Yvo de Boer tror inte på något klimatavtal i år. I Bonn har politikerna under de senaste dagarna kämpat  med att återuppliva förhandlingarna från Köpenhamn.

”Jag tror inte att vi når ett slutresultat i Cancun”, sa de Boer, som själv lämnar klimatskutan i sommar. Han menar att förhandlingarna bör inriktas på direkta åtgärder som kan sakta ner klimatförändring i stället för att försöka få till stånd ett juridiskt bindande avtal. Hur detta skulle kunna gå till är en gåta. Att vissa västländer lyckas begränsa sina utsläpp är en sak, men denna eventuella minskning kommer genast att ätas upp av utvecklingsländernas ständigt ökande utsläpp. Resultatet kan bara bli fortsatt industriflykt från väst med en ännu större recession som slutresultat.

Storbritanniens ambassadör i Sverige, Andrew Mitchell, är idag aktuell med en debattartikel i SvD på tema klimat. Storbritannien, hemmanationen för UEA och CRU, är idag en av de främsta försvararna av AGW-teorin. Och Andrew Mitchell gör sitt bästa för att blåsa nytt liv i vårt intresse för klimatfrågan. Med stöd i Ed Millibands rapport ”Bortom Köpenhamn: Brittiska regeringens internationella åtgärdsplan för klimatförändringar” identifierar han fyra viktiga slutsatser.

För det första att Köpenhamn står för ett viktigt steg framåt. Där tror jag att man får vara försedd med både ögonbindel och hörselskydd för att kunna instämma. Nu befarar man tvärtom på flera AGW-håll att även Mexikosamtalen blir fruktlösa. Att rika länder förbundit sig att bidra med klimatfinansiering är en vacker tanke, men hur dessa pengar ska överlämnas och framför allt hur man ser till att de används på rätt sätt är en helt annan femma.

För det andra konstaterar Andrew Mitchell, något försiktigt, att ”den globala uppvärmningen är verklig och inte kan förklaras utan att man inkluderar människans handlingar”. Där är vi nog alla överens. Frågan är bara i vilken grad människans handlingar bidrar.

”Om vi inte gör något kommer klimatförändringarna att leda till ett ökat hot mot vår säkerhet”, skriver Mitchell vidare. Ja, ett förändrat klimat kan självklart innebära ett hot. Men det gäller även om klimatet växlar till en kallare fas. Vi bör vara förberedda på alla eventualiteter.

Slutsats nummer tre är att vi bör driva på omställningen från fossilt till förnybart. Om vi i förnybart inkluderar kärnkraften så är jag klart överens. Men att dissa de fossila bränslena och ersätta dem med vindsnurror funkar inte. Och att täcka halva Sahara med solpaneler är fortfarande bara en dröm.

Till sist menar Andrew Mitchell att vi naturligtvis behöver en omfattande juridiskt bindande överenskommelse för att säkerställa att utvecklingen går åt rätt håll. ”För att nå framsteg på vägen mot en omfattande överenskommelse måste vi stärka UNFCCC-processen och försäkra att framsteg i Köpenhamnsöverenskommelsen bygger på formella förhandlingar”, är hans recept. Mer konkret än så blir det inte. Andrew Mitchell serverar därför en riktigt tunn soppa som varken mättar eller övertygar. Ursäkta uttrycket, men detta är ordbajseri av stora mått.

Trion Churchill-Roosevelt-Stalin i Jalta

I dagens Helsingborgs Dagblad filosoferar Lotta Hördin över misslyckandet i Köpenhamn.

”Journalister hängde vid dörrar och trappor i väntan på att åtminstone få se en glimt av Barack Obama. Han som i sista stund kom till Köpenhamn för att få ett avtal på plats. Fast vi hade redan på känn att så skulle det inte bli. Hela delegationer låg däckade och halvsovande i sofforna på Bella Center. Det skämtades om att lite växthuseffekt inte suttit så dumt i alla fall eftersom vintern hade börjat fatta sitt grepp om Danmark.”

EU och USA har tappat makten, menar Lotta Hördin och citerar Göran Persson: ”I Köpenhamn tog andra världskriget slut. De institutioner som byggdes upp efter krigsslutet har spelat ut sin roll. Vi ser nu att klimatkrisen inte kan lösas med britterna vid bordet och indierna utanför.”

Idag är det Kina, Indien och de nya tillväxtnationerna som håller i taktpinnen. Och för att rädda världens klimat krävs nog en ny världsordning, menar Lotta Hördin.

”Ja, så är det. Den gamla fungerar inte längre. Det blev tydligt i Köpenhamn. Förvånansvärt lite har det talats om detta. Nu väntar ett nytt klimatmöte i slutet av året, den här gången i Mexico. Uppgivenheten känns stor. (…) Nu är det hög tid för utveckling och modernisering. Världens länder behöver samarbeta mer än någonsin, speciellt i gränslösa frågor som klimat och miljö. Men det behövs nya former. För detta måste världens ledare ta ett ansvar.”

Som vanligt anges dock inte hur en sådan världsordning skulle se ut. Kan inte någon tala klarspråk för en gångs skull?

Enligt en Sifo-undersökning som gjorts på uppdrag av LRF anser 4 av 5 svenskar att klimatfrågan kommer att vara viktig i det kommande valet. För 75 procent av männen och 86 procent av kvinnorna är klimatfrågan ganska viktig eller mycket viktig.

I den yngre åldersgruppen 15-29 år vill hela 72 procent satsa mer på förnybar energi, medan 21 procent av de tillfrågade vill hellre ha satsningar på kärnkraft. Tala om hjärntvätt. Och värre blir det.

”Redan inom tio år skulle 70 procent av Sveriges energiförbrukning kunna vara förnybar”, säger LRF-ordföranden Lars-Göran Pettersson i en kommentar. ”Det skulle vara bra för både miljö och klimat – och dessutom ge tiotusentals nya jobb.” Hur många jobb som samtidigt riskerar att försvinna är tydligen inte lika intressant.

”Klimatfrågan lever”, konstaterar HD:s Ingrid Runsten. Frågan är bara hur länge.

I morse var jag på miljöfrukost hos Helsingborgs stad. Närmare bestämt var det Helsingborg Business Region som var arrangör. Helsingborg Business Region är en ny organisation, men miljöfrukostar har Helsingborgs stad kört med i ca 10 år.

Den här gången var Anders Wijkman inbjuden att tala om framtiden efter Köpenhamn. Anders har ju som bekant släppt taget om politiken och är idag vice ordförande i Tällberg Foundation. Jag gick till mötet beredd på katastrofsnack. ”FN:s stora klimatkonferens, COP15, i Köpenhamn gav ett mediokert resultat”, sades det i inbjudan. Anders Wijkman var dock betydligt vassare – han kallade mötet ett rejält misslyckande.

”Vi som höll på med frågan kände ett år innan Köpenhamn att det inte skulle bli något avtal”, sa Anders Wijkman. Räkna heller inte med något avtal i år, i Mexiko, eller för den delen något beslut i klimatfrågan i den amerikanska senaten, menar Anders Wijkman, som dessutom anser att konceptet global governance bevisligen inte fungerar. Även ett globalt pris på koldioxid ser Anders Wijkman som mycket avlägset.

Förväntningarna på klimatområdet är med andra ord rejält nedskruvade. Kanske är det äntligen dags för en bredare syn på miljö och hållbar utveckling, i stället för det enögda fokus som under den senaste tiden lagts på koldioxiden allena.

Något förvånad märkte jag under föreläsningens gång att Anders Wijkman och jag tycker ganska lika på ett flertal områden. Anders var mycket försiktig när han talade om klimatsystemets känslighet och osäkerheten inom klimatvetenskapen. Om det berodde på att jag satt i publiken eller inte kan jag inte svara på.

Men det som gladde mig är förhoppningen om att misslyckandet i Köpenhamn öppnar för en ny syn på klimatfrågan. Inte som det mörka överhängande hotet, utan som en naturlig del i ett långsiktigt miljöarbete. För även om växthusgaserna i sig inte bidrar till någon större temperaturökning så är väl många överens med mig att vi påverkar framför allt det lokala klimatet på olika sätt, genom bl.a. markanvändning, stadsbyggnation och nu kanske till och med genom uppförande av vindkraftsparker.

Plötsligt får jag förnyat hopp om att vi på sikt kan utrota fattigdomen och skapa välstånd och livskvalitet för jordens alla människor. Jag vet att det kan låta naivt, men trots det är det en av mina största drömmar (näst efter att det snart ska bli sommar igen ).

Mr Klaus kom till Köpenhamn på inbjudan av den danska tankesmedjan Cepos. Vad kalaset kostade har jag ingen aning om. Lokalen var inte stor, men den var fylld till bristningsgränsen, i varje fall ur brandsäkerhetssynpunkt. Jag tippar på ca 150-160 personer, men ta det med en nypa salt för jag kan bara räkna till hundra.

Min alldeles personliga åsikt är att Václav Klaus verkade ganska trött och mer desillusionerad än vanligt, men vad ska man förvänta sig av en man som stångat sitt huvud blodigt i flera år och fått utstå diverse spott och spe?

Om ni vill lyssna på Václav Klaus tal och efterföljande frågor, klicka på ljudfilen nedan. Den är ca 55 min lång. Dessvärre fick jag inte ta med mig kameran in i lokalen, men Cepos lovar att en videoinspelning av talet ska finnas på organisationens webbsida inom kort.

@Micke J: Maggie tog bilen över bron och kom hem i ett stycke, även om resan i sig var ett äventyr. Aldrig har jag kört så sakta på en motorväg.

Vaclav Klaus in Copenhagen 2 Feb 2010 by crc

Intressant läsning från The American Interest Online.

”The global warming movement as we have known it is dead. Its health had been in steady decline during the last year as the once robust hopes for a strong and legally binding treaty to be agreed upon at the Copenhagen Summit faded away. By the time that summit opened, campaigners were reduced to hoping for a ‘politically binding’ agreement to be agreed that would set the stage for the rapid adoption of the legally binding treaty. After the failure of the summit to agree to even that much, the movement went into a rapid decline.

The movement died from two causes: bad science and bad politics.”

PS Observera att bilden ovan visar en icke-klimatsmart begravning.

Vinden har vänt. Sedan floppen i Köpenhamn är det plötsligt mer rumsrent att vara klimatskeptiker. Dessutom har vissa journalister upptäckt att det tidigare helgonförklarade IPCC har fler hål än en Emmentaler. En efter en börjar de ifrågasätta det som hittills varit absolut sanning. Sakta men säkert uppdagas den ena oegentligheten efter den andra. Verkligheten skalas fram. Och det är ingen vacker syn.

Min (o)kvalificerade gissning är att 2010 blir året då IPCC slutligen förlorar sin stjärnstatus och -glans. Det finns ingen återvändo. Det går inte att reparera ett anseende som gång på gång skadats av den ena skandalen efter den andra. Det bästa vore antagligen att lägga ner hela panelen och fortsätta forskningen i mindre enheter och konstellationer. Men kommer det att hända eller kommer FN att envisas med att försöka lappa ihop och dreja om klimatpanelen inför mötet i Mexiko? Och Raj Pachauri? Kommer han att ha vett nog att lämna sin ställning?

Nu när medias blodhundar fått upp spåret pekar mycket på att herr Pachauri kommer att vara ordentligt ansatt. Journalister gillar att avslöja skandaler och korruption. Framför allt när en förmodad filantrop visar sig vara värsta opportunisten. Drevet mot Pachauri kommer att fortsätta.

Och temperaturen då? Ja, det skulle förvåna mig mycket om inte 2010 sällar sig till platåfasen. Det kommer förmodligen inte att ske mycket på temperaturfronten. Även om GISS kommer att göra allt för att få varje ny månad till den varmaste någonsin i historien.

Men, mina damer och herrar, jag tror att vi upplever början till slutet för klimatkatastrofen. Det som för ett år sedan var självklart och oantastligt får idag betraktas med skepsis. Frågan är bara hur länge det dröjer innan någon börjar ifrågasätta inte bara klimatvetenskapens, utan även klimatpolitikens obefläckade existens.

Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 COP15, visade att utvecklingsländerna nu tagit över initiativet i den globala miljöpolitiken. Konferensen var ett stort genombrott för Kina som framtidens ledande supermakt. Kina var dock inte ensamt. Man agerade i nära samarbete med Indien, Brasilien, Sydafrika och de arabiska oljestaterna i den s.k. BASIC-gruppen. Deras klimatståndpunkt och den hos resten av utvecklingsländerna var inte ny, men nu satte man ner klacken med mer eftertryck än tidigare. Miljöstrategier som bromsar den ekonomiska utvecklingen är oacceptabla för utvecklingsländerna. Den ståndpunkten visade man upp redan 1997 när man insisterade på att Kyoto-protokollet bara skulle vara bindande för de förment rika länderna.

I Köpenhamn satsade väst på att få med hela världen på en bindande klimatöverenskommelse, dvs att även länder som Kina och Indien skulle tvingas gå med på reduktioner av sina koldioxidutsläpp. Det blev ett fiasko för de västliga ledarna och FN-byråkraterna. Strategin var, att med en intensiv skrämselpropaganda orkestrerad av ett korrupt FN, tvinga på resten av världen ett klimatavtal som skulle ha bromsat den ekonomiska utvecklingen. Västs politiker och miljöbyråkrater hade blivit vilseledda av ELO (=ecolobbyorganisationer som t.ex. WWF, Greenpeace, Forum Syd, Friends of the Earth, Global Utmaning, Oxfam, Svenska Naturskyddsföreningen, TERI, Tällberg Foundation, Utan Gränser, Worldwatch Institute). Som vanligt hade dessa blandat samman sina egna intressen med utvecklingsländernas.

Kinas förstärkta auktoritet gav landet chansen att under kränkande former framföra utvecklingsländernas budskap till de västliga ledarna. Man sände en tjänsteman, inte en politisk ledare, att förhandla med USA:s president och EU:s ledare stängdes helt ute från den avgörande förhandlingen. De senare hade ju föreställt sig att det var de som skulle spela en huvudroll i Köpenhamn, man hade ju lovat mest. Typiskt var att när mötesordföranden, Danmarks statsminister, utsåg en indisk minister för att hjälpa till med en delförhandling, struntade denne helt enkelt i att infinna sig.

Den fanatism som genomsyrat den västliga klimatkampanjen har förblindat våra politiker och byråkrater så till den grad, att de tappat verklighetsförankringen och förmågan att bedöma vad som var politiskt möjligt. Följaktligen var det ett stort misstag att sända de högsta ledarna till mötet. Det har kraftigt försvagat västs auktoritet. Det är t.ex. fullständigt oförklarligt varför USA:s president Obama med öppna ögon lät sig förödmjukas på det sätt som skedde i Köpenhamn? Notabelt var att Kinas president stannade hemma, och han var den som gick segrande ur klimatmötet med stor marginal.

Det som moraliskt rättfärdigat de västliga ledarnas diplomatiska harakiri, är möjligen deras blinda tro på att de kan bromsa en global uppvärmning som man tror orsakats av människan. Men uppvärmningen har visat sig ytterst osäker sedan det avslöjats att FN:s forskare manipulerat de temperaturdata som samlats in för att underbygga hypotesen om global uppvärmning (Climategate-skandalen). Som det ser ut nu kan forskarna inte med säkerhet säga vad som hänt med den globala temperaturen, basdata är alldeles för osäkra och i total oordning. En del data har av allt att döma även förstörts för att hindra forskare utanför FN:s inre krets att göra egna analyser.

Det som moraliskt rättfärdigar det kinesiska och indiska ledarskapets prioritering av ländernas ekonomiska tillväxt, är deras 600 miljoner medborgare som fortfarande lever under fattigdomsgränsen. Om de skulle ge efter för kraven från främst EU och en rad ELO, att minska sina utsläpp för snabbt och för tidigt, så skulle fattigdomen återigen öka. Resultatet skulle då kunna bli att befolkningstillväxten åter tar fart.

I god ecoimperialistisk anda framförde flera ELO sin vanliga lösning på fattigdomsproblemet, nämligen mer bistånd. Om man kan lova mer bistånd i Köpenhamn blir det möjligt att nå en överenskommelse trodde därför ledare som Gordon Brown, Nicolas Sarkozy and Hillary Clinton. Vad de inte begrep var att de 100 miljarder US$ som utannonserades av Clinton inte skulle tillfredställa utvecklingsländerna. Eliten bland dagens ledare i dessa länder vet att biståndet från väst under 1900-talet snarast har medverkat till ekonomisk stagnation. Det som vuxit är mest korruption och passivitet. En betydande del av det västliga biståndet går även till de snabbt växande ELO-företagen, inte undra på att de alltid förordar mer bidrag istället för tillväxt.

Bistånd är en drog som håller länder och människor kvar i fattigdom och som ger näring åt ecoimperialismen. Senare års utveckling visar tydligt att det enda som löser problem med fattigdom och befolkningsökning är ekonomisk tillväxt. Det världens ledare borde ägna all energi åt är att skapa förutsättningar för en global tillväxt som är ekologiskt hållbar i stället för att jaga klimatspöken framräknade i FN:s datorer.

En representant för Naturvårdsverket ger sin tolkning av klimatåret 2009 i Eskilstunakuriren. Tänk att man kan ha så olika syn på verkligheten. Trots att intresset för klimatfrågan sjunker stadigt i flera länder anser Lars Westermark att alltfler svenskar vill göra och gör något för att minska sin klimatpåverkan. Nu ska jag ju villigt erkänna att jag i fortsättningen har tänkt att ta bussen till jobbet, men det har faktiskt inget med klimat att göra, utan en helt vettig önskan att slippa dyr parkering i centrum.

En annan intressant sak är den opinionsundersökning jag fick av SIFO igår. Jag är med i någon slags medborgarpanel och med jämna mellanrum får jag besvara olika frågor om mina vanor och åsikter. Den här gången blev jag bl.a. tillfrågad om vilka områden jag anser vara viktigast inom politiken (se nedan).

Det intressanta är ju förstås att ”klimatfrågan” inte förekommer på listan. Det enda man som ”naturorienterad” kan välja är Miljö. Ett tecken i tiden? Eller bara en miss av SIFO?