Igår klockan 16 offentliggjordes den oberoende granskning av IPCC som kom till efter att det blivit känt att IPCC:s rapporter innehöll ett antal mer eller mindre grava fel. SVT rapporterar att IPCC måste reformeras i grunden för att undvika liknande misstag i framtiden. Trots det anser dock granskarna att IPCC i huvudsak varit framgångsrik i sitt arbete.

”IPCC är en succé, men fundamentala förändringar är nödvändiga”, säger Harold Shapiro, ordförande för granskningsgruppen. Ett ganska motsägelsefullt uttalande.

Enligt Sydsvenskan välkomnades resultatet av granskningen av Rajendra Pachauri, som dock inte tänker avgå, trots att hans ledarskap kritiserats och trots att rapporten fastslår att man bör korta mandatperioden för kommande ordföranden.

Michael Tjernström, professor i meteorologi vid Stockholms universitet, tycker att den oberoende gruppens rekommendationer borde vara nog för att rädda förtroendet för IPCC.

”Ryktet har blivit onödigt mycket tilltufsat”, säger han till GP och Svenska Dagbladet”Det finns krafter i samhället som har tagit kritik mot IPCC till intäkt för att ifrågasätta hela processen. Men nu slår den här rapporten fast att det inte finns någon anledning att ifrågasätta huvuddragen i IPCC:s slutsatser.”

Jag vill dock minnas att granskningen inte omfattade de vetenskapliga slutsatserna, bara själva arbetsprocesserna.

De flesta svenska tidningar rapporterar samma sak. Jag väntar på en första kritisk kolumn.

Uppdatering: En intressant ”ljummen” kommentar av Matt Ridley, den rationelle optimisten.

Connie Hedegaard, EU-kommissionär för klimatfrågor, skriver i dagens DN att EU är redo för långtgående beslut i Mexiko. För första gången inser jag, när jag läser artikeln, att årets klimatmöte ska hållas i turistparadiset Cancún. Kanske hoppas man på att de höga temperaturerna gör deltagarna mer benägna att prioritera global uppvärmning. Köpenhamns vintrigt kalla mottagande ökade ju knappast entusiasmen att skriva på ett klimatavtal.

EU öppnar även för möjligheten att förlänga Kyotoavtalet, förutsatt att de stora utsläpparna (framför allt Kina och Indien) tar sitt ansvar och går med på att minska sina utsläpp. Hur det kommer att gå är en annan fråga. Likaså vad en förlängning av Kyoto skulle ge, förutom ett enormt slöseri med resurser.

En bloggläsare från Australien sänder oss idag denna artikel, hämtad ur The Australian.

Mike Hulme, en mycket framstående klimatforskare knuten till University of East Anglia (där han är professor of Climate Change in the School of Environmental Sciences), har definitivt tagit död på myten om tusentals forskare som är överens om att nuvarande klimatförändring orsakas av människan.

Hulme, som själv arbetat inom IPCC, skrev nyligen i en artikel publicerad i Progress in Physical Geography:

”Claims such as ‘2,500 of the world’s leading scientists have reached a consensus that human activities are having a significant influence on the climate’ are disingenuous.”

Enligt Hulme är antalet forskare som stödjer den hypotesen endast några få dussin. Att påstå något annat är att öppna för ännu mer kritik av IPCC. Hulme påpekar dock även att konsensus kan leda till alltför konservativa uttalanden, något som James Hansen har framfört.

Hela artikeln kan ni ladda ner här. Hulme-Mahony-PiPG[1]

Diskussionen om antalet forskare finns på sid 10-11. Nu har ni något att hänvisa till nästa gång någon mumlar något om tusentals forskare som är överens.

Nu är de valda – de drygt 800 lyckliga (?) som får vara med och författa IPCC:s femte rapport, AR5, som väntas komma ut 2014. Många äro kallade, men få utvalda, skulle man kunna säga, eftersom drygt 3000 forskare var nominerade att ingå i arbetsgrupperna för AR5. Exakt på vilka kriterier IPCC valde de 831 är inte känt. Man säger dock att:

”Particular attention has been given to relevant expertise to ensure that I.P.C.C. authors teams consist of leading experts in the respective field with a range of scientific views on climate change.”

Sex av tio sägs vara helt nya namn. Många kommer från utvecklingsländer. Och Rajendra Pachauri är mycket nöjd:

”The IPCC is delighted and overwhelmed with this manifestation of enthusiasm and interest on the part of thousands of scientists and experts for working on the Fifth Assessment Report (AR5) of the IPCC.”

Hela listan finns att ladda hem på IPCC:s hemsida.

Nästa vecka, den 31 maj, påbörjas ännu en runda klimatöverläggningar, den här gången förlagd till tyska Bonn. I tolv dagar ska x antal tjänstemän från hela världen försöka omvandla Copenhagen Accord till något mer än bara ett papper. Dessutom deltar upp till 2300 representanter för olika NGO:er och ett okänt antal observatörer från de olika staterna. Något tydligt program jag har inte lyckats hitta. Det bästa är nedanstående preliminära agenda av vilken framgår… ja, inte mycket. Dessutom planeras ett stort antal sidoevents i mer eller mindre propagandistiskt syfte.

Undrar hur mycket hela kalaset kostar?

”Bara stollar, fuskare och lögnare tror fortfarande på AGW”, skriver James Delingpole som rubrik till sin artikel om Heartland-konferensen i Chicago. Delingpole var en av talarna på konferensen och deltog i samma panel som kanske något mer celebra Joe D’Aleo, Fred Singer och Ross McKitrick. Jag fanns med i publiken och lyssnade. Delingpole var inbjuden i egenskap av mannen som var först med att avslöja Climategate och som praktiskt taget myntade namnet. Han är en ung och energisk journalist med en sarkastiskt-ironisk humor som inte drar sig för att sätta allehanda mer eller mindre förlöjligande etiketter på sina motståndare. Han är rolig och underhållande och garanterat en sådan här typ som alarmister formligen avskyr. Personligen tycker jag att han överdriver nästan lika mycket som de sistnämnda och hans rubrik ovan må vara ironiskt menad, men får mig ändå att känna ett visst obehag.

För det är inte bara stollar, fuskare och lögnare som tror på AGW. Tvärtom består de trognas skara av en mängd människor som uppriktigt bekymrar sig för mänsklighetens framtid. De allra flesta har inget ont uppsåt och jag har all förståelse för att de ifrågasätter oss, skeptiker eller contrarians. De oroliga har många gånger vilseletts av sensationssökande journalister som gärna blåser upp vartenda larm till ett Armageddon av oanade mått. För även bland AGW-förespråkare är det få som tror på de mest alarmistiska scenarierna. Det finns naturligtvis ett tiotal alarmistforskare, som Hansen och Schellnhuber, men de tillhör en högljudd minoritet.

Det som var slående på Chicagokonferensen är hur lite ny skeptisk forskning det tillkommit på området. Det är i princip bara Roy Spencer och Richard Lindzen som kan stoltsera med lite nypublicerat material. I övrigt var föreläsningarna i stort sett en repetition av fjolårets. Med tillägg för många och långrandiga utgjutelser över Climategate förstås.

Missförstå mig inte, det var mycket bra som sades i Chicago, men tonen var ofta alltför raljerande och segerviss. Vi är långt ifrån att ha avfärdat klimathotet. Tack vare Climategate och de senaste månadernas avslöjanden om IPCC:s misstag står vi möjligen något bättre rustade och tas på något större allvar. Det finns nu bevis för att FN:s klimatpanel inte är den allsmäktiga och ofelbara instans som den utmålats som. Men vi har fortfarande en lång väg att gå innan förnuftet kan segra. Och även när det har segrat innebär det inte att världens problem är över. För låt oss vara ärliga, det finns fortfarande stora problem. Vi har sju miljarder människomunnar att mätta. Många av dessa människor lever i extrem fattigdom. De saknar det mest basala som tillgång till rent vatten och elektricitet, möjlighet till utbildning och utveckling, jämlikhet och jämställdhet, sjuk- och hälsovård och mycket, mycket annat. Att ta död på klimatspöket är bara första steget. Men ett viktigt sådant. Att kalla sina motståndare stollar, fuskare och lögnare hjälper oss knappast att ta det tidigare.

Läs gärna den första delen av Examiners intervju med Judith Curry. Den handlar om IPCC, Michael Mann och hans hockeyklubba. Intressant, och fortsättning följer i Examiner.

Bangladesh hotas av översvämning! Ni minns säkert rubrikerna. Nu ifrågasätts dock hotet av forskare från själva Bangladesh.

Enligt en artikel från AFP har IPCC sagt att om havsnivån stiger med en meter så kommer 17 procent av Bangladesh att bli översvämmat och 20 miljoner människor kommer tvingas på flykt redan år 2050.

I en ny studie påstås det dock att IPCC inte tagit i beräkning avsättningen av flodsediment, som motverkar att landet blir översvämmat.

”Sediments have been shaping Bangladesh’s coast for thousands of years,” said Maminul Haque Sarker, director of the Dhaka-based Center for Environment and Geographic Information Services (CEGIS), who led research for the study. Even if sea levels rise a maximum one metre in line with the IPCC’s 2007 predictions, the new study indicates most of Bangladesh’s coastline will remain intact, said Sarker. ”Based on the findings of the study, it appears that most of Bangladesh?s coastline, notably the Meghna estuary, which is one of the largest in the world, would rise at the same pace as the sea level growth,” he said.

Atik Rahman, som medverkat i FN:s klimatpanel och är själv baserad i Dhaka, bekräftar att IPCC inte räknat med sedimenteffekten. Han menar dock att höjningen av havsnivån trots allt skulle kunna bli ett hot om den sker snabbare än uppbyggnaden av deltat.

(Tipset kommer från bloggen Klimathotet.info)

Gästartikel av C-G Ribbing

En mindre famös klubba.

I dagens läge är det svårt att komma med någon ny synpunkt på Manns hockeyklubba – dess uppgång och fall från 1998-2004 med en höjdpunkt i IPCC’s rapport för år 2001*. Historien finns utförligt återgiven på www.climateaudit.org

I IPCC-rapporten på 90-talet nämndes de problem som var förknippade med att använda årsringar som en proxy för medeltemperaturen. Likväl var Manns hockeyklubbsliknande temperaturdiagram något av en logga för 2001 års IPCC-rapport. Trots att det härrörde från ett tvivelaktigt urval av träringsdata återgavs det på åtminstone fyra ställen i rapporten, och det utnyttjades som ett avgörande argument för att 1900-talets temperaturutveckling varit unik. Detta blev möjligt genom att diagrammet utelämnade både den varma medeltiden 900-1300, och den lilla istiden 1280-1850. Denna avvikelse från tidigare omfattande, och väl etablerad forskning var nödvändig, för att den i själva verket måttliga temperaturhöjningen under 1900-talet skulle kunna presenteras som dramatisk. ”Hockeyklubban” krävde ett ”rakt skaft” för att bli slagkraftig.

Det krävdes några år av jakt på originaldata och statistisk analys för att S. McIntyre och R. McKitrick på ett tillintetgörande sätt skulle kunna demonstrera de fundamentala felen och misstagen som gjorts när hockey­klubban fick skaft och blad. Jag hänvisar återigen till Climateaudit för en komplett redogörelse. I detta sammanhang räcker att relatera att McIntyre och McKitrick visade att MBHs metodik ger den karaktäristiska klubbformen, även när slumptal användes som indata.

Om IPCC hanterat detta debacle på ett juste sätt genom att dra tillbaka diagrammet och beklaga de felaktigheter som presenterats, hade detta kunnat reduceras till ett värdefullt exempel inom vetenskapshistorien. Nu är detta ingalunda fallet, utan det är endast ett fåtal individer, t ex Hans von Storch, inom den den officiella kretsen av ”IPCC-forskare”, som mer eller mindre motvilligt medgivit att diagrammet hade svagheter. IPCC har ingalunda dementerat framställningen i 2001 års rapport. Däremot visar 2007 års rapport endast ett enstaka hockeyklubbsliknande diagram i en undanskymd position. IPCCs torpeder på bloggen RealClimate hävdade att ’det mesta varit korrekt’ och inledde en fortbildningskurs i den matematiska PC-teknik som MBH missbrukat.

Det är ingen tvekan om att förhållandet mellan klimatrörelsen och dess forna ikon utvecklats i neurotisk riktning!

En ytterligare reflektion anmälde sig när jag läste det 2:a kapitlet ”History” i Ian Plimers ”Heaven and Earth – global warming the missing science”. Plimer ger en ambitiös sammanfattning av hur jordens klimat varierat under årmiljoner. Han dementerar med ett antal ytterligare exempel det fortfarande vanliga påståendet att 1900-talets klimatutveckling i något avseende varit extremt. Det är inte frågan om dagens frontlinjeforskning, utan Plimer refererar till mer än 300 vetenskapliga rapporter. Det flesta förelåg när IPCC 2001 band sig för det motsatta, dvs att 1900-talet varit extremt. Man kan inte undgå att fråga sig hur detta var möjligt. Att man så okritiskt accepterade några enstaka rapporter från några enskilda forskare. Att man var beredd att utan noggranna undersökningar och utan djupgående diskussion kasta överbord etablerad kunskap från så många olika vetenskapsområden . Detta är obegripligt och verifierar sannerligen inte det skryt över IPCC-proceduren, med den noggranna kontrollen, som vi undfägnas med när IPCC-rapporterna presenteras. Däremot stämmer det väl överens med den serie av ”gates”, som blivit kända sedan november förra året, då East Anglia-mailen blev offentliga.

C-G Ribbing