Gästinlägg av professor emeritus Wibjörn Karlén

Afrikas horn (Somalia och Etiopien) har återigen drabbats av svår svält. Ett antal faktorer torde bidra varav torka och politiska problem är centrala. Troligen bidrar även en begränsad möjlig produktion av mat i förhållande till befolkningen i område till problemet.

För en tid sedan skrev biståndsrådet Sarah Harrison om Afrikas horn: ”Vi håller människor levande, men vi ger dem ingen framtid”. Några dagar senare meddelades på radion att medel för långsiktlig hjälp skall föras över till kontot för katastrofhjälp. Det är nödvändigt att klara av den aktuella svälten, men på sikt behövs det en bättre kunskapsuppbyggnad om regionala torkperioder. Vi bör inte glömma att behovet av ett långsiktligt stöd kvarstår.

Sarah Harrison framhåller svårigheten att förutse den aktuella torrkatastrofen bidragit till de problem som uppstått. Svåra svältkatastrofer i Etiopien diskuterades ingående på 1970-talet. Det framhölls då att torka inte var något nytt och att uppgifter om att dokumenterade torrperioder förekommit i nära anslutning till solfläcksminima. ” Ethiopian droughts are influenced by solar cycle activity. Wood and Lowett (1974) found that droughts are more common at times of sunspot minima than during the rest of the solar cycle. Figure 1 is a histogram of presently known Ethiopian droughts, since A.D. 1066, plotted as a function of years from sunspots minima as listed by Schove (1955, 1969). Seventy-two per cent of the droughts occurred during the four-year interval from two years before sunspot minima to one year after. The observation that droughts tend to precede sunspot minima is supported by similar lag of sunspots behind Addis Ababa rainfall (Eood and Lovett 1974)” (Wood, 1978).

Baserat på beräknad tid för kommande solfläcksminima borde åtgärder, som mildrade effekter av nya katastrofer på grund av torka, ha kunnat vidtas. Forskare hävdade dock på 1970-talet att det inte fanns någon hållbar vetenskaplig förklaring till att torka skulle uppstå i samband med solfläcksminima och några åtgärder därför inte borde vidtas.

Det nu aktuella minimet i solfläckar var förutsett av astronomer ett antal år i förväg varför åtgärder kunde ha vidtagits. Men, vilka åtgärder skulle kunna vidtas? Kanske skulle matförråd kunna byggas upp men i ett politiskt instabilt område är detta troligen inte möjligt. Kanske behövs en kunskap om hur förhållandena varierat under en längre tid inom en bred befolkningsgrupp för att man över huvud taget skall försöka planera för framtida problem (det behövs bättre skolutbildning). Det är nödvändigt att klara av den aktuella svälten, men kanske överföring av medel för långsiktliga åtgärder leder till att man står lika oförberedd som nu då nästa torrkatastrof drabbar området? Kanske empiriska studier av klimatets variabilitet är motiverade och resultaten kan kanske bidra till att nästa torka inte kommer helt oväntat.

Wibjörn Karlén

Wood, C.A., 1978: A preliminary chronology of Ethiopian droughts. In (Eds.) Dalby, D., Church, R.J.H., and Bezzaz, F., Drought inAfrica (Secheresse en Afrique), African Environment special report 6, p. 68-72.

Wood,C.A.and Lovett, R.R., 1974: Rainfall, drought and the solar cycle. Nature 251: 594.

Ur en artikel i Wall Street Journal 2011-07-26

Politiker som sliter sitt hår över hur man kan skapa fler jobb kan studera skiffergasboomen längs New York och Pennsylvaniagränsen. Det är en fallstudie om en stat som omfamnar ekonomiska möjligheter, medan en annan har låtit miljöpolitiken övertrumfa utvecklingen.

Marcellus skifferformation som sträcker sig över 65 miljoner acres genom Ohio, West Virginia, västra Pennsylvania och södra New York erbjuder en av de största naturgasmöjligheter som existerar. Den tidigare Pennsylvaniaguvernören Ed Rendell, demokrat, insåg potentialen och upprättade ett regelverk för att uppmuntra och övervaka naturgasborrning, en strategi som fullföljts av republikanen Tom Corbett.

Mer än 2000 borrhål har borrats i delstaten sedan 2008, och gasproduktionen ökade till 81 miljarder kubikfot år 2009 från fem miljarder 2007. En ny Manhattan Institute rapport från University of Wyoming av professor Timothy Considine bedömer att en typisk Marcellus gaskälla genererar cirka $ 2,8 miljoner i direkta ekonomiska vinster för gasbolagen. $ 1,2 miljoner indirekta förmåner för företag som arbetar längs leveranskedjan, ytterligare $ 1,5 miljoner från arbetare som spenderar sina löner, eller markägare som utnyttjar sina royalties, plus $ 2 miljoner i federala, statliga och lokala skatter. Samt också 62 jobb. Statistik från Pennsylvania visar detta. Department of Labor och industry rapporterar att Marcellusborrning har skapat 72.000 jobb mellan fjärde kvartalet 2009 och första kvartalet 2011. Den genomsnittliga lönen för jobb i Marcellusskifferbranscher är ungefär $ 73.000, eller $ 27.000 mer än genomsnittet för alla branscher.

Department of Revenue anger att borrare har betalat mer än 1 miljard dollar i statliga skatter sedan 2006 – och siffrorna ökar. År 2011, första kvartalet, betalade 857 olje- och gasbolag samt filialer $ 238.000.000 i kapital- och utländska skatter samt franchise-, och företagsskatter samt arbetsgivaravgifter. Detta överstiger med ca $ 20.000.000 de sammanlagda betalningarna under 2010. Avdelningen har också identifierat $ 214 miljoner i personliga inkomstskatter som betalts sedan 2006 och som kan hänföras till Marcellusskiffer via leasingavgifter till individer, royaltyintäkter och försäljning av tillgångar. Allt detta utan några tecken på betydande skador på miljön.

Så har vi New York. Staten äger så mycket som 20 % av de beräknade Marcellusskifferreserverna, men gröna aktivister har väckt farhågor om den borrningsteknik som kallas hydraulisk spräckning och övertygade politikerna att anta ett effektivt moratorium. Manhattan Institute Studien visar att ett snabbt slut på moratoriet skulle generera mer än $ 11,4 miljarder i ekonomiska vinster från 2011 till 2020, 15.000 till 18.000 nya jobb och 1,4 miljarder dollar i nya statliga och lokala skatteintäkter. Detta är konservativa uppskattningar baserade på ett begränsat område. New Yorks Broome County, som gränsar till Pennsylvania och från vilken du kan se närliggande riggar där bla staden Binghamton ligger borde vara ett nav för skiffergashandel, är istället en utflyttningsort och dess ungdomar flyttar till jobb på annat håll.

En studie som beställts av länet under 2009 visade att Broome kan hålla upp till 4.000 källor, men bara hälften så många skulle skapa cirka 400 miljoner dollar i löner och förmåner, $ 605.000.000 i kapitalinkomster från hyror, royalties och utdelningar, och $ 43.000.000 i statliga och lokala skatteintäkter. Guvernör Cuomo har sagt att han vill lyfta New Yorks moratorium, och statens nyligen publicerade förslag till regler är ett steg framåt. Men de måste fortfarande genomgå juridisk och offentlig granskning. New York kommer dock fortfarande att ha förbud mot borrning i ca 15 % av statens andel av Marcellus och införa strängare regler än andra stater på privat borrning.

Min anmärkning:

Hur ska man som politiker och privatperson ställa sig till detta kan man undra? Ska vi se på det på samma sätt som vindkraft? Eller är det en annan och avsevärt grövre typ av miljöförstöring? Något att diskutera eller hur? Ett borrtorn kan ju också lätt tas ned och terrängen återställas precis som man påstår sig kunna göra med vindkraft.

IPCC: s ordförande vill att vi ska glömma alla skandaler om hockeyklubbor och Himalayas glaciärer. Ja, så skriver Christopher Booker i The Telegraph den 30 juli. Läs nedan:

En av de mer bisarra episoderna under förra veckan var Dr Rajendra Pachauris ankomst till London som en del i vad som verkar vara ett samordnat försök att rehabilitera IPCC efter syndafloden av skandaler senaste året. Han gjorde i flera mysiga intervjuer med BBC och andra, och budskapet var att IPCC: s rapport från 2007 innehållit endast ”ett enda misstag” –  förutsägelsen att Himlayas glaciärer alla skulle ha försvunnit 2035. I övrigt skulle vi lita på IPCC.

Vad denna kampanj försöker utradera är naturligtvis minnet av de skandaler som skadat IPCC så svårt att dess auktoritet aldrig kan återställas. Det absurda påståendet om Himalayas glaciärer, som kan härledas via WWF, och som medvetet togs in trots protester från en av IPCC:s egna seniora forskare var bara ett av rapportens alarmerande förutsägelser som visade sig inte ha någon vetenskaplig grund alls. Andra skrämmande påståenden som att den globala uppvärmningen hotar att halvera afrikanska skördar eller förstöra 40 procent av Amazonas regnskog, visade sig ha varit helt enkelt uppfinningar av aktivister. Allt detta skedde under ledning av Dr Pachauri, som fortsätter att insistera på att IPCC baserat sin rapport enbart på ”peer-reviewed vetenskap”. En uttömmande studie har dock visat att cirka 30 procent av 18.531 källor hämtades – i uppenbar strid med IPCC:s egna regler – inte från peer-reviewed vetenskap utan från pressklipp, uppsatser och propaganda från miljöorganisationer.

Dessa avslöjanden – tillsammans med ytterligare brister involverade i IPCC:s slingrande försök att försvara sin berömda ”hockeyklubba” var så skadliga att i augusti förra året, antydde till och med världens ledande vetenskapliga akademier i en rapport som visade att kanske dr Pachauri borde avgå. Men fortfarande ett år efteråt poppar den gamle järnvägsingenjören upp för att försäkra intervjuarna om att IPCC förestår den finaste, fackgranskade vetenskapen. Det är på en sådan en stor del av världens ekonomiska framtid kan bero.

Nyheter från Klimatgruppen: Nyhetsredaktör Ove Lilljequist

Även klimatalarmisterna medger nu att det inte varit någon Global Warming under de senaste 15 åren. Men man (Kaufmann) försöker förklara det med att Kinas koldrivna industri släpper ut aerosol-partiklar, som reflekterar solljuset och håller den verkliga uppvärmingen nere. Fast alla tror inte på den förklaringen.

Om det nu inte är någon Global Warming, så kan ju inte koldioxiden ha någon skuld, och de miljarder som spenderas på ändlösa klimatkonferenser och beskattningar av CO2 är helt meningslösa. Inte ens IPCC är ju klara med sambandet mellan stigande temperatur och CO2, och säger bara att man är 90 % säker på det. Men politikerna är 100 % säkra, och de är det även om temperaturen inte stiger.

Nu har en upprepning av ett experiment för 100 år sedan bekräftat att CO2 förorsakar överhuvud taget ingen uppvärmning. Professor Robert W. Wood vid John Hopkins University visade redan 1909 att koldioxiden inte kan förorsaka uppvärmning och professor Nasif S. Nahle i Monterrey, Mexico har upprepat Wood’s experiment och kommit till samma slutsats. Bloggen Climate Realists, som bl a har den legendäre Piers Corbin som medarbetare berättar om experimentet.

Även CERN har åtminstone delvis stigit in i klimatdebatten genom att ta upp dansken Henrik Svensmarks hypoteser om den kosmiska strålningens inverkan på molnbildningen. Med det träffande namnet CLOUD har man redan under slutet av 2010 gjort de inledande experimenten. Nigel Calder, en gång chefredaktör för New Scientist och som skrev boken ”The Chilling Stars” tillsammans med Svensmark, säger att försöken inspirerades av en föreläsning han höll på CERN 1997. Men även inom CERN är testningen av hypoteserna politiskt kontroversiella, som Calder skriver på bloggen Tallbloke’s Talkshop, och CERN-chefen Rolf-Dieter Heuer har dekreterat att inga resultat får presenteras som bevis för eller emot AGW, med tanke på de politiska konsekvenserna. Allt enligt bloggen No Tricks Zone så sent som häromdagen.

Alarmisterna har det inte lätt. Det har nu gått så långt att EPA, The Environmental Protection Agency i USA, medger slaget förlorat genom sin ”Air Chief” Gina McCarthy, som något uppgivet ger skeptikerna segern i klimatdebatten. Det är samma person som genom att i februari 2011 i en Congressional Hearing svara på frågan: ” ‘Shouldn’t Gina McCarthy know how much CO2 is in the air? ‘ -McCarthy: ‘Well actually I don’t have that figure.’

Vi regeras av politiker som är djupt okunniga om vad de beslutar.

Etanolen är glömd nu pratar alla om el – enligt Collin på Aftonbladet

Andreas Carlgren presenterar sin nya färdplan för klimatet i SvD

”Klimatförändringarana” hotar freden enligt DN

Vulkanutbrott kan påverka jordens klimat mer än man trott genom att de släpper ut mycket mer väderförändrande partiklar, skriver Charles Q Choi på Our Amazing Planet den 11 juli 2011.

För att undersöka vulkaners påverkan på det globala klimatet undersökte forskarna den enorma vulkanen Eyjafjallajökull på Island den 20 mars 2010. De övervakade, från en forskningsstation i Frankrike, vulkanens enorma plym som spred sig över hela Europa.

Utbrottet kastade snabbt ut stora askpartiklar i atmosfären. Forskarna analyserade sedan hur många sekundära partiklar av denna aska som genererades vid kemiska reaktioner med andra komponenter i atmosfären. De partiklar som skapades från utbrottet var mestadels bestående av svavelsyra och växte med tiden.

Om svavelsyrapartiklar blir tillräckligt stora kan de bete sig som frön för molnbildning. Moln i sin tur kan förändra mängden och typen av nederbörd ett område får.

De atmosfäriska data som forskarna samlat in under Eyjafjallajökulls utbrott tyder på att vulkanutbrott kan frigöra upp till 100 miljoner gånger mer askpartiklar än man trott. Dessutom kan ytterligare partiklar formas på lägre höjder och längre avstånd från vulkaner än tidigare studier har visat.

De flesta tidigare studier har inte riktigt insett låghöjdseffekterna av vulkaner” säger forskaren Julien Boulon, en fysiker vid Laboratoriet för meteorologi och fysik vid det franska nationella centret för vetenskaplig forskning och Blaise Pascal University i Aubiere, Frankrike.

Resultaten redovisas i tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences och pekar på den potentiellt bredare klimatpåverkan som vulkaner kan ha.

Red anm: Ytterligare kylande effekter som döljer uppvärmningen
(förutom Kinas svavelutsläpp) alltså. Forskningen går framåt!

Den tyska regeringen vill uppmuntra byggandet av nya kol- och gaskraftverk med miljontals euro från en fond med ”klimatpengar” som syftar till att ta fram ren energi.

Planen har fått hård kritik men ministeriet för ekonomi och teknik har försvarat idén. En taleskvinna sade att det var nödvändigt eftersom regeringen nu ställer om från kärnkraft till andra förnyelsebara energikällor och tillade att pengarna kommer att främja de mest effektiva anläggningarna. Årliga anslag för dessa nya anläggningar kan komma att uppgå till totalt mer än € ​​160 miljoner per år mellan 2013 och 2014, rapporterar tidningen Berliner Zeitung på onsdagen. Finansieringen av initiativet är begränsat till fem procent av fondens årliga utgifter mellan 2013 och 2016.

Fonden tillkom först som uppmuntran till operatörer av kärntekniska anläggningar att utveckla nya förnyelsebara energikällor. Nu när kärnkraften ska fasas ut senast 2022 är fondens syfte istället att betala för forskning för att minska koldioxidutsläppen från byggnader, utveckla förnybara energikällor och lagringsteknik för dessa.

Oppositionspolitiker och miljögrupper menar att planen nu slår fel eftersom den istället främjar klimatpåverkande produktion. De oroas också av att pengar som avsatts för andra värdefulla projekt kan minska som följd av beslutet. Oliver Krischer, en ledamot av förbundsdagen från De Gröna, anser i Berliner Zeitung att man istället borde uppmuntra fler investeringar i energieffektivitet. Den tyska påtryckargruppen Friends of the Earth (Bund) menade att ytterligare kolkraftverk var helt onödiga. Finansdepartementet meddelade i sin tur att Tysklands mål att minska utsläppen av växthusgaser med 40 procent till 2020 inte skulle skadas av det nya initiativet.

Återigen, inga framsteg på ”Petersberg dialogen i Berlin” om klimatförändringarna.  Detta beror främst på den nuvarande situationen i USA sägs det.

Under tre dagar har diplomater från hela världen deltagit i Berlin för att diskutera framtiden för internationellt klimatskydd.  Vad kom då ut från dialogen?  Det ärliga svaret är: Ingenting.  Och inget kommer heller att ändras i den närmaste framtiden.

Möjligen efter november 2012 när USA väljer nästa president och en del av det nya representanthuset.

Media beskriver läget med vaga formuleringar och sköna omskrivningar:

”Vi är i en dynamisk utvecklingsprocess som inte nöjer sig med att backa upp vad som har uppnåtts” säger Tysklands miljöminister Röttgen.  Vilka mål som ska gälla i framtiden är dock fortfarande oklart. Vid det senaste klimatmötet i Cancún, enades man också om att man ville begränsa den globala uppvärmningen till två grader över förindustriell nivå. Annars finns det ytterligare många vaga formuleringar: Bla skall en ny ”Green Climate Fund” ska vara klar fram till nästa toppmöte i Durban, Sydafrika

Kyotoprotokollet kan komma att vara ”modell” för ett nytt klimatavtal.  Vad innebär det konkret?  Oklart. I Durban blir det heller inget enskilt, slutgiltigt avtal för att minska utsläppen. Trots att det är detta alla observatörer i de internationella klimatförhandlingarna väntar på.  Och de kommer förmodligen att få vänta länge.

Kyoto-komplex i USA:

Situationen är komplicerad: USA och Kina vaktar på varandra. Kina påpekar dock att den historiska utsläppsskulden ligger hos de industrialiserade länderna. Europeiska unionen kan inte ens minska utsläppen med 30 procent fram till 2020.

Den stora stötestenen är dock den politiska konstellationen i USA: Den planerade och redan flera gånger utspädda klimatpropositionen har ännu en gång misslyckats under det senaste året. Demokraterna förlorade också majoriteten. Detta har gjort att USA:s president Barack Obama lovat mer än han kunnat hålla internationellt. Den förre presidenten Bill Clinton hade undertecknat Kyotoprotokollet men har aldrig getts möjlighet att minska utsläppen pga motstånd i just parlamentet. Så länge Obama är orolig för att samma sak händer honom, blir det inget internationellt klimatavtal som förtjänar namnet. Spännande blir det dock efter den 6 november nästa år. Då har ny amerikansk president valts och dessutom en tredjedel av parlamentsledamöterna i representanthuset bytts ut.  Innan dess måste det dock till en tillfällig lösning, eftersom Kyotoprotokollet upphör den 31 december.

Gästinlägg av Professor emeritus Wibjörn Karlèn

Jag finner det intressant att mitt lilla debattinlägg om temperatur och koldioxid (CO₂) 29 maj föranlett över 200 kommentarer. Kommentarerna visar att de flesta liksom jag är eniga om att miljön är av centralt betydelse. Åsikter om hur bra miljö bäst uppnås är däremot ganska olika. Många tycks oförbehållsamt vilja stödja de åsikter som framhålls i många dagstidningar, vilket innebär att CO₂-utsläppen måste minskas drastiskt. Andra, däribland jag själv, anser att argumenten för att CO₂ är av överskuggande betydelse inte är uppenbara och att alla argument måste granskas och verifieras mot tillgängliga fakta. För närvarande tycks IPCC ha tolkningsföreträde och åsikter framförda av forskare som stöder åsikter som denna organisation framför anses automatiskt vara de som sitter inne med sakkunskapen. Detta är dock inte uppenbart.

Målet med mitt inlägg den 29 maj var att belysa ett problem där högst olika åsikter framförts. En del av dessa skillnader i åsikter tycks bero på bristande information om förekomsten av variationer i CO₂ i atmosfären och i sambanden mellan CO₂ och klimat. Båda dessa förhållanden har blivit osakligt diskuterade, inte minst i ett antal dagstidningar med stor spridning.

Jag är förvånad över bredden i kommentarerna. Jag skall här försöka fokusera på kommentarer som berör min text och undvika de kommentarer som främst tycks behandla personfrågor. Den mycket omfattande litteraturen, som berör detta breda ämne, kan inte sammanfattas på ett begränsat utrymme, och enbart några få av det stora antal artiklar som berör ämnet kan nämnas i detta inlägg.

Läs resten av dokumentet här:

Klimat och koldioxid – utveckling av föregående debattinlägg