthet. Mer om detta en annan gång.

Här kan ni läsa den Guardian-artikel som gett upphov till alla skriverierna.

Igår klockan 16 offentliggjordes den oberoende granskning av IPCC som kom till efter att det blivit känt att IPCC:s rapporter innehöll ett antal mer eller mindre grava fel. SVT rapporterar att IPCC måste reformeras i grunden för att undvika liknande misstag i framtiden. Trots det anser dock granskarna att IPCC i huvudsak varit framgångsrik i sitt arbete.

”IPCC är en succé, men fundamentala förändringar är nödvändiga”, säger Harold Shapiro, ordförande för granskningsgruppen. Ett ganska motsägelsefullt uttalande.

Enligt Sydsvenskan välkomnades resultatet av granskningen av Rajendra Pachauri, som dock inte tänker avgå, trots att hans ledarskap kritiserats och trots att rapporten fastslår att man bör korta mandatperioden för kommande ordföranden.

Michael Tjernström, professor i meteorologi vid Stockholms universitet, tycker att den oberoende gruppens rekommendationer borde vara nog för att rädda förtroendet för IPCC.

”Ryktet har blivit onödigt mycket tilltufsat”, säger han till GP och Svenska Dagbladet”Det finns krafter i samhället som har tagit kritik mot IPCC till intäkt för att ifrågasätta hela processen. Men nu slår den här rapporten fast att det inte finns någon anledning att ifrågasätta huvuddragen i IPCC:s slutsatser.”

Jag vill dock minnas att granskningen inte omfattade de vetenskapliga slutsatserna, bara själva arbetsprocesserna.

De flesta svenska tidningar rapporterar samma sak. Jag väntar på en första kritisk kolumn.

Uppdatering: En intressant ”ljummen” kommentar av Matt Ridley, den rationelle optimisten.