Gästinlägg av Tage Andersson

För att studera klimatet behövs väderobservationer. Först omkring 1850 fanns så många väderstationer att man hade någotsånär global täckning. För klimatet är de 160 år som gått sedan dess en kort minut. För oss är den lång, så lång att observationer av ett så komplext fenomen som vädret inte kan hålla oförändrade. Låt oss t.ex. ta vinden. För sjöfartens del gavs vindstyrkansom skulle uppskattas efter dess effekt på fullriggade örlogsskepp. Hur många väderobservatörer kunde se ett sådant skepp och hur vinden påverkade det? Efterhand försvann segelfartygen. Nu arbetar man med vindhastigheten, som mäts av instrument. Dock finns ju element som hela tiden observerats med instrument, som lufttryck och temperatur. Då är väl en observation från 1850 direkt jämförbar med en från idag? Faktiskt är det nästan så för lufttrycket. Orsaken är att man från början hade mycket exakta kvicksilverbarometrar, vars egenskaper är så väl kända att noggranna korrektioner kan anbringas. De avser kvicksilvrets temperaturberoende densitet, tyngdkraftsaccelerationen och kapillärkrafter. Ytterligare en korrektion behövs, nämligen till en gemensam nivå, vanligen havsytan. Denna blir något osäkrare, eftersom man måste anta en atmosfär mellan barometern och havsytan. Dock är mätningarna så bra att man med dem, genom att beräkna lufttrycksskillnader i horisontell led, kan bestämma (den geostrofiska) vinden och få fram bra vindklimatologi. För temperaturen är det sämre. Instrumenten har utvecklats, liksom strålningsskydd och ventilation. Lufttemperaturen varierar med omgivning, som avstånd till kust, vegetation och bebyggelse (städernas värmeöar). Dessutom har den en avsevärd dygnsvariation, som i regel är större än den storskaliga. Såväl strålningsskydd som ventilation har förbättrats, vilket leder till att man bör vänta att rekordhöga och rekordlåga temperaturer inträffat för länge sedan. Faktiskt styrker befintlig statistik detta. Dessutom kan samma geografiska plats inte behållas. Uppgift finns att genomsnittlig tid för en stationsplats är omkring 15 år. Undantag är extremt sällsynta. Ett är Observatoriekullen i Stockholm, samma plats sedan observationernas start 1756. Dock har staden vuxit enormt, en värmeö bildats, möjligen dock lägre än kullen.

En av temperaturens många betydelser är att världstemperaturen (= medelvärdet för hela globen av luftens temperatur nära jordytan) betraktas som KLIMATINDEX. För att kunna beräkna det behövs homogena temperaturserier, där variationen endast bestäms av vädret. Sådana söker man få genom homogenisering. Det är inget större problem för lufttrycket men väl för temperaturen.

Alla statliga meteorologiska institut (motsvarigheter till SMHI) är medvetna om temperaturmätningarnas svagheter och söker korrigera dem (homogenisering). Metoderna har varit nationella och olika. Före datorerna måste detta göras manuellt, väldigt tidskrävande, och de praktiska möjligheterna var begränsade. Ofta torde en eldsjäl utvecklat metodiken, satt sin personliga prägel på den, men inte dokumenterat den.

Climate Research Unit (CRU) har gjort ett förtjänstfullt arbete genom att globalt samla in data. De har kritiserat för att inte lämna ut dem. Det är (åtminstone för mej) oklart hur dessa data nationellt bearbetats. Möjligen kan osäkerheter här vara en orsak till att CRU inte vill lämna ut dem.

CRU är inte ensamma om att samla in data. Amerikanska Goddard Institute for Space Studies (GISS) och framförallt the Global HistoricalClimateNetwork (GHCN)gör det också. Alla homogeniserar dem, bl.a. genom att leta upp temperatursprång som anses bero på stationsförflyttningar. De utbyter data och deras temperasturer är inte oberoende. Däremot har de olika algoritmer för att beräkna medelvärden för globen.

Ett skräckexempel på homogenisering ger fig 1, från Eschenbach

Fig. 1. Exempel på homogenisering från GHCN. Knappt aldrig kan man få observationer från samma plats för så här långa serier. Den ursprungliga (raw) kurvan har fåtts genom att sammanfoga flera kortare serier från närbelägna stationer.

Detta är förmodligen ett undantag, men att de här institutionerna har gjort flera homogeniseringar, som resulterat i att tidigare delarna av serierna kylts och senare värmts, är remarkabelt.

GISS utnyttjade för några år sedan satellitobservationer av nattljuset från städer för att klassifiera stationer som urbana, halvurbana eller rurala för att bättre kunna kompensera värmeöarna. Se avsnittet ”History” 

Joseph D’Aleo har undersökt effekten av dessa och andra (okända) modifieringar i: CRU, NOAA and NASA Data Manipulation

Resultat, se fig 2.

Fig 2.Två versioner av världstemperaturens utveckling enligt GISS.

USHCNärUnited States Climate Historical Network.Efter stationsnedläggningar och flyttningar reviderades nätet och nya algoritmer för homogeniseringen infördes. En negativ trend från 1940 till 2000 blir positiv och 1930-talet är inte längre varmast, se fig 3. frånJoseph D’Aleo: NOAA, CONGRESS, USHCNV2 and an Expensive New ClimateNetwork

Fig 3. Två versioner av USAs temperaturutveckling.

Ytterligare exempel på resultaten av homogeniseringar ger Joanne Nova

Hon refererar här Lansner, som jämfört temperaturanomalier från kustområden och inland med varandra. Inlandet har större uppvärmning. En ny bearbetning av temperaturer över land har genomförts av BEST (Berkeley Earth Surface Temperature)

BEST behandlar endast landtemperaturer och deras överensstämmer väl med CRU och GISS. Över land som hav är det sena 1900-talets uppvärmning större än det tidigaste. Skillnaden mellan dem är störst över land. Därför visar AGW-are i regel landtemperaturer för att demonstrera uppvärmningen.

Notera dock att ingen av dessa författare ifrågasätter en global uppvärmning sedan 1850.

Nyheten för dagen är att Jonas Sjöstedt valts till ny ledare för Vänsterpartiet. Han har som ett av de tunga vallöftena lovat att lansera (v) som det främsta ”klimatpartiet”. Som av en händelse rapporterar idag också media att en annan känd kommunist gått och haft precis samma funderingar hemma på sitt håll. Fidel Castro tycks ha ”vaknat till” och reagerat på USA nyfunna rikedomar, skiffergas och olja, och föga överraskande kommit fram till att USA nu kan orsaka jordens undergång. Kommunisterna lyckades inte med Sovjetunionens och fredsrörelsens hjälp krossa demokrati och marknadsekonomi, så nu försöker man ”väcka upp massorna” igen.

Skämt åsido, men det är inget nytt att klimatfrågan tycks vara ett älskat vapen för vänstern och miljörörelsen för att komma åt demokratierna i väst. Låt vara ett vapen med grönmärkt ammunition (=laddblind ammunition i militär terminologi).

Jag har stor respekt för Jonas Sjöstedt som debattör och politiker även om jag inte delar hans uppfattningar. Vänstern kunde nog ha gjort betydligt sämre val i denna fråga. Hotet mot Socialdemokratin och Miljöpartiet kan bli betydande med Jonas vid rodret. Dock tror jag att inte att (v) kommer att plocka några röster på just klimatfrågan, där tror jag Sjöstedt gör en felprioritering. Det finns andra områden där (v) möjligen har betydande poäng att plocka, inte minst från just Socialdemokratin, vilket i så fall är beklagligt. Om man lyckas plocka röster från Miljöpartiet kan vara det samma, det är samma ”skrot och korn” för mig. Låt oss dock hoppas att den yttersta vänsterflygeln i svensk politik fortsätter med intern splittring och att byta röster med varandra. Klimatfrågan är dock sannolikt en Svartepettter för det parti som vill profilera sig på den.

”Med stormar och värme diskuteras på nytt klimatet, men de politiska lösningarna är alltför fokuserade på utsläppen. Det är mycket viktigare att planera samhällen på ett bättre sätt”, skriver Lennart Bengtsson, professor i meteorologi.

En bra artikel av professor Lennart Bengtsson på dagens Svd Brännpunkt.

Läs och kommentera!

Man måste fråga sig om det verkligen är rimligt att låsa fast Sverige tillsammans med ett bankrutt EU i en klimatpolitik som kommer att kosta oss vår välfärd och riskerar att förpassa Europa till historiens skräphög.

Så skriver jag på Newsmill idag.

Gå gärna in och kommentera

Chefen för EU:s klimatdirektorat, Jos Delbeke, säger att EU vill ha parallella förhandlingar om vad dessa länder kan tänka sig att göra frivilligt.

– Eftersom bara uppåt 15 procent av växthusgas-utsläppen regleras i Kyotoprotokollet, så behövs parallella uppgörelser om hur man ska begränsa de återstående 85 procenten, säger Jos Delbeke som är chef för EU:s klimatdirektorat. Just nu sliter ju EU framförallt med finanskrisen. Jos Delbeke menar att det inte får skymma det faktum att investeringar nu i klimatvänlig teknik också kan ge bättre ekonomi i framtiden, och det ganska snart.

Uppfattningen att ”klimatvänligt teknik” skulle ge bättre ekonomi är nog en uppfattning som Delbeke bara delar med miljörörelsen och det miljöindustriella komplexet. De flesta andra vet nog vid det här laget att den typen av ”investeringar” kräver subventioner och åter subventioner. I ett par årtionden nu har det hävdats att tex vindkraft och solceller inom kort skall bli lönsamma, trots detta visar det sig gång på gång att man är djupt drogberoende av just subventioner, något som man givetvis förnekar i den offentliga debatten samtidigt som man fortfarande hävdar att ”snart är vi lönsamma”. Det enda goda med finanskrisen är att den sannolikt bidrar till att föra fram subventionsbölden i ljuset.

Vi sade ju igår på TCS att BRIC-länderna eventuellt skulle kunna tänka sig att skriva på ett sk Kyoto 2-avtal, men det förutsätter givetvis att alla andra också tecknar sig för ett sådant bindande avtal, något som synes vara en omöjlighet fn. Ryssland pekar bla ut Kina, Indien och de oljeproducerande länderna som största hindret för en överenskommelse. USA, Japan och Kanada har också aviserat ointresse för ett sådant avtal.

Rysslands ansvarige klimatförhandlare har uttalat att Ryssland inte kommer att förlänga Kyotoprotokollet för en andra period och kastar därmed ytterligare tvivel på möjligheterna att nå ett avtal i Durban, enligt en artikel i Moscow Times.  ”Vi kommer aldrig att skriva under Kyoto 2 eftersom det inte skulle täcka alla länder,” sade Oleg Sjamanov, chef för Rysslands internationella samarbete om miljön i förra veckan. Kommentarerna kom samma vecka som IEA förklarade att världen har bara har fem år på sig för att minska utsläppen av växthusgaser för att avvärja ”oåterkalleliga” klimatförändringar för att sätta press på regeringar att komma med en uppgörelse vid toppmötet i Durban.

Vägran av Ryssland, Japan och Kanada att förnya Kyoto för en andra period grusade också förhoppningarna om en överenskommelse vid Cancún-förhandlingarna i fjol. En allians av Stillahavsstater anklagade nyligen de tre för att försöka hindra ett nytt klimatavtal till 2020. Men Sjamanov insisterar på att den ryska positionen är pragmatisk. Alla frågor om vårt deltagande är en fråga om allas delaktighet”, säger han. ”I huvudsak ser Ryssland inte några fördelar i en rättsligt bindande konsensus om inte alla skriver under. Det ”kommer inte att hända,” hävdade också David Burwell, chef för energi- och klimatprogrammet på Carnegie Endowment i Washington, vid mötet i Moskva. ”Uppriktigt sagt är det bästa sättet att inte verka för ett juridiskt bindande konsensus”, sa han till synes för att försvara USA:s ståndpunkt.

När USA vägrade att skriva under, var Rysslands ratificering 2005 viktigt för att få till det ursprungliga Kyotoprotokollet – som skapade en mekanism för länder att minska koldioxidutsläppen genom ekonomiska incitament. Ryssland är också det enda av tillväxtekonomierna i BRIC-länderna som är deltagande part i bilaga nr 1 i fördraget, förpliktande att minska sina koldioxidutsläpp. Vid den tiden verkade det förnuftigt. Ryssland är ett av få länder som har sänkt sina koldioxidutsläpp jämfört med 1990-talets nivåer – främst som ett resultat av kollapsen av industriproduktionen efter 1991. Det gav ryssarna ett stort överskott av ”utsläppsrätter” – valutan i Kyoto-handelssystemet – att sälja till andra länder. Och landet har lyckats hålla igen koldioxidutsläppen även sedan tillväxten kommit tillbaka.  Mellan 1998 och 2008 fördubblades nästan ryska BNP i reala termer, medan koldioxidutsläppen ökade bara 12 procent.

I den offentliga debatten, hävdar ryska tjänstemän att de fortfarande är ett ledande land när det gäller klimatskydd – med hänvisning till en enastående utsläppsminskning och president Dmitrij Medvedev:s ambitiösa energieffektivitetsdekret, som satt som mål att skära Rysslands energiförbrukningen med 40 procent till 2020. Men det anses inte råda någon tvekan om att landet kunde göra mer. Blivande kolhandlare säger att Ryssland har varit långsamma med att se till den ekonomiska möjligheten, men intresset har börjat öka efter ett ingripande från Medvedev, som i juni sade att Ryssland bör göra mer för att dra nytta av FN:s kvittningssystem. Ryssland kan spara tillräckligt med energi för att möta det årliga energibehovet i hela Storbritannien.

Ryssland är fortfarande viktigt – både på grund av dess diplomatiska inflytande, och dess status som den fjärde största utsläpparen av växthusgaser, efter Kina, USA och Indien. Men det viktigaste elementet i klimatförhandlingarna är ”planerade jättekassaflöden från rika länder till utvecklingsländer”, säger Alexei Kokorin, chef för klimat- och energiprogrammet på WWF i Ryssland.  ”Ryssland är varken en mottagare eller en stor bidragsgivare, så det är inte lika viktigt för Ryssland som för en del andra länder”, tillade han. Kokorin medger att chansen för att förnya Kyoto faktiskt är noll, men var inte kritiska mot den ryska positionen – peka istället ut Indien, Kina och de oljeproducerande länderna i Mellanöstern som de största hindren för en överenskommelse.

Gästinlägg av docenten, meteorologen och klimatologen Tage Andersson

Såväl GISS som MSU/AMSU har nu kommit med sina globala kartor över oktober månads temperaturanomalier. De är mycket lika varandra. Största skillnaderna är nog att la Nina inte är så tydlig på satellitkartan. Möjligen kan det bero på att dess upplösning omkring 0 grader är sämre än GISS. Enligt GISS är den globala anomalin 0,20 grader C, enligt MSU/AMSU 0,114 grader.

Jag tycker att överensstämmelsen mellan de två  är anmärkningsvärd, speciellt som MSU/AMSU avbildar den lägre troposfären, inte luften ett par meter över ytan som GISS. Har någon en bra förklaring?

Tage Andersson

Uppdatering, Först ut: Läs Inges artikel i dagens Gotlands Tidningar och kommentera

Debattens vågor går höga i klimat- och vindkraftsfrågan. Flera lokaltidningar tar nu upp det infekterade ämnet. I Hallandsposten går självaste ledaren ut en våldsam kritik mot ”klimatförnekare” och vindkraftsmotståndare.

I Trelleborgs Allehanda har det den senaste tiden förts en het debatt om klimat och vindkraft, där jag, Björn Törnvall och Per-Olof Eriksson inledde debatten mot vindindustrin kopplat till elhaveriet och elområdesindelningen i Skåne.

Vindindustrin var inte sen att på hög nivå svara på utmaningen och man förstår att Eolus och särskilt Vestasdirektörerna är oroliga:  Vestas går med en förlust på 83 miljoner Euro tredje kvartalet 2011.

Vi får dock stöd i samma tidning från Miljövänner för kärnkraft i ett bra och väl avvägt svar

Även klimatfrågan debatteras i Trelleborgs Allehanda med flera debattörer på arenan. Läs gärna artiklarna Dags att erkänna att kejsaren är naken och Att ekipera den nakne kejsaren är en dyr historia. Även i Ystads Allhanda debatteras det klimat i artikeln Klimatbluffen synas och Dubbla budskap om koldioxidens påverkan.

Jag menar att det är ytterst värdefullt att debattera i lokalpressen. Tänk om alla TCS läsare kunde skriva var sin debattartikel till sin lokaltidning, minst en gång i månaden. Vilket enormt genomslag det skulle få.

Härmed erhåller alla TCS läsare en utmaning som startar nu. Skriv en klimatrealistisk artikel kopplat till Durbanmötet i fritt vald tidning. Jag kommer att publicera alla era artiklar via länk på TCS. Maila er länk till mig när artikeln publicerats: jonny.fagerstrom@bredband.net. De bästa artiklarna får ett särskilt omnämnande. I alla artiklar skall klimatmötet i Durban nämnas.

Vindkraftsdebatten fortsätter också både nationellt och globalt. Som en parallell till den vindkraftskritiska Timbrorapporten i Sverige pågår det en liknande debatt i Storbritannien efter en rapport av revisionsfirman KPMG. Reaktionerna från miljö- och vindkraftskyrkan har blivit desamma som i Sverige.

Gästinlägg av professor emeritus Wibjörn Karlén

Jordens undergång är nära. Så har mänskligheten blivit informerad vid ett antal tillfällen under historiens gång. Ofta har förutsägelserna varit baserade på individers tolkning av bibeln, ibland p.g.a. annalkande kometer eller himlakroppars inbördes läge. Nu senast baseras varningar om jorden undergång på ett antal miljöentusiasters syn på en stigande koncentration av CO₂ i atmosfären.

Figur från Ogurtsov et al., 2011

Enligt IPCC (2007) har såväl global temperatur som temperaturen inom angivna delområden stigit markant sedan sent 1970-tal. Dendrokronologier som omfattar tiden från 1880-talet ock fram till ca år 2000 visar god överensstämmelse med IPCC:s globala temperatur fram till omkring 1980. 1980-2000 visat dendrokronologier en svag antydan till uppvärmning medan temperaturen enligt IPCC stiger snabbt. Efter ett drygt tiotal år var divergensen mellan IPCC:s temperatur och den temperatur som rekonstruerats med hjälp av träds årsringar 0,3 ^oC. Beror detta på att träden blivit mindre känsliga för temperatur, något som föreslagits, ”the divergence problem” (Ogurtsov et al. 2011 och referenser i denna artikel)? Eller, skulle det kunna vara så att IPCC:s temperaturkurvor av någon anledning ger en för markant temperaturökning?

Ett antal dendrokronologer anser att den stora skillnaden mellan den temperatur som trädringar och IPCC:s temperaturkurvor visar, beror på att träden inte reagerat på den markanta temperaturhöjningen. Det är emellertid förvånande att de tre presenterade dendrokronologierna från norra halvklotets extratropiska område visar en nära nog identisk förändring av temperaturen, mycket avvikande från IPCC:s temperatur, när trädens reaktion på höjd temperatur tidigare har varit central för trädes årsringsvidd. Varför skulle temperaturen sedan tvärt slutar att ha betydelse för träds tillväxt? De tre på dendrokronologi presenterade temperaturerna överensstämmer för övrigt väl med beräknade temperaturer för Arktis, U.S.A. och Norden och andra områden för vilka långa temperaturserier finns.

Viss tveksamhet om IPCC:s temperaturkurvor har framförts. En orsak till för hög temperatur skulle kunna vara att ett antal stationer i kalla områdena som Sibirien och norra Kanada har lagts ner varför medelvärdet av tillgängliga data kommer att beräknas på stationer, som har en högre medeltemperatur än tidigare. Ett annat skäl, som adderar till det föregående, skulle kunna vara att många samhällen expanderat och härvid har mer data kommit att samlas in från urbana områden än tidigare. Det hävdas att IPCC:s data kompenserats för urban miljö men kompensation är obetydlig.

Temperaturdata för ett antal meteorologiska stationer finns presenterade av NASA och av andra organisationer. Många av dessa ger information om temperaturen fram emot de senaste åren. Genomgående är det svårt att hitta platser där temperaturen stiger på det sätt som IPCC:s diagram visar. Kan det vara så att användningen av ”gridded” data medför att fler stationer med urbant klimat har kommit att ingå i de data som IPCC använder och därmed har en trend som inte motsvaras av en verklig förändring erhållits.

Många studier där temperaturdata används refererar till IPCC:s temperaturkurvor. Om dessa inte är helt rättvisande kommer dessa studier att genomgående drabbas av svårigheter då resultat från fältstudier skall förklaras med temperaturförändringar. Prognoser om framtida tendenser i miljön kan knappast komma att visa realistiska tendenser. Det är troligt att forskare skulle vinna på att använda lokala temperaturdata i stället för IPCC:s temperaturkurvor.

En övertro på betydelsen av CO₂ för klimatet har ofta förekommit i rapporter. Ett tydligt exempel på feltolkningar p.g.a. den starka tron är en artikel av Kelley och Wigley publicerad i Nature 1992. Trots den uppenbart bättre korrelationen mellan solaktivitet och temperatur än mellan CO₂ och temperatur drar författarna slutsatsen att det måste vara CO₂ som styr klimatet. Hur denna artikel kunna passera en granskning är obegripligt.

REFERENSER

Kelley, P.M. and Wigley, T.M., 1992: Solar cycle length, greenhouse forcing and global climate. Nature 360: 328-330

Ogurtsov, M.G., Jungner, H., Helama, S., Lindholm, M. and Oinonen, M., 2011: Paleoclimatological evidence for unprecedented recent temperature rise at the extratropical part of the Northern Hemisphere. Geografiska Annaler Series A, 93, 17–26

Gästinlägg av docenten, meteorologen och klimatologen Tage Andersson

Den globala medeltemperaturen har enligt tillgängliga observationer stigit med knappt en grad Celsius (eller Kelvin) de senaste 150 åren. Som jag framhöll i mitt inlägg på TCS 110908 anförs ofta detta som bevis för AGW (Anthropogen Global Warming). Uppvärmningen kommenterar nobelpristagaren i fysik år1973,  Ivar Giaever , såhär: ” The claim (how can you measure the average temperature of the whole earth for a whole year?) is that the temperature has changed from ~288.0 to ~288.8 degree Kelvin in about 150 years, which (if true) means to me is that the temperature has been amazingly stable, and both human health and happiness have definitely improved in this ‘warming’ period. ”Citatet kommer från det brev där Giaver  avsäger sej sitt hedersledamotskap i American Physical Society pga deras officiella inställning till AGW. Nog håller Giaver en välbehövlig distans till den infekterade klimatdebatten. Av liknande skäl utträdde fysikprofessorn emeritus Hal Lewis, University of California at Santa Barbara, något år tidigare.

Norra halvklotets vintrar har också blivit en knapp grad C varmare. Den globala temperaturen varierar mycket mindre än regionala, som Sveriges. Det är också ovanligt att flera mycket kalla svenska vintrar kommer i följd. Under 1900-talet har tre konsekutiva mycket kalla vintrar endast uppträtt två gånger: 1940-1942 och 1985-1987 (Med vinter menas månaderna dec, jan och feb, och vintern 1939/1940 betecknas 1940 osv). Vi har nu upplevt två konsekutiva kalla vintrar, 2010 och 2011. Hur skiljer sej deras geografiska utbredning från 1900-talets kalla 3-vintrarsperioder?

Fig 1 visar attköldutbredningarna 1940-1942 och 1985-1987 är mycket lika varandra såväl till geografisk utbredning som temperatur. De är också mycket lika de senaste vintrarna, 2010-2011.

En regional vinters medeltemperatur är ett abstrakt begrepp. Dels är regionen Sverige stor, även om den bara omfattar någon tiondels procent av globens yta upptar den i latitud 15 av 180 grader. Vi kan ha helt olika vintrar i södra och norra landet. Dels är tiden hela tre månader och de har sällan samma temperaturanomalier. Som exempel hade vintern 2011 en extremt kall december (2010), se fig, en något varm januari 2011 och en kall februari med sträng kyla  i norr.

 Fig.1. Temperaturanomalier under vintrarna 1940-1942, 1985-1987, 2010-2011 samt december 2010. Referensperiod 1901-2000. Data och analysmetod efter NASA/GISS

De kalla krigsvintrarna 1940-1942 inföll då såväl globen som helhet och norra halvklotets vintrar hade ett temperaturmaximum. Även under de kalla vintrarna 2010-2011 hade såväl globen som norra halvklotet hög temperatur. Kan intuitivt förefalla underligt, men är det inte med tanke på den låga korrelationen mellan Sveriges och klotets temperaturanomalier. Gemensamt för våra kalla vintrar är att kylan täcker större delen av Europa och Sibirien.

Våra kalla vintrar är alltså inga lokala fenomen. En enkel bild av dem är att den sibiriska anticyklonen, som beter sej som en dallrande geleklump, är ovanligt kall och tillåts att breda ut sej åt väster. Ofta därför att den nordatlantiska oscillationen, NAO, har ett lågt värde, innebärande att den azoriska anticyklonen och den isländska cyklonen är svaga, med svag västvindkomponent mellan dem. Eller rentav omkastade. Enbart oscillationen styr inte temperaturen. Vintern 2010 hade extremt lågt NAO, de kalla vintrarna 1985-1987 också lågt, men betydligt högre än 2010. Erik W. Kolstad illustrerar i Fig 2 luftströmningen under vintern 2010.

Fig. 2. Luftströmning under den kalla vintern 2010. Det azoriska högtrycket och det isländska lågtrycket har bytt plats. Efter Erik W. Kolstad.

Intressant är hurAGW-arna reagerar för dessa senaste kalla vintrar. Förutom att först deklarera kylan som lokal gav de snabbt beskedet att den är mycket ovanlig och blir allt sällsyntare. Representativ är SMHIs hydrologiprofessor Sten Bergström, som i DN den 7 januari 2010 förklarar att ” Den vita vintern och det kyliga vädret i Sverige är ett undantag. I framtiden kommer växthuseffekten leda till att de kalla vintrarna blir allt mer sällsynta” . Bergsäker är Bergström, ty han tyr sej till klimatmodellerna. Ingen tvekan, de säger så. I verkligheten blev redan nästa november mycket kall, med tidig snö. Följande december 2010 blev extremt kall och som helhet blev vintern 2011 kall. Dock, efter kalla vintrar kan även kyla förklaras av klimatmodeller. Kodra et al har i Geophysical Research Letters (Persistingcold extremes under 21st‐centurywarming scenarios) analyserat modellsimulationer och observationer. Deras resultat kan sammanfattas så att extrem kyla kommer att vara lika frekvent under 2000-talet som under 1900-talet, även om den globala uppvärmningen fortsätter.