Mr Klaus kom till Köpenhamn på inbjudan av den danska tankesmedjan Cepos. Vad kalaset kostade har jag ingen aning om. Lokalen var inte stor, men den var fylld till bristningsgränsen, i varje fall ur brandsäkerhetssynpunkt. Jag tippar på ca 150-160 personer, men ta det med en nypa salt för jag kan bara räkna till hundra.

Min alldeles personliga åsikt är att Václav Klaus verkade ganska trött och mer desillusionerad än vanligt, men vad ska man förvänta sig av en man som stångat sitt huvud blodigt i flera år och fått utstå diverse spott och spe?

Om ni vill lyssna på Václav Klaus tal och efterföljande frågor, klicka på ljudfilen nedan. Den är ca 55 min lång. Dessvärre fick jag inte ta med mig kameran in i lokalen, men Cepos lovar att en videoinspelning av talet ska finnas på organisationens webbsida inom kort.

@Micke J: Maggie tog bilen över bron och kom hem i ett stycke, även om resan i sig var ett äventyr. Aldrig har jag kört så sakta på en motorväg.

Vaclav Klaus in Copenhagen 2 Feb 2010 by crc

Intressant läsning från The American Interest Online.

”The global warming movement as we have known it is dead. Its health had been in steady decline during the last year as the once robust hopes for a strong and legally binding treaty to be agreed upon at the Copenhagen Summit faded away. By the time that summit opened, campaigners were reduced to hoping for a ‘politically binding’ agreement to be agreed that would set the stage for the rapid adoption of the legally binding treaty. After the failure of the summit to agree to even that much, the movement went into a rapid decline.

The movement died from two causes: bad science and bad politics.”

PS Observera att bilden ovan visar en icke-klimatsmart begravning.

Vinden har vänt. Sedan floppen i Köpenhamn är det plötsligt mer rumsrent att vara klimatskeptiker. Dessutom har vissa journalister upptäckt att det tidigare helgonförklarade IPCC har fler hål än en Emmentaler. En efter en börjar de ifrågasätta det som hittills varit absolut sanning. Sakta men säkert uppdagas den ena oegentligheten efter den andra. Verkligheten skalas fram. Och det är ingen vacker syn.

Min (o)kvalificerade gissning är att 2010 blir året då IPCC slutligen förlorar sin stjärnstatus och -glans. Det finns ingen återvändo. Det går inte att reparera ett anseende som gång på gång skadats av den ena skandalen efter den andra. Det bästa vore antagligen att lägga ner hela panelen och fortsätta forskningen i mindre enheter och konstellationer. Men kommer det att hända eller kommer FN att envisas med att försöka lappa ihop och dreja om klimatpanelen inför mötet i Mexiko? Och Raj Pachauri? Kommer han att ha vett nog att lämna sin ställning?

Nu när medias blodhundar fått upp spåret pekar mycket på att herr Pachauri kommer att vara ordentligt ansatt. Journalister gillar att avslöja skandaler och korruption. Framför allt när en förmodad filantrop visar sig vara värsta opportunisten. Drevet mot Pachauri kommer att fortsätta.

Och temperaturen då? Ja, det skulle förvåna mig mycket om inte 2010 sällar sig till platåfasen. Det kommer förmodligen inte att ske mycket på temperaturfronten. Även om GISS kommer att göra allt för att få varje ny månad till den varmaste någonsin i historien.

Men, mina damer och herrar, jag tror att vi upplever början till slutet för klimatkatastrofen. Det som för ett år sedan var självklart och oantastligt får idag betraktas med skepsis. Frågan är bara hur länge det dröjer innan någon börjar ifrågasätta inte bara klimatvetenskapens, utan även klimatpolitikens obefläckade existens.

Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 COP15, visade att utvecklingsländerna nu tagit över initiativet i den globala miljöpolitiken. Konferensen var ett stort genombrott för Kina som framtidens ledande supermakt. Kina var dock inte ensamt. Man agerade i nära samarbete med Indien, Brasilien, Sydafrika och de arabiska oljestaterna i den s.k. BASIC-gruppen. Deras klimatståndpunkt och den hos resten av utvecklingsländerna var inte ny, men nu satte man ner klacken med mer eftertryck än tidigare. Miljöstrategier som bromsar den ekonomiska utvecklingen är oacceptabla för utvecklingsländerna. Den ståndpunkten visade man upp redan 1997 när man insisterade på att Kyoto-protokollet bara skulle vara bindande för de förment rika länderna.

I Köpenhamn satsade väst på att få med hela världen på en bindande klimatöverenskommelse, dvs att även länder som Kina och Indien skulle tvingas gå med på reduktioner av sina koldioxidutsläpp. Det blev ett fiasko för de västliga ledarna och FN-byråkraterna. Strategin var, att med en intensiv skrämselpropaganda orkestrerad av ett korrupt FN, tvinga på resten av världen ett klimatavtal som skulle ha bromsat den ekonomiska utvecklingen. Västs politiker och miljöbyråkrater hade blivit vilseledda av ELO (=ecolobbyorganisationer som t.ex. WWF, Greenpeace, Forum Syd, Friends of the Earth, Global Utmaning, Oxfam, Svenska Naturskyddsföreningen, TERI, Tällberg Foundation, Utan Gränser, Worldwatch Institute). Som vanligt hade dessa blandat samman sina egna intressen med utvecklingsländernas.

Kinas förstärkta auktoritet gav landet chansen att under kränkande former framföra utvecklingsländernas budskap till de västliga ledarna. Man sände en tjänsteman, inte en politisk ledare, att förhandla med USA:s president och EU:s ledare stängdes helt ute från den avgörande förhandlingen. De senare hade ju föreställt sig att det var de som skulle spela en huvudroll i Köpenhamn, man hade ju lovat mest. Typiskt var att när mötesordföranden, Danmarks statsminister, utsåg en indisk minister för att hjälpa till med en delförhandling, struntade denne helt enkelt i att infinna sig.

Den fanatism som genomsyrat den västliga klimatkampanjen har förblindat våra politiker och byråkrater så till den grad, att de tappat verklighetsförankringen och förmågan att bedöma vad som var politiskt möjligt. Följaktligen var det ett stort misstag att sända de högsta ledarna till mötet. Det har kraftigt försvagat västs auktoritet. Det är t.ex. fullständigt oförklarligt varför USA:s president Obama med öppna ögon lät sig förödmjukas på det sätt som skedde i Köpenhamn? Notabelt var att Kinas president stannade hemma, och han var den som gick segrande ur klimatmötet med stor marginal.

Det som moraliskt rättfärdigat de västliga ledarnas diplomatiska harakiri, är möjligen deras blinda tro på att de kan bromsa en global uppvärmning som man tror orsakats av människan. Men uppvärmningen har visat sig ytterst osäker sedan det avslöjats att FN:s forskare manipulerat de temperaturdata som samlats in för att underbygga hypotesen om global uppvärmning (Climategate-skandalen). Som det ser ut nu kan forskarna inte med säkerhet säga vad som hänt med den globala temperaturen, basdata är alldeles för osäkra och i total oordning. En del data har av allt att döma även förstörts för att hindra forskare utanför FN:s inre krets att göra egna analyser.

Det som moraliskt rättfärdigar det kinesiska och indiska ledarskapets prioritering av ländernas ekonomiska tillväxt, är deras 600 miljoner medborgare som fortfarande lever under fattigdomsgränsen. Om de skulle ge efter för kraven från främst EU och en rad ELO, att minska sina utsläpp för snabbt och för tidigt, så skulle fattigdomen återigen öka. Resultatet skulle då kunna bli att befolkningstillväxten åter tar fart.

I god ecoimperialistisk anda framförde flera ELO sin vanliga lösning på fattigdomsproblemet, nämligen mer bistånd. Om man kan lova mer bistånd i Köpenhamn blir det möjligt att nå en överenskommelse trodde därför ledare som Gordon Brown, Nicolas Sarkozy and Hillary Clinton. Vad de inte begrep var att de 100 miljarder US$ som utannonserades av Clinton inte skulle tillfredställa utvecklingsländerna. Eliten bland dagens ledare i dessa länder vet att biståndet från väst under 1900-talet snarast har medverkat till ekonomisk stagnation. Det som vuxit är mest korruption och passivitet. En betydande del av det västliga biståndet går även till de snabbt växande ELO-företagen, inte undra på att de alltid förordar mer bidrag istället för tillväxt.

Bistånd är en drog som håller länder och människor kvar i fattigdom och som ger näring åt ecoimperialismen. Senare års utveckling visar tydligt att det enda som löser problem med fattigdom och befolkningsökning är ekonomisk tillväxt. Det världens ledare borde ägna all energi åt är att skapa förutsättningar för en global tillväxt som är ekologiskt hållbar i stället för att jaga klimatspöken framräknade i FN:s datorer.

En representant för Naturvårdsverket ger sin tolkning av klimatåret 2009 i Eskilstunakuriren. Tänk att man kan ha så olika syn på verkligheten. Trots att intresset för klimatfrågan sjunker stadigt i flera länder anser Lars Westermark att alltfler svenskar vill göra och gör något för att minska sin klimatpåverkan. Nu ska jag ju villigt erkänna att jag i fortsättningen har tänkt att ta bussen till jobbet, men det har faktiskt inget med klimat att göra, utan en helt vettig önskan att slippa dyr parkering i centrum.

En annan intressant sak är den opinionsundersökning jag fick av SIFO igår. Jag är med i någon slags medborgarpanel och med jämna mellanrum får jag besvara olika frågor om mina vanor och åsikter. Den här gången blev jag bl.a. tillfrågad om vilka områden jag anser vara viktigast inom politiken (se nedan).

Det intressanta är ju förstås att ”klimatfrågan” inte förekommer på listan. Det enda man som ”naturorienterad” kan välja är Miljö. Ett tecken i tiden? Eller bara en miss av SIFO?

Inspirerad av bl.a. Lars Berns utmärkta artikel på Newsmill härförleden, skall jag drista mig att göra lite omvärldsanalys inför framtiden och klimatfrågan.

En vanlig syn på framtiden bland klimatskeptiker efter ClimateGate och Köpenhamnsmötet är ganska optimistisk: Den första skandalen bekräftar mycket av den kritik och de misstankar som vi haft mot IPCC och dess politiska korruption av klimatforskningen. Den politiska skandalen i Köpenhamn visar att alla högtflygande planer på att tvinga in världens stater i bindande avtal, om att drastiskt skära ned produktionen av CO2, inte fungerar i praktiken.

I en läsvärd artikel av Tony N, dras konsekvenserna av ClimateGate och Köpenhamn ut inför 1010. Till dessa lägger han två saker som kommer att hålla medias intresse vid liv; de igångsatta granskningarna av CRU och Michael Manns arbeten. Kanske kan även de tveksamma bisysslor som IPCC:s ordförande Rajendra Pachauri har bidra till att väcka allmänheten från sin AGW-slummer, menar Tony N.

Som skeptiker måste jag dock höja ett varningens finger. Det är inte alls säkert att universitet, media, politiker eller den allmänna opinionen tar allt detta på något större allvar. Eller i vart fall inte på så stort allvar att det rubbar hur man allmänt ser på AGW-frågan. Vi får inte glömma att etableringen av medias och politikers syn på denna fråga grundats under minst ett par decennier.

Hur ser en övertygad AGW:are på Köpenhamnsmötet? Absolut som ett misslyckande, men knappast som något som stör bilden av CO2 som ett överhängande hot. Tvärtom finns det väl skäl att ta hotet om en framtida klimatkatastrof på än större allvar. I åratal har man matats med att ”vetenskapen är enig”, ”att debatten är över”, och att det nu är dags att handla. För många AGW:are bevisar bara Köpenhamnsmötet att politiker och FN inte klarar av att handskas med problemet på ett bra sätt. Om något så visar Köpenhamnsmötet att demokrati och förhandlingar inte fungerar!

Jag spekulerar nu förstås, men framför mig så ser jag hur AGW-rörelsen splittras i en traditionellt demokratisk del och i en mer militant anti-demokratisk. Det är knappast någon hemlighet att den gröna rörelsen alltid haft en ”djupekologisk”, radikal falang som inte har mycket till övers för det demokratiska styrelsesättet, nu senast uppmärksammat av Mattias Svensson i Expressen.

Jag tror att vi nu närmar oss en ganska farlig period där liberala värden som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter åter på allvar kommer att ifrågasättas och förkastas av många. Från det politiska etablissemangets sida kommer man förstås att göra motstånd, men man har redan undergrävt sin egen idémässiga bas genom att ge sina motståndare rätt; vetenskapligt och moraliskt. I riksdagens talarstol, i skolor och i stormedia har man själv predikat hur viktigt det är att sätta Klimatet främst och att rädda planeten genom att förhindra ett mänskligt avtryck.

Kalla mig domedagsprofet, men jag tror tyvärr inte på att det kommande decenniet kommer att sluta lyckligt. Och detta alldeles oavsett hur det blir med klimatet. De som är gamla nog att ha genomlevt tidigare, liknande masspsykoser hos massmedia och politiker är cyniska nog att inse att förnuft, öppenhet och riktig vetenskap inte alltid vinner. Istället får väl vi som vill hålla dessa fanor högt förskansa oss i de motståndsnästen som trots allt finns. T.ex. här på The Climate Scam.

Missa inte Lars Berns analys av klimatåret 2009 som kraschlandade i Köpenhamnsfiaskot. Som Lars Bern så riktigt skriver  får vi nu se oss duktigt omkörda av utvecklingsländerna. Att den ekonomiska makten under det nya millenniet förflyttas till Kina, Indien och så småningom även Brasilien och Sydafrika står bortom all tvekan. Europa får i fortsättningen nöja sig med att vara ett turistmål. Och begreppet ”utvecklingsländer” får plötsligt en ny dimension: det är de länder som faktiskt utvecklas, till skillnad från den stagnerande Gamla världen.

”Klimatdebatten osar av brunt svammel”, skriver Gustaf Blomberg i Norrbottenskuriren. ”Tvåsiffriga minustal i utomhustemperatur gör det svårare att tänka på ett varmare Norrbotten som en katastrof. Men positiva aspekter av de klimatförändringar som forskarna förutspår hör till de ämnen som helst inte bör diskuteras, för då svär man i den numera heliga klimatkyrkan.”

En intressant artikel som vågar ifrågasätta det politiskt korrekta.

Jonny ligger ute på Newsmill med en nyskriven artikel om händelserna i Köpenhamn. Hans nuvarande artikel är en uppföljare på den han skrev på Newsmill den 27 oktober i år. Som vanligt är Jonnys tänder vässade till max.

Det är inga snälla ord som skrivs om COP15-mötet. DN beskriver det som ”fiaskot i Köpenhamn”. Miljörörelsen går steget längre och menar att det är ”största tänkbara misslyckande” (Miljöförbundet Jordens Vänner) och ”ett monumentalt nederlag för alla aktörer” (Maria Wetterstrand för mp). Ledaren för G77-gruppen, Lumumba Stanislaus Di-Aping säger att icke-avtalet är ”en självmordspakt för Afrika”.

I USA görs vissa försök att släta över Obamas misslyckande. Washington Post skriver på första sidan att världens ledare nått en deal.

NY Times är ärligare. ”The three-page accord that Mr. Obama negotiated with the leaders of China, India, Brazil and South Africa and then presented to the conference did not meet even the modest expectations that leaders set for this meeting, notably by failing to set a 2010 goal for reaching a binding international treaty to seal the provisions of the accord.”

Den s.k. överenskommelsen skrevs i natt under av Kina, USA, Brasilien, Indien och Sydafrika. Men för att bli gällande måste den dessutom godkännas i plenum, något som framstår som högst osäkert.

Enligt Guardian ska Lumumba Di-Aping ha sagt att avtalet är ”nothing short of climate change scepticism in action”.

Vad händer nu? 2010 kommer onekligen att bli ett intressant år.